Marginalzonslymfom – översikt
Inledning
Marginalzonslymfom (MZL) är en grupp lymfom med sitt ursprung från Blymfocyter belägna i den så kallade marginalzonen i den sekundära lymfoida follikeln. Marginalzonen är prominent i lymfatisk vävnad som kontinuerligt exponeras för yttre antigen t.ex. mjälten, mucosa-associerad lymfatisk vävnad och mesenteriska lymfkörtlar. I WHO-klassifikationen 2016 återfinns tre olika MZLentiteter med olika diagnostiska kriterier, olika klinisk presentation och olika behandlingsstrategier: extranodala lymfom (MALT), nodalt MZL (NMZL) samt spleniskt MZL (SMZL). Den genetiska kopplingen mellan dessa tre entiteter är fortfarande oklar. En gemensam faktor är att lymfomutvecklingen antas drivas av en kronisk inflammation som i sin tur kan vara orsakad av mikroorganismer eller autoimmun sjukdom. Handläggningen av de olika formerna av MZL beskrivs i separata kapitel (Kapitel 12, Kapitel 13 och Kapitel 14), och i detta kapitel ges endast förslag för hur man handlägger hepatit C-associerade (avsnitt 11.2) samt besvärliga fall av MZL oavsett underform (avsnitt 11.3).
Hepatit-C-associerade marginalzonslymfom
Hepatit C-infektion kan bidraga till uppkomst av MZL och behandling av infektionen kan ge remission av lymfomet 133134. SMZL, NMZL och MALT har associerats med hepatit C. Det är vanligare vid MALT i hud, spottkörtlar och orbita än vid övriga MALT-lymfom. Det finns data som tyder på att aktiv infektion gör lymfomet mer svårbehandlat. Behandling av hepatit C hos patienter med lymfom har vidare rapporterats följas av en hög frekvens av CR med avseende på lymfomet. Behandling av påvisbar hepatit C hos patienter med MZL bör därför ges som första behandling och start av lymfombehandlingen kan med fördel vänta 133.
Multipla och besvärliga recidiv av marginalzonslymfom
Överväg behandling i lämplig klinisk prövning.
Systemiska multipla recidiv av MZL är vanligast vid nodal typ, men den här texten gäller också multipla och besvärliga recidiv av spleniska och extranodala MZL.
Liksom vid andra indolenta lymfom är biopsi viktigt, för att utesluta eller bevisa transformation och för att kunna påvisa andra prognostiska och prediktiva förändringar (t.ex. CD20-positivitet, p53-positivitet, MYD88-positivitet, et cetera). Vid misstanke om transformation bör PET-CT göras för att välja lämplig biopsilokal.
Vid transformation (se Kapitel 18) skall alltid autolog SCT övervägas. Autolog SCT bör också övervägas vid multipla recidiv (samt vid tidigt första recidiv av NMZL) (se Kapitel 19) 135. Allogen SCT kan övervägas vid recidiv efter autolog SCT, eller vid cytostatika-refraktär sjukdom som svarar på nya läkemedel (se Kapitel 19).
Strålbehandling med 4 Gy (2 Gyx 2 fraktioner) är ofta lämpligt för att lindra lokala besvär 136. Biverkningar av en sådan behandling är mycket milda och övergående varför större volymer kan behandlas.
Har patienten tidigare erhållit framgångsrik systemisk behandling med rituximab som givit remission i >2 år, kan denna upprepas. Recidiv efter Rbendamustin kan behandlas med RCHOP, men Rbendamustin kan upprepas om RCHOP inte går att ge. Även tyngre regimer som RDHAP, RDHAO, RIKE, RIME kan användas. Om tidigt recidiv (<6 månader) efter rituximabbaserad behandling bör byte av CD20-antikropp övervägas.
Om cytostatika bedöms vara av begränsad nytta bör andra läkemedel övervägas. Zanubrutinib (BTKi) är godkänt av EU på indikationen MZL. Med ibrutinib var PFS i en fas 2-studie ca 65 % vid 12 månader 137 och 45 % vid 24 månader 138 med zanubrutinib PFS 83 % på 15 månader 139. Dessutom har akalabrutinib PFS 67 % på 12 månader 140 och orelabrutinib PFS 76 % på 24 månader 141. Vidare finns en mindre behandlingserie av MALT-lymfom, som uppvisade 80 % OR givet med lenalidomid med rituximab i 6 till 8 cykler 142.
Venetoklax har fungerat vid MZL med median PFS på 21 månader 143.
En annan möjlighet är PI3K-hämmare (idelalisib) som liksom ibrutinib påverkar Bcellsreceptorsignalering nedströms. De flesta PI3K-hämmare är dock behäftade med mer biverkningar än ibrutinib 144145146147148.
I dagsläget är ingen BTKi, PI3Ki eller BCL2i godkänd av NT-rådet i Sverige för MZL, och indikation finns endast för zanubrutinib vid MZL.
Allogen SCT kan övervägas vid kemoterapi-resistenta recidiv som svarar på icke-kemoteraputisk sviktbehandling.
Bispecifika antikroppar vid marginalzonslymfom
I de pivotala studierna med bispecifika antikroppar behandlades också ett antal patienter med recidiverande marginalzonslymfom. Dessa patienter var betydligt färre än de med follikulärt lymfom men erfarenheten är att effekten var lika god som vid follikulärt lymfom. Därför föreslår vårdprogramgruppen att man kan behandla patienter med CD20-positivt återfall av marginalzonslymfom med bispecifika antikroppar i enlighet med beskrivningen under follikulärt lymfom (avsnitt 10.6); detta har accepterats av NT-rådet. Indikationen är densamma som vid follikulärt lymfom, dvs. återfall efter minst två systemiska linjer vilka totalt måste ha innehållit minst två av följande komponenter: CD20-antikropp. IMID, BTKi, PI3Ki och/eller kemoterapi. Antibiotikabehandling vid MALT eller lokal strålning räknas inte som en systemisk linje, däremot räknas splenektomi som en systemisk linje. Ny tumörbiopsi bör tas som dels utesluter transformation, dels bekräftar att lymfomet är CD20+ (på cellytan och/eller intracellulärt).
Axi-cel vid marginalzonslymfom
I ZUMA-5 erhöll också patienter med marginalzonslymfom axi-cel. Dessa 31 patienter uppvisade minst lika god PFS som de övriga 127 med follikulärt lymfom (PFS vid 5 år 54% mot 50%) 125. Därför föreslår vårdprogramgruppen att man också kan behandla patienter med marginalzonslymfom i enlighet med beskrivningen under follikulärt lymfom (avsnitt 10.6); detta har accepterats av NAC-gruppen och NT-rådet. Indikationen är densamma som vid follikulärt lymfom: återfall efter minst tre systemiska linjer vilka totalt har innehållit minst tre av följande komponenter: CD20-antikropp, IMID, PI3Ki, BTKi, kemoterapi och/eller bispecifik antikropp. Strålning räknas inte som en linje.
Läs också under 10.6.3 för ytterligare faktorer att beakta inför CAR-T-cellsbehandling, t.ex. när man bör biopsera för att bekräfta CD19-positivitet i särskilda fall samt alla fall ska diskuteras på nationell MDK.