Nutrition

• Ofrivillig viktförlust, oavsett tidsförlopp och omfattning.
• Ätsvårigheter, t.ex. aptitlöshet, illamående, diarré, steatorré och subileus.
• Undervikt, motsvarar body mass index (BMI) < 20 om patienten är < 70 år eller BMI < 22 om patienten är ≥ 70 år. BMI = vikt (kg)/längd² (m)

En eller flera av ovanstående riskfaktorer innebär risk för undernäring d1bf9814-7447-4222-be6c-ba243cb6fe165816161777746. I riskbedömningen för NET-patienter, framför allt vid tunntarms-NET och pankreas-NET, bör man även fråga om mag-tarmsymtom eftersom diarré eller steatorré är ett vanligt symtom. En dietist kan hjälpa till med riskidentifiering och föreslå vidare utredning genom att bedöma näringsintag och näringsbehov. Observera att ett högt BMI kan dölja undernäring vid ofrivillig viktnedgång med negativ energibalans. Likaså behöver inte ett stabilt lågt BMI utan ätsvårigheter innebära svår undernäring.

För utredning, diagnostik och behandling av nutritionsrelaterade problem, se Nationellt kunskapsstöd Undernäring och Vårdhandboken.

Patienter med tunntarms-NET som genomgått distala tunntarmsresektioner, och patienter med ventrikel-NET med ventrikelresektion, bör ha peroral supplementering med vitamin B12, 1 mg/dag.

För att förhindra D-vitaminbrist vid malabsorption av fett rekommenderas supplementering med Dvitamin och kalcium som standardbehandling, och behandlingen följs upp genom att kontrollera Dvitaminstatus (s-25-OH vitamin D). Vid uttalad steatorré rekommenderas även monitorering av övriga fettlösliga vitaminer: A, E och K. I förebyggande syfte rekommenderas även patienter med diarré eller steatorré att komplettera med multivitamineraltablett innehållande järn.

Mag-tarmsymtom är mycket vanligt vid NET i tunntarmen men kan även förekomma vid NET i pankreas. Frekventa diarréer och urgency (svårighet att hålla tillbaka avföring) kan försämra livskvaliteten, så symtomlindring är en viktig del av behandlingen. Följande kostråd kan ges vid symtom från mag-tarmkanalen (diarré, steatorré och gaser):

• Patienten bör rekommenderas att
  –  äta långsamt och tugga maten väl
  –  fördela måltiderna jämnt över dagen och undvika stora energirika måltider'
  –  undvika gasbildande livsmedel (lök, kålsorter, baljväxter och fiberrikt bröd med hela korn eller kärnor).

• Vid somatostatinanalogbehandling bör man komplettera med pankreasenzym (Creon) i samband med måltid. Vid fortsatt steatorré, öka dosen.
• Vid otillräcklig effekt av Creon, med fortsatt fettmalabsorbtion och steatorré samt ett högt peroralt intag av fett, kan mängden fett i kosten behöva minskas eller omfördelas under handledning av dietist. I vissa fall kan man prova fettreducerad kost, men det är inte lämpligt vid undernäring eller risk för undernäring.
• För information om läkemedelsbehandling mot diarré, se avsnitt 11.4.7.1 Behandling av diarré.

Beroende på patientens symtom och dess orsak anpassas kostråden individuellt efter att man kartlagt patientens matvanor, livsmedelsval, ätbeteende och motivation, och med hänsyn till hens aktuella sjukdomstillstånd och sociala situation. Effekten av kostråden är individuell och bör följas upp och utvärderas. Se även bilaga 1 Behandling av diarré.

Trots behandling kan diarréerna vara svåra att bemästra, och vid volymmässigt stora och ihållande förluster kan vätske- och elektrolytbalansen rubbas. För att upprätthålla salt- och vätskebalansen kan patienten behöva perorala rehydreringslösningar.

Mat med mjuk konsistens utan trådiga och svårsmälta livsmedel kan vara aktuellt vid förträngningar i mag-tarmkanalen. Livsmedel med hård konsistens kan göras mjukare eller mer lättsmält genom att man tillagar, finfördelar eller mixar maten. Kostråden bör dock omprövas regelbundet för att undvika onödiga begränsningar.

Parallellt med fettmalabsorption kan patienten få malabsorption av fettlösliga vitaminer (A, D, E, K). Brist på vitamin D är vanligt hos patienter med tunntarmsresektioner 59bdd34a-fa01-4aac-b76c-a630e39d261d6016162477746. D-vitamin reglerar tillsammans med paratyreoideahormon (PTH) kalcium- och fosfathalten i blodet genom ökat upptag från tarmen och frisättning från skelettet som är nödvändigt för normal benmineralisering. Vitamin D-brist är den vanligaste orsaken till minskat kalciumupptag. Kalciumupptaget kan även hämmas av icke-absorberade fria fettsyror som bildar svårlösliga kalciumtvålar vilka förloras med avföringen.

Låga kalciumvärden vid D-vitaminbrist stimulerar PTH-insöndring och kan leda till sekundär hyperparatyreoidism, vilket i sin tur leder till ökad benomsättning och förlust av benmineraler. Obalans i benvävnaden kan leda till osteopeni och ge osteoporos. D-vitamin behövs även för normal utveckling och tillväxt av muskelfiber, och brist kan påverka muskelstyrkan negativt.