Epidemiologi

Huvud- och halscancer innefattar nio diagnosgrupper som sinsemellan är mycket olika när det gäller incidens och könsfördelning. De två vanligaste grupperna är munhålecancer och orofarynxcancer med cirka 450 respektive 410 fall per år. Larynxcancer med cirka 175 fall per år är den tredje vanligaste. Nasofarynxcancer är en ovanlig diagnos med cirka 30 fall per år.

Orofarynxcancer (cancer i mandlarna, tungbasen och övriga delar av mellansvalget) är den diagnosgrupp inom HH-cancer som ökar mest, likaså den cancer i Sverige som ökar snabbast. Under perioden 2008–2016 ökade antal fall med drygt 6 % per år och räknat i antal fall är detta mer än hälften av den totala ökningen av HH-cancer.

Antalet HH-cancerfall per lokalisation och kön som finns registrerade i SweHNCR t.o.m. år 2016 visas i figur 4:2.

Figur 4:2. Antal fall per lokalisation och kön, registrerade i SweHNCR 2008–2016.

Munhålecancer och spottkörtelcancer förkommer nästan lika ofta hos kvinnor (48 %) som hos män (52 %). Tungcancer har ökat hos yngre individer (< 40 år) utan kända riskfaktorer, vilket uppmärksammats även internationellt (Annertz et al., 2012; Bleyer, 2009; L. M. Brown, et al., 2012; Schantz & Yu, 2002).

Spottkörtelcancer drabbar även barn och unga. Närmare 15 % är yngre än 40 år ("SweHNCR 2008-2012,").

Könsfördelningen för läppcancer och näs-bihålecancer är cirka 60 % för män och 40 % för kvinnor. För övriga diagnosgrupper är det stor övervikt för män och detta är mest uttalat vid larynxcancer, 83 % män och 17 % kvinnor (figur 4:3).

Figur 4:3. Procentuell könsfördelning per lokalisation, registrerade i SweHNCR 2008–2016.

Ålder vid diagnos varierar mellan grupperna. Läppcancer drabbar äldre patienter (median 75 år) medan patienter med nasofarynxcancer och orofarynxcancer har en medianålder kring 60 år. För övriga diagnosgrupper är medianåldern 65–70 år (figur 4:4).

Cancer i munhålan och cancer i orofarynx ligger några centimeter från varandra och utsätts för samma etiologiska agens. Att det finns skillnader mellan könen och ålder för dessa lokaler indikerar att det ändå finns olikheter bl.a. avseende etiologi och tumörbiologi. Män med munhålecancer är i snitt 4,8 år äldre än män med orofarynxcancer. För kvinnor är skillnaden 8,0 år.

Figur 4:4. Ålder vid diagnos per lokalisation och kön, SweHNCR 2008–2016, 25 %, 50 % och 75 % percentiler.

Sedan 2008 har antalet fall av huvud- och halscancer i Sverige ökat med 25 % (genomsnitt 2,8 %/år). Den åldersstandardiserade ökningen 2008–2016 är 1 fall per 100 000 invånare för kvinnor och 2 fall per 100 000 invånare för män för all huvud- och halscancer (figur 4:5).

Figur 4:5. Åldersstandardiserad incidens för huvud- och halscancer anmäld till SweHNCR 2008–2016. Standardisering gjord med åldersfördelningen i Sverige år 2000.

Incidensökningen varierar för de olika diagnosgrupperna. Här redovisar vi incidensökningen för de tre största grupperna munhåle-, orofarynx- och larynxcancer. För munhålecancer finns en viss ökning för både män och kvinnor per 100 000 invånare (figur 4:6).

Figur 4:6. Åldersstandardiserad incidens för munhålecancer anmäld till SweHNCR 2008–2016. Standardisering gjord med åldersfördelningen i Sverige år 2000.

Den åldersrelaterade incidensen för orofarynxcancer för män har ökat med 2 fall per 100 000 vilket motsvarar nästan den totala ökningen för all huvud- och halscancer för män. För kvinnor har det inte skett någon ökning (figur 4:7). Ökningen beror på HPV-relaterad skivepitelcancer i tonsill och tungbas (Attner et al., 2010; Hammarstedt et al., 2006) samtidigt som tumörer som inte är relaterade till HPV minskar (Hammarstedt et al., 2007). Rökning och i viss mån alkohol är andra enskilda och synergistiskt verksamma riskfaktorer.

Ökningen av HPV-relaterade tumörer ses i hela västvärlden (Chaturvedi, 2012) och förefaller kopplad till den del av orofarynx som bär lymfatisk vävnad. HPV påvisas i 40–90 % av cancerfallen i tonsill och tungbas, men i övrig orofarynx (mjuka gommen, uvula, svalgets bakvägg, vallecula) bara i < 10 % av fallen (Jia & Qin, 2012). HPV typ 16 dominerar, men även andra högrisktyper är vanliga.

Nasofarynxcancer är en annan tumörform som också ofta kan kopplas till virus (Epstein-Barr-virus, EBV). Tumörformen är ovanlig i Sverige och incidensen i väst ligger under 1 nytt fall per 100 000 invånare och år. Men i vissa delar av världen, t.ex. södra Kina, är nasofarynxcancer en endemisk sjukdom med 25–50 nya fall per 100 000 invånare och år. Sydostasien, norra Afrika och inuiter är områden och grupper med en incidens på cirka 5–15 per 100 000 och år (Jia & Qin, 2012).

Figur 4:7. Åldersstandardiserad incidens för orofarynxcancer anmäld till SweHNCR 2008–2016. Standardisering gjord med åldersfördelningen i Sverige år 2000.

För larynxcancer är incidensen i stort oförändrad både för män och kvinnor (figur 4:8). 

Figur 4:8. Åldersstandardiserad incidens för larynxcancer anmäld till SweHNCR 2008–2016. Standardisering gjord med åldersfördelningen i Sverige år 2000.

Den relativa 5-årsöverlevnaden för all huvud- och halscancer för hela tidsperioden 2008–2016 var 67 % (95 % KI: 65–68 %). Den observerade 5-årsöverlevnaden var 58 % (57–59 %).

I figur 4:9 visas årsvis relativ överlevnad per diagnosår. Det finns en tendens till ökad överlevnad för senare diagnosår. Den årsvisa relativa 5-årsöverlevnaden har ökat från 65 % år 2008 till 67 % år 2012. Överlevnadssiffror för hela gruppen HH-cancer ska tolkas med försiktighet. Det är nio olika diagnosgrupper som läggs samman och det sker förändringar i incidensen mellan grupperna. Under perioden ses t.ex. en kraftigt ökad incidens av orofarynxcancer, som ofta upptäcks i sent stadium men ändå har en relativt god prognos.

För startår och slutår i figur 4:9 är de årsvisa relativa överlevnadssiffrorna:

1 år: 83,4 % (81,0–85,6) år 2008 till 86,3 % (84,3–88,2) år 2016

2 år: 75,4 % (72,6–78,0) år 2008 till 78,2 % (75,7–80,5) år 2015

3 år: 71,5 % (68,5–74,3) år 2008 till 70,5 % (67,8–73,1) år 2014

4 år: 67,1 % (63,9–70,1) år 2008 till 72,2 % (69,4–75,0) år 2013

5 år: 65,1 % (61,8–68,3) år 2008 till 67,4 % (64,3–70,3) år 2012

Figur 4:9. Relativ överlevnad per diagnosår för patienter med huvud- och halscancer rapporterade till SweHNCR för diagnosåren 2008–2016.

Relativ överlevnad per diagnosgrupp redovisas i figur 4:10 och 4:11. Läppcancer och spottkörtelcancer har bäst relativ 5-årsöverlevnad (92 % resp. 75 %). Munhålecancer och näs- och bihålecancer har 62 % resp. 52 %. Överlevnaden för orofarynxcancer är 70 %, för nasofarynxcancer 71 %, larynxcancer 68 % samt vid malign körtel på halsen 63 %. Överlevnaden för hypofarynxcancer är lägst, 26 %. Kurvorna speglar väl hur prognosen påverkas av tidig upptäckt (läppcancer), lokalisation, samsjuklighet (hypofarynxcancer), observationstid och olika tumörbiologi (spottkörtelcancer där t.ex. adenoid cystisk cancer ger sena fjärrmetastaser).

Figur 4:10. Relativ överlevnad för cancer i läpp, munhåla, näsa/bihåla och spottkörtlar rapporterade till SweHNCR för diagnosåren 2008–2016.

Figur 4:11. Relativ överlevnad för cancer i orofarynx, nasofarynx, hypofarynx, larynx och malign körtel på hals rapporterade till SweHNCR för diagnosåren 2008–2016.

Relativ 5-årsöverlevnad för huvud- och halscancer per lokalisation 2008–2016: