Biverkningar: omvårdnad, rehabilitering och behandling
Rekommendationer
- Rehabiliteringsbehovet bör bedömas fortlöpande med hjälp av samtal och strukturerade instrument (enkäter).
- Rehabiliteringsåtgärderna bör ingå i Min vårdplan. Denna bör uppdateras och hållas aktuell samt medfölja vid aktiva överlämningar och skriftliga remisser.
- Vanliga biverkningar av behandling såsom urinvägsbesvär, tarmbesvär, lymfödem och sexuell dysfunktion bör åtgärdas och följas upp enligt strukturerade program.
Kontaktsjuksköterska
Den nationella cancerstrategin styrker att varje patient ska erbjudas en kontaktperson på den cancervårdande kliniken med syfte att förbättra informationen och kommunikationen mellan patienten och vårdenheten samt stärka patientens möjligheter till delaktighet i vården (SOU 2009:11). Se även avsnitt 2.4 Lagstöd.
Kontaktsjuksköterskan har det övergripande ansvaret för patient och närstående genom hela vårdkedjan. I uppdraget ingår att vara särskilt tillgänglig, att informera om kommande steg i vård och behandlingen, att ge stöd vid normala krisreaktioner och att förmedla kontakter med andra yrkesgrupper.
Staten och Sveriges Kommuner och Regioner har enats om en gemensam generell beskrivning av kontaktsjuksköterskans roll och funktion. Den finns att läsa på RCC:s webbplats.
Att patienten har erbjudits en namngiven kontaktsjuksköterska bör dokumenteras i patientens journal och registreras i NPCR.
Min vårdplan
En individuell vårdplan, kallad Min vårdplan, ska tas fram för varje patient med cancer. Vårdplanen bör skrivas i samråd med och vara skriven för patienten. Det framgår i den nationella cancerstrategin för framtiden (SOU 2009:11) och i de patientcentrerade kriterierna för ett regionalt cancercentrum (Socialdepartementet: 2011). Digitalisering av Min vårdplan (eMVP) har genomförts och vårdplanen finns tillgänglig på den nationella e-tjänsten Stöd och behandling, som ägs och förvaltas av 1177. Läs mer på RCC:s webbplats.
Aktiva överlämningar
Under patientens tid i cancervården förekommer ofta överlämningar mellan olika vårdgivare. För att skapa en sammanhållen vårdkedja för patienten och de närstående bör alla överlämningar vara ”aktiva”.
Aktiv överlämning innebär att den som har ansvaret för patienten tar kontakt muntligt eller skriftligt med nästa instans. Muntlig information bör alltid kompletteras med skriftlig. Den som aktivt överlämnat har fortsatt ansvar till dess att mottagande instans bekräftat att de tagit kontakt med patienten. Uppstartade åtgärder och insatser inom omvårdnad, palliation och cancerrehabilitering bör följas upp, utvärderas och dokumenteras i Min vårdplan. Patienten bör via Min vårdplan eller på annat sätt få denna information samtidigt som nästa vårdgivare.
Fortlöpande cancerrehabilitering
Cancerrehabilitering syftar till att förebygga och minska de fysiska, psykiska, sociala och existentiella följderna av en cancersjukdom och dess behandling. Insatserna ska ge patienten och de närstående stöd och förutsättningar för att leva ett så bra liv som möjligt. Nedan beskrivs diagnosspecifik rehabilitering för personer med prostatacancer.
Via Regionala cancercentrums hemsida kan man nå informativa filmer om Behandlingar för urinvägs- och bäckenbottenbesvär.
För rekommendationer om icke diagnosspecifik rehabilitering, se Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering och Nationellt vårdprogram bäckenrehabilitering.
Regelbunden behovsbedömning för patienter och närstående
Cancerrehabilitering bör erbjudas under hela processen, från misstanke om cancersjukdom till utredning och behandling samt efter avslutad behandling. Den bör vara en del av patientens skriftliga eller elektroniska Min vårdplan. Rehabiliteringsbehovet bör bedömas fortlöpande med hjälp av samtal och strukturerade instrument (enkäter). ”Hälsoskattning för cancerrehabilitering” är ett sådant instrument som rekommenderas för strukturerad bedömning av rehabiliteringsbehov (Regionala cancercentrum/Bedömning av rehabiliteringsbehov). Flera av frågorna i ”Hälsoskattning för cancerrehabilitering” ingår i ePROM-enkäten vid kurativt syftande behandling i IPÖ och kan med fördel användas inför, och under, uppföljning av sådan behandling.
Såväl patienter som närstående kan omfattas av rehabiliteringsinsatser. Närstående kan vara exempelvis partner, barn, förälder, syskon eller annan person som patienten anser sig ha nära relation till.
Läs mer om bedömning av rehabiliteringsbehov på RCC:s webbplats.
Grundläggande och specialiserad rehabilitering
All legitimerad personal inom cancersjukvård och primärvård bör kunna göra grundläggande behovsbedömningar och ge grundläggande insatser inom cancerrehabilitering. Vid mer avancerade behov bör patienten alltid erbjudas insatser från någon med kompetens inom specialiserad rehabilitering, exempelvis en uroterapeut, arbetsterapeut, dietist, fysioterapeut, kurator, psykolog eller sexolog. Även andra professioner, såsom sjuksköterska, läkare och tandläkare, kan arbeta specialiserat med cancerrehabilitering. Läs mer om grundläggande och specialiserad rehabilitering i Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering.
Sexualitet
Sexuell rehabilitering
Behandling av prostatacancer kan påverka den sexuella hälsan på olika sätt, både det sexuella välbefinnandet och den sexuella funktionen. Det kan i sin tur påverka livskvaliteten och relationen till en eventuell partner 537538539540. Att förbereda den sexuella rehabiliteringen redan innan behandlingen påbörjas (prehabilitera) ger förbättrad terapeutisk allians och ökad följsamhet till senare behandling för att förbättra den sexuella hälsan 541. Partnern har stor betydelse och bör därför involveras tidigt i rehabiliteringen 542. Inför behandling bör därför patienten och dennes eventuella partner få muntlig och skriftlig information om de olika behandlingarnas påverkan på sexuellt välbefinnande och sexuell funktion, och om hur den sexuella rehabiliteringen kan planeras och genomföras (se bilaga 8 Patientinformation: Prostatacancer och sexualitet).
För mer övergripande information, se rekommendationer från en internationell expertgrupp: Guidelines for Sexual Health Care for Prostate Cancer Patients: Recommendations of an International Panel.543.
Svensk Förening för Sexologi definierar sexuell rehabilitering så här: ”Sexuell rehabilitering innebär samordnade åtgärder för att främja att den enskilde återvinner bästa möjliga sexuella funktion och sexuellt välbefinnande, vid nedsättning/förlust av sexuell funktion eller sexuellt välbefinnande efter skada/sjukdom. Sexuell rehabilitering är multidisciplinär och ska utgå från den enskildes behov genom tydliga målinriktade insatser. Den enskildes inflytande vid planering, genomförande och uppföljning ska beaktas och säkras.” 544.
Vården bör vara öppen för en bred variation mellan olika individer när det gäller sexuell läggning och identitet och dess betydelse för patientens livssituation då olika patientgrupper har erfarenheter och behov som skiljer sig åt, t.ex. yngre kontra äldre, ensamstående kontra par, homo- och bisexuella kontra heterosexuella och transpersoner kontra cispersoner 545. Sjukvårdspersonal bör även vara öppna för att variationen är stor mellan människors sexuella praktik och preferens, oavsett identitet.
eHälsoverktyg för sexuell rehabilitering via 1177
Det finns ett digitalt program för sexuell rehabilitering vid prostatacancer. Det vänder sig till par eller singlar som genomgått operation, strålbehandling eller hormonbehandling. I programmet finns fakta om sexuella förändringar och hur de kan hanteras. Råd och stöd varvas med övningar och reflektionsfrågor.
Verktyget finns via e-tjänsten Stöd och behandling på 1177. Sedan hösten 2023 är RCC ansvarig nationell utgivare. Alla regioner har möjlighet att använda programmet kostnadsfritt.
Det kan användas av flera yrkeskategorier, till exempel: kontaktsjuksköterska, uroterapeut, sjuksköterska inom urologisk eller onkologisk omvårdnad, sexualrådgivare, sexolog och kurator.
På RCC:S hemsida finns information om hur man kan få tillgång till programmet i sin region samt metodstöd för behandlare: Sexuell rehabilitering via 1177.
Bristande kunskap om sexuell rehabilitering för transpersoner
Kunskapen om äldre homo-, bi och transpersoners sexuella hälsa är överlag bristfällig, och i synnerhet om äldre transpersoner. Viss forskning om transpersoner med prostatacancer har tillkommit under de senaste åren men betydligt mer kunskap behövs för att kunna belysa området inom prostatacancervården och öka förståelsen för transpersoners specifika behov vid sexuell rehabilitering. Sexualiteten hos transpersoner kan betyda olika saker då den utvecklas och förändras under tidens gång, exempelvis beroende på var i transitionen personen befinner sig 546.
Att trivas och vara bekväm med sin kropp är generellt sett en viktig faktor för att kunna känna sexuell njutning. För en person med könsdysfori kan könsbekräftande kirurgi medföra en känsla av att vara mer tillfreds med sin kropp, samtidigt som underlivskirurgi kan medföra svårigheter att känna genital njutning. Det kan röra sig om fysiska begränsningar i det nya könsorganet och transkvinnor kan känna bristande lubrikation och genital smärta 547. En del använder sig av så kallad stavträning för att hindra sammanväxning av det nya plastikkiurgiskt tillverkade könsorganet (neovagina) 548.
För en person med könsdysfori kan det vara bra att bredda den sexuella praktiken om hur en orgasm kan uppnås eftersom genitalierna ofta är en stor del av könsdysforin i ett sexuellt sammanhang. Stimulering av andra erogena zoner än zoner vid könsorganet kan vara ett sätt 547.
Könsbekräftande hormonbehandling kan innebära minskad lust för transkvinnor 546.
För information om könsdysfori, se Socialstyrelsens hemsida: Till dig som möter personer med könsdysfori i ditt arbete (socialstyrelsen.se).
Sexologisk kompetens inom prostatacancersjukvård
Enheter som behandlar personer med prostatacancer bör antingen själva ha vårdpersonal med sexologisk utbildning eller kunna hänvisa till sådan. Samverkan kan ske med sexualrådgivare eller sexologer i externa team för cancerrehabilitering, men det kan vara en fördel att en sexualrådgivare eller sexolog är knuten till urolog- eller onkologienheten, så att den sexuella rehabiliteringen integreras i den övriga verksamheten. En svensk studie visar att patientens erektila funktion efter nervsparande kirurgi förbättras mer när en sexolog integreras i den sexuella rehabiliteringen vid en urologisk enhet 549.
Sexuell lust
Sexuell lust är ett komplext samspel mellan fysiska (t.ex. hormoner) och psykosociala (t.ex. stress och oro) faktorer. Lusten påverkas inte direkt av att prostatakörteln opereras bort eller bestrålas, men behandlingen kan påverka lusten indirekt, t.ex. genom besvärande urinläckage, trötthet och erektil dysfunktion. Kastrationsbehandling ger däremot vanligen en kraftig minskning av den sexuella lusten (se avsnitt 15.5.7 Kastrationsbehandling och sexualitet).
Orgasm, ejakulation och urinläckage vid sex
Sjukvårdspersonal bör i samtal vara tydliga med vad de menar med begreppen orgasm och utlösning (ejakulation), eftersom många lekmän inte förstår skillnaden 550.
Efter operation försvinner ejakulationen medan förmågan till orgasm finns kvar. En del upplever orgasmen som oförändrad, medan andra upplever den som svagare, kortare eller intensivare 539540551. Orgasmen kan även vara smärtsam (dysorgasmi) under en övergående period 552. Omkring en fjärdedel får ett mindre urinläckage i samband med sex. Läckage kan förekomma vid upphetsning 553, penetration eller orgasm (klimakturi) 550. En del män och deras partner upplever detta som besvärande 554. Klimakturi brukar försvinna eller minska och orgasmupplevelsen förbättras under det första året. Läckaget brukar vara mindre än 5 ml 555. Om läckaget är besvärande kan kondom användas. Användning av penisring kan minska klimakturin genom komprimering av uretra. Vid mycket besvärande klimakturi kan kirurgisk åtgärd vara aktuellt 556557.
Även efter strålbehandling kan orgasmen förändras, inklusive dysorgasmi. Mängden ejakulat minskar ofta och blodtillblandning i ejakulatet förekommer 558. Klimakturi är ovanligt 559. Strålbehandling kan leda till ischemi och fibros av anus och rektum, vilket kan orsaka smärta och irritation vid anal penetration (anodysparauni) 560.
Penisförändring
Efter operation upplever många patienter en penisförkortning. Denna upplevelse förknippas ofta med minskad självkänsla 561. Vid mätning av sträckt penis under MRT-undersökning sågs maximal förkortning, cirka 2 cm, 10 dagar efter operationen, varefter längden successivt ökade. Efter 12 månader har längden vanligen återgått till den ursprungliga 562. Penis förkortas sällan hos patienter som fortsätter att ha en god erektion direkt efter operationen 561. Det finns måttlig evidens för att regelbundet bruk av vakuumpump kan motverka penisförkortningen 563.
Erektil dysfunktion
Patienten bör redan före cancerbehandlingen få information om hur erektionsförmågan kan påverkas. Före radikal prostatektomi bör operatören i samråd med patienten besluta om graden av nervsparande och ge en realistisk uppskattning av sannolikheten för återhämtning av spontan erektion och/eller erektion med stöd av erektionsstimulerande läkemedel.
Efter operation och strålbehandling är erektil dysfunktion mycket vanlig. Vid radikal prostatektomi försämras erektionsförmågan till följd av en direkt skada på de nerver som förmedlar impulserna till svällkropparna. Risken för skada beror på om ingreppet gjordes med nervsparande teknik eller inte, och på hur väl denna i så fall kunde genomföras. Erektionsförmågan kan återhämta sig successivt, allt från några månader upptill 3 år efter nervsparande kirurgi. Chansen att erektionsförmågan ska återkomma är större om det har gått att spara båda neurovaskulära buntarna vid operationen (vilket beror på tumörens läge och storlek samt operatörens vana), om patienten är relativt ung och om han hade god preoperativ erektionsförmåga. Chansen är obefintlig efter bred resektion av båda buntarna och om patienten hade erektionssvikt redan preoperativt. Orsakerna till erektil dysfunktion efter strålbehandling är oklara; såväl neurogena som vaskulära orsaker är tänkbara 538. Om erektionsförmågan före strålbehandlingen var god och mannen har normal testosteronnivå, brukar PDE5-hämmare fungera bra 564565566.
PDE5-hämmare kan tas vid behov eller (enbart tadalafil) som daglig dos. Daglig dos av tadalafil efter nervsparande radikal prostatektomi ger något bättre läkemedelsstimulerad erektion än dosering vid behov så länge behandlingen pågår, men regelbunden behandling förbättrar inte återhämtning av den spontana erektionsförmågan på sikt 539540.
PDE5-hämmare ingår inte i läkemedelsförmånen. Vid förskrivning bör hänsyn tas till de stora kostnadsskillnaderna. Både sildenafil, vardenafil och tadalafil finns som generika. Eftersom PDE5-hämmare inte ingår i läkemedelsförmånen byter inte apoteken automatiskt till det billigaste preparatet. Vid förskrivning kan även provförpackningar förskrivas av flera PDE5-hämmare för att patienten ska kunna prova sig fram innan en större förpackning förskrivs. Det kan vara lämpligt att börja med den högsta dosen. Om den fungerar väl kan tabletterna därefter delas och man provar sig på så vis fram till lägsta verksamma dos. Detta förfarande blir dessutom billigare för patienten.
Uppföljning är viktigt för dosjustering och eventuellt byte av läkemedel eller hjälpmedel. Patienten bör uppmuntras att prova sig fram mellan olika preparat och styrkor. För att patienten inte ska känna krav att genomföra en gemensam sexuell aktivitet kan han uppmuntras att själv stimulera penis efter intag av erektionsstimulerande läkemedel, alternativt använda erektionspump.
Behandling med PDE5-hämmare kräver en viss funktion i erektionsnerverna; om mannen inte spontant får en begynnande erektion ger behandlingen mycket sällan tillfredsställande styvnad. I sådana fall är det bättre att tidigt påbörja behandling med lokalt verkande läkemedel och/eller vakuumpump, se nedan.
Om den spontana erektionsförmågan är minimal eller saknas, och om tablettbehandling inte ger tillräcklig effekt, bör patienten erbjudas intrakavernösa injektioner (aviptadil/fentolamin eller alprostadil) eller intrauretral behandling med alprostadil i form av stift eller kräm. Det är viktigt att patienten undervisas i rätt administreringsteknik. Vid behandling med intrakavernös injektion bör patienten få träna injektionsteknik på mottagningen. För ytterligare detaljer om läkemedelshanteringen kan man informera om webbplatsen www.medicininstruktioner.se. Patienten och hans eventuella partner bör se de första injektionerna som ett sätt att träna injektionsteknik och vid behov titrera dosen, och inte förvänta sig tillfredsställande penetrerande samlag initialt. För mer detaljerad information om erektionsbehandling, se bilaga 8 Patientinformation: Prostatacancer och sexualitet.
För män som genomgått nervsparande kirurgi kan bäckenbottenträning vara gynnsamt för återhämtningen av erektionsförmågan, särskilt om de har urinläckage 567. Patientinformation om bäckenbottenträning finns på RCC:s webbplats.
Förutom farmakologisk behandling kan vakuumpump användas för att få erektion 534535568. Pump kan även användas i kombination med erektionsstimulerande läkemedel. När svällkropparna har fyllts med blod träs en gummiring, så kallad penisring, över penisbasen för att behålla erektionen. Det finns måttlig evidens för att regelbunden användning av vakuumpump efter radikal prostatektomi motverkar penisförkortning, men ingen evidens för att återhämtning av spontanerektion förbättras 563. Ett externt stöd för en mjuk eller delvis mjuk penis (Elator) kan användas vid penetration och onani, eventuellt tillsammans med farmakologisk behandling 569570. Sjukvården tillhandahåller inga sexhjälpmedel, utan patienten hänvisas till apotek, e-handel eller butiker som säljer sexhjälpmedel.
I vissa fall fungerar ingen av de ovanstående behandlingarna. Om patienten är mycket angelägen om att återfå erektionsförmågan kan det då vara aktuellt med erektionsimplantat. För närvarande görs detta ingrepp endast vid ett fåtal kliniker i Sverige, t.ex. Universitetssjukhuset Örebro och Karolinska Universitetssjukhuset.
Kastrationsbehandling och sexualitet
Kastrationsbehandling minskar oftast sexuell lust och funktion kraftigt. Ofta försvinner både lust och erektionsförmåga helt, vilket försvårar sexuell rehabilitering 565571. De män som får påverkan på den sexuella lusten kan behöva information om och stöd i hur man kan hantera förändringen och hur den kan påverka eventuella relationer, samt hur man kan hantera det. Omkring en femtedel av männen har en viss bevarad lust och fortsatt sexuell aktivitet 572. Dessa män bör erbjudas sexuell rehabilitering.
Den sexuella lusten kan återvända successivt om den hormonella behandlingen avslutas. Ju längre hormonbehandlingen har pågått och ju äldre mannen är, desto mindre är chansen att testiklarnas testosteronproduktion återhämtar sig så att lust och erektionsförmåga kan återkomma 573. För män som får tillfällig hormonbehandling i samband med strålbehandling mot prostatatumören brukar testosteronproduktionen börja återhämta sig 5–10 månader efter den sista injektionen Om hormonbehandlingen ges med tabletter Orgovyx återhämtar sig testosteronproduktionen redan efter några dagar. Hormonbehandling med enbart tablett bikalutamid hämmar inte testosteronproduktionen. Hos män med kvarvarande nedsättning av den sexuella lusten mer än 3 månader efter den avsedda tiden för hormonbehandling med injektioner bör plasmatestosteron kontrolleras. Om testosteron då fortfarande är lågt bör substitution med testosteron erbjudas, se avsnitt 15.6 Substitution med testosteron i samband med utredning eller behandling för prostatacancer.
När halten av testosteron minskar kraftigt kan det även ge andra kroppsliga förändringar såsom minskad behåring på könsorganet och minskad storlek på penis och testiklar. De flesta går upp i vikt och får mer underhudsfett som lägger sig på höfter och på bröst. För en del har dessa kroppsliga förändringar ingen betydelse medan andra kan uppleva den egna kroppen som mindre maskulin 574. Testosteron har även betydelse för den mentala hälsan och låga nivåer kan ge humörsvängningar, trötthet, nedstämdhet och minskad initiativförmåga. Detta kan i sin tur påverka relation och intimitet negativt. För de män som upplever mycket svåra biverkningar av GnRH-behandling kan i vissa fall intermittent behandling erbjudas. Se avsnitt 12.4.5 Intermittent behandling med GnRH-analog.
Infertilitet
Patienterna bör få information om att behandling av prostatacancer försämrar eller omöjliggör möjligheten att bli biologisk förälder genom vaginalt samlag, men att provrörsbefruktning fortfarande är möjligt. Nedfrysning av spermier kan erbjudas, men den får bekostas av patienten själv om han är över en viss ålder (olika ålder i olika regioner).
Substitution med testosteron i samband med utredning eller behandling för prostatacancer
Män som har bristande sexuell lust eller andra symtom på hypogonadism som inte kan relateras till kastrationsbehandling bör få kontrollerat p‑testosteron och s-LH. P-testosteron bör tas som fastevärde på morgonen. Diagnosen hypogonadism bör konfirmeras med ett ytterligare prov taget på samma sätt 575. Det finns inga belägg för att testosteronsubstitution ökar risken för att utveckla prostatacancer eller försämrar prognosen under eller efter prostatacancerbehandling, med undantag för kastrationsbehandling (inklusive neoadjuvant och adjuvant) 575576577578. Testosteronsubstitution innebär en normalisering av mannens testosteronnivåer, inte till högre nivåer än hos normogonadala män.
Symtomgivande hypogonadism hos män med misstänkt eller diagnostiserad prostatacancer bör behandlas enligt följande principer (⨁–⨁⨁):
- Vid start av testosteronsubstitution hos män med prostatacancer bör PSA kontrolleras oftare än normalt, så att en eventuell effekt på cancern kan upptäckas och åtgärdas.
- Vid pågående testosteronsubstitution bör p-testosteron kontrolleras oftare än normalt efter en prostatacancerdiagnos, så att en eventuell översubstitution kan upptäckas och åtgärdas.
- Om möjligt bör i första hand dermal beredning väljas, eftersom den snabbt kan avslutas och ger testosteronnivåer som är snarlika de fysiologiska.
- Män som under testosteronsubstitution har stigande PSA bör fortsätta med substitutionen och remitteras för utredning enligt SVF. Männen kan stå kvar på substitution under utredningen som bör ske på samma sätt som för män med normalt testosteron.
- Män med testosteronsubstitution som diagnostiseras med prostatacancer kan fortsätta med substitutionen under behandling, om inte kastrationsbehandling är indicerad.
- Om hypogonadism diagnostiseras i väntan på fördröjd kurativ behandling kan man efter diskussion med patienten överväga att påbörja substitution och därefter ofta kontrollera PSA. Substitution kan insättas före eller direkt efter den kurativa behandlingen, om inte adjuvant kastrationsbehandling planeras.
- Män med testosteronsubstitution som får stigande PSA efter kurativt syftande behandling bör få sitt p-testosteron kontrollerat. Om de bedöms som normogonadala kan de fortsätta med substitutionen ända fram till en eventuell kastrationsbehandling.
- Indikationen för testosteronsubstitution bör i tveksamma fall omvärderas kontinuerligt.
Urinläckage efter radikal prostatektomi
De allra flesta patienter har ansträngningsläckage direkt efter en radikal prostatektomi. Läckaget minskar gradvis under upp till 1 år efter operationen och hos de flesta upphör det helt. Efter 1 år är chansen liten för ytterligare förbättring, under förutsättning att bäckenbottenträningen har utförts korrekt. Risken för bestående läckage ökar exponentiellt med åldern 241579. Andra faktorer av betydelse är samsjuklighet, övervikt, prostatans storlek och blåsfunktionen före kirurgi 580581.
Patienter med ett stort läckage kan få betydligt nedsatt livskvalitet. Enheter som utför radikal prostatektomi bör ha rehabiliteringsprogram för postoperativt urinläckage och tillgång till uroterapeutisk kompetens.
Uroterapi
Rehabiliteringen bör inledas så lång tid som möjligt före ingreppet med information om och instruktion i bäckenbottenträning, så att patienterna kan träna redan preoperativt 582. Se Patientinformation om bäckenbottenträning på RCC:s webbplats.
De som läcker mycket efter att katetern tagits bort bör få aktivt stöd och planerad uppföljning av en uroterapeut, då studier visar att bäckenbottenträning under handledning minskar det postoperativa urinläckaget 583. Om läckaget inte förbättras under de kommande månaderna efter operationen, trots bäckenbottenträning, kan elektrisk stimulering av bäckenbotten provas.
I de fall där patienten har utvecklat överaktiv blåsa kan perkutan tibial nervstimulering (PTNS) med fördel provas. I behandling av överaktiv blåsa vid urinläckage hos kvinnor har det visat sig att PTNS kan ge god effekt 584. Både elektrisk stimulering och PTNS utförs av en uroterapeut. Behandlingarna bör utvärderas med miktionslista och 24-timmars läckagevägningstest.
Farmakologisk behandling
Patienter med trängningsinkontinens bör få prova antikolinergika 585586. Detta problem är vanligare hos dem som hade ett betydande avflödeshinder före prostatektomin. Om antikolinergika inte haft tillräckligt bra effekt eller orsakat intolerabla biverkningar kan beta-3-adrenoreceptoragonist (mirabegron) provas. Duloxetin kan prövas vid besvärande ansträngningsläckage 587. Långt ifrån alla har ett gynnsamt förhållande mellan effekt och biverkning av duloxetin. Uppföljning för utvärdering av effekt och biverkningar bör därför ske efter omkring en månads behandling med duloxetin. Duloxetin bör endast användas under den tid som läckaget avtar; patienter med bestående läckage bör i första hand erbjudas kirurgisk behandling.
Implantatkirurgi
De som 1 år efter en radikal prostatektomi fortfarande har läckage som minskar livskvaliteten påtagligt, bör erbjudas kontakt med en urolog som utför implantatkirurgi. Kontakten bör initieras redan 6 månader efter operation, om läckaget fortfarande är mycket stort och någon förbättring inte skett under den senaste månaden 588. Målet med implantatkirurgi är inte komplett kontinens (även om sådan uppnås för en del patienter), utan socialt acceptabel kontinens. Patienter med verifierat urinläckage under 20 ml per dygn är därför sällan aktuella för kirurgisk behandling.
Innan implantatkirurgi övervägs bör man förvissa sig om att patienten har fått optimal uroterapeutisk behandling. Det är därför viktigt att se till att patienter med stort urinläckage tidigt påbörjar uroterapeutisk behandling och får information om möjligheten till implantatkirurgi. Inför kontakt med implantatkirurg bör patienten
- utföra läckagevägningstest under minst 2 dygn med olika grader av fysisk aktivitet
- fylla i urinmätningslista under dessa dygn
- fylla i symtom- och livskvalitetsformulär för urininkontinens (ICIQ-UI-SF)
- genomföra urinflödesmätning och mätning av residualurin
- genomgå uretrocystoskopi för att utesluta t.ex. samtidig striktur.
I Sverige används för närvarande nästan uteslutande artificiell sfinkter och slyngplastik, varav båda har sina för- och nackdelar. Vid mycket stora läckage och efter postoperativ strålbehandling är det i första hand aktuellt med en artificiell sfinkter. Omkring 3 % av de män som opererats med radikal prostatektomi genomgår implantationskirurgi, men andelen som skulle kunna få bättre livskvalitet genom en sådan insats är sannolikt större 589.
Biverkningar från urinvägar och tarmar efter strålbehandling
Slemhinnorna i urinblåsa, urinrör och ändtarm är relativt strålkänsliga. Som en akut reaktion på strålbehandling uppstår ofta en övergående inflammatorisk process som ger täta trängningar, minskad fyllnadskapacitet och lokal irritation. Under många år efteråt kan strålbehandlingen ge fibros, kronisk inflammation (strålcystit, stråluretrit och/eller strålproktit) och ischemi med utveckling av patologiska ytliga kärl (telangiektasier) eller strålnekros med fistelbildning. Fibros gör blåsväggen och ändtarmsväggen mindre eftergivliga, vilket leder till minskad kapacitet och trängningar redan vid en liten blås- och ändtarmsfyllnad. Även kronisk inflammation kan ge trängningsbesvär. Telangiektasier kan ge mikro- och makroskopisk hematuri och blödning från ändtarmen.
Biverkningarna delas in i
- akuta som uppstår mot slutet av behandlingen och varar i några månader
- kroniska eller sena som antingen är en fortsättning av de akuta eller uppstår efter ett symtomfritt intervall, som i vissa fall kan vara i flera år.
Urinvägsbesvär
Urinvägsbesvären efter strålbehandling liknar dem vid överaktiv blåsa. Många går omedelbart och kissar då de känner en trängning eller går ”för säkerhets skull” före olika aktiviteter, för att undvika trängningar eller läckage senare. En del utvecklar även tömningssvårigheter och bör då få konsultera urolog för diskussion om eventuell avflödesbefrämjande åtgärd.
För handläggning av strikturer och fistlar, se separata avsnitt nedan.
Behandling av trängningar och trängningsinkontinens
Trängningar och trängningsinkontinens kan lindras genom aktiv rehabilitering med bäckenbottenträning och ”blåsträning” (⨁⨁⨁) 590. Antikolinergika kan provas i samma doser som vid överaktiv blåsa (⨁⨁), och adekvata inkontinenshjälpmedel provas ut och förskrivas. För patienter med uttalade strålinducerade urinvägsbesvär (strålcystit) kan lokala instillationer med olika medel, t.ex. s.k. GAG-lösning (glukosaminoglukan), testas (⨁) och hyperbar syrgasbehandling kan övervägas (⨁⨁⨁) 591592593. Injektioner av botulinumtoxin i urinblåsan vid strålcystit är otillräckligt utvärderat och kan innebära behov av ren intermittent kateterisering, vilket kan vara olämpligt vid strålcystit. För enstaka patienter med svåra symtom kan urinavledning vara aktuell.
Behandling av blödning från urinvägarna
Hematuri ska utredas med cystoskopi. Vid ytliga lättblödande blodkärl i blåsan kan lokal koagulering med diatermi eller laser ibland vara indicerad, men risken för att nekros orsakar en fistel måste beaktas. Lokala instillationer med olika medel har begränsad evidens (⨁). Hyperbar syrgasbehandling kan ha gynnsam effekt (⨁⨁) 592593594595.
Hyperbar syrgasbehandling (HBO)
Tryckkammare för behandling med hyperbar syrgas (HBO) finns på Karolinska Universitetssjukhuset Solna, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra i Göteborg och Blekingesjukhuset i Karlskrona. HBO kan vara av värde vid svår strålcystit och strålproktit, framför allt vid svårbehandlad blödning 591592593. För dessa indikationer ges oftast 30–40 behandlingar under vardagar. Se bilaga 12 Hyperbar syrgasbehandling: Exempel på bedömningsmall
Tarmbesvär
Strålbehandling av primärtumören och lokala återfall av prostatacancer omfattar en del av den främre ändtarmsväggen för att radikalitet ska kunna uppnås. Detta leder till tarmbiverkningar hos en del patienter. En genomgång från 2018 visade att kostråden som gavs för att förebygga tarmbesvär varierade stort mellan olika kliniker i Sverige 596. Evidensläget är fortfarande oklart, men nya studier pekar på bättre tarmhälsa på sikt med högfiberkost, och man bör inte avråda patienter från att äta fibrer 597.
Behandling av lös avföring, gasbildning, trängningar och fekal inkontinens
Lös avföring och trängningar till avföring är inte helt ovanligt i slutet av strålbehandlingen (akut strålproktit), men brukar i regel klinga av under de närmaste veckorna eller månaderna efter avslutad behandling. I vissa fall uppkommer ofrivillig avföring (fekal inkontinens) som en följd av dessa besvär. Aktiv rehabilitering enligt ett strukturerat behandlingsprogram kan lindra tarmbesvären efter strålbehandling (⨁⨁⨁) 598.
Här nedan ges en kortfattad beskrivning av vilka åtgärder som kan lindra symtomen (⨁). För en mer ingående beskrivning hänvisas till nationella dokumentet Vårdprogram för bäckencancerrehabilitering.
Formad avföring är lättare att hålla än lös avföring, men även alltför hård avföring kan vara ett bekymmer. Bulkmedel med resorberande funktion bör därför användas, medan preparat som verkar genom osmos i princip är kontraindicerade efter strålbehandling mot bäckenområdet.
Mot lös avföring, läckage och trängningar kan läkemedel mot diarré provas: loperamid 2 mg vid behov, max 8/dygn. Börja med 1–2 tabletter 30 minuter före måltid. Vid nattliga trängningar: 2 tabletter före sänggående. Var observant på förstoppning, sänk då dosen. Loperamid kan också användas profylaktiskt inför t.ex. biobesök eller middagar.
Bulkmedel såsom Inolaxol eller Vi-Siblin. Starta med 1–2 doser/dag, kan ökas till 3 doser per dag vid behov. Bulkmedel ger avföringen en bra konsistens och tarmen blir lättare att tömma. Det är viktigt att informera patienten om hur preparatet ska intas samt att behandlingstiden omfattar en längre period (minst 4–6 veckor). Vid ofullständig eller fragmenterad avföring trots ovanstående medicinering kan man använda ett minilavemang, t.ex. Resulax, för att tömma tarmen bättre.
Ökad gasbildning är vanligt efter strålbehandling och då kan man pröva behandling med dimetikon (Minifom) 200 mg, 3–4 kapslar per dag, ingen övre dosgräns. En del patienter beskriver ökade besvär av fiberrik eller gasbildande föda såsom grovt bröd, lök, vitlök och kål.
Som komplement till den farmakologiska behandlingen bör remiss till dietist skickas för bedömning och kostråd.
Vid avföringsläckage bör inkontinensskydd förskrivas, gärna luktreducerande. Analplugg kan vara ett alternativ mot små avföringsläckage. Det kan förskrivas av läkare och uroterapeut.
Rektal blödning
Strålreaktion med telangiektasier och stelhet i tarmväggen kan ge ljusröd blödning i samband med avföring. Rektal blödning bör alltid utredas. Rektoskopi, sigmoideoskopi eller eventuellt koloskopi bör då utföras för att utesluta tarmcancer, men biopsier av slemhinnan i främre ändtarmsväggen bör om möjligt undvikas eftersom de kan ge fistelbildning. Besvärande blödningar kan behandlas med sukralfatlavemang 599, metronidazol (tablett), hyperbar syrgasbehandling (HBO) (⨁⨁) 594, laserbehandling eller etsning med formalin (⨁) 600. Se bilaga 12 Hyperbar syrgasbehandling: Exempel på bedömningsmall. Tidigare har det varit vanligt att använda steroidklysma, men evidensen för detta är svag och behandlingen bör därför inte vara förstahandsval.
Strikturer i urinrör, blåshals eller anastomos
Strikturer efter radikal prostatektomi uppstår vanligtvis i anastomosen och diagnostiseras oftast inom 6 månader. Strikturer uppstår hos några procent av patienterna efter öppen radikal prostatektomi 601602 och hos omkring 1 % efter robotassisterad kirurgi med fortlöpande suturteknik 602603. Risken ökar med fetma, diabetes, rökning, tidigare TURP, stor peroperativ blödning, låg kirurgisk volym och adjuvant strålbehandling 601.
Uretrastrikturer förekommer hos 1–2 % av patienterna efter extern strålbehandling och hos upp till 5 % efter kombinerad brakyterapi och extern strålbehandling 604. Strikturerna uppträder ofta några få år efter avslutad behandling, men kan uppkomma även långt senare. Eftersom behandling av uretrastriktur efter strålbehandling medför risk för fistelbildning (se nedan) bör patienterna handläggas vid en urologisk enhet med stor erfarenhet av uretrastrikturer och fistlar.
Diagnostik
Patienter med subjektivt svagt urinflöde bör utredas med flödesmätning och resturin. Vid en del enheter görs rutinmässigt en flödesmätning 1–2 månader efter radikal prostatektomi. Diagnosen fastställs med uretroskopi. Efter behandling för striktur bör patienten följas aktivt med flödesmätningar.
Behandling
Efter radikal prostatektomi räcker det ibland att dilatera med hydrofila katetrar, men ofta krävs en transuretral incision 601. Återfall inom några månader är inte ovanligt och vid upprepade återfall kan ren intermittent självdilatation (RID) vara aktuellt. Eventuell postoperativ strålbehandling bör helst skjutas upp tills strikturen bedöms vara permanent åtgärdad.
Efter strålbehandling är strikturer svåra att behandla och risken för återfall är mycket hög 601. Om strikturen är belägen nära sfinktern bör behandling i första hand vara dilatationer, eftersom incision innebär en hög risk för inkontinens och fistelbildning.
Fistelbildning efter strålbehandling
En mycket ovanlig, men allvarlig och ibland livshotande komplikation efter strålbehandling är fistelbildning mellan urinvägarna och omgivande organ. Fistlar kan uppkomma tidigt efter strålbehandlingen, men vanligare är att de uppkommer många år senare. Vanligtvis uppstår fistelbildningen efter instrumentering av urinröret, såsom uretradilatation eller blåshalsincision 605.
Fistelbildning från en strålbehandlad prostata ger svår smärta i bäckenet. Upprepade urinvägsinfektioner är vanligt. Symfysen är ofta engagerad (symfysit), vilket ger osteomyelit eller osteonekros 606607. Symfysit ger smärtor och ömhet över symfysen, samt smärtor i ljumskarna som förvärras vid gång. Fistlar kan även engagera ändtarmen eller sträcka sig ut i ljumskar eller ner i låren.
Vid misstanke om fistelbildning bör MRT bäcken utföras. Tillståndet kräver samarbete mellan urolog, infektionsläkare, ortoped och ibland även plastikkirurg 608. Vid samtidig fistulering mot ändtarmen behöver tarmkirurg involveras 609. Behandlingen är i första hand kirurgisk. Ofta behöver en cystektomi med urindeviation utföras i samband med excisionen av fistelsystemet. Symfysit kräver resektion av symfys och intilliggande ben. Efter operationen brukar smärtorna lindras snabbt 610.
Lymfödem och bensvullnad av venös stas
Det är viktigt att tidigt diagnostisera och behandla lymfödem och bensvullnad av venös stas för att förhindra vidare ödemutveckling. Patienterna bör därför informeras om tidiga symtom och åtgärder. Lymfkörtelutrymning och strålbehandling av lymfkörtlar kan ge lymfödem i benen och i yttre genitala. Efter lymfkörtelutrymning bör lymfocele uteslutas. Spänningskänsla och tyngdkänsla i ett eller båda benen kan vara tidiga symtom på lymfödem, och ibland kan man notera en synlig volymskillnad mellan benen. Vid mer avancerad cancer komprimeras inte sällan lymfbanorna och venerna i bäckenet och retroperitonealt av lymfkörtelmetastaser. Detta kan i vissa fall ge mycket uttalade ödem i benen och de yttre genitalierna. Vid ensidigt benödem bör en djup ventrombos uteslutas.
Behandling
Patienter med lätta eller måttliga lymfödem bör snarast möjligt remitteras till en lymfterapeut som är fysioterapeut, arbetsterapeut eller sjuksköterska med utbildning inom området. Det bör finnas en lymfterapeut inom varje sjukhusförvaltning där cancervård bedrivs.
Innan behandling inleds krävs noggrann läkarundersökning för att dels utesluta aktiv tumörsjukdom, dels identifiera kontraindikationer. De med mer uttalade ödem bör remitteras till en enhet som är inriktad på att behandla lymfödem.
För information om behandling, se Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering och vårdprogram för lymfödem.
Biverkningar av antihormonell långtidsbehandling
För referenser till detta avsnitt hänvisas till följande översiktsartikel: 611.
De allra flesta upplever plötsliga värmevallningar och svettningar. Dessa kan behandlas med motion, akupunktur, hydroxy-progesteron 2 x 150 mg 1 gång/månad, antiöstrogen (toremifen 60 mg x 1), antiandrogen (cyproteron 50 mg 1–2 x 1–2) intramuskulärt eller östrogen som depotplåster (25 µg/dag). Dessa mediciner kan medföra risker för andra biverkningar, och en diskussion med patienten om risk kontra nytta bör därför alltid föregå insättning.
Minskning av sexuell lust (libido) med sekundär erektionssvikt drabbar nästan alla. Erektionssvikten kan behandlas på sedvanligt sätt, men ofta blir den sexuella tillfredsställelsen dålig om lusten saknas.
Många får ökning av subkutant fett (ibland påtagligt i brösten, lipomasti) och därmed sammanhängande viktuppgång. Muskelmassa och fysisk prestationsförmåga kan minska. Dessa biverkningar motverkas av regelbunden motion.
Förra året publicerades de första riktlinjerna för kardioonkologi av European Society of Cardiology 612. I dessa fastslås att risken för kardiovaskulär sjukdom, stroke och diabetes mellitus typ 2 ökar vid antihormonell långtidsbehandling. En strukturerad bedömning av patientens totala kardiovaskulära risk, med en kartläggning av alla kardiovaskulära riskfaktorer, är därför ofta motiverad vid denna behandling. Denna bedömning kan med fördel ske i primärvården som då även kan stödja personer att förändra eventuella ohälsosamma levnadsvanor i form av riskbruk av alkohol, tobaksbruk, otillräcklig fysisk aktivitet och ohälsosamma matvanor. Bedömningen behöver även omfatta ett ställningstagande till eventuell läkemedelsbehandling av riskfaktorer i form av blodtryckssänkande läkemedel, statiner m.m.
I remiss till primärvården behöver uppgifter om medicinering, planerad uppföljning från cancervården och behandlingstid tydligt framgå samt att man önskar en kardiovaskulär riskbedömning med tanke på given cancerbehandling. Vid ökad kardiovaskulär risk, där behandling av riskfaktorer i primärvården inte bedöms ge adekvat riskminskning, bör kontakt tas med behandlande urolog/uroonkolog för en gemensam diskussion med patienten om behandlingsindikationer och risk kontra nytta.
Psykiska biverkningar, kognitiva eller affektiva, är vanliga. Livsglädjen, liksom initiativ- och viljekraften, kan minska. Symtom på depression bör uppmärksammas och åtgärdas.
Osteoporos. Se nästa avsnitt, 15.13 Förebyggande av skelettkomplikationer.
Förebyggande av skelettkomplikationer
Rekommendationer om att förebygga osteoporosrelaterade frakturer
Råd om fysisk träning: Alla med kastrationsbehandling bör få råd om fysisk träning (⊕⊕⊕).
Sätt in behandling för osteoporos vid (⊕⊕):
- Kastrationsbehandling i kombination med apalutamid, darolutamid, enzalutamid, abirateron, docetaxel med prednisolon eller radium-223.
- Kortisonbehandling motsvarande prednisolon ≥ 5 mg dagligen under mer än 3 månader.
- Tidigare lågenergifraktur i höft, kota, överarm eller handled.
- T-värde under - 2,5 mätt med DXA (osteoporos).
Om inte behandling mot osteoporos påbörjas, beställ bentäthetsmätning (DXA) (⊕⊕):
- Vid start av kastrationsbehandling: Män över 80 år eller med andra riskfaktorer (se nedan).
- Efter 2-3 års behandling: Övriga.
- Upprepa DXA efter 2-3 år, om mannen inte behandlas för osteoporos.
Behandling:
- I första hand årlig infusion zoledronsyra 5 mg. Vid kontraindikationer, t.ex. glomerulär filtration <35 ml/min: denosumab 60 mg (Prolia) subkutant var 6:e månad. Veckotablett alendronat 70 mg är ett alternativ.
- Vitamin D och kalcium bör ges vid behandling med bisfosfonat eller denosumab (⊕⊕⊕⊕).
- Vid mycket uttalad osteoporos eller multipla frakturer bör endokrinolog konsulteras.
Rekommendationer om förebyggande av skelettkomplikationer vid kastrationsresistent prostatacancer (CRPC)
- Behovet av osteoporosbehandling bör värderas då kastrationsresistens konstateras (⊕⊕).
- Högdosbehandling med zoledronsyra (4 mg intravenöst var 12:e vecka) eller denosumab (XGEVA 120 mg subkutant var 4:e vecka) bör övervägas för patienter med mCRPC och mer än ett halvårs förväntad kvarvarande livstid (⊕⊕⊕⊕). Indikationen är starkare vid osteolytiska metastaser, vid mycket utbredd skelettmetastasering och efter patologisk fraktur (⊕⊕).
- Tandstatus bör värderas (helst av sjukhustandvården) och eventuell tandsanering göras före högdosbehandling med zoledronsyra eller denosumab (⊕⊕⊕).
- Tillskott av vitamin D och kalcium bör ges (⊕⊕⊕).
- S-kalcium bör följas (⊕⊕⊕).
Förebyggande av osteoporosrelaterade frakturer
Kastrationsbehandling (GnRH-analoger, GnRH-antagonister eller orkidektomi) minskar successivt bentätheten och ökar därmed risken för frakturer 613. Om kastrationsbehandlingen kombineras med ARPi (apalutamid, apalutamid, darolutamid, enzalutamid, abirateron plus prednisolon eller docetaxel plus prednisolon) ökar risken för frakturer ännu mer och osteoporos utvecklas snabbt 427614615. Vid insättande ARPi bör därför alltid osteoporosprofylax startas, utan föregående bentäthetsmätning. Behandlingen bör sedan fortsätta så länge ARPi-behandlingen fortgår.
Utöver ovan nämnda risker kan patienten ha med sig ytterligare riskfaktorer (se tabell 6). Dessa bör noga tas i beaktande vid insättande av kastrationsbehandling.
Behandling med enbart bikalutamid eller med parenteralt östrogen ger ingen ökad risk för osteoporos 616.
Bentätheten (kalkhalten) är starkt associerad med risken för frakturer. Bentäthet mäts med ”dual X-ray absorptiometry” (DXA). Vid DXA anges bentäthet som ett T-värde, vilket motsvarar standardavvikelsen från en ung mans bentäthet. T -1 till 1 innebär normal bentäthet, T -2,5 till -1 benämns osteopeni och T under -2,5 innebär osteoporos.
Behandling med bisfosfonat eller denosumab i de låga doser som ges vid osteoporos kan påbörjas utan föregående bedömning av tandstatus. Redan planerade åtgärder i käkbenet (tandextraktion, rotfyllning etc.) bör dock utföras före start av behandling, eftersom dessa medför en liten risk för osteonekros även under lågdosbehandling med bisfosfonat eller denosumab 617.
Tabell 6. Riskfaktorer för osteoporosrelaterade frakturer utöver dem som nämns i rekommendationerna
|
Lågenergifraktur hos förälder eller syskon |
|
Rökning, hög alkoholkonsumtion |
|
Immobilisering |
|
Låg BMI (<20 kg/m2), viktnedgång |
|
Fallbenägenhet, t.ex. vid missbruk eller neurologisk sjukdom |
Förebyggande av skelettkomplikationer vid kastrationsresistent prostatacancer
Prostatacancer metastaserar oftast till skelettet, vilket kan leda till kotkompressioner, patologiska frakturer och ryggmärgskompression. Skelettmetastaserna är ofta sklerotiska, men blandade sklerotiska och lytiska metastaser är vanligt. Lytiska metastaser leder oftare till patologisk fraktur än sklerotiska.
Högdosbehandling med zoledronsyra minskar risken för skelettkomplikationer hos män med kastrationsresistent skelettmetastaserad prostatacancer med 11 procentenheter, enligt en randomiserad studie med metodologiska svagheter 618. I Fass anges dosering 4 mg intravenöst var 4:e vecka, men var 12:e vecka är lika effektivt 619. Högdosbehandling med denosumab (XGEVA, 120 mg subkutant var 4:e vecka) är mer effektivt än zoledronsyra 620, men kostnaden betydligt högre. Denosumab kan, till skillnad från zoledronsyra, användas vid nedsatt njurfunktion.
Åtgärder i käkbenet (tandextraktion, rotfyllning etc.) medför en betydande risk för osteonekros under behandling med bisfosfonat eller denosumab i de doser som används för att förebygga komplikationer av skelettmetastaser 617. Inför behandlingen bör därför tandstatus värderas (helst av sjukhustandvården) och eventuell tandsanering bör genomföras innan behandlingen påbörjas.
Fysisk aktivitet
Fysiskt aktiva män med prostatacancer lever längre än de med låg fysisk aktivitet 621. Den fysiska aktiviteten måste utformas efter den enskilde mannens förutsättningar. Vid kronisk sjukdom är målet att patienten ska behålla den aktuella aktivitetsnivån så länge som möjligt.
Generella råd om fördelar med fysisk aktivitet bör ges av sjuksköterska och läkare. Fysisk aktivitet bör följas upp och stimuleras. Remiss kan skrivas för fysisk aktivitet på recept (FaR). Vid behov av mer specifika råd eller insatser bör patienten erbjudas remiss till fysioterapeut i primärvården eller vid lämpligt sjukhus.
För patienter med ökad fallrisk kan en bedömning hos en arbetsterapeut leda till åtgärder (hjälpmedel och anpassningar) för att minska risken för fall med efterföljande fraktur.
Efter radikal prostatektomi är målet att patienten så snart som möjligt ska återgå till den tidigare aktivitetsnivån. Särskilt män med besvärande urinläckage kan behöva stöd för fysisk aktivering 622.
Fysisk aktivitet är särskilt viktigt för män med kastrationsbehandling. Fysisk träning minskar risken för biverkningar av kastrationsbehandling såsom viktökning, osteoporos, fatigue (uttalad trötthet) och hjärt- och kärlsjukdomar 623624625. Allt fler sjukhus har särskilda träningsgrupper för män med kastrationsbehandling. Gruppträning med andra som har samma cancerdiagnos kan ge ökad förståelse för sjukdomen, ökat psykiskt välmående och bättre socialt liv 626. Träningen bör innehålla både konditionsträning och styrketräning i ett strukturerat, individanpassat program. Även män med skelettmetastaser kan delta 627, men först efter att behandlande läkare har värderat risken för fraktur.