Till sidinnehåll
Kunskapsbank för cancervården Till cancercentrum.se

Aktiviteter i det dagliga livet

Rekommendationer

  • Kontakt med en arbetsterapeut etableras vid behov i ett tidigt skede enligt enhetens rutiner. Arbetsterapeuten gör en fördjupad bedömning av patientens aktivitetsproblem och aktivitetsförmåga. Tillsammans med patienten och de närstående tas strategier fram för att hantera det dagliga livet. Behov av rehabilitering och hjälpmedel ska tillgodoses.
  • Om patienten behöver stöd i att hantera aktivitetsproblem som hindrar det dagliga livet ska detta belysas i rehabiliteringsplanen, se kapitel 6 Min vårdplan och rehabiliteringsplan.

Aktiviteter i det dagliga livet (ADL) kan beskrivas som en behovstrappa innefattande personlig ADL (P-ADL), instrumentell ADL (I-ADL), i samhället och fritt valda aktiviteter. P-ADL innefattar det som har med personlig omvårdnad och överlevnad att göra, medan I-ADL innefattar det som görs i hemmet inklusive att göra inköp och sköta barn. Att utöva sitt samhällsansvar ex. arbete/skola, att hälsa på närstående och ta del av kultur och fritidsaktiviteter i samhället samt att utöva fritt valda aktiviteter kräver både P-ADL och I- ADL (Vårdguiden/Aktiviteter i dagliga livet/Personlig)

En funktionsnedsättning till följd av cancersjukdom och behandling kan påverka personens aktivitetsförmåga och möjlighet till delaktighet i samhället.

Arbetsterapeuten utreder aktivitetsförmågan utifrån ett personcentrerat perspektiv och fokuserar på de aktiviteter personen själv anser är meningsfulla och de svårigheter personen upplever i sin vardag (Law, 2010). Aktivitetsbedömning görs med hjälp av lämpligt standardiserat bedömningsinstrument utifrån verksamhetens rutiner (Baron, 1994; Braveman et al., 1998; Chapparo et al., 2014; Glenny et al., 2009; Law, 2014; Lindahl-Jacobsen et al., 2015; Moore-Corner et al., 2010; Tornquist et al., 2014; Törnquist et al., 2016). För personer med mer uttalade svårigheter är det nödvändigt att även observera aktiviteterna.

Arbetsterapeutiska åtgärder syftar till att patienten ska kunna utföra önskvärda aktiviteter utifrån sina egna mål. Det sker genom att använda alternativa eller kompenserande metoder där patientens resurser är en viktig förutsättning. Resurserna kan vara stöd från nätverk, motivation, kreativitet m.m. (Fisher, 2007).

Åtgärder kan fokusera på information/undervisning, aktivitetsträning och/eller kompensation med exempelvis hjälpmedel (Fisher, 2009). Finns det behov av hjälpmedel ska patienten få dessa utprovade och förskrivna.

En studie gällande kvinnor med bröstcancer och deras dagliga liv sju år efter behandling visar att information och guidning; aktivt stöd till patienter och deras närstående; balans mellan aktiviteter i hemmet och i förvärvsarbete, var viktigt för att kunna hantera utmaningar (Jakobsen et al., 2018). Detta förhållande kan generaliseras till personer oavsett cancerdiagnos. Aktivitetsbalans påverkas således av fysiska, psykiska, sociala och existentiella aspekter vid cancer och cancerbehandling men är inte diagnosspecifikt. Balans i aktiviteter är viktigt för alla människor och bidrar till hälsa (Wagman et al., 2012).

Efter cancerbehandling kan olika aktiviteter komma att kräva mer energi än tidigare p.g.a exempelvis förändrad kondition eller cancerrelaterad fatigue. Vid trötthet eller fatigue kan det behövas stöd i att balansera aktiviteter mot varandra för att orka med vardagen (Curt et al., 2000), se även 1177/Trötthet vid cancer (fatigue). Energibesparing eller aktivitetsprioritering handlar om att lära sig vad som gör att det krävs mycket energi, t.ex. att göra för många aktiviteter i rad utan paus emellan eller att prioritera aktiviteter som hade kunnat göras vid en annan tidpunkt (Berger et al., 2015; Weis et al., 2015). Se kapitel 9 Symtom och symtomlindring. Teamarbete rekommenderas då det ofta är flera faktorer som samverkar vid aktivitetsproblem (Svensk sjuksköterskeförening/Teamarbete och förbättringskunskap).

Sammanhanget har en viktig betydelse för aktivitet och aktivitetsförmåga. Inom det transaktionella perspektivet (occupational transaction) lyfter man fram betydelsen av att inte ha en allt för individualistisk syn på människan i relation till aktivitet (Wells et al., 2004).

Vid långvariga eller bestående funktionsnedsättningar kan mer avancerade rehabiliteringsåtgärder behövas. Det kan gälla vid hjärntumör, kognitiv funktionsnedsättning, uttalad fatigue, amputation, omfattande tarmproblem, förändrad känsel eller ryggmärgspåverkan. Rehabilitering för dessa patientgrupper skiljer sig inte från den som används inom rehabilitering med annan genes än cancer. Åtgärder kan i dessa fall omfatta funktionsträning, aktivitetsträning, hjälpmedel, bostadsanpassning eller anpassning av arbetssituationen, som t.ex. beskrivs i NVP hjärntumörer.

Nästa kapitel
13 Levnadsvanor och egenvård