Suicidrisk

20.1

Bakgrund och vanliga orsaker

Risken för självmord är ökad hos vissa människor som drabbas av cancer. Suicidrisken kan vara kopplad till sjukdomens svårighetsgrad eller prognos, men behöver inte vara det. Den påverkas av individens upplevelse av sin situation, tidigare erfarenheter och förmåga att hantera de utmaningar som svår sjukdom och krävande behandling innebär.

De flesta som tar sitt liv lider av någon form av psykisk sjukdom eller ohälsa, vanligen depression. Det gäller också vid somatisk sjukdom. Det är ovanligt att en krisreaktion hos en psykiskt välmående person resulterar i suicidala handlingar, även om det förekommer. Andra viktiga underliggande orsaker är tidigare suicidförsök eller allvarligt självdestruktivt beteende,personlighetsvariationer såsom autism, ensamhet, hopplöshet, sömnstörning, svår ångest, förluster, traumatiska händelser, erfarenhet av våld och beroendetillstånd.

20.2

Symtom

Människor som tänker på självmord ter sig ofta nedstämda, uppgivna och ångestfyllda, men det förekommer också att det saknas yttre tecken på att personen mår psykiskt dåligt. Information från närstående kan vara avgörande för förståelsen av allvaret i situationen, eftersom endast den som känner till hur en person vanligen fungerar kan avgöra hur förändrad personen är. De flesta som är självmordsbenägna kommunicerar sin avsikt på något sätt, till exempel genom praktiska förberedelser (gör sig av med ägodelar, upprättar testamente), i skrift (brev, SMS, sociala medier), eller verbalt genom att säga saker såsom ”nu orkar jag inte mer” och ”om en månad finns jag inte kvar”.

20.3

Inledande handläggning

En bedömning av akut suicidrisk ska omfatta sociala, psykologiska och somatiska riskfaktorer, men också skyddande faktorer. Det går t.ex. att fråga: ”Vad har hjälpt dig att orka med livets svårigheter fram till i dag?” Det är en fördel om information från alla teammedlemmar vägs in i bedömningen eftersom patienter ofta berättar olika saker för olika personer. Vid misstanke om suicidrisk är det viktigt att fråga om tidigare psykiska problem och suicidalitet: ”Har du någonsin fått behandling på grund av psykiska problem? Har du det nu? Har du någonsin varit i en så svår situation att du har försökt avsluta ditt liv?” Om svaren på frågorna är ja bör man vara extra uppmärksam på psykiska symtom som förvärrar situationen.

Suicidal kommunikation eller andra symtom eller beteenden som inger oro om att patienten tänker på att ta sitt liv ska alltid tas på allvar och bör föranleda ett samtal om patientens tankar om liv och död. En lämplig inledande fråga kan vara: ”Det är vanligt att man tänker på döden som en utväg i den här situationen. Är det så för dig?” Om svaret är ja bör man försöka skaffa sig en uppfattning om huruvida patienten själv tror att det finns en risk för att tankarna övergår i handling. Det är betydligt vanligare att tänka på självmord än att försöka ta sitt liv, och ofta är ett samtal med en engagerad person tillräckligt för att ge hopp om att förändring är möjlig. Det är ofta värdefullt att ge tips och råd om vad patienten kan göra för att skydda sig själv eller distrahera sig från suicidtankar, exempelvis att ta kontakt med en närstående eller vården.

20.4

Observandum

Det är aldrig farligt att fråga om självmordstankar och det finns ingen risk för att frågan i sig förvärrar situationen. De flesta väljer att berätta, men det förekommer också att människor behåller sina tankar om självmord som en utväg för sig själva. Många patienter skäms över att de inte orkar med sitt liv, men den risken minskar med öppna samtal om liv och död.

20.5

Översikt fortsatt handläggning

Specialistpsykiatri ska alltid konsulteras om suicidrisken bedöms vara hög, till exempel om patienten har gjort ett suicidförsök eller utsatt sig för fara, har långt framskridna planer på att ta sitt liv, har tillgång till metod eller har bestämt tidpunkt för suicidförsöket. Om patienten inte vill ha kontakt med psykiatrin bör det fortsatta omhändertagandet inkludera motivationsarbete med fokus på fördelar med psykiatrisk uppföljning. Om detta inte lyckas kan tvångsvård vara nödvändig för att avvärja akut risk för suicidala handlingar.