Bakgrund och orsaker
Incidens, dödlighet och prevalens
Incidens (antal nya fall)
Prostatacancer är med över 10 000 nya fall per år den vanligaste cancerformen i Sverige. Från 2019 till 2020 minskade antalet nya fall från omkring 11 000 till 9 000. Minskningen orsakades sannolikt främst av minskad diagnostik under covid-19-pandemin, men även av att vårdprogrammet sedan våren 2020 rekommenderar MRT inför ställningstagande till biopsi. År 2021 diagnostiserades 10 199 fall, en siffra som år 2022 stigit till 12 004 fall, vilket kan vara en fördröjd, uppdämd, effekt efter covid-19-pandemin.
Antalet nya fall av prostatacancer ökade snabbt kring sekelskiftet, med en dubblering 1990–2004 (figur 1). Orsaken var främst ökad diagnostisk aktivitet med PSA-testning och systematiska prostatabiopsier, men även det ökade antalet äldre män i befolkningen bidrog. Var femte svensk man diagnostiseras med prostatacancer under sin livstid. Den ålderstandardiserade incidensutvecklingen visas i figur 2.
Prostatacancer är starkt åldersberoende. Sjukdomen förekommer sällan före 50 och nästan aldrig före 40 års ålder. Den ökade diagnostiska aktiviteten har gjort att medianåldern vid diagnos sjönk från 74 till 69 år 1995–2005. För närmare detaljer om incidens, sjukdomskaraktäristika vid diagnos och primärbehandling, se Nationella prostatacancerregistret (npcr.se). Där finns även regionala uppgifter på sjukhusnivå.
Att ökad diagnostisk aktivitet kan leda till en så kraftig incidensökning beror på att kliniskt icke-signifikant (”latent”) prostatacancer är mycket vanlig. Vid mikroskopisk undersökning i samband med obduktion och cystoprostatektomi för urinblåsecancer påvisas prostatacancer hos omkring en tredjedel av männen i 60-årsåldern och hos hälften i 80-årsåldern 78. Det är ingen tvekan om att systematiska prostatabiopsier hos män med PSA-värden strax över åtgärdsgränsen ofta leder till en prostatacancerdiagnos hos män som aldrig skulle ha utvecklat symtom av sin prostatacancer.
Figur 1. Antal nya fall av prostatacancer per år i Sverige, 1970–2022. Källa: Socialstyrelsen.
Figur 2. Åldersstandardiserad incidens och dödlighet av prostatacancer per 100 000 män i Sverige, 1970–2021. Källa: NORDCAN. Åldersstandardiserad enligt åldersfördelningen i NORDCAN-populationen år 2000.
Dödlighet
Prostatacancer är den vanligaste cancerrelaterade dödsorsaken bland män i Sverige. Omkring 5 % av svenska män avlider av prostatacancer. Prostatacancer angavs som dödsorsak för 2 077 av de svenska män som avled 2021. Hälften av dem som dör av prostatacancer är över 82 år; tre fjärdedelar är över 75 år. Den åldersstandardiserade dödligheten i prostatacancer totalt minskade något 1970–2020, och trenden är nedåtgående sedan början av 2000-talet (figur 2). Uppdelat på åldersgrupper kan man se en tydligare nedåtgående trend i samtliga åldersgrupper (figur 3), och dödligheten för män under 75 år har halverats under de senaste 15 åren (figur 4). Antalet svenskar som dör i sjukdomen har däremot varit tämligen oförändrat kring 2 400 män årligen under de senaste 10 åren, eftersom antalet äldre män i befolkningen ökar.
Figur 3. Åldersspecifik dödlighet av prostatacancer per 100 000 män i Sverige. Källa: Socialstyrelsen och SCB.
Figur 4. Antal döda av prostatacancer per 100 000 bland män yngre än 75 år i Sverige år 1998–2022. Källa: Socialstyrelsen.
Prevalens (antal män som lever med prostatacancer)
År 2021 levde cirka 125 000 män med diagnostiserad prostatacancer i Sverige 910, vilket är tre gånger fler än för 20 år sedan (figur 5). Ökningen beror på att det finns allt fler äldre män i befolkningen, på att män diagnostiseras i ett tidigare skede än tidigare och på att män med avancerad prostatacancer lever längre på grund av bättre behandling.
Figur 5. Antal män i Sverige som lever och har fått diagnosen prostatacancer per år 1980–2021. Källa: Nordiska statistikdatabasen NORDCAN.
Framtidsprognos
Prevalensen kommer att fortsätta öka under de närmaste åren 7. Det är däremot svårt att förutsäga hur mycket den kommer att öka, liksom hur incidensen och dödligheten kommer att utvecklas. Prevalensen och incidensen är starkt beroende av hur utbredd PSA-testningen är och hur den vidare diagnostiken bedrivs för män med PSA-värden över åtgärdsgränsen. Prevalensen är dessutom beroende av hur länge män med kronisk prostatacancer lever med sin sjukdom. De senaste årens förbättrade medicinska behandlingsmöjligheter har ökat prevalensen av spridd prostatacancer, vilket kraftigt har ökat resursbehovet inom urologisk onkologi. Ökningen kan förväntas fortsätta i flera år framåt. Enligt Statistiska centralbyråns prognos (www.scb.se) kommer antalet män över 75 år att öka från 350 000 i år till 580 000 stycken 2030. Detta innebär att antalet män som dör av prostatacancer troligen inte att kommer minska, trots att vi botar allt fler och trots att män med prostatacancer lever allt längre.
Orsaker och riskfaktorer
Förekomsten av prostatacancer varierar mycket mellan olika delar av världen och mellan olika befolkningsgrupper. Vanligast är sjukdomen bland svarta i USA och Karibien, därnäst bland vita i USA och bland skandinaver, medan den är ovanlig i Sydostasien. Den stora geografiska variationen anses bero på en kombination av yttre miljöfaktorer och genetiska faktorer. Dessa har varit svåra att definiera, men det är uppenbart att vår västerländska livsstil ökar risken för sjukdomen. Kronisk inflammation kan också vara en orsakande faktor även om den exakta kopplingen är oklar. Ärftlighetens betydelse beskrivs i avsnitt 6.4 Handläggning av ärftlig riskgrupp
Påverkbara faktorer för att minska risken
Den Europeiska kodexen mot cancer lyfter fram tolv råd som kan minska risken att drabbas av cancer. Hälsosamma levnadsvanor och sunda solvanor och utgör några av de viktigaste påverkbara åtgärderna för att minska insjuknandet i flera olika cancersjukdomar
Bland annat har övervikt och högt intag av mejeriprodukter påvisats som sannolika riskfaktorer, medan risken möjligen minskar med ett högt intag av vissa livsmedel 1112131415. Enligt WCRF rapport från 2018 evidens för att obesitas ökar risken för avancerad cancer i prostata starka (https://www.wcrf.org/wp-content/uploads/2021/02/prostate-cancer-report.pdf). En rad olika kostfaktorer och näringsämnen har i epidemiologiska studier associerats med minskad risk för prostatacancer, men för samtliga faktorer finns också studier som inte har visat några sådana samband. Detta gäller t.ex. sojabönor, tomater, granatäppeljuice, grönt te, selen och E-vitamin 13. En stor randomiserad studie kunde inte påvisa någon gynnsam effekt av vitamin E och selen; risken för prostatacancer var tvärtom ökad 16. Enligt ovan nämnda WCRF rapport från 2018 finns det också starka evidensen mot att intag av betakaroten, genom kost eller som substitut, ska påverka risken för prostatacancer.
Tobaksrökning har ett flertal väldokumenterade negativa hälsoeffekter, inklusive ökad komplikationsrisk vid kirurgiska ingrepp och behandlingsrelaterade biverkningar efter strålbehandling. Förutom dessa finns viss evidens för att tobaksrökning ökar risken för att drabbas av aggressiv prostatacancer, få återfall efter kurativt syftande behandling för prostatacancer och dö av prostatacancer 17181920. Rökande män med konservativt behandlad låg- eller mellanrisk prostatacancer löper större risk för att dö av rökningsrelaterade sjukdomar än av sin prostatacancer 21.
Naturalförlopp
Naturalförloppet för en sjukdom är dess utveckling utan behandling. Av förståeliga skäl finns inga moderna studier som avspeglar detta vid prostatacancer. Däremot finns ett antal studier av förloppet hos patienter i olika sjukdomsstadier som observerats utan behandling tills de eventuellt fått symtom och därefter fått hormonbehandling 212223.
Enligt obduktionsstudier förekommer prostatacancer redan i 20-årsåldern, medan symptomgivande prostatacancer är mycket sällsynt före 50 års ålder. Prevalensen av mikroskopisk prostatacancer ökar med stigande ålder, till över hälften i 80-årsåldern. Prostatacancer som inte ger symtom under mannens livstid kallas för kliniskt icke-signifikant eller latent prostatacancer. PSA-testning leder till att många av dessa kliniskt icke-signifikanta fallen diagnostiseras 24. Vid diagnos av prostatacancer hos levande män är det dessvärre ofta svårt att säkert definiera cancern som kliniskt icke-signifikant. Efter PSA-testning diagnostiseras prostatacancer i genomsnitt 5–15 år innan den hade diagnostiserats utan PSA-testning 24.
Icke-metastaserad prostatacancer indelas i riskgrupper beroende på lokalt stadium, Gleasonsumma och PSA-värde, se avsnitt 8.3 Riskgruppsindelning för prostatacancer utan känd spridning.
För män som inte får kurativt syftande behandling påverkas risken för symptomgivande cancer och död i en vid diagnos icke-metastaserad prostatacancer både av cancerns riskgrupp och av åldern vid diagnos 21. För alla åldrar sammantaget är detta dödligheten 10 och 15 år efter diagnos av icke-metastaserad prostatacancer: lågriskcancer 4,5 respektive 9 %, mellanriskcancer 13 respektive 20 % och högriskcancer 29 respektive 36 % 21.
Vid kliniskt påvisad metastasering som är begränsad till lymfkörtlar är medianöverlevnaden 6 år med enbart hormonell behandling 25. För män med fjärrmetastaser vid diagnos (vanligen begränsade till skelettet) var medianöverlevnaden tidigare 3 år, men de nya behandlingar som har introducerats under senare år har medfört att många män med metastaserad prostatacancer nu lever betydligt längre 26. Enstaka lever i mer än 10 år. Lever- och lungmetastaser är förenade med kortare överlevnad.