Epidemiologi
Incidens
I Sverige utgör äggstockscancer 3 % av all kvinnlig malign tumörsjukdom. År 2014 diagnostiserades 700 nya fall (Socialstyrelsen, Cancer incidence in Sweden 2014), både tumörer av epitelialt ursprung och icke-epiteliala tumör. Epidemiologin för gruppen äggstockscancer i sin helhet finns beskriven i det nationella vårdprogrammet för epitelial äggstockscancer.
I Sverige utgör de icke-epiteliala tumörerna drygt 7 % av all primär äggstockscancer enligt data från landets sex regionala cancercentrum (RCC). Antalet nya fall har under de senaste 15 åren legat stabilt (se figur 1). Incidensen internationellt anges enligt WHO ligga runt 10 % 1.
Diagnoserna är definierade enligt Snomed-koder och Socialstyrelsens anvisningar (ICDO/3). Tumörer med osäker malignitetspotential är inte medräknade i denna statistik.
Figur1. Antalet nya fall av icke-epiteliala maligna äggstockscancer uppdelat på germinalcellstumörer, könssträngs- och stromacellstumörer och övriga icke-epiteliala tumörer, per år under tidsperioden 2008–2022.
Data bearbetade av Regionalt cancercentrum Väst.
Germinalcellstumörer drabbar i regel flickor och unga kvinnor medan könssträngs- och stromacellstumörer vanligen drabbar peri- och postmenopausala kvinnor, se figur 2.
Figur1. Åldersspecifik incidens. Antalet nya fall av germinalcellstumörer och könssträngs- och stromacellstumörer per ålder under tidsperioden 2008–2022.
Data bearbetade av Regionalt cancercentrum Väst.
Tumörtyper
Figur 3. Frekvens, cellursprung och ålder vid diagnos för äggstockscancerns olika subtyper. Illustration: Birgitte Leche-Barlach
Källa: Cancersjukdomar, Äggstockscancer, Lund: Studentlitteratur AB 2023 s. 237 Ottander Ulrika; Dahlstrand Hanna
Germinalcellstumörer
Gruppen germinalcellstumörer som helhet utgör 20–30 % av alla tumörer i ovariet. Av dessa är dock 95 % benigna och består då huvudsakligen av mogna teratom, Maligna germinalcellstumörer i ovariet är ovanliga och utgör enbart 1,6 % av all äggstockscancer i Sverige, inklusive de epiteliala. Data är sparsamma, men incidensen i Europa verkar ligga något lägre (0,12 fall per 100 000 2 jämfört med övriga värden (0,3–0,4 fall per 100 000 34. Högst incidens rapporteras i Östasien, Centralamerika och Nordamerika, med variation mellan olika åldersgrupper 5. Den högsta incidensen ses kring 15 till 19 års ålder, och bland kvinnor under 30 år är maligna germinalcellstumören den vanligaste typen av äggstockscancer 23.
Av de maligna germinalcellstumörerna är omogna teratom vanligast och utgör 35–50 % av alla maligna germinalcellstumörer i ovariet 67. Mogna teratom (även kallade dermioidcysta) innehåller vävnad från alla embryonala lager och är benigna, medan omogna teratom är maligna och graderas utifrån mängden omoget neuroepitel. Dysgerminomen, som motsvaras av testikelcancerns seminom, utgör 30–35 % 678 och ses framför allt i åldern 10–30 år; medelåldern vid diagnos är 23 år. Huvudparten diagnostiseras i tidigt stadium. Gulesäckstumörer drabbar yngre kvinnor, och medianåldern är 19 år. Tumören växer fort och är högmalign 910. Utöver dessa tumörer ingår icke-gestationellt koriokarcinom och embryonalt karcinom i gruppen. Båda drabbar yngre kvinnor och är högmaligna men sällsynta. Tumörerna ses ofta i form av blandtumörer, med olika kombinationer av germinalcellstumörer, och ibland germinalcells-, könssträngs- och stromacellstumörer. Se tabell 1 nedan.
Könssträngs- och stromacellstumörer
I denna grupp ingår tumörer som är uppbyggda av granulosa-, teka-, Sertoli- eller Leydigceller eller fibroblaster av stromalt ursprung, enbart eller i kombination.
Granulosacellstumörer är vanligast och utgör internationellt 70 % och i Sverige 83 % av diagnoserna i denna grupp. De kan utvecklas i alla åldrar, men den adulta typen är vanligast (95 %) och medelåldern vid insjuknandet är 58 år. Den juvenila typen debuterar oftast före 30 års ålder.
Sertoli-Leydigcellstumörer är sällsynta. Tumörtypen kan förekomma i alla åldrar men drabbar huvudsakligen unga kvinnor; medelåldern är 25 år. Dessa tumörer diagnostiseras ofta tidigt och prognosen är god.
Tekom-fibromgruppen är huvudsakligen benigna tumörer men omfattar fibrosarkom, som är den vanligaste sarkomatösa förändringen i ovariet. Den typen är mycket malign men också mycket ovanlig.
För övriga diagnoser i gruppen och övriga sällsynta tumörer, se kapitel 9 Histopatologi.
Tabell 1. Antal nya fall av maligna icke-epitelial äggstockscancer (enligt ICDO3) som rapporterades till cancerregistret (alla åldrar inkluderade) under tidsperioden 2008–2022
Data bearbetade av Regionalt cancercentrum Väst.
Fotnot: De första fyra siffrorna återspeglar den morfologiska diagnosen. Den femte siffran anger malignitetspotential: 0 = benignt, 1 = osäker malign potential/borderline, 2 = cancer in situ, 3 = malign.
Relativ överlevnad
Relativ överlevnad är det cancerutfall som oftast används i populationsbaserad cancerstatistik och anger överdödlighet jämfört med den förväntade dödligheten i befolkningen Vid jämförelse mellan de båda huvudgrupperna germinalcellstumörer och könssträngs- och stromacellstumörer ses ingen skillnad i relativ överlevnad (se figur 4).
Figur 4. Relativ överlevnad i germinalcellstumörer och könssträngs-stromacellstumörer under tidsperioden 2008–2022
Data bearbetade av Regionalt cancercentrum Väst.
Jämfört med epitelial äggstockscancer ses betydligt bättre överlevnad för maligna icke-epitelial äggstockscancer, vilket har flera förklaringar. Icke-epiteliala tumörer diagnostiseras oftare i stadium I, och de flesta tumörtyperna svarar utmärkt på cytostatika.
Naturalhistoria och orsak
Det finns begränsat med information i litteraturen om orsak och riskfaktorer för icke-epitelial äggstockscancer.
Germinalcellstumörer
Germinalcellstumörer uppkommer i de celler (de så kallade primitiva germinalcellerna) som bildar ägg hos kvinnan och spermier hos män, och germinalcellstumörer i äggstocken har sin manliga motsvarighet i testikelcancer 11. Ur den primitiva germinalcellen utvecklas embryonala och extraembryonala strukturer. Majoriteten av germinalcellstumörer uppkommer i äggstocken, men de kan även ha extragonadal lokalisation såsom i mediastinum och retroperitonealt. Det är oklart vad som orsakar germinalcellstumörer. Den extragonadala lokalisationen kan möjligen förklaras av en ofullständig migration av germinalcellerna från gulesäcken till gonaderna under embryogenesen. Den enda etablerade riskfaktorn för att utveckla malign germinalcellstumör i ovariet är gonadal dysgenesi, sekundär till kromosomavvikelser, som kan manifesteras i form av försenad pubertet eller primär amenorré 12. Den geografiska variationen och låga insjuknandeåldern antyder att både genetiska och miljömässiga faktorer har betydelse för sjukdomsutvecklingen. Liksom vid testikelcancer ses en låg mutationsbörda, medan aneuploidi (kromosomrubbningar) är vanligt 1314.
Könssträngs- och stromacellstumörer
Granulosacellstumörer är den vanligaste formen och uppkommer ur steroidproducerande granulosaceller i ovarialfollikeln. Tumörerna har receptorer för både steroidhormoner och gonadotropiner. Det finns hypoteser om att förhöjda gonadotropinnivåer ökar risken för att utveckla granulosacellstumörer. I en stor svensk populationsbaserad studie fann man att kvinnor som fötts för tidigt (< 37 gestationsveckor) hade ökad risk (HR 1,86) för att utveckla könssträngstumörer 15. Detta kan förklaras med att ovariell hyperstimulering, som svar på höga gonadotropinnivåer hos för tidigt födda flickor, skulle kunna mediera en proliferativ och steroidogen effekt av FSH och LH på granulosa och tekaceller.
Man har också funnit att kromosomavvikelser med trisomi i kromosom 12 eller 14 samt monosomi av kromosom 22 är vanliga i granulosacellstumörer 16.
Germinalcellsmutation i LKB1-genen, som är associerat med PeutzJaegers syndrom, ger ökad risk för att utveckla granulosacellstumörer 17, liksom en somatisk mutation av FOXL2-genen 18. Man har sett att FOXL2-mutationstestning kan vara till hjälp för att bekräfta diagnosen adult granulosacellstumör 19.
Metylering av promotorregioner kan leda till att tumörsuppressorgener undertrycks. I en studie var 68 % av granulosacellstumörerna hypermetylerade i åtminstone en gen, till exempel RUNX3, FANCF eller FHIT 20.