Epidemiologi

Gruppen germinalcellstumörer som helhet utgör 20-30 % av tumörer i ovariet. Men av dessa är 95 % benigna och då huvudsakligen i form av mogna teratom. Den maligna delen utgör 3 % (1,6 % i svenskt material) av totala antalet maligna ovarialtumörer, inklusive de epiteliala. Denna rapporterade andel gäller västvärlden. Japan rapporterar en högre incidens, 20 %. Cirka 60 % av de ovarialtumörer som upptäcks hos kvinnor som är 21 år eller yngre är germinalcellstumörer. Av dessa är cirka en tredjedel maligna och utgör därmed den vanligaste ovarialmaligniteten hos unga.

Av de maligna germinalcellstumörerna är dysgerminomen vanligast och utgör 1-2 % av alla maligna ovarialtumörer. De ses framförallt i åldern 10 – 30 år, medelåldern vid diagnos är 23 år. Huvudparten diagnostiseras i tidigt stadium. Gulesäckstumörer är näst vanligast och även här drabbas yngre kvinnor, medianåldern är 19 år. Tumören växer fort och är högmalign (2, 3). Utöver dessa tumörer ingår icke-gestationell choriocarcinom och embryonalt carcinom i gruppen. Båda drabbar yngre kvinnor och är högmaligna men sällsynta. Tumörerna ses ofta i form av blandtumörer, med olika kombinationer av germinalcellstumörer, ibland germinalcell-könssträngs-stromacellstumörer. För övriga diagnoser i gruppen se kapitlet Histopatologi. 

I denna grupp ingår tumörer uppbyggda av granulosa-, teka-, Sertoli-, Leydigceller eller fibroblaster av stromalt ursprung, enbart eller i kombination. Könssträngs- stromacellstumörer utgör cirka 8 % (3,6 % i svenskt material) av maligna ovarialtumörer. 

Granulosacellstumörer är vanligast och utgör internationellt 70 % av diagnoserna i denna grupp. Av all diagnostiserad maligna ovarialtumörer utgör granulosacellstumörer 3 % - 5 %. Dessa siffror stämmer väl med data från Sverige (76 % respektive 2,7 %). De kan utvecklas i alla åldrar. Den adulta typen är vanligast (95 %) och medelålder vid insjuknandet är 58 år. Den juvenila typen utgör 5 % och debuterar oftast före 30 års ålder. 

Sertoli- Leydigcells tumörer är sällsynta. De utgör färre än 0,5 % av maligna ovarialtumörer. Tumörtypen kan förekomma i alla åldrar men drabbar huvudsakligen unga kvinnor, medelåldern är 25 år. De diagnostiseras ofta tidigt och prognosen är god. 

Tekom- fibrom gruppen är huvudsakligen benigna tumörer men här ingår fibrosarkom, som är den vanligaste sarkomatösa förändringen i ovariet och mycket malign, men likväl mycket ovanlig. 

För övriga diagnoser i gruppen och Övriga sällsynta tumörer se kapitlet Histopatologi. 

Antal rapporterade fall till cancerregistret åren 1993 till 2010 relaterat till olika diagnoser i respektive grupp av icke-epiteliala maligna ovarialtumörer framkommer av tabell 3. Den vanligaste diagnosen bland maligna germinalcellstumörer var maligna teratom med 35,7 % (92 av 258) medan dysgerminom svarade för 25,2 %. Färska motsvarande siffror från det finska cancerregistret visar att dysgerminom var vanligast (37.5%) efterföljt av maligna teratom (4).

Tabell 3. Antal nya fall av maligna icke-epiteliala ovarialtumörer (enligt ICD-O-3) rapporterade till cancerregistret (alla åldrar inkluderade) under tidsperioden 1995-2014. Data bearbetade av Regionalt cancercentrum väst. Fotnot: De första 4 siffrorna återspeglar den morfologiska diagnosen. Den femte siffran anger malignitetspotential dvs 0= benignt, 1= osäker malign potential/borderline, 2= cancer in situ, 3= malign.

Germinalcellstumörer uppkommer i de celler (de så kallade primitiva germinalcellerna) som bildar ägg hos kvinnan och spermier hos män. Ur den primitiva germinalcellen utvecklas embryonala och extraembryonala strukturer. Majoriteten av germinalcellstumörer uppkommer i äggstocken men de kan även ha extragonadal lokalisation såsom i mediastinum och retroperitonealt. Etiologin bakom germinalcellstumörer är ofullständigt klarlagd. Den extragonadala lokalisationen kan möjligen förklaras av en ofullständig migration av germinalcellerna från gulesäcken till gonaderna under embryogenesen. En känd riskfaktor för utvecklingen av malign geminralcellstumörer i ovariet är gonadal dysgenesi, som kan manifesteras i form av försenad pubertet eller primär amenorrhe.

Granulosacellstumörer (GCTs) är den vanligaste formen och uppkommer ur steroid-producerande granulosaceller i ovarial follikeln. GCTs har receptorer för såväl steroid hormoner som gonadotropiner. Det finns hypoteser om att förhöjda gonadotropinnivåer ökar risken för att utveckla granulosacellstumörer. I en stor svensk populationsbaserad studie fann man att kvinnor som fötts för tidigt (<37 gestationsveckor) hade ökad risk (HR 1.86) att utveckla könssträngstumörer (5). Detta genom att ovariell hyperstimulering som svar på höga gonadotropin nivåer hos för tidigt födda flickor skulle kunna mediera en proliferativ och steroidogen effekt av FSH och LH på granulosa theca celler. 

Man har också funnit att kromosomavvikelser med trisomi i kromosom 12 eller 14 samt monosomi av kromosom 22 är vanliga i granulosacellstumörer (6). 

Germinalcellsmutation i LKB1-genen som är associerat med Peutz- Jaegers syndrom ger ökad risk att utveckla granulosacellstumörer (7). En somatisk mutation av FOXL2 genen är också associerat med granulosacellstumör utveckling (8). Man har sett att FOXL2 mutationstestning kan vara till hjälp för att bekräfta diagnosen adult granulosacellstumör (9). 

Metylering av promotor-regioner kan leda till att tumörsuppressorgener undertrycks. Man har i en studie kunnat se att 68 % av granulosacellstumörerna var hypermetylerade i åtminstone en gen, till exempel RUNX3, FANCF, FHIT (10).