Underlag för nivåstrukturering
Med nivåstrukturering av sjukvård eftersträvar man att skapa ett sjukvårdssystem där varje åtgärd utförs på den mest lämpliga nivån för att i första hand säkra en hög behandlingskvalitet och patientsäkerhet, och i andra hand ta hänsyn till ekonomi, bekvämlighet och regionala förutsättningar. Man har därför identifierat fyra olika nivåer, inom vilka en patient kan befinna sig under olika faser av vårdförloppet. Det är viktigt att notera att den optimala vårdnivån kan variera över tid.
Följande vårdnivåer har etablerats:
- Vårdcentraler, närsjukhus, palliativ vård.
- Centrallasarett eller länssjukhus. Organspecialister med god kompetens att handlägga flertalet fall och som har möjlighet till kontakt med MDK.
- Sjukhus med väl subspecialiserad specialistsjukvård. Oftast universitetssjukhus.
- Enhet, i regel vid universitetssjukhus, som genomför högspecialiserad utredning eller behandling som inte kan erbjudas inom alla regioner.
Många patienter med hypofystumörer upptäcks initialt inom primärvården. Patienten remitteras därefter för fortsatt utredning och behandling till nästa nivå (B eller C) enligt ovan. Alla patienter med stora hypofystumörer, samt patienter med akromegali eller Cushings sjukdom, ska diskuteras på MDK (vårdnivå C). Vid utredning och behandling av dessa tumörer är god tillgänglighet till dedikerad endokrinolog, neurokirurg, neurooftalmolog, radiolog och patolog av stor betydelse.
Viss bilddiagnostik, som sinus petrosuskateterisering, bör utföras på särskilt specialiserade enheter (D) där det finns god grund för att kvaliteten på undersökningen blir högre om endast få individer genomför denna intervention.