Akut förvirringstillstånd

Akut förvirring debuterar relativt snabbt och innebär samtidig påverkan på medvetande, uppmärksamhet, uppfattningsförmåga och kognition. Tillståndets varaktighet och svårighetsgrad varierar och förloppet är snabbt och växlande. Patienter med nedsatta kompensatoriska resurser, exempelvis äldre och/eller svårt sjuka, löper större risk för att drabbas av akut förvirring. Patienterna kan vara hyperaktiva (kan förväxlas med ångest) eller hypoaktiva (kan förväxlas med nedstämdhet). De kan även växla mellan hyper- och hypoaktivitet under samma dygn. Hos en patient med ett hyperaktivt tillstånd finns ofta en somatisk bakomliggande orsak med akut debut såsom smärta, feber, hjärtsvikt, utspänd urinblåsa eller svår förstoppning. Hos en patient med hypoaktivt förvirringstillstånd är orsaken ofta metabola störningar, infektion, hyperkalcemi, biverkningar av läkemedel (antikolinergika, morfin, högdossteroider) eller intrakraniell process.

Följande är kriterierna för förvirringstillstånd (delirium) vid somatisk sjukdom (DSM–IV):

• Medvetandenivå: Minskad medvetenhet om omgivningen och minskad förmåga att fokusera och vidmakthålla eller skifta uppmärksamhet.
• Förlopp: Snabbt förlopp som utvecklas under några timmar till dagar och som kan skifta i svårighetsgrad under dygnet.
• Kognition: Minnessvårigheter, svårigheter att finna ord, desorientering och svårigheter att uppfatta omgivningen.
• Organisk orsak: Det finns en bakomliggande sjukdom, provresultat eller andra fynd som gör en somatisk orsak till tillståndet trolig.

Följande bör ingå i den inledande handläggningen:

• Anamnes:
  • Klarlägg förloppet i insjuknandet och aktuell kognitiv status.
  • Eftersök bakomliggande orsaker, t.ex. akut smärta, hög feber, akut hjärtsvikt, kraftig förstoppning eller urinretention med utspänd blåsa.
  • Gör en läkemedelsgenomgång, med särskilt fokus på kortisonbehandling, på läkemedel som nyligen satts in eller ut och på nyligen genomgången operation eller cancerbehandling.
  • Eftersök somatisk och psykiatrisk samsjuklighet, missbruk och tidigare förvirringstillstånd.
• Laboratorieanalyser: Rutinmässiga blodprover med blodstatus, infektionsprover, elektrolytstatus inklusive serumkalcium (S-Ca) och sköldkörtelstatus. EKG (elektrokardiogram).
• Vid oklara fall eller misstankar om specifik bakomliggande sjukdom kompletteras utredningen. Blodgas, DT hjärna (datortomografi) och EEG (elektroencefalografi) kan ge ytterligare vägledning om bakomliggande genes.

Patienten kan ha bevarat minne från sin förvirringsepisod. Då kan samtalskontakt vara ett värdefullt stöd.

Behandlingen inriktas mot de underliggande orsakerna och mot de symtom som uppträder, så det handlar t.ex. om att behandla infektion, justera elektrolyter, lösa förstoppning eller urinretention och sätta ut misstänkta läkemedel. Om patienten är utåtagerande och agiterad, och omvårdnadsinsatser inte är tillräckligt, kan läkemedelsbehandling vara nödvändig. Neuroleptika i lågdos är ofta att föredra framför bensodiazepiner som kan ge en paradoxal reaktion med ökad förvirring.

Nationellt vårdprogram palliativ vård