Bakgrund och orsaker
Sammanfattning
- Under de senaste decennierna har incidensen för adenocarcinom i esofagus/cardia ökat medan den för adenocarcinom i distala ventrikeln har sjunkit (+++).
- Den stadiespecifika långtidsprognosen för esofagus- och ventrikelcancer har stadigt förbättrats under de senaste decennierna (++).
- Esofaguscancer är vanligare hos män och i Sverige är adenocarcinom vanligare än skivepitelcancer. Även ventrikelcancer drabbar oftare män och adenocarcinom är den vanligaste formen.
- Gastroesofageal reflux och övervikt ökar risken för adenocarcinom i esofagus (+++).
- Helicobacter pylori-infektion ökar risken för adenocarcinom i ventrikeln (++++), medan risken för adenocarcinom i esofagus tycks minska (++)
Påverkbara faktorer för att minska risken
Sammanfattning
- Rökning och hög alkoholkonsumtion, särskilt i kombination, ökar risken för skivepitelcancer i esofagus (+++).
- Övervikt och gastroesofageal reflux sjukdom är riskfaktorer för adenocarcinom i esofagus (+++).
- Högt intag av frukt och grönsaker skyddar mot insjuknande i esofagus- och ventrikelcancer (+).
Miljöfaktorer som rökning, låg socioekonomisk status och lågt intag av frukt och grönsaker ökar risken för cancer i esofagus och ventrikel. Rökning och konsumtion av alkohol är starkt bidragande faktorer till utveckling av skivepitelcancer i esofagus, särskilt i kombination. Dessa faktorer har större betydelse för risken att insjukna än genetiska faktorer.
En riskfaktor för adenocarcinom i esofagus är långvarig gastroesofageal reflux sjukdom. Andra riskfaktorer för adenocarcinom i esofagus är övervikt 1, särskilt abdominell, och rökning, medan ett skyddande samband har noterats för Helicobacter pylori-infektion och intag av frukt och grönsaker.
Rökning och lågt intag av frukt och grönsaker är etablerade men måttliga riskfaktorer för ventrikelcancer.
Alla verksamheter inom hälso- och sjukvården bör kunna hantera frågor som gäller levnadsvanor. Arbetet bör bygga på Socialstyrelsens nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder för levnadsvanor. För generella råd om levnadsvanor se det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering samt Nationellt vårdprogram vid ohälsosamma levnadsvanor prevention och behandling som beskriver detta utförligt.
Gällande den årliga risken för utveckling av cancer vid Barretts esofagus så uppgår den till 0,13 %. Rekommendation för kontroller och behandling vid Barretts esofagus finns utformade av Svensk Gastroenterologisk Förening.
Svensk gastroenterologisk förening har även utformat riktlinjer för handläggning och uppföljning av precarcinösa tillstånd i ventrikeln (svenskgastroenterologi.se).
Incidens och geografisk distribution
Esofaguscancer är den åttonde vanligaste cancerformen där 572 034 patienter drabbades i världen år 2018 12. Den geografiska variationen i incidens är slående med hög-incidensområden i delar av Central- och Sydostasien, östra Afrika och Sydamerika 23. Globalt sett dominerar skivepitelcancer, omfattande över 85 % av all esofaguscancer 4. I flera västländer har rapporterats en stabil eller sjunkande incidens för skivepitelcancer i esofagus under de senaste decennierna medan en ökande incidens för adenocarcinom i esofagus skett under samma tidsperiod 56
Cancer i cardia liknar på flera sätt mer adenocarcinom i esofagus än annan ventrikelcancer vad gäller epidemiologi. Därför rapporteras den här tillsammans med adenocarcinom i esofagus. Figur 1 och 2 visar incidensen för skivepitelcancer och adenocarcinom i esofagus eller cardia i Sverige mellan åren 1970 och 2020 (mätt som antal fall per 100 000 personer, åldersstandardiserat för befolkningen i Sverige år 2000). Sedan mitten på 1980-talet drabbas fler män av adenocarcinom i esofagus eller cardia än av skivepitelcancer i Sverige, se figur 1, medan motsvarande skifte för kvinnor skedde först kring millennieskiftet, se figur 2.
Figur 1. Incidens för män med skivepitelcancer och adenocarcinom i esofagus/cardia i Sverige 1970–2020, åldersstandardiserad för befolkningen år 2000
Data hämtat från Socialstyrelsen.
Figur 2. Incidens för kvinnor med skivepitelcancer och adenocarcinom i esofagus/cardia i Sverige 1970–2020, åldersstandardiserad för befolkningen år 2000
Data hämtat från Socialstyrelsen.
Figur 3. Incidens för adenocarcinom i ventrikeln (borträknat cardia) i Sverige 1970–2020, åldersstandardiserad för befolkningen år 2000
Data hämtat från Socialstyrelsen.
Figur 4. Antal fall i skivepitelcancer och adenocarcinom i esofagus/cardia i Sverige 1970–2020, åldersstandardiserat för befolkningen år 2000
Data hämtat från Socialstyrelsen.
Ventrikelcancer, som till över 95 % domineras av den histologiska subtypen adenocarcinom, var länge den vanligaste cancerformen i världen. Under de senaste decennierna har en stadigt minskande incidens globalt lett till att ventrikelcancer nu är den femte vanligaste cancerformen med knappt en miljon personer som drabbas årligen 2. Ventrikelcancer är vanligast i delar av östra Asien, framför allt i Japan och Sydkorea, men är också relativt vanligt i östra Europa och delar av Sydamerika 2. Figur 4 visar en tydligt sjunkande incidens (mätt som antal fall per 100 000 personer, åldersstandardiserat för befolkningen i Sverige år 2000) för ventrikelcancer (borträknat cardia) i Sverige mellan 1970 och 2020.
Etiologi och prognos
Etiologi
Liksom vid de flesta andra cancerformer är orsaken till esofagus- eller ventrikelcancer multifaktoriell och risken ökar generellt med ålder. Både miljöfaktorer och genetiska faktorer har betydelse.
De flesta adenocarcinom i esofagus uppstår i ett metaplastiskt omvandlat skivepitel i nedre delen av esofagus benämnt Barretts esofagus. Gastroesofageal reflux har etablerats som den dominerande riskfaktorn, inte bara för Barretts esofagus utan också för adenocarcinom i esofagus 789.
En av de viktigaste riskfaktorerna för att utveckla ventrikelcancer är Helicobacter pylori-infektion, som genererar en mer än dubblerad risk 10. Familjär förekomst av ventrikelcancer ses i cirka 10 % av fallen. Genetiken är ofullständigt känd, men mutationer i E-cadheringenen finns beskrivna och det förekommer ökad risk i familjer med ärftlig non-polypös cancer coli (HNPCC) samt Peutz-Jeghers syndrom.
Cancer i cardia efterliknar adenocarcinom i esofagus vad gäller etiologiska faktorer 891112.
Samtliga tumörer i esofagus och ventrikel bär en manlig dominans som för skivepitelcancer kan förklaras av skillnader i exponering för kända riskfaktorer, men för adenocarcinom i esofagus och ventrikel är könsskillnaden till stora delar oförklarad.
Prognos
Långtidsprognosen vid esofagus- och ventrikelcancer är framför allt beroende av tumörstadium men även andra faktorer så som övriga sjukdomar, patientens ålder och tumörlokalisation. Generellt sett är prognosen dålig, enligt NREV:s årsrapport 2017 lever drygt 20 % av alla patienter 3 år efter att diagnosticerats med esofagus- eller ventrikelcancer. Esofagus- och ventrikelcancer är den sjätte respektive tredje vanligaste orsaken till cancerdöd i världen 13.
Av de som genomgår kurativt syftande kombinationsbehandling med förbehandling med kemoterapi med eller utan radioterapi följt av resektion av esofagus överlever upp emot 50 % 14. Den stadiespecifika 5-årsöverlevnaden under senare år har rapporterats vara 71 %, 32 % och 11 % för stadium 0–I, II respektive III 15. På senare år har flera studier rapporterat att sjukhus med hög årlig volym av esofagus resektion för cancer har en lägre postoperativ mortalitet än sjukhus med lägre årlig volym 1617181920.
Överlevnaden för patienter med ventrikelcancer varierar starkt mellan exempelvis Japan och Europa, men också mellan olika europeiska länder. Det beror sannolikt på skillnader i patientpopulation, tumörspecifika faktorer som stadium och lokalisation samt typ av behandling. Över lag lever färre än 20 % av patienterna i Sverige mer än 5 år efter diagnos 21. I populationsbaserade material opereras mindre än 30 % med kurativt syfte i Sverige, varav ca 40 % lever efter 5 år 21. Prognostiskt viktigt för långtidsöverlevnad är lymfkörtelstatus, radikal resektion samt frånvaro av postoperativa komplikationer.