Till sidinnehåll
Till cancercentrum.se
Sökordsförslag
Kunskapsbanken Vårdprogram Vårdförlopp Stöddokument
Vuxna Barn
Basfakta om läkemedel
Sök
Vårdprogram Vårdförlopp Stöddokument Läkemedelsregimer för vuxna Läkemedelsregimer för barn Basfakta om läkemedel Mitt konto Uppdateringar Kontakt

Behandling vid återfall

Rekommendationer

  • Platinumfritt intervall (PFI) är vägledande för behandlingsval, och patienter med återfall av äggstockscancer bör diskuteras på en MDK eller onkologisk behandlingskonferens.
  • Selekterade patienter med ett första återfall som uppkommit mer än 6 månader efter avslutad platinumbaserad behandling (PFI > 6 månader) kan, om sannoliheten att uppnå makroskopisk radikalitet är hög, erbjudas kirurgi. Om makroskopisk radikalitet ej kan uppnås försämras prognosen (⊕⊕⊕⊕).
  • Valet av cytostatikabehandling styrs av bland annat tidigare respons på primärbehandling, tidigare och eventuella kvarstående biverkningar, patientens allmäntillstånd, samsjuklighet och önskemål.
  • Vid återfall med platinumfritt intervall ≥ 6 månader rekommenderas i första hand platinumbaserad kombinationsbehandling (⊕⊕⊕⊕). Detta kan även övervägas vid
    PFI >3-4 månader (⊕⊕-⊕⊕⊕⊕).
    • karboplatin + paklitaxel (⊕⊕⊕⊕) alternativt
    • karboplatin + pegylerat liposomalt doxorubicin. (⊕⊕⊕⊕)
    • Om dessa behandlingar bedöms olämpliga av medicinska skäl rekommenderas karboplatin + gemcitabin. (⊕⊕⊕)
    • Tillägg med angiogeneshämmare till ovannämnda platinumbaserade kombinationsbehandlingar har visat förlängd progressionsfri överlevnad och kan övervägas för patienter som inte är aktuella för PARP-hämmare.
  • Patienter med höggradig äggstockscancer och som svarat (partiellt eller komplett) på ovanstående platinumbaserad cytostatikabehandling rekommenderas underhållsbehandling med PARP-hämmare. (⊕⊕⊕⊕) Gäller endast patienter som inte tidigare har behandlats med PARP-hämmare.
  • Vid återfall med PFI < 6 månader rekommenderas:
    • I första hand paklitaxel (80 mg/m2 dag 1, 8, 15 och 22 var 4:e vecka) eller pegylerat liposomalt doxorubicin (40 mg/m2 var 4:e vecka) i kombination med bevacizumab (10 mg/kg varannan vecka). (⊕⊕⊕⊕)
    • I andra hand rekommenderas icke-platinumpreparat i singelbehandling utan kombination med bevacizumab (t.ex. veckovis behandling med paklitaxel, pegylerat liposomalt doxorubicin, oralt etoposid, veckovis gemcitabin, metronomisk cyklofosfamid). (⊕⊕-⊕⊕⊕)
  • Biverkningar och livskvalitet bör noga vägas mot möjligheten till behandlingseffekt.
  • Antitumoral behandling vid enbart biokemiskt återfall rekommenderas inte utanför kliniska studier.
12.1

Kirurgi

Majoriteten av de kvinnor med avancerad äggstockscancer (ovarialcancer) som uppnått klinisk tumörfrihet efter primärbehandlingen kommer att få återfall. Kvinnor med tumörprogress under pågående första linjens platinumbehandling eller inom 6 månader efter avslutad primärbehandling har en dålig prognos och har ingen påvisad vinst av ytterligare försök till tumörreduktion 301302303.

Det finns två randomiserade studier med motstridiga resultat, GOG-0213 och DESKTOP-III som har adresserat frågan om effekten av kirurgi vid ett första återfall av epitelial ovarialcancer oavsett initialt stadium med ett platinumfritt intervall> 6 månader 304305. I GOG-0213 fann man ingen förbättrad överlevnad med tillägg av kirurgi jämfört med enbart kemoterapi (HR 1.29, 95% CI: 0.97–1.72), till skillnad från DESKTOP-III som fann en överlevnadsvinst vid kirurgi (HR 0.75, 95% CI: 0.59-0.96).

I båda studierna fann man att de patienter där makroskopisk radikalitet ej kunde uppnås (33 respektive 24%) hade sämre överlevnad i jämförelse med kontrollarmen med enbart kemoterapi (HR 1.71 respektive 1.66).

Ytterligare en studie, SOC-1, adresserar samma fråga därman fann att revidivkirurgi förlängde PFS (HR 0.58, 95% CI: 0.45-0.74), men ännu finns inte fullsändiga överlevnadsdata 306. Till skillnad från GOG-0213 och DESKTOP-III redovisas i denna studie effekten av makroskopisk icke radikal kirurgi följt av kemoterapi jämfört med enbart kemoterapi, med en försämrad överlevnad (HR 1.79, 95% CI: 1.07-2.99).

Samtliga ovannämda studier hade strikta inklusions- och exklusionskriterier och de två förstnämnda rapporterar överlevnadsdata som är bättre än förväntat (även bättre än vid primär behandlingssituation) vilket talar för en selektion av patienter. Generaliserbarheten av resultaten av studierna till svenska förhållanden med en populationsbaserad patientgrupp är sannolikt låg då selektionen av patienterna för kirurgisk behandling vid initial diagnos och omfattning av kirurgi vid intitial diagnos inte har redovisats. Vidare är medianåldern lägre än förväntat och andel patienter med initialt stadium IV låg (<10%).

Vi finner sammanfattningsvis att om makroskopiskt radikal kirurgi kan uppnås vid ett första recidiv av epitelial ovarialcancer (oavsett initialt stadium) med >6 mån PFI kan överlevnaden förbättras signifkant. Emellertid försämras överlevnaden om kirurgi utförs utan att uppnå makroskopisk radikalitet. De för makroskopisk radikalitet föreslagna predikitionsmodellerna i studierna kräver därför en högre specificitet och negativt prediktivt värde 307.

Beslut om recidivkirurgi bör tas vid multidisciplinär konferens. Recidivkirurgi bör enbart erbjudas de patienter där man finner sannolikheten till makroskopisk radikalitet som hög och varje patient bör informeras om risken för försämrad överlevnad om makroskopisk radikalitet inte kan uppnås för att hon ska kunna ta ett informerat beslut.

Det finns inga vetenskapliga belägg för vinster av recidivkirurgi vid återfall efter det första återfallet.

12.2

Medikamentell onkologisk behandling vid återfall

För summering av rekommendationer, se högst upp i kapitel 12 Behandling vid återfall.

Patienter med avancerad äggstockscancer vid primärdiagnos svarar i cirka 70 % av fallen på primär cytostatikabehandling. Majoriteten får dock återfall inom 2 år. Fortsatt behandling ges i syfte att förlänga tiden till sjukdomsprogress och lindra symtom.

Vid så kallade platinumkänsliga återfall som upptäcks med PFI > 6 månader är situationen gynnsammare jämfört med platinumresistenta återfall (PFI < 6 månader). Rekommendationen i denna situation är förnyad behandling med platinum, kombinerat med paklitaxel 308, PLD 309 eller gemcitabin 310. Kvinnor med PFI > 12 månader har större möjlighet till behandlingseffekt jämfört med kvinnor med PFI 6–12 månader. Numer anses det inte kliniskt korrekt med en strikt gräns för platinumkänslighet vid 6 månader. Platinumbehandling kan därför övervägas vid återfall som inträffar 3-4 månader eller senare efter sista platinumbehandling med hänsyn till respons och tidigare given behandling 117.

I ICON 4-studien randomiserades 802 kvinnor med PFI ≥ 6 månader till karboplatin som singelbehandling eller paklitaxel och karboplatin 308. Tillägg med paklitaxel visade efter 2 år en 7 % absolut förbättrad total överlevnad. Skillnaden i median för total och återfallsfri överlevnad var 5 (från 24 till 29 månader) respektive 3 månader (från 10 till 13 månader). Effekten var större för de kvinnor som inte fått taxan som en del av primärbehandlingen 308. På grund av risken för kumulativ perifer neuropati och alopeci har andra platinumkombinationer utvärderats. En fas III-studie (AGO-OVAR 2.5) randomiserade 356 kvinnor till gemcitabin (1 000 mg/m2 dag 1 och dag 8) och karboplatin (AUC 4) eller karboplatin som singelbehandling (AUC 5), givet var 3:e vecka, och fann en signifikant förlängd återfallsfri överlevnad (8,6 jämfört med 5,8 månader) vid kombinationsbehandling utan försämrad livskvalitet [310]. För att inte riskera att underdosera karboplatinet ges i klinisk praxis i stället ofta en modifierad regim med karboplatin AUC 5 och gemcitabin 800–1 000 mg/m2 dag 1 var 3–4:e vecka.

CALYPSO-studien inkluderade 976 kvinnor som randomiserades mellan PLD (30 mg/m2) och karboplatin (AUC 5) givet var 4:e vecka eller paklitaxel (175 mg/m2) och karboplatin (AUC 5) givet var 3:e vecka 294. Standardbehandlingen visade signifikant högre förekomst av neutropeni, artralgi/myalgi, alopeci, hypersensitivitet och neurotoxicitet, men PLD i kombination med karboplatin visade högre förekomst av trombocytopeni, hand-fotsyndrom (PPE) och mukosit. PLD-armen visade en signifikant förlängd PFS motsvarande 1,9 månader. Ingen skillnad i total överlevnad sågs 311.   

Vid tumörprogress under pågående cytostatikabehandling (platinumrefraktär) eller inom 6 månader (platinumresistent) efter avslutad primär platinumbaserad behandling är prognosen mycket dålig. Responssiffror efter singelbehandling varierar från 10 % till drygt 20 % i olika studier, och effekten varar i genomsnitt 4 månader. Kombinationsbehandling med cytostatika rekommenderas inte, utan i regel rekommenderas singelbehandling med ett icke-platinum. Till behandlingsalternativen hör veckovis paklitaxel, pegylerat liposomalt doxorubicin (PLD), topotecan, gemcitabin, vinorelbin, oralt cyklofosfamid och oralt etoposid. Framför allt tillsammans med veckovis paklitaxel och i andra hand med PLD ellertopotecan rekommenderas tillägg med bevacizumab; se nedan under angiogeneshämmare avsnitt 12.4.

Randomiserade kontrollerade studier har inte påvisat någon signifikant skillnad i överlevnad mellan PLD och topotecan 312, mellan PLD och gemcitabin 313314 eller mellan topotecanbaserad kombinationsbehandling och topotecan som singelbehandling 315. Veckovis administrerad singelbehandling med paklitaxel är betydligt bättre tolererat jämfört med paklitaxel administrerat var 3:e vecka 316. Studier med veckovis paklitaxel som singelbehandling rapporterar en behandlingsrespons på 20–62 % och progressionsfri överlevnad på i median 17–24 veckor 317.

Trabektedin är en antitumoral substans som ursprungligen isolerades från en marin organism (sjöpungen). En randomiserad fas III-studie (n = 672) har jämfört kombinationsbehandling med trabektedin och PLD versus PLD som singelbehandling vid återfall i äggstockscancer 318. För kvinnor med PFI < 6 månader rapporterades ingen skillnad i överlevnad. Däremot fann man en signifikant skillnad i återfallsfri överlevnad (9,2 jämfört med 7,5 månader) för gruppen med PFI > 6 månader, men ingen förlängd total överlevnad eller förbättrad livskvalitet. Trabektedinbehandlingen var associerad med högre förekomst av neutropeni och förhöjda transaminaser, medan PLD som singelbehandling hade högre förekomst av hand-fotsyndrom och mukositer. För kvinnor som på grund av till exempel allergiska reaktioner inte kan få återbehandling med platinum kan kombinationsbehandling med PLD och trabektedin vara ett rimligt behandlingsalternativ.

Det har också framförts att det platinumfria intervallet kan förlängas och tumören bli mer platinumkänslig genom att man först behandlar med icke-platinumbaserad cytostatikabehandling. Denna fråga adresseras i en pågående fas III-studie (INOVATYON-studien) för kvinnor med återfall i äggstockscancer med PFI 6–12 månader som randomiserar mellan trabektedin och PLD versus karboplatin och paklitaxel. 

12.3

Endokrin behandling och strålbehandling

Kvinnor med återfall i äggstockscancer som inte tolererar cytostatika eller som inte längre svarar på cytostatika kan i selekterade fall erbjudas palliativ endokrin behandling, såsom tamoxifen eller aromatashämmare 319. Varierande responssiffror rapporteras i litteraturen 320. Låggradig serös äggstockscancer har en lägre cytostatikakänslighet generellt jämfört med den höggradiga serösa typen och här kan endokrinbehandling vara ett gott alternativ vid icke-operabla återfall och svikt på cytostatikabehandling 321322.

En nordisk randomiserad fas III-studie jämförde effekten mellan endokrin behandling (tamoxifen 40 mg dagligen) och veckovis paklitaxel eller PLD hos kvinnor med återfall < 6 månader efter avslutad behandling 323. Primärt utfallsmått var livskvalitet. Man såg en högre andel toxicitet och en sämre livskvalitet i form av sänkt social funktion i cytostatikagruppen. Den återfallsfria överlevnaden var längre vid cytostatikabehandling (12,7 veckor jämfört med 8,3 veckor) men det fanns ingen skillnad i totalöverlevnad (44,9 veckor i tamoxifengruppen jämfört med 46,9 i cytostatikagruppen).

Palliativ strålbehandling kan ha en god symtomlindrande effekt vid lokaliserade återfall av äggstockscancer 324325.

12.4

Angiogeneshämmare

Sammanfattningsvis rekommenderas bevacizumab i första hand vid behandling av platinumresistenta och inte platinumkänsliga återfall av äggstockscancer, men kan också övervägas vid platinumkänsliga återfall.

Det finns tre fas III-studier som har utvärderat effekten av tillägg av bevacizumab till olika cytostatikakombinationer jämfört med endast cytostatikabehandling vid platinumkänsligt återfall i äggstockscancer, OCEANS, GOG-0213 och ENGOT-OV17.

I OCEANS-studien (n = 484) utvärderades behandling med karboplatin och gemcitabin med tillägg av bevacizumab eller placebo i 6 till 10 cykler följt av underhållsbehandling med bevacizumab eller placebo. Studien visade på en signifikant förlängd PFS på 4 månader till förmån för experimentarmen (12,4 respektive 8,4 månader, HR 0,484 (p < 0,001)), men någon skillnad i total överlevnad kunde inte påvisas 326.

I GOG-0213 (n = 674) randomiserades patienterna till karboplatin och paklitaxel med tillägg av bevacizumab eller placebo i 6 till 8 cykler följt av underhållsbehandling med bevacizumab eller placebo. Man noterade en förbättrad PFS på 3,6 månader i gruppen som fick bevacizumabtillägg jämfört med endast cytostatikabehandling (PFS 13,8 vs 10,2 månader, HR 0,61 (p < 0,0001)) 327. Median totalöverlevnaden var 42,2 jämfört med 37,3 månader till fördel för bevacizumabtillägget, men detta var icke-signifikant i ”intention to treat”-analysen (HR 0,829, 95 % CI 0,683–1,005, p = 0,056). Prövarna noterade dock en icke-korrekt stratifiering och när man justerade för detta gav det en signifikant skillnad i total överlevnad på cirka 5 månader (HR 0,823 (95 % CI 0,680–0,996, p = 0,0447).

I ENGOT-OV17-studien (n = 406) jämfördes behandling med gemcitabin, paklitaxel eller liposomalt doxorubicin i kombination med karboplatin med eller utan bevacizumab i 6 cykler följt av underhållsbehandling med bevacizumab i experimentarmen 328. I studien noterades en förbättrad PFS på 3 månader till förmån för patienter som fått bevacizumab (PFS 11,8 vs 8,8 månader, HR 0,51 (p < 0,0001)). Samtliga patienter hade tidigare fått bevacizumab i samband med primärbehandlingen och 28 % hade uppvisat sjukdomsprogress under pågående bevacizumabbehandling. För samtliga cytostatikakombinationer och oavsett om eventuell sjukdomsprogress hade skett under eller efter tidigare bevacizumabbehandling visade studien på en signifikant förlängning av PFS med tillägg av bevacizumab vid återfallsbehandling, men däremot ingen överlevnadsvinst. Man noterade även en högre andel av allvarliga biverkningar hos patienter som fick tillägg av bevacizumab (grad ≥ 3, 79 % vs 69 %).

AGO-OVAR 2.21/ENGOT-ov 18,en fas III-studie som jämförde två bevacizumabregimer vid återfallsbehandling. Man studerade skillnaden mellan 6 cykler av karboplatin-gemcitabin-bevacizumab (doser enligt OCEANS) följt av underhållsbehandling med bevacizumab 15 mg/kg var 3:e vecka, och 6 cykler av karboplatin (AUC 5) + pegylerat liposomalt doxorubicin (30 mg/m2) givet var 4:e vecka tillsammans med bevacizumab 10 mg/kg givet varannan vecka följt av underhållsbehandling med bevacizumab 15 mg/kg var 3:e vecka 329. Karboplatin-kombinationsregimen med liposomalt doxorubicin med bevacizumab gav något förbättrad PFS (13,3 jämfört med 11,6 månader, HR 0,81, 95 % Cl 0,68–0,96) jämfört med kombinationsregimen med gemcitabin och bevacizumab.

Vid platinumresistenta återfall har AURELIA-studien visat en skillnad på 3,3 månader i PFS vid tillägg av bevacizumab till cytostatika med antingen pegylerat liposomalt doxorubicin (PLD), veckovis paklitaxel eller topotecan (6,7 versus 3,4 månader, HR 0,38, 95 % CI 0,30–0,49, p < 0,0001) 309. Vid veckovis behandling med paklitaxel (80 mg/m2 dag 1, 8, 15 och 22 var 4:e vecka) respektive PLD (40 mg/m2 dag 1 var 4:e vecka) gavs tillägg med bevacizumab 10 mg/kg varannan vecka, och vid behandling med topotecan (1,25 mg dag 1–5 var 3:e vecka) gavs bevacizumab 15 mg/kg var 3:e vecka. En signifikant bättre ORR på 15,7 % sågs hos patienter som fick bevacizumab i kombination med cytostatika, jämfört med dem som fick endast cytostatika (28,2 % jämfört med 12,5 %). En skillnad på i median 3 månader observerades även för total överlevnad men nådde inte statistisk signifikans (eventuellt på grund av crossover på 40 % till bevacizumab i kontrollgruppen). Fler patienter (43,6 versus 8,8 %) avbröt sin behandling på grund av biverkningar i gruppen som hade fått bevacizumab. I en explorativ analys noterades att PFS förbättrades i alla tre cytostatikakohorter med bevacizumabtillägget 330. Störst vinst i antal PFS-månader med en ökning på 6,5 månader, sågs dock vid bevacizumabtillägg till paklitaxel jämfört med endast paklitaxel (10,4 vs 3,9 månader). PFS med bevacizumabtillägg till PLD jämfört med enbart PDL var 5,4 vs 3,5 månader, och PFS för topotecan med bevacizumabtillägg jämfört med enbart topotecan var 5,8 vs 2,1 månader. En studie av hälsorelaterad livskvalitet i AURELIA-studien visar en positiv effekt av bevacizumab jämfört med enbart cytostatikabehandling 331. Man fick en signifikant 15 % förbättring avseende framför allt abdominella/gastrointestinala symtom.

Det finns ingen studie som motsvarar ENGOT-OV17 och som jämför nyttan av att ge bevacizumab en andra gång vid platinumresistenta återfall, dock är det troligt att nyttan kvarstår att ge tillägg med bevacizumab även till dessa patienter som tidigare fått bevacizumab i samband med primärbehandlingen 328.

I ICON 6 randomiserades 486 kvinnor med platinumkänsliga återfall till platinumbaserad cytostatikabehandling i 6 cykler tillsammans med den perorala angiogeneshämmaren cediranib eller till placebo följt av en underhållsbehandling med cediranib respektive placebo (det fanns en tredje arm med cediranib under cytostatikabehandling men inte i underhållsfasen) 332. Median PFS förbättrades med 2,3 månader (11 vs 8,7 månader) i cediranibarmen. Biverkningar med bland annat diarré, hypertension och röstförändringar i cediranibarmen ledde till ökat avbrytande av behandling i prövararmen. Studien avbröts i förtid (produktionen av cediranib avslutades). En förbättrad total överlevnad på 7,4 månader i cediranibarmen har rapporterats vid kongress (median total överlevnad på 27,3 vs 19,9 månader) 333.

12.5

PARP-hämmare vid återfall

Rekommendationer

  • Rekommendationen för underhållsbehandling med PARP-hämmare gäller patienter med platinumkänsligt återfall (> 6 månader efter avslutad behandling) av höggradigt adenokarcinom, som svarat med partiell eller komplett remission på platinumbaserad cytostatikabehandling. Rekommendationen gäller patienter som inte tidigare har behandlats med PARP-hämmare.
12.5.1

Behandling med PARP-hämmare vid platinumkänsligt återfall

Rekommendationen för underhållsbehandling med PARP-hämmare i återfallssituationen berör patienter med platinumkänsligt återfall av höggradig äggstockscancer, som svarat (partiell eller komplett remission) på platinumbaserad cytostatikabehandling för sent återfall (> 6 månader efter avslutad behandling). Behandlingen med PARP-hämmare som underhållsbehandling bör starta inom 8 veckor efter den sista platinumbaserade cytostatikabehandlingen och pågå till tumörprogress eller oacceptabla biverkningar.

Patienter med höggradig serös epitelial äggstockscancer vars tumör har en BRCA-mutation svarar bra på behandling med PARP-hämmare. De patienter som har en germlinemutation är den grupp som svarar allra bäst. Även patienter vars tumör inte uttrycker BRCA-mutationer har emellertid effekt av PARP-hämmare. Samtliga tre initieringsstudier för de tre olika PARP-hämmarna, presenterade nedan, visar liknande resultat för dessa subgrupper.

Flera olika PARP-hämmare är eller har varit föremål för studier. Verkningsmekanismen generellt är densamma, men preparaten skiljer sig något åt avseende verkningsmekanism och därmed även biverkningar 334335. I skrivande stund finns subvention för K niparab för patienter med höggradig cancer som svarat med minst partiell respons, oavsett BRCA-mutationsstatus.

12.5.1.1

Olaparib

Olaparib har funnits tillgängligt i Sverige sedan våren 2015. Till grund för detta ligger fas II-studien Study 19 336. Preparatet infördes via Sveriges Kommuner och Landstings (SKL:s) projekt Ordnat införande i samverkan. I studien randomiserades 265 patienter med platinumkänsligt återfall av höggradig serös äggstockscancer, som tidigare fått två eller flera linjer av platinumbaserad cytostatikabehandling och som svarat (PR eller CR) på den senaste givna platinumbaserade behandlingen 336. Patienterna randomiserades till olaparib (n = 136), kapsel 400 mg x 2, alternativt placebo (n = 129) som underhållsbehandling. Den progressionsfria överlevnaden var signifikant längre i olaparibarmen med median PFS 8,4 mot 4,8 månader (HR 0,35, 95 % CI 0,25–0,49, p < 0,001). Ingen skillnad i total överlevnad kunde påvisas. De vanligaste biverkningarna var illamående, kräkningar och fatigue. Man såg dock ingen skillnad avseende hälsorelaterad livskvalitet. En i förväg planerad retrospektiv analys av BRCA-status har även publicerats. Hos kvinnor med BRCA-mutation var median PFS 11,2 månader hos de som fått olaparib, jämfört med 4,3 månader (HR 0,18, 95 % CI 0,34–0,85, p < 0,0001) för de patienter som fått placebo. Skillnad fanns även hos dem utan BRCA-mutation (BRCA wildtype) till förmån för olaparib, även om skillnaden var lägre, 7,4 månader mot 5,5 månader (HR 0,54, 95 % CI 0,34–0,85, p = 0,0075). De vanligaste biverkningarna var anemi (5 %), illamående (5 %), kräkningar (11 %) och fatigue (4 %), vilket kan leda till behov av behandlingsuppehåll och dosmodifikation. Myelodysplastiskt syndrom och akut myeloisk leukemi förekom hos 1,5 % hos patienter som fick olaparib, jämfört med 0,8 % hos patienter som fick placebo 337. För patienter som tidigare fått flera linjers behandling med platinum angavs risken vara 0,3–1,8 % 336337.

Fas III-studien SOLO 2, där 295 patienter med återfall i platinumkänslig höggradig serös äggstockscancer och germline BRCA-mutation randomiserades till behandling med olaparib (n = 196) tablett 300 mg x 2 eller placebo (n = 99), visade signifikant längre PFS: 19,1 månader jämfört med 5,5 månader för placebo (HR 0,30, 95 % CI 0,22–0,41, p < 0,0001) 338.

Median totalöverlevnad var 51,7 månader med olaparib, jämfört med 38,8 månader med placebo (HR 0,74, 95 % Cl 0,54–1,00, p = 0,054), ej justerat för 38 % av patienterna i placebogruppen som fick PARP-hämmare i efterföljande behandling. Median totalöverlevnad ökade med 16,3 månader med olaparib jämfört med placebo (HR 0,56, 95 % Cl 0,35–0,97) i en explorativ analys justerat för PARP-hämmare i efterföljande behandling 339.

De vanligaste biverkningarna var anemi, fatigue och asteni, och inte heller här kunde man påvisa någon skillnad i livskvalitet mellan grupperna.

I SOLO 3-studien jämförs olaparib med standardcytostatikabehandling hos germlinemuterade BRCA-patienter med platinumkänslig sjukdom (≥ 2 linjer platinumbaserad cytostatikabehandling). 266 patienter ska inkluderas och randomiseras mellan olaparib och cytostatikabehandling; studien pågår fortfarande.

12.5.1.2

Niraparib

Niraparib godkändes av EMA 14 september 2017 med indikationen patienter med platinumkänsligt återfall som svarat (partiell eller komplett remission) på platinumbaserad cytostatikabehandling för sent återfall (> 6 månader efter avslutad behandling) av höggradig serös äggstocks-, tubar- och peritonealcancer. Ingen mutationsscreening för BRCA-mutationer av tumören krävs, med tanke på niraparibs effekt, hos BRCA wildtype (wBRCA) tumörer. I Sverige är preparatet, för denna patientgrupp, tillgängligt och subventionerat sedan 2019-12-13.

Den indikationsgrundande studien var NOVA-studien, en fas III-studie som jämförde niraparib (kapslar 300 mg) med placebo som underhållsbehandling efter avslutad platinumbaserad cytostatikabehandling till komplett remission eller partiell respons (enligt RECIST 1.1). 553 patienter med platinumkänslig höggradig serös cancer eller lågt differentierad endometrioid cancer inkluderades. Patienterna stratifierades utifrån germline BRCA-mutation (n = 203) eller non-germline BRCA-mutation (n = 350). Patienterna i niraparib-armarna hade signifikant längre PFS, 21,0 månader jämfört med 5,5 månader i gBRCA-gruppen (HR 0,27, 95 % CI 0,17–0,41, p < 0,001) och 9,3 månader jämfört med 3,9 månader i non-germlinegruppen (HR 0,45, 95 % CI 0,34–0,6, p < 0,001). I subgruppen med HRD i wBRCA-gruppen såg man en längre PFS, 12,9 månader, jämfört med 3,8 månader i placebogruppen (HR 0,38, 95 % CI 0,24–0,59, p < 0,001). Samtliga patienter som fick aktivt läkemedel hade signifikant förlängd PFS.

De vanligaste biverkningarna (grad 3–4) var trombocytopeni (33,8 %), anemi (25,3 %) samt neutropeni (19,6 %) 293.

12.5.1.3

Rukaparib

I ARIEL 3, en fas III-studie, jämfördes rukaparib (tabletter 600 mg) med placebo efter avslutad platinumbaserad cytostatikabehandling till komplett remission eller partiell respons. Patienter med platinumkänslig höggradig serös cancer eller lågt differentierad endometrioid cancer inkluderades (n = 565). Patienterna delades in i tre grupper: grupp 1 BRCA-muterade (germline eller sporadisk); grupp 2 HRD (inkluderande BRCA-muterade samt wBRCA  med Loss Of Heterozygosity (LOH)); och grupp 3 Intention to treat (ITT)-populationen. Median PFS för grupp 1 rukaparibarmen (n = 130) var 16,6 månader, jämfört med 5,4 månader för placeboarmen (n = 66) (HR 0,23, 95 % CI 0,16–0,34, p < 0,0001). I grupp 2 var skillnaden för rukaparibarmen 13,6 månader (n = 236) jämfört med 5,4 månader (n = 118) (HR 0,32, 95 % CI 0,24–0,42, p < 0,0001). I grupp 3, dvs. ITT-populationen, 10,8 månader för rukaparibarmen (n = 139) jämfört med 5,4 månader (n = 71) (HR 0,36, 95 % CI 0,30–0,45, p < 0,0001). Samtliga grupper hade signifikant förlängd PFS vid underhållsbehandling med rukaparib. De vanligaste biverkningarna var anemi och transaminasstegring 340.

Rukaparib godkändes av EMA 24 maj 2018 med indikationen patienter vars tumör är BRCA-muterad och platinumkänslig, som har fått minst två linjer platinumbaserade cytostatikaregimer och som av någon anledning inte kan få mer platinum, dvs. preparatet är godkänt för aktiv behandling men inte som underhållsbehandling. Preparatet finns ännu inte att tillgå i Sverige 341.

12.5.1.4

Kombinationsbehandling med PARP- och angiogeneshämmare

Mekanismen bakom detta är att kronisk hypoxi inducerar nedreglering av BRCA1 och RAD51 och minskar möjligheten till homolog rekombination i cancerceller. I och med att angiogenes-hämmare ger hypoxi i tumörcellernas omgivning bidrar det till genomisk instabilitet och ökad känslighet för PARP-hämmare 338. Detta har man kunnat visa i en fas II-studie där man randomiserade 90 patienter med platinumkänsligt återfall av höggradig serös äggstockscancer, till olaparib/cediranib eller endast olaparib. Man fann en median PFS som var signifikant längre (17,7 vs 9,0 månader, HR 0,42, p = 0,005) för kombinationsarmen. De vanligaste biverkningarna är anemi (26 % alla grader och 5 % anemi av grad 3 eller högre), illamående (73 % alla grader och 1 % illamående av grad 3 eller högre), kräkningar (36 % alla grader och 3 % kräkningar av grad 3 eller högre) och fatigue (54 % alla grader och 7 % fatigue av grad 3 eller högre), vilket kan leda till behov av behandlingsuppehåll och dosmodifikation. 342. I fas II-studien AVANOVA randomiserades 97 kvinnor med platinumkänsligt återfall (oavsett BRCA-mutationsstatus) antingen till PARP-hämmaren niraparib eller till kombinationen av niraparib och bevacizumab 343. Kombinationen niraparib med bevacizumab gav en signifikant förlängd PFS på 6,4 månader jämfört med enbart niraparib (median PFS på 11,9 vs 5,5 månader, HR 0,35, 95 % CI 0,21–0,57, p < 0,0001).

12.5.1.5

PARP-hämmare och immunterapi

Teorin bakom funktionen av kombinationen PARP-hämmare och immunterapi är att patienter med germline BRCA-mutationer har större börda av antigen som skulle öka antalet tumörinfiltrerande lymfocyter (TiL). Ett ökat uttryck CD8+ och TiL samt hög andel PD-1/PD-L1 skulle göra att checkpointhämmare ensamma, kombinerat med cytostatika eller tillsammans med PARP-hämmare skulle kunna ha god effekt 334344.

Flera kombinationsstudier pågår eller planeras, till exempel kombinationsbehandling med niraparib + dostarlimab och rucaparib + atezolizumab, olaparib och durvalumab. För uppdatering se National Institutes of Health https://clinicaltrials.gov.

12.5.1.6

Biverkningar av PARP-hämmare

Se avsnitt 11.3.4.3 Biverkningar av PARP- hämmare, vid primärbehandling av PARP-hämmare.

12.6

Immunterapi vid återfall

Immunmodulerande terapi med PD1/L1-hämmare studeras för närvarande i flera kliniska prövningar vid äggstockscancer, men det saknas publicerade fas II–III-studier, varför PD1/L1-hämmarnas roll vid äggstockscancer vid återfallsbehandling ännu är oklar. Det finns flera fas I- studier och en opublicerad fas II-studie med singelbehandling med PD1/PDL1-hämmare vid återfall av äggstockscancer som visar modesta ORR (CR + PR) på cirka 11,5–22 % 345346347.

12.7

BRAF- och MEK-hämmare vid återfall av låggradig serös cancer

Vid låggradig serös cancer (LGSC) är inte sällan mitogen activated protein kinase (MAPK)-signaleringen påverkad, främst genom mutationer i BRAF-, KRAS- och NRAS-generna. Tidigare rapporter har beskrivit en mutationsfrekvens på omkring 5–16 % för BRAF-mutation samt 16–47 % för KRAS-mutation 348349350351352. Behandling med MEK-hämmare har i viss utsträckning studerats vid återfall av LGSC, och i fall med BRAF-mutation även i kombination med BRAF-hämmare 353354355.

I en fas III-studie (MILO/ENGOT-ov11) randomiserades 303 patienter med återfall av LGSC till behandling med MEK-hämmaren binimetinib eller cytostatika 356. Studien avslutades i förtid eftersom man vid interimanalys inte uppnådde förväntad PFS-vinst. I en ad hoc-analys noterades viss ökad respons på binimetinib vid förekomst av KRAS-mutation 356.

I en randomiserad fas II/III-studie (GOG 0281) jämfördes behandling med MEK-hämmaren trametinib med cytostatika alternativt hormonell behandling hos patienter med återfall av LGSC. Man såg en signifikant vinst i PFS för trametinibgruppen jämfört med standardbehandling. Analys av korrelation mellan respons och mutationsstatus pågår (presenterad vid ESMO 2019). 

Det finns ännu ingen indikation för BRAF- eller MEK-hämmare vid äggstockscancer och detta rekommenderas endast inom kliniska studier.

Föregående kapitel
11 Primärbehandling
Nästa kapitel
13 Borderlinetumörer