Egenvård och rehabilitering
Rekommendationer
- Patienten bör rekommenderas att avstå från rökning och att vara uppmärksam på sina alkoholvanor.
- Egenvårdsråd till patienter finns samlade i ”Min vårdplan”.
- Rehabilitering sker löpande före, under och efter behandling.
Levnadsvanor
Patientens levnadsvanor (tobaksbruk, alkoholbruk, fysisk aktivitet och matvanor) samt nutritionsstatus bör identifieras och bedömas regelbundet från diagnosbeskedet till uppföljning. En del ohälsosamma levnadsvanor kan påverka behandlingen, exempelvis ge negativ effekt eller interaktion med medicinsk eller kirurgisk behandling.
I bedömningen bör man också avgöra om stöd för att förändra levnadsvanorna ingår i behandling och rehabilitering samt om levnadsvanorna innebär en risk för att patienten ska återinsjukna eller insjukna i andra sjukdomar.
Patientens levnadsvanor och åtgärder vid ohälsosamma levnadsvanor bör dokumenteras i patientens journal, enligt regionens rutin för dokumentation av levnadsvanor.
Se även Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering och information om Levnadsvanor på 1177 för vårdpersonal.
Socialstyrelsens nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder är användbara även under cancerbehandlingen. De innehåller kunskaps- och beslutsstöd i mötet med patienten och rekommendationer om olika typer av rådgivning.
Rökning
Om patienten är rökare bör vårdpersonalen informera om rökningens negativa effekter vid operation och strålbehandling, och hänvisa patienten till rökavvänjning via primärvården eller den specialiserade vården som kan ge hjälp med rökstopp.
Se Nationellt vårdprogram vid ohälsosamma levnadsvanor – prevention och behandling, kapitel 8.
Alkohol
Vårdpersonalen bör rekommendera patienten att vara uppmärksam på sina alkoholvanor under alla typer av cancerbehandling. Alkohol kan öka risken för komplikationer och biverkningar.
Se Nationellt vårdprogram vid ohälsosamma levnadsvanor – prevention och behandling, kapitel 10.
Fysisk aktivitet
Vårdpersonalen bör rekommendera patienter som har eller haft cancer att följa de rekommendationer om fysisk aktivitet som gäller för friska individer. Dock bör aktiviteten anpassas till individens förutsättningar.
Se Nationellt vårdprogram vid ohälsosamma levnadsvanor – prevention och behandling, kapitel 11.
Komplementär och integrativ medicin
Många personer med cancer använder metoder som inte tillhandahålls inom den vanliga hälso- och sjukvården (komplementär medicin). I regel sker denna användning i egenvårdssyfte för förbättrat välmående och symtomlindring. I och med ökande forskning på området integreras en del av de komplementärmedicinska metoderna allt mer inom cancervården (integrativ medicin). Gränsen mellan komplementär- och integrativ medicin (KIM) är flytande. Studier visar att två av tre patienter som använder komplementär medicin inte pratar om detta med cancervården, trots att majoriteten av patienter vill kunna diskutera detta 178179. Det kommer allt fler forskningsresultat om specifika metoders kliniska effekter och risker. För att möta patienters behov och värna om patientsäkerheten behöver cancervården kunna bemöta frågor om komplementär och integrativ medicin (KIM) och ge situationsanpassade råd.
Vårdpersonalen bör informera patienten om att komplementär och integrativ medicin kan påverka effekterna av cancerläkemedel 180260.
Se mer i kapitel 14 i Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering.
Cancerrehabilitering
Rekommendation
Cancerrehabilitering och prehabilitering behöver vara individanpassad och utgå från patientens behov och resurser.
Cancerrehabilitering syftar till att förebygga och reducera de fysiska, psykiska, sociala och existentiella följderna av en cancersjukdom och dess behandling. Insatserna ska ge patienten och de närstående stöd och förutsättningar för att leva ett så bra liv som möjligt. Se Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering och Nationellt vårdprogram för bäckencancerrehabilitering.
I rehabiliteringen kan patienten ha nytta av de olika patient- och närståendeföreningarna som finns, t.ex. GynCancerFörbundet, lokala gyncancerföreningar, Nätverket mot gynekologisk cancer, Ung Cancer och andra aktuella stödföreningar. På vissa orter finns även Kraftens hus.
Återkommande behovsbedömning för patienter och närstående
Cancerrehabilitering kan vara aktuellt före, under och efter cancerbehandling, från misstanke om cancersjukdom och framåt. Behovet av rehabilitering ska därför bedömas regelbundet, och patienten och de närstående ska återkommande få information om och stöd i grundläggande rehabilitering och egenvård. Patientens Min vårdplan ska omfatta cancerrehabilitering. Vissa rehabiliteringsbehov kan vara livslånga.
Rehabiliteringsinsatserna kan omfatta både patienter och deras närstående, exempelvis partner, barn, förälder, syskon eller annan person som patienten anser sig ha nära relation till. Barn har en särställning eftersom hälso- och sjukvården är skyldig att ge information och stöd till barn som anhöriga, enligt 5 kap. 7 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30).
Prehabilitering
Cancerprehabilitering kan definieras som en sammanhängande vårdprocess mellan diagnos och behandlingsstart som omfattar fysiska och psykologiska bedömningar för att fastställa ett funktionellt utgångsstatus, identifiera funktionsnedsättningar och erbjuda målinriktade åtgärder för att förbättra patientens hälsa och minska förekomsten och svårighetsgraden av komplikationer. Prehabilitering behöver vara individanpassad och utgå från patientens behov och resurser 427.
Det finns ett växande vetenskapligt stöd för interventioner till nydiagnostiserade cancerpatienter inför behandlingsstart, för att optimera deras hälsa och sjukdomsprognos. Se kapitel 15 Egenvård. Studier tyder på att ett multimodalt förhållningssätt med både fysiska och psykologiska interventioner kan vara mer effektivt än enbart det ena eller det andra, men mer forskning behövs för att utvärdera vilka som är de mest effektiva prehabiliteringsinterventionerna och kombinationerna 158159.
Grundläggande och specialiserad rehabilitering
Det team som ansvarar för patientens cancervård ska göra grundläggande behovsbedömningar och ge grundläggande insatser inom cancerrehabilitering. Vid mer avancerade behov ska patienten alltid erbjudas insatser från professioner med specialistkompetens inom rehabilitering, exempelvis arbetsterapeut, rehabkoordinator, dietist, fysioterapeut, kurator, psykolog och sexolog. Även andra professioner såsom sjuksköterska, läkare och tandläkare kan arbeta specialiserat med cancerrehabilitering.
Strukturerade och återkommande behovsbedömningar är grunden i rehabiliteringsprocessen. Centrala delar är bedömningsinstrument och själva bedömningssamtalet som används för att, tillsammans med patienten, kartlägga patientens behov och komma överens om en gemensam planering. Följande bedömningsinstrument kan användas vid kartläggning, behovsbedömning och samtal: Hälsoskattning (f.d. Hälsoskattning för cancerrehabilitering) och Hantering av ångest (f.d. Distresstermometern).
Cancerrehabiliteringens organisering varierar mellan regionerna. För rådgivning kan den behandlande läkaren och kontaktsjuksköterska exempelvis vända sig till Regionalt centrum för cancerrehabilitering i den egna regionen eller, om detta saknas, kan annan region kontaktas för råd eller remiss för öppenvård.
Hyperbar oxygenbehandling (HBO), tryckkammarbehandling
Det finns viss evidens för förbättrad sårläkning och reversering av strålfibros med hjälp av hyperbar oxygenbehandling (HBO). Rationalen är hypotesen att HBO kan öka kärlnybildningen och därmed syrehalten i fibrotisk vävnad och då åstadkomma läkning och förbättra funktionen i organen. 2019 publicerades data från den nordiska multicenterstudien RICH-ART där sammanlagt 87 patienter (varav 18 kvinnor med livmoderhalscancer) med strålinducerad cystit randomiserades till HBO eller standardbehandling 428. Resultaten visade på god effekt av HBO på cystitsymtom utan allvarliga biverkningar.
Mikrofrakturer
Förekomsten av mikrofrakturer i bäckenskelettet hos kvinnor som behandlats med strålbehandling för gynekologisk cancer varierar stort: mellan 0,5 % och 89 % beroende på tillgänglig diagnostisk metod, uppföljningstid, och om man tittat retrospektivt eller prospektivt. Smärta föregår ofta de bilddiagnostiska fynden, och bilddiagnostiskt dokumenterad utläkning har setts korrelera med försvinnandet av smärtan. Mikrofrakturerna kan debutera redan under första året efter avslutad behandling och hålla i sig i upp till tre år. Gångsvårigheter, dålig nattsömn samt problem att klara det dagliga livet blir följden. Ofta finns stor oro hos patienten att smärtorna beror på skelettmetastaser, varför dessa symtom och förklaring behöver adresseras vid återbesök.
Behandling av smärtor från bäckenskelettet efter strålbehandling
Det första (och bästa) är att diagnosen inte tyder på återfall (skelettmetastasering) vilket kan lugna patienten. Behandlingen måste föregås av smärtanalys. Om det ändå finns metastasmisstanke kan man biopsera om det påverkar valet av behandling.
Behandlingen är i första hand konservativ, dvs. vila, NSAID och fysioterapi. Om man inte uppnår tillräcklig smärtlindring (rörelsesmärta, vilosmärta och nattlig smärta) kan opioider prövas.
Bisfosfonater kan också ges, i.v. 1 gång per månad. Rekommendationen är att ge detta under ett år och därefter gå över till tabletter (muntlig ref. KS enligt genomgång).
Samtidigt ges en daglig dos kalcium och D-vitamin enligt Fass.
Om patienten är > 60 år eller det finns misstanke om osteoporos kan man göra en DEXA-mätning (dual-energy X-ray absorptiometry, bentäthetsmätning) eller remittera patienten till en osteoporosmottagning. Vid osteoporos tar man ställning till behandling med raloxifen.
Läkningsförloppet brukar vara långdraget, ofta mer än ett år, men (nästan) alla läker ut. Läs mer i vårdprogrammet för bäckencancerrehabilitering.