Till sidinnehåll
Kunskapsbank för cancervården Till cancercentrum.se

Levnadsvanor och egenvård

Rekommendationer

  • Varje verksamhetsområde bör ha rutiner för att informera om levnadsvanor såsom tobaksbruk, alkohol, matvanor och fysisk aktivitet.
  • Levnadsvanor bör diskuteras med patienten återkommande under hela processen under utredning, behandling och uppföljning. Patienter i detta skede är oftast förändringsbenägna och mottagliga för att förändra sina levnadsvanor.

Levnadsvanor såsom tobaksbruk, ohälsosamma matvanor, otillräcklig fysisk aktivitet och riskbruk av alkohol och andra droger spelar stor roll för att utveckla ett flertal sjukdomar samt för dess behandling (Socialstyrelsen/Nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor). Enligt WHO orsakar ohälsosamma levnadsvanor 30–50 procent av all cancer globalt, se Cancerfonden/Minska risken för cancer och WHO/Cancer. Hälsosamma levnadsvanor innebär hälsovinster för dem som har en kronisk cancersjukdom, med exempelvis färre och mindre allvarliga komplikationer. Hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser innebär ett effektivt utnyttjande av hälso- och sjukvårdens resurser, även i ett bredare perspektiv än enbart cancer. Det är också genom satsningar inom detta område som sjukvården kan bidra till att minska de ökande skillnaderna i hälsa mellan olika grupper. Hälsosamma levnadsvanor kan bidra till att patienten får större möjligheter att klara av cancerbehandlingen.

Vid samtal med patienten om levnadsvanor rekommenderas:

13.1

Tobak

Rekommendationer

  • Då rökning påverkar cancerbehandlingen negativt och ökar risken för återfall bör varje verksamhetsområde ha rutiner för stöd till tobaksavvänjning.
  • Patienten bör sluta röka 4–8 veckor före operation eller behandlingsstart och vara rökfri minst 4 veckor efter avslutad behandling.

Rökning är associerat med ökade medicinska risker, även för patienter med cancer (++). Komplikationsrisken är större för rökare än icke-rökare i samband med operation. Personer som röker får mer biverkningar än icke-rökare av såväl medicinsk cancerbehandling som strålbehandling. Mot denna bakgrund bör alla patienter med cancer tillfrågas om sitt tobaksbruk och informeras specifikt om riskerna just under cancerbehandling samt erbjudas stöd och hjälp att sluta.

Om patienten är rökare bör läkaren och kontaktsjuksköterskan utforska vad patienten vet om tobaksbruk i relation till hälsa, diskutera motivationen till förändring, erbjuda information om negativa effekter av tobaksbruk i samband med operation och cancerbehandling samt erbjuda tobaksavvänjning via primärvården eller den specialiserade vården som kan ge hjälp med rökstopp (Iwakawa et al., 2006; Jagsi et al., 2007; Kaufman et al., 2008; Macdonald et al., 2004; Nationellt kliniskt kunskapsstöd, 2020; Prochazka et al., 2002; Sharp et al., 2013; Wells et al., 2004). Patienterna kan också ringa den nationella Sluta röka-linjen 020-84 00 00. För egenvård kan internetbaserat (1177/Hjälpa att sluta röka) eller tryckt material erbjudas patienten.

Effekten av rökstopp före behandling är bäst studerat hos patienter med lungcancer och huvud-halscancer. Fortsatt rökning associeras med ökad risk för dödlighet av alla orsaker och ökad risk för återfall hos patienter med icke-småcellig lungcancer i tidigt sjukdomsstadium. När det gäller patienter med småcellig lungcancer med begränsad sjukdom förknippas fortsatt rökning med ökad risk för dödlighet av alla orsaker och ökad risk för utveckling av sekundära primärtumörer, jämfört med patienter som slutat röka i samband med cancerdiagnosen (++).

Patienter med huvud-halscancer som röker i samband med strålbehandling har sämre överlevnad, lokoregional kontroll och sjukdomsfri överlevnad jämfört med patienter som slutar röka före strålbehandlingen (++) (Parsons et al., 2010; Rades et al., 2008; Warren et al., 2014; Videtic et al., 2003; Zevallos et al., 2009). Det är sannolikt att rökning är ogynnsam i samband med strålbehandling även vid andra cancersjukdomar.

För alla patienter med cancer leder rökning till ökad dödlighet generellt, ökad cancerspecifik dödlighet och ökad risk för sekundär primär cancer. Rökstopp förbättrar prognosen för patienter med cancer.

Snusningens skadliga effekter är otillräckligt vetenskapligt kartlagda. Sammanlagt innehåller snus över 3 000 olika ämnen som är skadliga för hälsan, varav minst 28 är cancerframkallande (Folkhälsomyndigheten/Utveckling av bruket av tobak och liknande produkter). Snusning ökar sannolikt risken för cancer i bukspottskörteln, matstrupen och munhålan. Patienter med cancer bör mot denna bakgrund rekommenderas att avstå från snus.

Beträffande e-cigaretter (EC) kan konstateras att det i dagsläget saknas produktsäkerhetskontroll, kunskap om hälsorisker med EC och gedigna vetenskapliga studier om EC:s värde som långsiktigt avvänjningsmedel. EC kan för närvarande inte rekommenderas. Trots bristfälligt vetenskapligt underlag bör patienten rekommenderas att avstå från e-cigaretter och vattenpipa (Montazeri et al., 2017). Se även 1177/ Vattenpipa – farligare än du tror.

Forskning visar att nikotin kan påverka flera viktiga steg i utvecklingen av cancer. Ämnet kan omvandlas till cancerframkallande ämnen i kroppen. Nikotin stimulerar också olika processer som bidrar till tumörväxt och kan därmed förvärra sjukdomen hos den som insjuknat i cancer och försämra effekterna av strålbehandling och cytostatika. Ytterligare forskning om nikotinets effekter behövs, men redan nu bör patienter med cancer avrådas från att använda någon form av nikotin (Sanner et al., 2015).

13.2

Alkohol

Rekommendationer

  • Varje verksamhetsområde bör ha rutiner för att fråga alla patienter om alkoholbruk.
  • Vårdteamet bör erbjuda rådgivande samtal till patienter som har frågor om alkoholbruk, samt till patienter där det i anamnesen framkommit att det finns ett riskbruk av alkohol och där detta kan vara relevant för patientens aktuella situation.

Alkoholkonsumtion ökar cancerrisken i munhåla, hals, matstrupe, lever, tarmar, bröst och magsäck. För att minska risken att få cancer och att återinsjukna i cancer rekommenderas en begränsad alkoholkonsumtion, och helst att avstå från alkohol helt, se WHO/Alcoholic drinks and the risk of cancer och WHO/ After a cancer diagnosis follow our Recommendations, if you can.

Sannolikt utgör riskbruk av alkohol en komplicerande faktor för såväl behandling av cancer som välbefinnande och livskvalitet under och efter behandling (Cancerfonden/Minska risken för cancer och Cancerfonden/Alkohol och cancer). Mer information om riskbruk av alkohol finns på nationellt kliniskt kunskapsstöd. På grund av alkoholens effekt på den psykiska hälsan finns det troligen också en ökad risk för depression vid riskbruk och samtidig cancersjukdom (Bradley et al., 2011; Nath et al., 2010; Tonnesen et al., 2009). Patienter bör därför uppmanas att avstå från alkohol 4 veckor före, under och efter kirurgi och behandling av cancer.

Patienter som vill ha stöd för att förändra sina alkoholvanor kan ringa den nationella Alkohollinjen 020-84 44 48.

I samband med operation innebär alkoholkonsumtion förhöjd komplikationsrisk såsom ökad risk för blödningar, infektioner och akuta hjärthändelser. Även sårläkning försämras av alkohol (Svenska läkaresällskapet/En alkoholfri operation kan halvera riskerna). Flera cancerläkemedel metaboliseras i levern och interaktioner med alkohol kan medföra antingen sämre effekt av läkemedlet eller ökad biverkningsrisk.

AUDIT är ett bedömningsinstrument för hälso- och sjukvårdspersonal och socialtjänstpersonal som snabbt och enkelt kan identifiera personer med riskfylld eller skadlig alkoholkonsumtion. Formuläret kan användas som självskattningsformulär eller som underlag vid ett strukturerat bedömningssamtal.

13.3

Matvanor och fysisk aktivitet

Rekommendationer

  • De näringsrekommendationer som gäller hela befolkningen är tillämpliga även inom cancervård så länge patienten inte har några nutritionsproblem eller risk för undernäring.
  • Alla patienter rekommenderas fysisk aktivitet enligt de rekommendationer som gäller hela befolkningen.

De kostråd som gäller hela befolkningen, se Livsmedelsverket/Kostråd, är tillämpliga även inom cancerrehabilitering, så länge patienten inte har några nutritionsproblem eller risk för undernäring. Se kapitel 10 Nutrition.

Alla patienter bör rekommenderas fysisk aktivitet enligt de rekommendationer som gäller övrig befolkning utifrån de riktlinjer som WHO formulerat, se Global recommendations on physical activity for health, och som ges i FYSS. Se kapitel 14 Fysisk aktivitet och träning.

13.4

Egenvård

Rekommendation

  • Vårdteamet bör i samråd kring cancerbehandling med patienten definiera de moment som lämpar sig för egenvård och individanpassa råden i Min vårdplan.

Egenvård bör diskuteras med patienten och belysas i Min vårdplan. Det kan röra sig om medicinsk hantering, psykosocial hantering, beteendehantering samt emotionell hantering (Lorig et al., 2003):

  • Medicinsk hantering – att dagligen hantera sin medicinering eller annan behandling, att hantera biverkningar, smärtbehandling, hygien, symtom etc.
  • Psykosocial hantering – att hitta strategier för kontakt med arbetsgivare, försäkringskassan, samtal med närstående.
  • Beteendehantering – att hantera, ändra, skapa och upprätthålla nya meningsfulla beteenden gällande sin livsstil.
  • Emotionell hantering – att minska den emotionella belastningen genom att hantera ångest, oro, stress etc. Se mer i kapitel 17Psykologiska och psykiatriska aspekter.

Inom hälso- och sjukvården betyder egenvård: ”Hälso- och sjukvårdsåtgärd som en legitimerad utövare inom hälso- och sjukvården bedömt att en person själv kan utföra eller utförs med hjälp av någon annan”. Egenvården regleras av egenvårdsföreskriften från Socialstyrelsen (SOSFS 2009:6. Socialstyrelsens föreskrifter om bedömningen av om en hälso- och sjukvårdsåtgärd kan utföras som egenvård). I de fall vårdteamet bedömer att patienten med bibehållen säkerhet själv kan utföra medicinska behandlingar och patienten samtycker till det, finns i princip inga hinder för att patienten (eventuellt med närståendes hjälp) ansvarar för smärtbehandling med TENS, bandagering vid lymfödem etc.

En egenvårdsbedömning bör alltid dokumenteras i Min vårdplan. Den som gjort bedömningen bör även följa upp egenvården. Egenvården i sig bedöms inte som hälso- och sjukvård och patientens egenvård faller inte under hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Vårdpersonal ansvarar för bedömning, planering och uppföljning av egenvården (patientsäkerhetslag (2010:659)). Patientlagen belyser hur patientens medverkan ska bedömas utifrån patientens önskemål och förutsättningar (patientlag (2014:821), Vårdanalys, rapport 2017:2).

Egenvården bör utgå ifrån patientens förmåga att agera och göra val. Förmågan att utföra egenvård influeras av kunskap, färdighet, värderingar, motivation, känslan av kontroll – att kunna påverka – samt självförtroende inför uppgiften (Antonovsky, 1979; Wilkinson et al., 2009).

13.5

Komplementär och alternativ medicin (KAM)

Rekommendationer

  • I samrådet kring cancerbehandling bör vårdpersonalen fråga om patienten använder andra behandlingsmetoder än de som vårdteamet rekommenderar.
  • Vårdpersonalen får inte rekommendera behandlingsmetoder som saknar stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet.
  • I de fall patienten väljer en annan behandling än den som vårdteamet rekommenderar, ska detta respekteras. Patienten bör erbjudas information om eventuella interaktioner.

Komplementär och alternativ medicin (KAM) är ett samlingsnamn för ett stort antal olika metoder som inte rekommenderas inom den vanliga hälso- och sjukvården. Det finns ingen enhetlig internationellt använd definition och flera olika termer används. Komplementär och integrativ medicin (KIM) är en annan term som förekommer (Cancerläkaren 2:2019).

Att en metod inte tagits upp i den vanliga hälso- och sjukvården kan bero på att det saknas tillräckligt underlag för att bedöma metodens effekter och risker eller på att den visat sig vara ineffektiv eller farlig.

Många patienter med cancer använder komplementära metoder (Wode et al., 2019). Patienter diskuterar sällan KAM med vårdpersonalen men över hälften av alla patienter skulle vilja prata om det. Kunskap om patienters användning av KAM är värdefull för att kunna tolka eventuella symtom, biverkningar och laboratorievärden rätt.

Vårdpersonalen inom cancerrehabilitering ska erbjuda vård och omsorg med förankring i vetenskap och beprövad erfarenhet. I patientsäkerhetslag (2010:659) 5 kapitlet 1 § anges att ”andra än hälso- och sjukvårdspersonal får inte yrkesmässigt undersöka någon annans hälsotillstånd eller behandla någon annan för sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva någon av följande åtgärder i förebyggande, botande eller lindrande syfte”. Bland ”följande åtgärder” nämns bland annat att ”behandla cancer och andra elakartade svulster”. Detta innebär att rehabilitering av patienter med cancer ska utföras av legitimerad personal eller på delegation av sådan personal. ”Beprövad erfarenhet” innebär att metoden används med stöd i konsensus bland landets främsta ämnesföreträdare, och inte med stöd i enskilda medarbetares personliga erfarenhet.

Inom såväl cancerrehabilitering som cancervård generellt används en rad metoder som har begränsat stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. På många håll erbjuds metoder såsom yoga, mindfulness mm som har vetenskapligt visad effekt även inom fältet cancerrehabilitering (Cramer et al., 2017; Danhauer et al., 2017; Greenlee et al., 2017).

När patienten själv väljer behandlingar som legitimerad sjukvårdspersonal inte kan rekommendera, ska detta respekteras så länge patienten eller de närstående själva tar hand om behandlingen. I de fall patienten önskar information om behandlingen ska den vara förankrad vetenskapligt. I många fall saknas evidens, och då ska patienten informeras om det.

När det gäller behandlingsmetoder som saknar vetenskaplig förankring saknas ofta information om eventuella interaktioner med den behandling patienten ges i enlighet med Min vårdplan.

Patienten bör informeras om de eventuella risker som detta kan medföra, och konstaterade interaktioner eller biverkningar ska (när det gäller läkemedel inklusive naturläkemedel) rapporteras till Läkemedelsverket.

När de närstående har synpunkter och frågor kring komplementär och alternativ medicin är det viktigt att klargöra att det är patienten och läkaren som planerar vården. Om patientens tillstånd är sådant att samråd med patienten inte är möjligt, får legitimerad vårdpersonal inte medverka till behandling som saknar grund i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Läs mer på Regionala cancercentrum/Komplementär och alternativ medicin.

En informationsbroschyr i ämnet har utformats av RCC Stockholm-Gotland: Om du funderar på  komplementär och alternativ medicin.

Nästa kapitel
14 Fysisk aktivitet och träning