Strukturerad bedömning
Rekommendationer
- I de nationella vårdprogrammen för respektive cancerdiagnos samt motsvarande regionala tillämpningsdokument anges att en grundstruktur för cancerrehabilitering bör beskrivas.
- Det team som ansvarar för patientens cancervård bör i början av vårdprocessen tillsammans med patienten göra en strukturerad bedömning av rehabiliteringsbehov och formulera en första rehabiliteringsplan.
- Rehabiliteringsbehoven växlar under sjukdomsförloppet, varför bedömningen bör upprepas fortlöpande utifrån patientens och de närståendes situation och behov. Det gäller framför allt i samband med inledning och avslutning av behandling, förändringar i sjukdom eller behandling, såsom vid progress, övergång från kurativ till palliativ intention och övergång från tidig till sen palliativ fas samt vid överlämning från specialistvård till primärvård.
Ansvar
Vårdgivaren ska på förvaltningsnivå tydliggöra hur vårdansvaret ska fördelas när det delas av flera professioner eller verksamhetsområden. Verksamhetschefen har ett lagstadgat ansvar för att patientens behov tillgodoses, enligt kap. 4 och 5 hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). Inom varje verksamhetsområde bör det därför finnas rutiner för vilka frågor som ska belysas, vem som ansvarar för behovsbedömning respektive rehabiliteringsplan och hur dokumentationen ska utformas. Ansvaret delas i första hand mellan läkare och kontaktsjuksköterska. Därutöver ansvarar arbetsterapeut, dietist, fysioterapeut, kurator, logoped, psykolog eller annan profession för delar av diagnostiken, i enlighet med dessa rutiner. Patienten har ett egenansvar för medverkan i bedömning, uppföljning och egenvård, vilket dock inte kan ersätta vårdpersonalens professionella ansvar. Läs mer.
Kartläggning och dokumentation
Rekommendationer
- Patientens rehabiliteringsbehov ska återkommande bedömas med hjälp av strukturerade instrument och samtal.
- En plan för patientens cancerrehabilitering ingår som en del av Min vårdplan. Denna ska uppdateras och hållas aktuell samt medfölja vid aktiva överlämningar och skriftliga remisser.
Hälsoskattning för cancerrehabilitering och före detta Distresstermometern och är validerade övergripande diagnostiska hjälpmedel som kan rekommenderas för strukturerad bedömning av rehabiliteringsbehov (Regionala cancercentrum/Bedömning av rehabiliteringsbehov). Observera att Distresstermometern i senaste versionen från NCCN (National Comprehensive Cancer Network) fått ny översättning av termen ”distresstermometer” till ”NCCN ångesttermometer”. NCCN har copyright på formuläret som dock kan hämtas från NCCN:s webbplats utan kostnad.
Om dessa hjälpmedel inte väljs bör en förberedd lista eller guide användas, så att alla relevanta frågor blir belysta på ett strukturerat sätt och resultaten dokumenterade. Lista eller underlag kan utformas regionalt eller inom verksamhetsområdet som ett stöd för att alla relevanta frågor ska belysas. Följande aspekter bör, förutom sådant som är specifikt för den aktuella diagnosen, innefattas vid bedömningssamtalet (anges här i bokstavsordning):
- Aktuella vårdkontakter
- Depression, oro, ångest
- Existentiella frågor
- Fatigue, smärta, illamående, sömn, avföring, övriga symtom
- Fysisk aktivitet, levnadsvanor, fallrisk, trappgång, hjälpmedel
- Håravfall, utseende, kroppsuppfattning
- Kognitiva funktioner såsom minne, koncentration, kommunikation
- Läkemedelsberoende, alkohol, tobak
- Närstående, barn som anhöriga, närhet/sexualitet, fertilitet
- Personlig vård, boende, ekonomi, arbete/studier, fritid
- Sekretess, behov av tolk, kommunikationshinder
- Ätsvårigheter
- Övriga kroppsliga och psykiatriska sjukdomar, funktionsnedsättning
Diagnostiken/skattningen följs av att en rehabiliteringsplan upprättas som en del i Min vårdplan. Insatser från kurator, fysioterapeut, dietist, arbetsterapeut, psykolog, logoped eller annan profession planeras i de fall patienten har särskilda behov.
I vissa fall är det aktuellt att patienten för sin cancerrehabilitering har kontakt med primärvården. Det räcker inte att informera om detta genom att skicka en journalkopia. Överrapportering eller remiss bör i första hand göras efter att den aktuella professionen i specialistvården bedömt ärendet i direkt samråd med patienten. Därmed säkerställs en aktiv överlämning med hög kvalitet. Se avsnitt 7.10 Cancerrehabilitering i primärvården.
Om kartläggningen visar att patentens behov bedöms som avancerade eller mycket avancerade, bör patienten remitteras för bedömning och behandling inom en regional eller lokal enhet för cancerrehabilitering. Se avsnitt 7.8 Grundläggande, särskilda, avancerade och mycket avancerade behov.