Utredning
Rekommendationer
- Rektalpalpation och rektoskopi, med nivåangivelse av tumören, bör utföras vid symtom på kolorektal neoplasi
- Koloskopi är förstahandsmetod för detektion av kolonneoplasi, och möjliggör (till skillnad från DT kolon) histopatologisk verifiering
- DT thorax-buk bör utföras som metastasutredning vid kolorektal cancer
- MRT av lilla bäckenet bör utföras vid rektalcancer för bedömning av tumörens lokala utbredning.
- FDG-PET-DT bör utföras för bedömning av om situationen är potentiellt kurativ eller endast palliativ i situationer när det är oklart efter standardutredning
- Vid samtliga bilddiagnostiska undersökningar före behandling bör man använda mallen för standardiserad bedömning och utlåtande enligt det nationella kvalitetsregistret
- Enligt SVF får tiden från välgrundad misstanke till start av behandling uppgå till högst 53 kalenderdagar vid utökad utredning
- Efter preoperativ behandling av rektalcancer inför planerad fördröjd kirurgi bör rektoskopi och MRT av lilla bäckenet samt DT thorax+buk upprepas för att bedöma behandlingsrespons.
Initial utredning med koloskopi
Om ett eller flera kriterier för välgrundad misstanke är uppfyllda startar det standardiserade vårdförloppet och patienten remitteras för koloskopi.
Koloskopi har fördelen att möjliggöra vävnadsprov (biopsi) vid fynd av tumör, och avlägsnande av eventuella polyper (upptäckta som bifynd) i samma seans. Endoskopisk kolmarkering rekommenderas för att underlätta senare identifiering av polyp, tumör eller tagställe vid reskopi.
Vid ofullständig koloskopi (pga trånga förhållanden, smärtor osv. kan utredningen kompletteras med DT-kolografi. Vid DT-kolografi upptäcks tumörer och polyper över 10 mm med samma diagnostiska säkerhet som vid koloskopi . DT kolon har dock något lägre diagnostisk säkerhet för polyper 6–9 mm. Hos symtomatiska patienter är detta av mindre betydelse eftersom polyper under 9 mm mycket sällan är symtomatiska och därför är en osannolik orsak till de symtom som patienten söker för.
För fördjupande läsning se kapitel 23 .
Diagnosbesked
Rekommendation
- Patienter bör få saklig information om sjukdomen, dess behandling och förväntat resultat, så att de kan göra ett välgrundat ställningstagande till den behandling som erbjuds
- Vid annat hemspråk bör tolk alltid erbjudas. Observera också att olika etniska grupper uppfattar och hanterar cancer på olika sätt
- Patienter bör erbjudas ett eller flera uppföljande samtal (efter 3–5 dagar) som upprepar och kompletterar informationen från diagnosbeskedet
- Då patienten får sitt cancerbesked på specialistklinik bör kontaktsjuksköterska vara närvarande för att kunna ge ett tidigt psykosocialt stöd till patient och eventuell närstående. Även närstående kan behöva samtalsstöd för egen del
- Förmedla vid behov kontakt med andra professioner (kurator, dietist etc.)
- I den information som lämnas till patienter bör det tydligt framgå hur kuratorn utöver att vara ett samtalsstöd kan vara ett stöd i frågor av juridisk och ekonomisk art, till exempel vid kontakt med sociala myndigheter.
Vid diagnosbeskedet bör patienterna få individuellt anpassad saklig information. Det är viktigt att patienterna är välinformerade så att de har möjlighet att ta ställning till de behandlingsalternativ som erbjuds.
Framgångsrik patientinformation kan mätas i kortare vårdtid och sjukfrånvaro, postoperativt bättre fysisk aktivitet och rörlighet, mindre smärtupplevelse och analgetikakonsumtion samt mindre oro. Trots kunskapen om värdet av information visar studier att många patienter inte får den information de efterfrågar.
Hållpunkter för diagnosbeskedet och uppföljande samtal:
- Uppmana patienten att ha en närstående med sig. Den närstående har då möjlighet att efter besöket komplettera med information som patienten inte har uppfattat eller kunnat ta till sig.
- Upprätta Min vårdplan i samband med diagnosbeskedet eller säkerställ på annat sätt att patienten får såväl skriftlig som muntlig information.
- Ge information om sjukdomen och behandlingen: förväntat sjukdomsförlopp, behandlingsmöjligheter, komplikationer och tidsperspektiv.
- Ge information om rätten till ny medicinsk bedömning.
- Ge information om patientföreningar.
- Ge praktisk information, till exempel vårdavdelning och rutiner kring undersökningar och behandling.
- Ta upp påverkan på arbetsförmågan. Berätta om de sjukskrivningsregler som gäller enligt rekommendationer från Socialstyrelsen samt om olika högkostnadsskydd.
- Identifiera patientens sociala nätverk och sociala stöd. Har patienten kommit ensam, ta reda på om det finns någon som patienten kan kontakta direkt eller vid hemkomst. Erbjud patienten kontakt med kurator.
- Bekräfta känslor. Känslor som att ”detta är inte sant” och ”det händer inte mig” bör bekräftas under samtalet.
- Vid krisreaktion: Hjälp patienten att uttrycka sina känslor, oavsett vilka de är, genom att finnas till hands och lyssna. Kontakta kurator vid behov.
- Var uppmärksam på självmordstankar. Inom en vecka från diagnosbeskedet löper cancerpatienter en högre risk för självmord än normalbefolkningen. Sjukvårdspersonal kan felaktigt tro att det är riskabelt att ta upp tankar om självmord, medan patienterna ofta uppfattar det som en lättnad att få prata om det.
- Vid uppföljande samtal: Komplettera informationen från diagnosbeskedet. Be patienten att själv berätta vad han eller hon vet om diagnos och planerad behandling. Komplettera därefter med ytterligare information.
För fördjupande läsning, se kapitel 23 .