Symtom och tidig utredning

• Trötthet, yrsel och andnöd p.g.a. anemi.
• Näsblod, hudblödningar m.m. p.g.a. trombocytopeni.
• Ökad infektionskänslighet p.g.a. leukopeni och/eller hypogammaglobulinemi.

• Huvudvärk, synrubbningar, blödningar, dyspné m.m. p.g.a. hyperviskositet.
• Njursvikt, Raynauds fenomen, hudutslag, vaskulit, led- och muskelsmärta.
• Perifer neuropati p.g.a. autoantikroppar mot t.ex. MAG eller GM1.
• Hemolytisk anemi, livedo reticularis p.g.a. autoantikroppar, köld-agglutininer riktade mot antigener på röda blodkroppar.
• Immunmedierad trombocytopeni p.g.a. autoantikroppar mot trombocyter.

Tabell 1: Sjuklighet som kan ses till följd av M-komponent av IgM-typ hos Waldenströmpatienter

• Lymfkörtelförstoring
• Hepatosplenomegali
• Hudutslag (bullae, papler), vaskulit p.g.a. kryoglobuliner, Schnitzlers syndrom
• Mag-tarmkanal (diarré, malabsorption)
• Njurpåverkan (proteinuri, njursvikt)
• CNS-påverkan (Bing–Neels syndrom)
• Trötthet, viktnedgång, makroglossi och organdysfunktion p.g.a. amyloidos.

Det stora IgM-proteinet gör att blodet blir mer trögflytande när nivån av M-komponent stiger. Vid M-komponent > 30 g/l ökar hyperviskositeten exponentiellt men det är ovanligt med symtomgivande hyperviskositet vid M-komponenter < 40 g/l. I första hand används ögonbottenundersökning för att bedöma eventuell hyperviskositet (korsningsfenomen, retinala blödningar och förekomst av ödem i makula) och förändringar kan ses innan hyperviskositeten blir symtomgivande.  Notera att plasmavolymen ökar vid stigande M-komponent. Detta innebär att patienter med hög M-komponent och lågt Hb-värde kan ha normal totalmängd hemoglobin, och blodtransfusion är relativt kontraindicerad p.g.a. ökad risk för förstärkt hyperviskositet. Huvudvärk, synrubbning eller dyspné kan vara direkt relaterad till försämrat blodflöde på grund av hyperviskositet. Små vener kan påverkas och ge slemhinneblödningar, t.ex. näsblödning. Allvarligare blödningar kan förekomma t.ex. i ögonbotten eller t.o.m. hjärnblödning. Trombosrisken ökar genom att påverkan på kärl kan starta en koagulationskaskad. Symtomgivande hyperviskositet är således mycket viktig att behandla.

Ca 4–7 % av AL-amyloidos tros kunna bero på IgM-paraprotein. Enligt data från MAYO-kliniken, utvecklar 7 % av IgM-MGUS, som övergår i WM, amyloidos. Förutom sedvanliga riskorgan, som hjärta och njurar, förekommer amyloid i lunga, lymfkörtlar och perifera eller autonoma nerver i något högre utsträckning hos WM-patienter jämfört med myelompatienter. Många diagnostiseras efter att WM-diagnosen varit känd i några år. Även om organpåverkan efter behandling kvarstår kan man se partiella behandlingssvar och klinisk förbättring. Fria lätta kedjor är mer sällan klonalt engagerade vid IgM- jämfört med IgG- eller IgA-associerad amyloidos men om fria lätta kedjor förekommer vid primärutredning (oftast lambda-klonal sjukdom) föreslås NT-proBNP vid fortsatt uppföljning, då testet har hög sensitivitet för hjärtpåverkan. Likaså kan u-albumin ge tidig upptäckt av njurpåverkan 831e44a8-87fe-4d04-ac6a-c481890c2574983421793298ac76443-4656-48fc-a69c-6a1c550ebd16108342179329.

Vid perifer neuropati är det svårt att skilja amyloidos från IgM-antikroppsrelatead polyneuropati. Vid misstanke om att neuropatin skulle kunna vara amyloidinlagring ska bukfettsbiopsi utföras. För utförande se Riktlinjer för amyloidos som finns på SFH hemsida.

Bing–Neels syndrom (BNS) är en sällsynt komplikation av WM och förekommer hos ca 1 % av WM patienterna men incidensen kan vara underskattad och BNS ska övervägas vid neurologiska symtom där man misstänker centralnervös genes. BNS är associerad med betydande morbiditet och mortalitet.

Tillståndet definieras av infiltration av lymfoplasmacytoida celler i CNS, antingen solida förändringar eller vanligare med leptomeningeal infiltration e697727d-f64c-498c-858a-426768f0acfe118342079329. Vid larmsymtom från CNS bör patienten utredas med MRT hjärna och ryggmärg där vanligaste fyndet är leptomeningial infiltration. Därefter rekommenderas likvoranalys för morfologisk och flödescytometrisk undersökning samt proteinelektrofores med immunfixation för detektion och klassifikation av ev. M-komponent. Definitiv diagnos fås genom biopsi av hjärna eller meningier eller fynd i likvor av klonala lymfoplasmacytiska celler. Analys av MYD88 L256P-mutation i likvor är ett viktigt komplement till diagnostiken. I de fåtal serier som finns publicerade kan BNS uppträda när som helst under sjukdomsförloppet, både som primära symtom eller senare i sjukdomsförloppet (vanligare) a9dae7df-a087-4de1-9038-09bdbedc14c3128342079329.

Hos ca 10 % av WM-patienterna förekommer monoklonala autoreaktiva antikroppar av IgM-typ som precipiterar i kyla. De kan ge symtom i form av bl.a. vaskulär purpura, hudsår, Raynauds fenomen, artralgi, neuropati och glomerulonefrit. Vid misstanke om kryoglobulinemi ska prov på kryoglobuliner tas. Vid provtagningen bör patienten helst vara fastande 2–3 timmar före, och provet ska tas och förvaras i 37 °C (obruten värmekedja) fram till analys.

Köldhemolys är köldreagerande autoantikroppar som binder sig till erytrocyternas membran. Symtomen är försämrad mikrocirkulation och en, via komplementaktivering, extravaskulär hemolys. Köldhemolys påvisas genom positivt utfall på anti-C3d och ev. anti-IgG/IgM. Provet bör tas och förvaras i obruten värmekedja enligt ovan 307b1368-bf4f-48df-b49b-11c1aded0077138341879329.

Neuropati kan ibland vara det första symtomet på WM/MGUS. Den perifera neuropatin är oftast distal, symmetrisk och sensorisk med smygande debut och symtom som distal svaghet samt balansproblem. Symtomen är oftast milda, men kan i vissa fall progrediera snabbt.

Perifer sensorisk polyneuropati är vanligast och kan fastställas genom neurofysiologisk utredning med EMG och neurografi.

Andra typer av neuropati är påverkan på kranialnerver, mononeuritis multiplex och neuropati sekundärt till kryoblobulininducerad vaskulit.

Det är ovanligt med polyneuropati av andra Ig-subklasser än IgM och därför är neuropati mycket vanligare vid IgM-MGUS och WM än vid övriga MGUS eller myltipelt myelom.

Vanligaste antigenet (upp till 50%) som Ig M reagerar mot är myelinassocierat glykoprotein (MAG), som orsakar en demyelinisering. Patienter med WM-associerad perifer neuropati bör därför utredas med analys av S-anti-MAG ag. Om detta prov är negativt kan analys av IgM-antikroppar mot andra myelinantigen som tex gangliosider och sulfatid övervägas.

Kontakta gärna neurolog för att diskutera utredning/provtagning.  Detta för att utesluta att inte annan neurologisk sjukdom, som ej är kopplad till WM, har uppstått b3cc0496-6622-4149-b5e9-e4858f983b35148341779329.