Bilaga 3 – Förebyggande psykosociala insatser vid cancer

Ha kännedom om vanliga reaktioner

Stressreaktion är vanligt hos barn, ungdomar, vårdnadshavare och andra närstående.
Ökad känslighet för olika intryck är vanligt, till exempel för ljud, ljus och lukt.
Ökad känslighet för olika miljöer och personer är också vanligt, till exempel vårdavdelningen och vitklädda personer.
Barn och ungdomar kan tycka att det är traumatiskt att bli lämnad själv (särskilt yngre barn), gå igenom smärtsamma procedurer, se förändringar hos sig själv och se andra sjuka barn samt vara rädda för att dö.
Sjukhusmiljön kan också vara traumatisk för vårdnadshavarna och göra att de känner oro, ledsamhet och hjälplöshet.
Vårdnadshavare visar oftast inte för barnet att de är oroliga. De kan känna sig oförberedda på att prata med sitt sjuka barn och eventuella andra barn eller deras vänner om känslor, rädslor och frågor.
De flesta kan hantera situationen väl och det kan räcka med lite extra stöd, medan några kan få varaktiga traumatiska stressreaktioner som kan leda till posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) eller annan psykosocial problematik.
Stöd kan även behöva ges efter avslutad cancerbehandling. Reaktionerna hos barn, ungdomar och vårdnadshavarna kan komma när de återgår till vardagslivet eller ännu längre fram när sena komplikationer efter cancerbehandlingen blir tydligare.

Informera barn och ungdomar om vad som kommer att hända, på ett sätt som passar hens utvecklingsnivå.
Ge barn och ungdomar kontroll över situationen så långt som det är möjligt.
Ge de val som är möjliga att hantera för barn och ungdomar. Valen kan vara små, men ökar barnets känsla av kontroll.
Lyssna noggrant på barn och ungdomar och förklara mer utförligt vid behov.
Fråga om barnet eller ungdomen känner rädsla och oro.
Uppmuntra och inge realistiskt hopp.
Ge förberedande och upprepande information före, under och efter cancerbehandlingen eftersom det är lätt att missa, glömma eller missförstå något.
Var lyhörd inför hur mycket information barnet eller ungdomen och vårdnadshavarna kan ta emot.
Barnet och vårdnadshavarna behöver erbjudas att få information var för sig eftersom man kanske vill undvika vissa frågor när den andre hör.

Uppmuntra vårdnadshavarna att prata öppet med barnet om dess rädslor och oro. Det är ofta olika saker beroende på barnets ålder och utvecklingsnivå.
Gör det möjligt för vårdnadshavarna att stötta och hjälpa barnet eller ungdomen.
Vårdnadshavarna känner barnet bäst och kan hjälpa personalen att förstå barnets eller ungdomens behov och vad som kan underlätta. Uppmuntra vårdnadshavarna att göra som de brukar göra hemma för att lugna barnet eller ungdomen.
Ge vårdnadshavarna förslag på sätt att lugna barnet, t.ex. vid olika procedurer, såsom ”håll barnets hand under tiden jag tar prover”. För ungdomar kan det vara att vårdnadshavarna frågar vem de helst vill ha med sig på besöket. Kanske en kompis, eller partner?
Fundera på följande: Vem och vad behöver vårdnadshavarna just nu? Förstår vårdnadshavarna sjukdomen och behandlingsplanen? Vem kan vårdnadshavarna vända sig till för vidare stöd?
Uppmuntra barn och ungdomar att delta i åldersanpassade aktiviteter som är lämpliga utifrån hens hälsotillstånd. Uppmuntra kontakt med kompisar, klasskompisar och lärare.
Fundera på vad som underlättar för barnet eller ungdomen.
Överväg olika typer av emotionellt stöd. En del vill prata med någon utomstående såsom en psykolog eller kurator, medan andra vill prata med en nära vän eller ett husdjur. För yngre barn kan lekterapi, musikterapi, bildterapi och/eller hundterapi underlätta.

Identifiera familjens stressorer såsom ångest och oro samt t.ex. ekonomi.
Identifiera familjens styrkor och copingresurser.
Hjälp familjen att lyfta fram de stödsystem som de har inom familjen, med kompisar och i sin vardag.
Uppmuntra vårdnadshavarna att använda sina copingresurser och att ta hand om sig själva (god sömn och kost, motion och aktiviteter utanför sjukhusmiljön).
Erbjud stöd av kurator, psykolog eller liknande om vårdnadshavarna har svårt att hantera situationen. Vårdnadshavare och andra närstående reagerar ofta olika och kan behöva olika sorters stöd.
Undersök om familjen kan behöva extra socialt och praktiskt stöd, t.ex. med syskon, ekonomi, praktiska sysslor i hemmet, försäkringar och språköversättning.
Uppmuntra barnet eller ungdomen att hålla kontakten med sina kompisar och fortsätta med sina fritidsintressen så långt det är möjligt.

Vardagliga rutiner hjälper barn och ungdomar att känna trygghet och återhämta sig. Uppmuntra vårdnadshavarna att upprätthåller hälsosamma vardagliga rutiner vad gäller sömn, kost och motion samt balans mellan aktivitet och vila. De familjer som inte har hälsosamma vardagsrutiner sedan tidigare behöver extra stöd av personal.
Uppmuntra barn och ungdomar att återuppta sina vanliga aktiviteter så snart det är möjligt.
Stötta vårdnadshavarna i att fortsatt sätta gränser så som de gör hemma och låta barnet eller ungdomen att göra saker själv och på egen hand, även om det kan bli tillfälliga undantag under sjukhusvistelsen och behandlingen.
Uppmuntra fysisk aktivitet eftersom det minskar smärta, förbättrar psykiskt mående och underlättar återhämtning.
Föreslå mindfulness, yoga och massage för att underlätta återhämning.