Kartläggning och bedömning av patientens rehabiliteringsbehov

Vid bedömning av cancerrehabilitering ingår även att bedöma och kartlägga oönskade följder av cancerbehandling. Cancerbehandling i bäckenregionen kan ge långvariga och sena oönskade effekter. De omfattar bland annat tarmbesvär, urinvägsbesvär, lymfödem, genitala besvär, bäckensmärta och sexuella besvär. Det är viktigt att identifiera och behandla dessa följdeffekter i ett tidigt skede. Besvären kan vara ansträngande i olika grad och ge oönskade psykologiska effekter som stress, förändrad självbild, nedstämdhet och oro. Många patienter vet inte att det finns åtgärder som kan förbättra deras besvär. En del anpassar sig till situationen och undviker att gå ut eller delta i sociala sammanhang på grund av sina symptom. Det är viktigt att återkommande utvärdera behovet av rehabiliteringsinsatser eftersom en del besvär uppkommer sent, ibland flera år efter behandling.

Strukturerad bedömning och kartläggning av patientens behov bör göras med validerade hjälpmedel såsom Hälsoskattning och Hantering av ångest och samtal, se Nationellt vårdprogram cancerrehabilitering - RCC Kunskapsbanken (cancercentrum.se). Eftersom behoven växlar under sjukdomsförloppet bör bedömningen upprepas fortlöpande utifrån patientens behov. Det gäller framför allt i samband med diagnos, inledning och avslutning av behandling, förändringar i sjukdom eller behandling samt överlämning från specialistvård till primärvård.

Vid bedömning efter cancerbehandling mot bäckenorgan är strukturerad skattning viktigt. Beroende på aktuellt besvär kan exempelvis LARS score, Bristolskalan, FSFI-6, IIEF-5 eller andra skattningsinstrument användas, se bilaga 1 Länkbibliotek.

Information om sena effekter, basala omvårdnadsåtgärder och egenvård behöver ges i ett tidigt skede och upprepat under cancerprocessen. Det är viktigt att betona att doseringen av exempelvis tarmreglerande medel behöver individanpassas, och när dosen optimerats behöver man vanligtvis fortsätta med behandlingen livslångt. Detta gäller även lokal östrogenbehandling, andra insatta läkemedel, bäckenbottenträning, blåsträning och tarmtömningsträning (så kallad ”toalettgympa”, vilket är träning på att stå emot besvärande trängningar).

Kontaktsjuksköterskan eller en annan vårdgivare bör initialt göra täta uppföljningar för att till exempel optimera doser och vid behov ha motiverande samtal för att öka följsamheten till råden och därmed förbättra patientens livskvalitet. Målet är sedan att patienten genom egenvård och god kunskap om symptomlindring själv ska kunna hantera sin ”nya” kropp och dess funktioner.

Patienter med nedsatt livskvalitet efter cancerbehandling rapporterar ofta höga nivåer av ångest, oro och nedstämdhet. Det är oklart om detta är utlöst av symptomen, utgör oro för cancerrecidiv eller är predisponerande faktorer. Både fysiska och psykiska symptom måste adresseras för att nå framgång med cancerrehabiliteringen a73a0ee1-a750-46b7-85dd-7757ed7b5aec1125664125662.

En förutsättning för framgångsrik cancerrehabilitering är ett välfungerande team med läkare, kontaktsjuksköterska, fysioterapeut, arbetsterapeut, dietist och kurator som samarbetar med och kring patienten.

Kontaktsjuksköterskan har en central roll i bedömningen av patientens behov av cancerrehabilitering, uppföljningen av insatta åtgärder och ansvaret för att en individuell skriftlig vårdplan, Min vårdplan, upprättas. Om patientens symptom uppstår sent, då patienten inte längre har kontakt med specialistvården, bör primärvården bedöma patientens symptom och vid behov konsultera relevanta professioner så att patienten kan få hjälp.

Vid avancerade besvär bör andra professioner kopplas in, såsom uroterapeut och tarmterapeut, stomiterapeut, lymfterapeut och sexualrådgivare alternativt sexologiutbildad personal.

I tillägg till detta kan andra specialister konsulteras, såsom gastroenterolog, gynekolog, urolog, hyperbarmedicin, psykolog och smärtrehabiliteringsteam. Eftersom besvären kan vara livslånga är även primärvårdens engagemang viktigt. Konsultationer och aktiva överlämningar mellan specialiteter och professioner och teamarbete runt patienten är enligt arbetsgruppens erfarenhet värdeskapande.

Patienten behöver vara delaktig i sin rehabilitering och få stöd för egenvård. Patienten är den som har mest ingående kunskap om sin livssituation och hur den påverkats av cancern och behandlingen, och den enda upplevelse som ytterst är relevant är patientens egen.

Vården måste ge patienten färdigheter för att med stöd av vårdgivaren kunna identifiera, kommunicera kring och själv hantera potentiella kvarstående besvär och sena effekter. I detta ingår att patienten måste få basal kroppskännedom samt kunskap om hur den givna behandlingen kan ha påverkat patientens kropp.

All behandling måste följas upp avseende effekt och eventuellt behov av dosjustering eller ändring av behandlingsstrategi. Uppföljningen bör vara individanpassad. Särskild vikt bör läggas på motiverande samtal för att öka patientens delaktighet och motivation i behandlingen.