Till sidinnehåll
Kunskapsbank för cancervården Till cancercentrum.se

Bakgrund och orsaker

Sammanfattning

  • Under de senaste decennierna har incidensen för adenokarcinom i esofagus/cardia ökat medan den för adenokarcinom i distala ventrikeln har sjunkit. (+++)
  • Den stadiespecifika långtidsprognosen för esofagus- och ventrikelcancer har stadigt förbättrats under de senaste decennierna. (++)
  • Esofaguscancer är vanligare hos män, och i Sverige är adenokarcinom vanligare än skivepitelcancer. Även ventrikelcancer drabbar oftare män, och adenokarcinom är den vanligaste formen.
  • Gastroesofageal reflux och övervikt ökar risken för adenokarcinom i esofagus. (+++)
  • Helicobacter pylori-infektion ökar risken för adenokarcinom i ventrikeln (++++), medan risken för adenokarcinom i esofagus tycks minska. (++)
4.1

Incidens och geografisk distribution

Esofaguscancer är den åttonde vanligaste cancerformen, 456 000 patienter drabbades i världen år 2012 [1]. Den geografiska variationen i incidens är slående med hög-incidensområden i delar av Central- och Sydostasien, östra Afrika och Sydamerika [1, 2]. Globalt sett dominerar skivepitelcancer, omfattande över 85 % av all esofaguscancer [3] . I flera västländer har rapporterats en stabil eller sjunkande incidens för skivepitelcancer i esofagus under de senaste decennierna medan en dramatiskt ökande incidens för adenokarcinom i esofagus skett under samma tidsperiod [4, 5].

Cancer i övre magmun (cardia) liknar på flera sätt mer adenokarcinom i esofagus än annan ventrikelcancer vad gäller epidemiologi. Därför rapporteras den här tillsammans med adenokarcinom i esofagus. Figur 1 och 2 visar incidensen för skivepitelcancer och adenokarcinom i esofagus eller övre magmun i Sverige mellan åren 1970 och 2015 (mätt som antal fall per 100 000 personår, åldersstandardiserat för befolkningen i Sverige år 2000). Sedan mitten på 1980-talet drabbas fler män av adenokarcinom i esofagus eller övre magmun än av skivepitelcancer i Sverige, se figur 1, medan motsvarande skifte för kvinnor skedde först kring millennieskiftet, se figur 2. Om man räknar antalet fall insjuknade totalt 519 personer 2017, varav 430 män och 89 kvinnor, med adenokarcinom i esofagus/övre magmun och 200 personer, varav 115 män och 85 kvinnor, med skivepitelcancer i esofagus [6].

Figur 1. Incidens för män med skivepitelcancer och adenokarcinom i esofagus/övre magmun i Sverige 1970–2015, åldersstandardiserad för befolkningen år 2000. Data hämtat från Socialstyrelsens hemsida.

Figur 2. Incidens för kvinnor med skivepitelcancer och adenokarcinom i esofagus/övre magmun i Sverige 1970–2015, åldersstandardiserad för befolkningen år 2000. Data hämtat från Socialstyrelsens hemsida. 

Figur 3. Incidens för adenokarcinom i ventrikeln (borträknat cardia) i Sverige 1970–2015, åldersstandardiserad för befolkningen år 2000. Data hämtat från Socialstyrelsens hemsida. 

Figur 4. Antal fall i skivepitelcancer och adenocarcinom i esofagus/övre magmun i Sverige 1970-2015, åldersstandardiserat för befolkningen år 2000. Data hämtat från Socialstyrelsens hemsida.

Ventrikelcancer, som till över 95 % domineras av den histologiska subtypen adenokarcinom, var länge den vanligaste cancerformen i världen. Under de senaste decennierna har en stadigt minskande incidens globalt lett till att ventrikelcancer nu är den femte vanligaste cancerformen med knappt en miljon nya personer som drabbas årligen [1]. Ventrikelcancer är vanligast i delar av östra Asien, framför allt i Japan och Sydkorea, men är också relativt vanligt i östra Europa och delar av Sydamerika [1]. I Sverige insjuknade 2017 totalt 414 personer i ventrikelcancer (cardia ej inräknat) varav 240 män och 174 kvinnor [6]. Figur 3 visar en tydligt sjunkande incidens (mätt som antal fall per 100 000 personår, åldersstandardiserat för befolkningen i Sverige år 2000) för ventrikelcancer (borträknat cardia) i Sverige mellan 1970 och 2015.

4.2

Naturalhistoria, etiologi och prognos

Utvecklingen av cancer har föreslagits bero på ackumulering av en serie förändringar i oncogener, tumörsuppressorgener och DNA mismatch-reparationsgener. Processen anses uppstå under interaktion mellan medfödd predisposition, slump och externa riskfaktorer och tar sannolikt lång tid då tidiga premaligna stadium kan finnas i 20 år eller längre [7].

Den normala esofagus är täckt med skivepitel. Liksom flera andra tumörer i gastrointestinalkanalen anses skivepitelcancer i esofagus uppstå genom ordningsföljden basalcellshyperplasi – dysplasi – cancer emedan adenokarcinom i esofagus troligen uppstår genom sekvensen metaplasi – låggradig dysplasi – höggradig dysplasi – cancer [7, 8]. Adenokarcinom i ventrikeln delas ofta upp i två histologiska subtyper enligt Lauréns klassifikation: intestinal och diffus typ [9]. Den intestinala typen, som är vanligare bland män och äldre, har föreslagits följa ordningen superficiell gastrit – atrofisk gastrit – intestinal metaplasi – dysplasi – cancer [10], men sekvensen för den diffusa typen har ännu inte beskrivits [11]. 

4.2.1

Etiologi

Liksom vid de flesta andra cancerformer är orsaken till esofagus- eller ventrikelcancer multifaktoriell, och risken ökar generellt med ålder. Både mijöfaktorer och genetiska faktorer har betydelse, se kapitel 5 och 6.

De flesta adenokarcinom i esofagus uppstår i ett metaplastiskt omvandlat skivepitel i nedre delen av esofagus benämnt Barretts esofagus. Gastroesofageal reflux har etablerats som den dominerande riskfaktorn, inte bara för Barretts esofagus men också för adenokarcinom i esofagus [12-14]. 

En av de viktigaste riskfaktorerna för att utveckla ventrikelcancer är Helicobacter pylori-infektion, som genererar en mer än dubblerad risk och som 1994 klassificerades som klass 1-carcinogen av International Agency for Research on Cancer (IARC) [15]. Familjär förekomst av ventrikelcancer ses i cirka10 % av fallen. Genetiken är ofullständigt känd, men mutationer i E-cadheringenen finns beskrivna och det förekommer ökad risk i familjer med ärftlig non-polypös cancer coli (HNPCC) samt Peutz-Jeghers syndrom.

Cancer i cardia klassificeras vanligen som ventrikelcancer, men efterliknar adenokarcinom i esofagus vad gäller etiologiska faktorer [13, 14, 16, 17].

Samtliga av tumörerna i esofagus och ventrikel bär en manlig dominans som för skivepitelcancer kan förklaras av skillnader i exponering för kända riskfaktorer, men för adenokarcinom i esofagus och ventrikel är könsskillnaden till stora delar oförklarad.

4.2.2

Prognos

Långtidsprognosen vid esofagus- och ventrikelcancer är framför allt beroende av tumörstadium men även andra faktorer så som övriga sjukdomar, patientens ålder, tumörlokalisation och typ av behandling. Generellt sett är prognosen dålig, enligt NREV:s årsrapport 2017 lever drygt 20% av alla patienter 3 år efter att diagnosticerats med esofagus eller ventrikelcancer. Esofagus- och ventrikelcancer är den sjätte respektive tredje vanligaste orsaken till cancerdöd i världen [18]. 

Av de som genomgår kurativt syftande kombinationsbehandling med förbehandling med kemoterapi med eller utan radioterapi följt av resektion av esofagus överlever upp emot 50 % [19]. Den stadiespecifika 5-årsöverlevnaden under senare år har rapporterats vara 71 %, 32 % och 11 % för stadium 0–I, II respektive III [20]. På senare år har flera studier rapporterat att sjukhus med hög årlig volym av esofagusresektion för cancer har en lägre postoperativ mortalitet än sjukhus med lägre årlig volym [21-25]. 

Överlevnaden för patienter med ventrikelcancer varierar starkt mellan exempelvis Japan och Europa, men också mellan olika europeiska länder. Det beror sannolikt på skillnader i patientpopulation, tumörspecifika faktorer som stadium och lokalisation samt typ av behandling. Över lag lever färre än 20 % av patienterna i Sverige mer än 5 år efter diagnos [26]. I populationsbaserade material opereras mindre än 30 % med kurativt syfte i Sverige, varav ca 40 % lever efter 5 år [26]. Prognostiskt viktigt för långtidsöverlevnad är lymfkörtelstatus, eventuell radikal resektion samt frånvaro av postoperativa komplikationer. 

Nästa kapitel
5 Primär prevention