Till sidinnehåll
Kunskapsbank för cancervården Till cancercentrum.se

Fysisk aktivitet och träning

14.1

Information och tillgänglighet

Rekommendationer

  • Alla patienter med cancer bör i samband med diagnos och inledande behandling informeras muntligt och skriftligt om betydelsen av fysisk aktivitet samt om hur de vid behov får kontakt med fysioterapeut och arbetsterapeut.
  • Alla verksamhetsområden med ansvar för patienter med cancer, bör ha riktlinjer för hur och av vem information om fysisk aktivitet ska ges.
  • Inom verksamhetsområdet bör patienten ha snabb och enkel möjlighet att träffa en fysioterapeut. Träning bör erbjudas individuellt, i grupp eller som egenträning. Fysisk aktivitet på recept, FaR, bör användas.

Fysisk aktivitet definieras som ”all kroppsrörelse som resulterar i ökad energiförbrukning utöver viloförbrukning” och kan innefatta allt från hushållsarbete till promenader och ansträngande träning (FYSS). Träning definieras som ”strukturerad fysisk aktivitet som syftar till att bibehålla eller förbättra fysisk förmåga såsom kondition och styrka” (FYSS).

Fysisk aktivitet och träning är en av de viktigaste interventionerna för att minska komplikationer i samband med den onkologiska behandlingen, såsom fatigue, nedsatt kondition och minskad styrka (Turner et al., 2018). WHO har publicerat nya riktlinjer för fysisk aktivitet (World Health, 2020). I dessa betonas att all rörelse är bättre än ingen och att långvarigt sittande bör begränsas. Motsvarande svenska riktlinjer utgör ett stöd i det regionala och lokala arbetet (Folkhälsomyndigheten).

Det är viktigt att patienten är så fysiskt aktiv som de egna förutsättningarna tillåter. Patienter bör också stimuleras till att återgå till sina dagliga fysiska göromål efter en operation och fortsätta med dem under den onkologiska behandlingen (Schmitz et al., 2010) (FYSS).

Studier har beskrivit betydelsen av att läkare och sjuksköterskor informerar om vikten av fysisk aktivitet (Karvinen et al., 2010; Karvinen et al., 2012).

Patienten bör ha möjlighet att snabbt och enkelt få råd om fysisk träning. Lämna gärna skriftligt informationsmaterial till patienten (1177/Fysisk aktivitet och fysioterapi vid cancer). Fysisk aktivitet på recept (FaR) kan också vara ett användbart hjälpmedel. Patienten bör vid behov av övervakad träning erbjudas att komma till en träningslokal i nära anslutning till mottagningen eller vårdavdelningen för träning i grupp. Det ger på ett enkelt sätt tillfälle till direktkontakt med en fysioterapeut, som i förekommande fall kan hänvisa patienten vidare samt ge råd om egenträning. I Norge har ”pusterum” införts på alla sjukhus, med goda resultat, se Aktiv mot kreft/Pusterommet.

Patienter med cancer kan ha fördelar av att träna med andra i samma situation då många har följdverkningar av sin sjukdom och behandling och därför inte gärna tränar på ett vanligt gym eller i en allmän bassäng (Quist et al., 2015).

14.2

Träningsdosering och träningseffekt

Rekommendationer

  • Personer med cancer bör rekommenderas aerob och muskelstärkande fysisk aktivitet för att:
    • minska fatigue, förbättra funktionsförmåga och hälsorelaterad livskvalitet (++++)
    • öka kondition och muskelstyrka (+++)
    • minska risken för återfall och förbättra överlevnaden vid bröst-, prostata- och koloncancer (++).
  • Den rekommenderade dosen av fysisk aktivitet vid cancer motsvarar de allmänna rekommendationerna för att förebygga andra sjukdomar som fetma, typ 2-diabetes och högt blodtryck.
  • För bäst effekt på konditionen bör hög intensitet eller kombinerad måttlig och hög intensitet väljas om tillståndet tillåter.
  • Pågående infektion är en absolut kontraindikation för träning.
  • Anpassa träningen under pågående cytostatikabehandling eller motsvarande, eftersom dagsformen kraftigt påverkas av biverkningar.
  • Vid hög infektionskänslighet bör träningen anpassas i samråd med läkare.
  • Vid känd benskörhet och extremt dålig återhämtning under behandling ska träningen anpassas till omständigheterna.

Alla patienter bör rekommenderas fysisk aktivitet enligt de rekommendationer som gäller övrig befolkning utifrån internationella riktlinjer (Segal et al., 2017a, 2017b) och som ges i FYSS: ”Alla vuxna från 18 år och uppåt, rekommenderas att vara fysiskt aktiva i sammanlagt minst 150 minuter i veckan. Intensiteten bör vara minst måttlig. Vid hög intensitet rekommenderas minst 75 minuter per vecka. Aktivitet av måttlig och hög intensitet kan även kombineras. Aktiviteten bör spridas ut över flera av veckans dagar och utföras i pass om minst 10 minuter.” Den fysiska aktiviteten bör alltså innefatta både konditions- och styrketräning och ska anpassas till individens förmåga samt tidigare erfarenhet av fysisk aktivitet och träning. Patienten bör anpassa träningen under pågående cytostatikabehandling (Bjorke et al., 2019). Pågående infektion är en absolut kontraindikation för träning. För att hitta lämplig fysisk aktivitet samt aktivitetsnivå bör patienten i många fall träffa en fysioterapeut. Läs mer om rekommendationer, rådgivning och riskbedömning i del 2 i FYSS.

Patienter ska inför strålbehandling informeras om förebyggande rörlighetsträning för att minska strålrelaterad stramhet (Johansson, 2013). Detta gäller framför allt när operation och strålbehandling ligger nära en led som kan påverkas, t.ex. vid bröstoperation eller axillutrymning.

Träning i samband med cancersjukdom ger följande:

  • Ökad muskelstyrka.
  • Ökad syreupptagningsförmåga.
  • Ökad energi.
  • Minskad stress.
  • Förbättrad livskvalitet.
  • Minskade behandlingsbiverkningar såsom trötthet, illamående och ledvärk.

På senare år har ett flertal studier visat nyttan av fysisk aktivitet under och efter cancerbehandling (Lahart et al., 2018; Mishra et al., 2012). Det har visat sig att fysiskt aktiva patienter med cancer klarar sin behandling bättre och får mindre besvär av biverkningar. Det som framför allt studerats och som förbättrats av fysisk aktivitet är fatigue, depression och hälsorelaterad livskvalitet (Furmaniak et al., 2016; Kim et al., 2016). Det har även visat sig att träning under cytostatikabehandling kan ge ökad muskelstyrka och syreupptagningsförmåga (Backman et al., 2016; Backman et al., 2014; Courneya et al., 2007) och att redan enstaka träningspass ger ökad energi och minskar stress och illamående (Johnsson et al., 2019). En randomiserad svensk träningsstudie visade vid uppföljning efter ett år att träningsgrupperna upplevde minskad fatigue, symtombörda och förbättrad muskelstyrka jämfört med kontrollgruppen. De vars träning bestod av kombinerad konditionsträning resp. högintensiv intervallträning visade också på minskad kroppsvikt, förbättrad livskvalitet och högre andel som återgått till arbete (Mijwel et al., 2019). Dessa resultat var bestående vid uppföljning efter två år (Bolam et al., 2019). Nya studier visar att högintensiv träningen har god effekt för konditionsökning (Wallen et al., 2020).

Studier har också visat att fysisk aktivitet kan minska risken för återfall samt ge förlängd överlevnad, men evidensen bedöms här ännu som begränsad. Dock finns studier som visar att fysiskt inaktiva och överviktiga kvinnor som överlevt bröstcancer gynnas av regelbunden träning enligt ett upplägg som kombinerar styrke- och konditionsträning. Den minskade risken för metabolt syndrom och sarkopenisk fetma kan i förlängningen bidra till minskad återfallsrisk och förbättrad överlevnad vid sjukdomen. Förskrivning av handledd fysisk aktivitet bör därför vara ett grundläggande inslag i vården och omvårdnadsplanen för dessa patienter (Dieli-Conwright et al., 2018). 

De flesta studier är gjorda på bröst-, tjocktarms- och prostatacancer. Ett mindre antal studier finns också av gynekologisk cancer, hjärntumörer och hematologiska maligniteter, och på senare tid har det också kommit data på lungcancer (Bonn et al., 2015; Borch et al., 2015; Kenfield et al., 2011; Newton et al., 2016; Patel et al., 2008; Sammut et al., 2014; Sloan et al., 2016). Det finns även studier som visar på positiva effekter av fysisk aktivitet i sent palliativt skede av cancersjukdomen (Lowe et al., 2009).

Skador på grund av fysisk aktivitet både under och efter behandling av cancersjukdom är sällsynta och liknar dem som förekommer när friska individer tränar. Det har inte heller framkommit något som tyder på ökad risk för lymfödem hos dem som är fysiskt aktiva eller en försämring hos dem som redan utvecklat ett ödem. Detta gäller både övre och nedre extremiteter förutsatt att lymfödemet behandlas enligt gällande riktlinjer (Brown et al., 2013; Brown et al., 2014; Karvinen et al., 2010; Mishra et al., 2012).

Nästa kapitel
15 Sociala aspekter