Sammanfattning
Basalcellscancer (BCC) är den vanligaste cancerformen hos både män och kvinnor i Sverige, och incidensen är bland de snabbast ökande. Över 74 000 nya fall diagnostiseras numera varje år, vilket är nästan dubbelt så många som för 20 år sedan 1. BCC är vanligare hos ljushyade, äldre och immunsupprimerade individer och har en stark koppling till exponering för ultraviolett ljus.
Kliniskt kan BCC misstänkas vid uppkomst av en relativt långsamt växande, eksemliknande rodnad och fjällande fläck, en glansig knuta med eller utan central ulceration/sår alternativt en vitaktig, småknölig eller indragen lesion som liknar ett ärr. Patienten kan även ha dermatoskopiska tecken såsom förgrenade kärl och ulceration, med eller utan typiska pigmenterade strukturer, som ger ytterligare stöd för diagnosen.
Patienter med BCC handläggs initialt ofta inom primärvården, men remitteras till specialistsjukvården vid behov av destruktiv behandling, vissa topikala medicinska behandlingar, större kirurgi liksom utredning och behandling av lokalt avancerad eller metastaserad sjukdom. Tidig upptäckt och behandling av BCC är viktig för prognosen.
Vid klinisk misstanke om lågrisk-BCC (se avsnitt 8.5 Definitioner av högrisk- och lågrisktumör) kan kurativ behandling erbjudas direkt utan föregående biopsi (se Kapitel 11 Behandling). Biopsi för histopatologisk diagnostik bör säkras inför ställningstagande till behandling när kriterierna för högrisktumör uppfylls (se avsnitt 8.5 Definitioner av högrisk- och lågrisktumör). Vid bekräftad lokalt avancerad eller metastaserad BCC (se avsnitt 8.6 Definitioner av lokalt avancerad och metastaserad sjukdom) bör patienten diskuteras på multidisciplinär konferens (MDK) före fortsatt utredning och behandling. De allra flesta patienter med BCC botas enkelt med destruktiv behandling, topikal medicinsk behandling eller konventionell kirurgi, men vissa fall kräver mer avancerade tekniker såsom Mohs kirurgi eller strålbehandling. Vid lokalt avancerad eller metastaserad BCC kan systemisk behandling erbjudas.
Uppföljning efter behandling för lågrisk-BCC (se avsnitt 8.5 Definitioner av högrisk- och lågrisktumör) är inte nödvändig, men alla patienter bör instrueras i egenkontroller och ha möjlighet till återbesök vid behov i första hand inom primärvården. Uppföljning efter 2 år kan övervägas för patienter som behandlats för högrisktumörer och de som löper hög risk för återkommande BCC. Uppföljningsfrekvensen för patienter med lokalt avancerad eller metastaserad BCC bör diskuteras på MDK, medan individuella uppföljningsplaner bör erbjudas för patienter med Gorlins syndrom eller annat ärftligt syndrom som är associerat med förhöjd risk för BCC (se Kapitel 6 Ärftlighet).