Psykiska insatsområden

Patienten behöver få grundläggande psykosocialt stöd vid återkommande kontakter med cancervården. Läkaren, kontaktsjuksköterskan och övriga teammedlemmar ger ett gott omhändertagandet som underlättar patientens anpassning till sin nya situation. Grunden i det psykosociala stödet är information och samtal om den förändrade livssituationen och psykisk ohälsa. Patienten och/eller de närstående får då möjlighet att lyfta frågor, problem och farhågor och kan planera insatser tillsammans med cancerteamet, se Psychosocial Support Options for People with Cancer.

Alla professioner i cancervården bör kunna möta en patient med kris- eller sorgereaktion på ett stödjande sätt samt kunna bedöma när patienten kan behöva professionellt samtalsstöd. Det är viktigt att ha ett empatiskt bemötande och vara öppen för frågor och känslomässiga reaktioner. Klar och tydlig information om sjukdom, behandling och konsekvenser är grundläggande. Informationen bör ges både muntligt och skriftligt och upprepas vid flera tillfällen efter patientens behov. Det är viktigt att varje verksamhet som behandlar cancerpatienter har riktlinjer för att bedöma patientens psykiska hälsa, som en del i cancerrehabiliteringsprocessen.

Ibland behöver patienten och de närstående mer hjälp, råd och stöd för att förstå vad situationen innebär samt se vilka inre och yttre resurser som finns för att hantera situationen. Känslor av oro, nedstämdhet och sorg är vanliga. Det är viktigt att vårdpersonalen uppmärksammar, bekräftar och normaliserar dessa känslor för att tydliggöra att de är en naturlig del av processen. I vissa fall utvecklar patienten eller de närstående symtom på psykisk ohälsa, såsom ångest, nedstämdhet eller depression. Det är viktigt att tidigt upptäcka detta och initiera psykosocialt stöd alternativt psykologisk eller farmakologisk behandling.

Patientens psykiska hälsa ska bedömas tidigt under förloppet, på ett strukturerat sätt och med validerade bedömningsinstrument. Vid psykisk ohälsa behövs fördjupad bedömning, rådgivning och ibland behandling av hälso- och sjukvårdskurator, psykolog eller av annan profession med specifik samtalsutbildning. Professionell klinisk bedömning och differentialdiagnostik är viktig eftersom både symtom av somatisk sjukdom och biverkningar av behandlingar kan manifestera sig som psykiska besvär eller blandas samman med sådana symtom. Vid misstanke om svårare psykiatrisk problematik eller psykiatrisk sjukdom i patientens sjukdomshistoria bör den behandlande läkaren samråda med psykiatrin enligt lokala riktlinjer 31b6b3fa-bf78-4602-b79e-c11d570194992041300007456789f4f473-7556-41ba-8710-f49f9d35b8b320513000074567.

Studier visar att patienter med cancer löper en förhöjd risk för suicid jämfört med bakgrundsbefolkningen (++). Högst risk rapporteras sex månader efter diagnostillfället 757e3eea-b22d-4f47-accc-798165d5466120713000274567c1a5606c-5241-47a8-8af4-edd02043d0e320813000274567. Fullbordade suicid är vanligare bland patienter med cancer i matstrupe, lever, bukspottkörtel, lunga och CNS b155367c-6a8a-4519-b473-20e47c7a388220913000274567.

De särskilda riskfaktorerna för suicid i befolkningen gäller också patienter med cancer, såsom ålder > 50 år, manligt kön och substansberoende. Depression, särskilt med samtidig hög ångest och sömnstörning ska speciellt uppmärksammas.

Kända preventiva insatser är desamma för cancerpopulationen som för andra riskgrupper. Insatser som rekommenderas är effektiv farmakologisk och psykologisk behandling av depression, utökade screeningprogram i primärvården och ökad medvetenhet om suicid i befolkningen (+++) 24bf856a-e385-4477-8489-59b9f06c31cc21013000274567.

Grundläggande är att det cancerbehandlande teamet behöver kunna prata öppet om suicid och suicidtankar med både patienter och närstående. Det ingår i det systematiska arbetet med psykisk hälsa i cancervården – i synnerhet när behandlingen inte går som förväntat, vid återfall, eller när specialistvården lämnar över patienten till primärvården. Denna tid innebär ofta färre kontroller och patenten tappar en del av sin kontinuerliga kontakt med kontaktsjuksköterska och läkare.

Cancerbeskedet utlöser oftast en krisreaktion som kan te sig helt olika från en person till en annan. Den som ska förmedla ett allvarligt besked bör förbereda sig så att omständigheterna kring samtalet är så ostörda och lugna som möjligt och ger utrymme för patientens emotionella reaktion. Patienten rekommenderas att ha med sin en närstående.

Krisreaktionen innebär att förmågan att uppfatta och tolka information ofta blir selektiv. Vissa människor minns i efterhand inte mer än fragment av sjukdomsbeskedet, medan andra ordagrant kan återge vad läkaren sagt. Oavsett vilket innebär krisreaktionen ofta att det tar tid, timmar, dagar eller veckor, innan den drabbade helt förstått innebörden av informationen. Den som lämnar ett allvarligt sjukdomsbesked måste anpassa informationen till individen under beaktande av personens reaktion. Information måste ofta delas upp och behöver ofta upprepas. Informationen ska vara både muntlig och skriftlig. Allvarliga besked bör inte ges per telefon eftersom man då inte kan bedöma patientens reaktion och det är svårare att ge stöd.

Även vid en krisreaktion som tar sig starka känslomässiga uttryck räcker ofta det stöd och den trygghet som de närstående kan ge. När det stödet är otillräckligt eller reaktionen kraftigare ska patienten erbjudas snabb kontakt med hälso- och sjukvårdskurator.

Cancerutredningen, diagnosen och den efterföljande behandlingen innebär en stor psykologisk påfrestning för både patient och de närstående och kan innebära ökad risk för att med tiden utveckla psykisk ohälsa. Hög nivå av stress samt känslor av utsatthet, rädsla, oro, osäkerhet, sorg och ilska är vanligt förekommande under hela sjukdomsförloppet och även flera år efteråt b770d2f5-f12b-4a98-b72d-4d74617b08f3213130021745672713932a-e031-41a3-9dda-a10c7c6f655821413002174567. Både patienter och närstående löper under hela cancerprocessen risk för att drabbas av stressreaktioner.

Akut stressreaktion (ASD) är en övergående reaktion på en händelse eller upplevelse som utgör en extrem fysisk och/eller psykisk belastning hos en person som inte uppvisar tecken på annan psykisk åkomma. Tillståndet uppkommer i anslutning till traumat (oftast inom några minuter) och karakteriseras av en förändrad verklighetsuppfattning och/eller dissociation. Detta klingar i regel av efter ett par dagar.

En särskilt sårbar tid vad gäller akut stress är i samband med utredningen och diagnostillfället. Det är viktigt att vården tar hänsyn till att patienter och närstående inledningsvis ofta befinner sig i en psykisk chock; personen kan ”befinna sig i en bubbla” och kan verka avskärmad, avstängd eller frånvarande och ha svårt att ta in sin omgivning. Vid akuta stressreaktioner är det i regel svårare än annars att ta till sig information, instruktioner eller stödjande samtalsbehandling. Patienten behöver i den inledande chockfasen ha någon hos sig, både i vårdsituationen och i hemmet.

När den akuta fasen lagt sig bör man säkerställa hur patienten och de närstående uppfattat informationen, och följa upp patientens psykiska mående och behov. Då kan det bli aktuellt med mer långsiktiga åtgärder. Grundläggande psykiskt stöd ges återkommande under hela vårdförloppet, och bygger på samtal om psykisk hälsa och öppenhet för frågor. Det är viktigt att samtala med patienten och de närstående om att emotionella processer i samband med kriser tar tid.

Professioner i specialistvården, liksom i primärvården som möter patienter med cancer, behöver vara uppmärksamma på om förväntade stressreaktioner hos patienter och närstående inte går över som förväntat. Stressreaktioner är förväntade i samband med utredning, diagnos, progress och komplikationer eller när specialistvården lämnar över patienten till primärvården. Om patienten drabbas av mycket svåra eller förlängda stressreaktioner samt börjar fungera sämre jämfört med tiden före cancersjukdomen, ska en ny bedömning av patientens psykiskas hälsa genomföras av lämplig profession.

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) eller andra psykiska skador vid cancer och dess behandling är antagligen underdiagnostiserat hos både patienter och närstående och kräver behandling. När misstanke uppkommer bör remittering till psykiater ske för diagnostik. De flesta patienter med cancer återhämtar sig väl psykiskt, men en subgrupp av patienter och närstående rapporterar symtom på posttraumatisk stress flera år efter avslutad behandling 1a3423bc-13c0-4aea-809f-885604440e1421513002274567. Det är viktigt att vara uppmärksam på att posttraumatisk stress kan ge både psykiska och fysiska reaktioner, vid tankar eller situationer som påminner om händelsen som varit traumatisk för patienten. I sällsynta fall kan traumat uppstå vid tillfället då patienten informeras om sin diagnos, troligen är det vanligaste att det uppkommer vid andra traumatiska vårdhändelser som till exempel akuta komplikationer, plågsamma behandlingar eller undersökningar. Särskilt om de upprepas och är förknippad med smärta eller en känsla av hjälplöshet. Det är den drabbades upplevelse som är avgörande för om en påfrestande händelse utvecklas till ett trauma.

Sjukvårdspersonal kan minska risken för utveckling av traumatiska besvär genom ett personcentrerat förhållningssätt, information, psykologisk förberedelse, kontinuitet, trygg miljö och gott bemötande. Detta innefattar lyhördhet för patientens situation, reaktioner, behov och uttryckta önskemål.

En fullt utvecklad PTSD visar sig som påträngande och ofrivilliga återupplevanden, undvikande beteende, nedstämdhet och negativ förväntan samt fysiologisk hyperaktivitet. Innan fullt utvecklad PTSD är det vanligt med till exempel sömnstörningar, irritabilitet och störda relationer. Att en person är traumatiserad kan i sjukvården visa sig på olika sätt, exempelvis svårigheter att ta till sig information eller problem i kommunikation med vårdgivare. Bristande följsamhet till vård och behandling eller oproportionerligt behov av smärtstillande läkemedel är andra exempel.

Se även Posttraumatiskt stressyndrom.

Vid ångest bör alltid underliggande somatiska tillstånd såsom obehandlad smärta, andningspåverkan eller cirkulationsproblem beaktas. Även läkemedel som ofta används i cancervården kan ge ångest som biverkan. Det gäller till exempel kortison, antikolinergika och antiemetika. Snabb utsättning av bensodiazepiner, antidepressiva medel, opioider eller alkohol och narkotika kan ge abstinenssymtom och ökad ångest, vilket är ett observandum vid till exempel akut inläggning.

Se även Kunskapsguiden/Depression och ångestsyndrom.

Depression är vanligast under den akuta behandlingen och kan ibland utlösas av densamma, särskilt av vissa läkemedel. Att ställa diagnosen depression hos patienter med cancer kan vara svårare än hos patienter utan somatisk sjukdom c1c96872-1ceb-4d20-9e0d-fafbf60582f821613002474567. En cancerdiagnos innebär en psykologisk utmaning med teman såsom hot, förlust och trauma, och det är förväntat att patienten blir nedstämd och orolig. Det kan vara svårt att avgöra när en normal krisreaktion övergått i depression. Dessutom är somatiska besvär vid cancer även symtom vid depression, såsom viktförändringar, trötthet, svaghetskänsla och sömnsvårigheter.

Cancersjukdomen kan också medföra återfall i en tidigare depressionssjukdom. Av dessa skäl kan det vara motiverat att ställa frågor om patientens stämningsläge samt förmåga och motivation att orka med cancerbehandlingen. En viktig sammanfattande fråga är om patienten känner att personligheten och funktionen har förändrats jämfört med tidigare och om hen fortfarande kan känna glädje. Upplevelse av hopplöshet som del av depression kan ligga bakom behandlingsvägran. Det är inte ovanligt att depression och ångest uppstår när patienten är färdigbehandlad, särskilt om sjukdomen eller behandlingen haft fysiska konsekvenser med påverkan på livskvaliteten.

Det finns olika screeningsinstrument för ångest och depression som professionen kan använda som stöd vid diagnostisering av psykisk ohälsa, se Kunskapsguiden/Depression och ångestsyndrom.

Det är viktigt att uppmärksamma och behandla depression av flera skäl, dels för att tillståndet minskar livskvaliteten 2a9758f1-d721-4446-a0a0-2028feb0ad9221713002474567a1d97e84-fc1e-492f-8d6a-3691f1336882218130024745673ccd5c11-f98a-4a45-b6cb-7ee327d7386d21913002474567, dels för att bristande följsamhet till behandling är tre gånger vanligare hos patienter med depression 8c716ddf-58c0-41e5-8dfa-211fc6b09cae22013002474567. Behandling av cancerpatienter med depression och ångest sker med fördel genom multidisciplinära team innehållande psykiater. Patienter med svårare depressionstillstånd eller misstänkt bipolär sjukdom eller som reagerar med allvarlig uppvarvning på cortison ska remitteras till psykiater för bedömning och behandling.

Oro för att cancern ska komma tillbaka är vanligt hos patienter med cancer, överlevare och närstående. Det är en av de vanligaste orsakerna till att personer som har/eller haft cancer söker vård på nytt efter att de har blivit färdigbehandlade 13892ac6-572f-4d70-87f4-c5ec81451edd22113002574567. Att leva med oro och rädsla för återfall i cancer kan vara mycket stressande för patienten och ha stor negativ inverkan på personens liv och upplevda livskvalitet fde47caf-bfa9-4faf-91c0-73d47fd4015d22213002574567.

Både primär- och specialistvård behöver vara förberedda på att bemöta dessa upplevelser och känslor hos både patienter och närstående, och sätta in insatser vid behov. Samtalsstöd ska erbjudas om det bedöms att patienten behöver utökade psykologiska insatser för att bemästra sin oro. Vid misstanke om somatiska bakomliggande orsaker till oron, till exempel ett faktiskt återfall, ska läkare alltid kontaktas och utredning startas.

Patient och närstående behöver få information om att rädsla för återfall är vanligt. De behöver också få information om vart de ska vända sig vid nytillkomna symtom, eller om oron blir så stor att den går ut över funktion och vardagsliv. Enstaka patienter utvecklar en svår oro för återfall, särskilt i samband med kontroller. I sådana fall kan patienten remitteras för behandling.

Både patienten och de närstående behöver känna att vården tar oron på allvar. Ibland kan det hjälpa att träffa andra, utanför sjukvården, som är eller har varit i en liknande situation. Vården kan hänvisa patienter och närstående till exempelvis patientorganisationer eller ideella föreningar.