Ärftlighet
Att främja hälsa och förebygga cancer är en del av sjukvårdens uppdrag, och det är centralt i omhändertagandet av patienter med ärftliga tumörrisksyndrom. Begreppet innefattar en mängd olika syndrom som innebär påtagligt ökad risk för vissa cancerformer men även för benigna tumörer och andra hälsoproblem. Många syndrommanifestationer kan försämra patientens hälsa och livskvalitet, och kräver regelbunden uppföljning inom sjukvården.
De flesta cancrar uppstår sporadiskt, det vill säga de uppstår utan att det finns en tydlig ärftlig genetisk orsak som bidrar till insjuknandet. I andra fall ses en ansamling av cancer i en släkt, men denna familjära ansamling kan inte förklaras av någon genetisk förändring i en viss gen. Dock har cirka 5–10 % av alla cancerinsjuknande en medfödd förändring i en enda gen, så kallad monogen orsak. Detta vårdprogram fokuserar på monogen ärftlighet, men i detta kapitel nämns polygen ärftlighet och ärftlighet för barncancer kortfattat.
Monogen ärftlighet
Rekommendationer
- Vid monogen ärftlighet för cancer bör alla relevanta biologiska släktingar erbjudas genetisk vägledning.
- Minderåriga barn bör endast erbjudas anlagsbärartestning om ärftligheten kommer att ha betydelse för omhändertagandet redan under barnaåren.
- Alla patienter som har frågor och önskemål om cancergenetisk utredning, oavsett ålder, bör remitteras till en onkogenetisk mottagning.
Hos 5–10 % av alla cancerfall identifieras en monogen genförändring (förändring i en enskild gen). Dessa patienter insjuknar ofta vid betydligt lägre ålder än vad som är vanligt för varje enskild tumörform. Dessutom har de ökad risk för att utveckla flera cancersjukdomar, antingen samtidigt eller efter varandra.
Många patienter med monogen ärftlighet för cancer har också flera nära släktingar, i två eller flera generationer, som insjuknat i cancer, antingen samma cancerform eller cancerformer som tillhör samma cancerrisksyndrom, vanligen i tidig ålder. Vid vissa cancerformer (t.ex. retinoblastom) finns ärftlighet i minst 50 % av fallen, medan ärftlighet är ytterst ovanligt vid andra (t.ex. cervixcancer). Vid påvisad monogen ärftlighet för cancer bör därför alla relevanta biologiska släktingar erbjudas genetisk vägledning, vilket inkluderar diskussion om möjlighet till genetisk testning och lämpliga uppföljningsprogram och omhändertagande. Vägledningen innebär även psykosocialt stöd (se Kapitel 7 Genetisk vägledning).
Arbetet med familjer och patienter med ärftligt ökad cancerrisk är en multidisciplinär utmaning. På samma sätt som man strävar efter en individanpassad cancerbehandling inom ramen för precisionsmedicin finns ett stort behov av precisionsprevention med ett livslångt perspektiv. Att ha kännedom om bakomliggande tumörrisksyndrom ger förutsättningar till att rekommendera rätt kontroller till rätt individer för att tidigt upptäcka, eller förebygga, cancer.
Många ärftliga tumörsyndrom innebär ökad risk för insjuknande endast i vuxen ålder. Minderåriga barn bör endast erbjudas anlagsbärartestning om ärftligheten kommer att ha betydelse för omhändertagandet redan under barnaåren (t.ex. profylaktiska kontroller och anpassad behandling) 1. I annat fall bör man avvakta tills barnet är tillräckligt moget för att fatta ett eget informerat beslut.
Alla patienter som har frågor och önskemål om cancergenetisk utredning, oavsett ålder, bör remitteras till en onkogenetisk mottagning för ålders- och situationsanpassad genetisk vägledning, även om genetisk analys inte anses vara aktuellt i nuläget. Se Kapitel 7 Genetisk vägledning.
Uppföljningsrekommendationerna kan skilja sig åt mellan barn och vuxna. Se Kapitel 5 Genöversikt för rekommendationer för specifika syndrom.
Polygen ärftlighet
Polygen nedärvning innebär en genetisk variation i flera olika gener, som var för sig kan ha liten påverkan på fenotypen (exempelvis cancerrisken). Men om en individ bär på flera sådana varianter kan riskökningen bli påtaglig, genom en additiv effekt. Testning för polygen nedärvning kräver omfattande analyser och är sällan vare sig kliniskt meningsfull eller tillgänglig för enskilda patienter eller familjer.
Ärftlig ökad risk för barncancer
Cirka 10 % av alla barn med cancerdiagnos har en ärftlig ökad risk för barncancer, så kallad childhood cancer predisposition (ChiCaP) 12. Den ökande användningen av storskaliga diagnostiska analyser leder till upptäckten av nya ärftliga barncancersyndrom, och hela tiden upptäcks fler ärftliga cancersyndrom och nya gener som ökar risken för cancer. För många syndrom saknas fortfarande tillräcklig evidens för att rekommendera standarduppföljning. Informationen om dessa kommer att uppdateras kontinuerligt i samråd med den nationella arbetsgruppen för barncancer.