Utredning
Sammanfattning
Diagnos verifieras alltid histologiskt med
- biopsi för lokalt synlig eller avancerad tumör
- konisering och cervixabrasio för mikroskopiska tumörer.
Utredning**
- Stadium IA1: Ingen bilddiagnostisk utredning.
- Stadium ≥ IA2 och vid stadium IA1 med lymfkärlinväxt (LVSI): DT thorax-buk och MRT av lilla bäckenet.
- För patienter som primärt ska erhålla kurativt syftande radiokemoterapi kompletteras utredningen med PET-DT thorax-buk och MRT om det inte gjorts tidigare.
- PET-DT utförs alltid vid småcellig neuroendokrin histologi.
- Grundprincipen är PIN (palpation i narkos) för klinisk bedömning.
- Vid tumörstorlek <2cm kan man avstå från PIN.
- *För neuroendokrina tumörer (NEC), se avsnitt 10.7 Neuroendokrin livmoderhalscancer (NEC).
Primärutredning
Vid misstanke om livmoderhalscancer är det nödvändigt att ta vävnadsprov för att ställa diagnos, dvs. cytologi räcker inte. Vid synlig eller lokalt avancerad tumör tas biopsi. För diagnosen mikroskopisk cancer krävs PAD-svar på konpreparat. För att kunna fastslå att det är stadium IA1 eller IA2 krävs att tumören är radikalt avlägsnad avseende infiltrationsdjup och materialet granskat av en referenspatolog.
Remiss för bilddiagnostisk utredning skrivs så snart det finns information nog för att kunna ta ställning och patienten informerats om att det kommer att ske.
Vid stark klinisk misstanke, vid stadium IA1 med lymfkärlinväxt (LVSI) och vid stadium IA2 och högre görs DT av buk och thorax samt MRT av lilla bäckenet. På de kliniker där det finns tillgång till högspecialiserat ultraljud kan denna undersökning komplettera MRT vid tidiga tumörer som led i utredningen inför eventuell kirurgi, eller ersätta MRT vid kontraindikationer mot undersökning i magnetfält. PET-DT utförs på patienter som primärt ska erhålla kurativt syftande radiokemoterapi och vid neuroendokrin småcellig histologi.
Det går inte att uteslutande på stadium bestämma primär behandlingsmodalitet, även om grundprincipen är att patienter med stadium IB3, IIA2–IVA primärt erhåller radiokemoterapi. Det är inte ovanligt att patienter med lägre stadium primärt erhåller radiokemoterapi på grund av att man bedömer att de inte är lämpliga för radikal kirurgi (patientkaraktäristika eller tumörkaraktäristika). Det är i så fall viktigt att komplettera med PET-DT samt MRT om detta inte gjorts tidigare.
Stadieindelning enligt FIGO 2018 utgörs av en kombination av kliniska undersökningsfynd, bilddiagnostik samt histopatologi innan eventuell behandling 45. Det reviderade FIGO 2018 uttrycker en intention att överbrygga gapet mellan den globalt nödvändiga formalistiska stadieindelningen och pågående klinisk praxis i resursstarka sjukvårdsenheter att använda avancerad bilddiagnostik.
Patienter som diagnostiserats med livmoderhalscancer bör erbjudas hivtest då aids visserligen är en ovanlig underliggande faktor, men som är viktig att känna till då patienterna annars får en bristfällig och felaktig behandling 47. Livmoderhalscancer i kombination med hivsmitta medför aidsdiagnos.
Det finns inga tumörmarkörer i blod eller serum som kan rekommenderas vid utredning eller uppföljning av livmoderhalscancer, p.g.a. bristande specificitet och sensitivitet. Studier pågår angående t.ex. SCC-Ag (squamous cell cancer antigen) med undergrupper för skivepitelcancer, MICA (Major Histocompatibility Complex (MHC) class I chain-related gene A) för adenokarcinom samt ctHPV DNA för HPV-positiva tumörer.
Handläggning enligt standardiserat vårdförlopp (SVF)
Rekommendationer
- Om den gynekologiska undersökningen visar en synlig tumör på livmoderhalsen ska biopsier tas och SVF startas utan att PAD-svaret inväntas.
- Vid kolposkopisk misstanke om mikroinvasiv livmoderhalscancer bör snabbsvar begäras på histopatologisk undersökning av biopsi eller excisionspreparat.
- När histopatologisk undersökning på biopsi eller excisionspreparat visar invasiv livmoderhalscancer startas SVF.
Figur 5. Översikt över vårdkedja, utredning och behandling av livmoderhalscancer, inklusive målnivåer och ledtider
Vid stark klinisk misstanke om livmoderhalscancer vid gynekologisk undersökning startas SVF. Biopsi tas och remissen till histopatologisk undersökning märks SVF. MRT lilla bäckenet beställs och remissen märks SVF. Det kan lokalt vara så att det är den regionala enheten för gynekologisk cancer som skriver remissen. B-Hb, S-kreatinin, längd och vikt mäts. Remiss utfärdas till regional enhet för gynekologisk cancer med sådan rutin att remissen är mottagen senast nästföljande dag. Remissen bör innehålla alla uppgifter enligt SVF. Kvinnan ges information enligt riktlinjerna för SVF och kontaktsjuksköterska.
Vid kolposkopisk misstanke om mikroinvasiv livmoderhalscancer bör snabbsvar begäras på histopatologisk undersökning av biopsi eller excisionspreparat.
När histopatologisk undersökning på biopsi eller excisionspreparat visar invasiv livmoderhalscancer bör SVF startas enligt ovan, med undantaget att vid stadium IA1 beställs ingen bilddiagnostik, såvida inte lymfkärlinväxt (LVSI) eller högmalign histopatologi föreligger. För stadium IA1–A2 begärs eftergranskning av den histopatologiska undersökningen av referenspatolog. Remittering för eftergranskning görs enligt regionala riktlinjer.
Vid utredning av screeningfynd kan livmoderhalscancer upptäckas vid kolposkopi, i biopsi eller i excisionspreparat. Enligt statistik från NKCx diagnostiserades 29 % av all livmoderhalscancer i Sverige 2002–2011 vid utredning av screeningfynd. Hos kvinnor under 35 år var 54 % av all livmoderhalscancer screeningupptäckt. Screeningupptäckt livmoderhalscancer utgjorde 85 % av de fall som behandlades fertilitetsbevarande med konisering eller trakelektomi.
Kolposkopisten bör därför ha god kunskap om det nationella vårdprogrammet för livmoderhalscancer och det standardiserade vårdförlopp för livmoderhalscancer som är framtaget och fastställt. Ovanstående rekommendationer sammanfattar vad kolposkopisten bör göra enligt SVF vid välgrundad misstanke om livmoderhalscancer.
Enligt SVF bör patienten få en namngiven kontaktsjuksköterska senast i samband med att tid ges för utredning på en regional enhet för gynekologisk cancer. Många enheter som handlägger utredning av screeningprover har en dysplasisjuksköterska. Denna bör ha goda kunskaper om livmoderhalscancer och bör kunna fungera som kontaktsjuksköterska från start av SVF tills ansvaret överlämnas till en kontaktsjuksköterska på en regional enhet för gynekologisk cancer.
Palpation i narkos (PIN)
Vid palpation i narkos undersöker en gynonkolog och gynekolog tillsammans patienten för stadieindelning och för att bilda sig en uppfattning av om patienten primärt ska behandlas med strålbehandling eller kirurgi. Undersökningen är viktig för att fatta beslut om rätt behandling. Vid undersökningen inspekteras portio och vagina, och tumörens utbredning makroskopiskt både på portio och till parametrier anges, samt om den växer över på vagina och i så fall hur långt ner i vagina respektive hur utbrett i parametrier. Med bimanuell palpation bedöms cervix storlek, och största tumörbredd anges i centimeter. Det är viktigt att palpera både rektalt och vaginalt då det ger en möjlighet att bedöma växt i parametrier och om tumören växer ut mot bäckenväggen.
På de patienter som ska erhålla strålbehandling sätts optimalt två markörer (anteriort/posteriort, guldstift) i tumören och vid vaginal utbredning även vid nedre begränsningen av tumören i vagina. För att kunna värdera effekten av den externa strålbehandlingen inför brachyterapi är det viktigt att ange tumörstorlek enligt mallen i EMBRACE-protokollet. Se vidare avsnitt 10.3.1.5 Brachyterapi (BT) och Bilaga 2.
Figur 6. Klinisk teckningsmall från EMBRACE. Finns även som bilaga för nedladdning.
FIGO anger att en grundlig gynekologisk undersökning är obligatorisk, men inte att den måste göras i narkos. Cystoskopi och rektoskopi rekommenderas om patienten har symtom från blåsa eller rektum. Eventuell spridning till dessa lokaler måste verifieras histopatologiskt för att ett högre stadium kan sättas 46.
PIN är inte nödvändigt vid tumörstorlek < 2 cm.
Cystoskopi har ett begränsat diagnostiskt värde i sig och har ersatts av MRT. Se vidare angående sensitivitet i avsnitt 6.4 Bilddiagnostik. De patienter som har misstanke om blåsengagemang vid MRT remitteras till en urolog för att där göra cystoskopi med möjlighet till biopsi. Likaså bör MRT-misstänkta fynd i rektum-sigmoideum föranleda rektoskopi med biopsi.
Bilddiagnostik
Rekommendationer vid nyupptäckt livmoderhalscancer
- Ingen bilddiagnostik vid stadium IA1 utan lymfkärlinväxt (LVSI).
- För övriga tumörer utförs MRT av lilla bäckenet.
- Vid tumörer < 4 cm utan misstanke om parametrieinväxt utförs DT thorax-buk.
- Vid tumörer ≥ 4 cm eller vid misstänkt parametrieinväxt utförs FDG-PET-DT thorax-buk.
- Vid småcellig neuroendokrin livmoderhalscancer utförs FDG-PET-DT thorax-buk oavsett tumörstorlek.
Bild- och funktionsdiagnostiska metoder ger värdefull information som del i beslutsunderlaget till den kliniska handläggningen av patienter med konstaterad livmoderhalscancer. Exempel på metoder är magnetresonanstomografi (MRT), transvaginalt ultraljud (TVS), datortomografi (DT) och positronemissionstomografi-DT (PET-DT). Med dessa metoder kan man påvisa prognostiskt viktiga faktorer såsom tumörstorlek, inväxt i närliggande strukturer/organ samt lymfkörtelmetastaser och övrig fjärrspridning.
FIGO 2018 är bilddiagnostik implementerad 45.
Primärutredning av diagnostiserad livmoderhalscancer
Vid nyupptäckt livmoderhalscancer (undantaget stadium IA1 utan LVSI) utförs MRT av lilla bäckenet för att kartlägga den lokala tumörutbredningen och kompletteras med DT thorax-buk för att påvisa eventuell fjärrspridning. Högkvalificerat gynekologiskt ultraljud kan vara ett komplement vid tumörer upp till stadium IB alternativt ersätta MRT om kontraindikationer finns. Vid tumörer som palperas större än 4 cm (≥ IB3) eller kliniskt misstänks ha spridits utanför cervix (≥ IIA2) utförs MRT kombinerat med PET-DT.
Av remissen bör det framgå om och när patienten är koniserad, då detta kan ge artefakter. Det bör även framgå om det föreligger högrisk-histologi, om patienten tidigare är opererad i buk eller bäcken eller har genomgått strålbehandling, om och var det finns tidigare bilddiagnostiska undersökningar samt om det finns kontraindikationer för de olika undersökningarna, t.ex. kontrastmedelsallergi, njursvikt eller vissa typer av pacemaker eller andra implantat.
Den bilddiagnostiska utredningen av patienter med diagnostiserad livmoderhalscancer bör i första hand utföras på det sjukhus där patienten behandlas för sin tumörsjukdom. Där måste finnas högkvalitativ teknisk utrustning i kombination med radiologisk kompetens inom gynekologisk onkologi eller gynekologer med second opinion-kompetens inom högkvalificerat gynekologiskt ultraljud. Det är nödvändigt att det finns möjligheter för bilddiagnostiker att föra en dialog med den behandlande läkaren. Alla undersökningar bör lagras digitalt i PACS så att eftergranskning är möjlig. Ultraljudsundersökningar bör lagras både som stillbilder, videoklipp och vid behov även 3D-volymer. Bildmaterial behöver kunna demonstreras på multidisciplinära konferenser där den sammanlagda bedömningen inför behandlingsbeslut görs.
Lokal tumörutbredning
Magnetresonanstomografi (MRT)
MRT av lilla bäckenet är standardundersökning vid bedömning av lokal tumörutbredning. Av de olika metoderna inom bild- och funktionsmedicin är MRT den som med högst vävnadsdistinktion och specificitet avbildar lilla bäckenet med organ och därmed ger mest komplett bild av den lokala tumörutbredningen.
Tumörmått kan med hög precision anges med MRT, med mindre än 5 mm skillnad i största diameter mätt med MRT jämfört med det patologiska preparatet i 93 % av fallen 48. Tumörens största diameter (vit linje) anges, oavsett plan, se två olika exempel i a) och b) i figuren nedan.
En systematisk litteraturgranskning och metaanalys om MRT-detektion av parametrieinväxt vid livmoderhalscancer, omfattande litteratur mellan 2012 och 2016 om sammanlagt 1 028 patienter, visar att MRT har en hög tillförlitlighet att påvisa/utesluta parametrieinväxt med sensitivitet 76 % och specificitet 94 %, med data som talar för att hög magnetfältstyrka (3 Tesla) och diffusion förbättrar resultaten 49.
Positivt prediktiva värden avseende parametrieinväxt spretar mellan 37 och 89 %, vilket speglar en viss risk att misstolka en reaktion med ödem i tumörperiferin som invasion 50515253545556575859. Negativt prediktiva värden är höga, 94–95 % 4860. Ett MRT-utlåtande om att parametrieinväxt inte föreligger, d.v.s. att det kvarstår en intakt perifer ring av cervixstroma, har således mycket hög tillförlitlighet. Sammantaget har MRT en hög tillförlitlighet (80–97 %) vid bedömning av parametrieinväxt 4860.
MRT har en god potential att påvisa överväxt till corpus uteri, urinblåsa, tarm eller bäckenväggar (bäckenmuskulatur eller iliacakärl, ofta med dilaterade uretärer). Frånvaro av urinblåse- eller tarmengagemang kan med hög tillförlitlighet avgöras, vilket gör att cystoskopi eller endoskopi kan undvaras 616263.
MRT kan med hög säkerhet bedöma tumörväxt i den nedre tredjedelen av vagina, men är sämre än klinisk undersökning på att identifiera tumörväxt i fornix 64. Avståndet till inre modermunnen kan anges 65 och definieras som den nivå där uterinaartärerna går in i uterus.
Förstorade lymfkörtlar kan identifieras och lokaliseras 6667. MRT ger en detaljerad kartbild av lokal tumörväxt och förstorade lymfkörtlar 6667 vid planering av riktad extern strålbehandling 68. Tillförlitligheten att diagnostisera lymfkörtelmetastaser med MRT är enligt en systematisk metaanalys från 2010 jämförbar med DT, med en sensitivitet på endast 56 % och en specificitet på 91 % 67. Diffusionsviktade sekvenser med mätning av så kallade ADC-värden har potential att förbättra MRTs diagnostiska tillförlitlighet, vilket en metaanalys från 2025 styrker 69.
Diffusionsviktad avbildning (DWI) används som rutin vid MRT-undersökningar av gynekologiska tumörsjukdomar. Solida expansiviteter som uppvisar inskränkt diffusion är med hög sannolikhet maligna om det inte finns kliniska hållpunkter för infektiös eller inflammatorisk process 7071. För livmoderhalscancer kan DWI, i kombination med morfologiska MRT-bilder, öka den diagnostiska tillförlitligheten avseende att bedöma lokal växt av primärtumören och detektera resttumör eller återfall 72.
Utlåtandet bör innehålla följande (oavsett undersökningsmetod):
- Tumörstorlek (diameter i 3 plan, med det största måttet oavsett plan)
- Gradering av stromainvasionen <> 50%
- Parametrieinväxt
- Engagemang av corpus uteri
- Överväxt på vagina, urinblåsa, tarm och bäckenväggar
- Hydrouretär eller hydronefros
- Förekomst och läge av metastasmisstänkta lymfkörtlar
- Vid fertilitetsbevarande kirurgi anges även avståndet från tumören till inre modermunnen
Utgående från ESUR:s riktlinjer (European Society of Urogential Radiology) 6672 bör MRT-undersökningen av lilla bäckenet inkludera följande:
- Patienten bör vara fastande minst fyra timmar före undersökningen samt erhålla tarmmotorikhämmande medel (t.ex. skopolamin, buscopan eller glukagon) i samband med undersökningen för att undvika störande rörelseartefakter i bilderna
- Fältstyrka minst 1,5T
- Ytspolar (phased array coils)
- Axial T1-viktad sekvens
- T2-viktade högupplösta sekvenser axialt och sagitellt med litet FOV (bildfält 20–25 cm) och 3–5 mm snitt-tjocklek
- Axial oblique T2-viktad sekvens vinkelrätt mot cervixkanalen
- Coronal T2-viktad sekvens parallell med cervixkanalen (för optimal framställning av parametrieinväxt
Idealiskt används 512 x 512 matris, dock minst 400 x 400.
Kontrastförstärkning är också valfritt, eftersom det inte förbättrar bedömningen av tumörutbredningen 6673. Vaginal kontrast (10–20 ml steril ultraljudsgel) kan appliceras inför undersökningen för att öka möjligheten till radiologisk värdering av tumörnedväxt i vagina 74.
Detaljerad rekommendation för MRT-protokoll för undersökning av cervixcancer med ett appendix för vinklade MRT-bilder finner man på Metodböcker – Svensk Förening för Medicinsk Radiologi (slf.se).
Transvaginalt högkvalificerat ultraljud (TVS)
Med transvaginalt ultraljud kommer man mycket nära tumören. Med dagens moderna högupplösta givare får man därmed en mycket god bild av tumören. I förhållande till MRT är ultraljud en snabb, kostnadseffektiv och lättillgänglig metod som inte kräver någon förberedelse för patienten men som liksom vid MRT kräver hög kompetens av utföraren/bedömaren. Ultraljudsdiagnostik erbjuder dessutom specifika möjligheter då det är en dynamisk teknik. Cervixtumörer är hårda och genom att trycka med givaren mot cervix kan man få en ytterligare uppfattning om tumörens begränsning. Även när man bedömer överväxt på blåsa, tarm och parametrier använder man sig av ”the sliding organ sign” för att avgöra om det föreligger överväxt (vävnaden är fixerad till tumören) eller inte (vävnaden glider undan).
Flera studier har visat att transvaginalt högkvalificerat ultraljud har jämförbar diagnostisk tillförlitlighet med MRT för att bedöma lokal tumörutbredning 51757677. Det krävs dock god vana för denna bedömning. Vid ett fåtal större tumörcentrum med specialiserade second opinion-ultraljudsmottagningar finns denna kompetens. För att upprätthålla kompetensen är det av största vikt att regelbundet undersöka patienter med livmoderhalscancer och att systematiskt kvalitetssäkra verksamheten. Högkvalificerat ultraljud definieras som den verksamhet som bedrivs vid dessa centrum.
MRT av små tumörer (< IB1) har begränsningar, eftersom tumören inte säkert kan påvisas, medan ultraljud även kan visualisera tumörer < 1 cm 78. Ultraljud är också bättre vid bedömning av stromainvasionsdjup än MRT. Ultraljud har högre positivt prediktivt värde än MRT (ultraljud 77 %, MRT 39 %) medan båda metoderna har ett högt negativt prediktivt värde (ultraljud 98 %, MRT 97 %) för bedömning av parametrieinväxt, enligt en stor multicenterstudie 51. Således kan båda metoderna med stor säkerhet utesluta parametrieinväxt, men det finns en risk för att tumörutbredningen överdiagnostiseras, vilket sannolikt beror på ödem eller stromareaktion vid tumörperiferin.
Tumörspridning
DT av thorax och buk med intravenöst kontrastmedel alternativt PET-DT utförs för bedömning av retroperitoneala lymfkörtelmetastaser och förekomst av fjärrmetastaser, och inkluderar bedömning av uretäranatomi och urinavflöde inför behandlingsplanering. Vid bildtolkningen behövs kännedom om tumörens histologi och lokala utbredning, varför denna information bör anges i remissen eller på annat sätt finnas tillgänglig. I de fall kontrastmedel inte kan användas vid DT kan PET-DT utföras utan kontrastmedel och då ge en god bedömning av retroperitoneala körtlar, hydronefros etc.
I utlåtandet ingår bedömning av retroperitoneala lymfkörtlar med nivåbestämning i förhållande till de större kärlen och andra välkända anatomiska landmärken, såsom kotkroppar, samt om patologiska lymfkörtlar finns ovan njurvensnivå. Enligt ESUR:s riktlinjer bedöms lymfkörtlar som patologiskt förstorade om den korta axeln i transaxiala planet överstiger 10 mm, men en del anser att motsvarande gränsmått kan skärpas till 8 mm för pelvina lymfkörtlar 667980. Som komplement till storlekskriteriet bedöms även lymfkörtlarnas form och struktur. Hydronefros samt avvikande uretär- eller kärlanatomi anges, liksom eventuell fjärrspridning till lever, lungor och skelett.
Datortomografi (DT)
DT används inför kirurgisk behandling och ska inkludera thorax och buk för bedömning av tumörspridning i de lägre tumörstadierna. Förstorade lymfkörtlar kan lokaliseras. Storlekskriteriet ger låg sensitivitet, 50 %, men god specificitet på 92 % 67. Metastatisk fjärrspridning till exempelvis lever och lungor är ovanligt när livmoderhalscancer upptäckts, men det är av stor vikt att påvisa om så ändå skulle vara fallet.
Positronemissionstomografi-datortomografi (PET-DT) med FDG
PET-DT används inför radiokemoterapi. Dagens generation av PET-DT-utrustningar har en DT-del i klass med standard-DT-maskiner både vad gäller bildkvalitet och strålningsreducerande funktioner. Om PET-DT-undersökningen utförs med diagnostisk kvalitet (stråldos) och intravenöst kontrastmedel kan den ersätta en separat DT-undersökning och ger samtidigt värdefull information vid tolkningen av undersökningens PET-del beträffande upptaget av 18-fluorodeoxyglukos (FDG). Genom att protokollenligt utföra PET-DT direkt kan dubbelundersökningar (DT + PET-DT) undvikas, vilket både reducerar stråldos och utredningstid (förutsatt att tillgången på PET-DT är tillgodosedd).
Utöver visuell bedömning kan man även mäta FDG-upptaget kvantitativt (SUV, standardized uptake value), vilket kan användas vid uppföljning efter behandling (behandlingssvar).
Det finns inga data som stödjer användande av FDG-PET-DT för att bedöma primärtumörens utbredning (T-stadium). De flesta tumörer i cervix uppvisar generellt ett kraftigt FDG-upptag men detektionssäkerheten minskar om tumörerna är små. Var den gränsen går är avhängigt PET-DT-systemets prestanda. Ett lågt (eller lägre) FDG-upptag ses hos tumörer med låg celltäthet eller glukosmetabolism 81, då kan man inte heller förvänta sig kraftigt FDG-upptag i metastaserna.
PET-DT med FDG vid neuroendokrin cancer (NEC) i cervix rekommenderas, p.g.a. denna tumörforms spridningsmönster med hög risk för fjärrmetastaser även vid begränsad storlek på primärtumören. Observera att ordinarie FDG-PET avses och inte 5-HTP-PET eller somatostatinreceptor PET (DOTATOC, DOTATATE eller DOTANOC), dessa PET-farmaka används vid NET, neuroendokrina tumörer, i framför allt GI-kanal och pankreas.
PET-DT har rapporterats kunna detektera metastasering i normalstora lymfkörtlar i storleksintervallet 5–9 mm, vilket konventionell DT och MRT inte klarar, men mikrometastasering till lymfkörtlar kan inte uteslutas trots avsaknad av FDG-upptag. PET-DT har således en högre diagnostisk tillförlitlighet avseende att påvisa lymfkörtelmetastasering vid livmoderhalscancer än både DT och MRT, med en sensitivitet på 75–82 % och en specificitet på 95–99 % enligt tre tidigare metaanalyser 678283.
I en dansk prospektiv multicenterstudie genomgick sammanlagt 103 kvinnor med låga stadier av livmoderhalscancer (<4 cm tumördiameter) PET-DT kombinerat med portvaktskörtelprovtagning för att påvisa eventuella lymfkörtelmetastaser 84. Studien visade en mycket låg sensitivitet för PET-DT (14,8 %) och författarna konkluderade att modaliteten inte tillför diagnostiskt värde för denna patientgrupp.
PET/MR används ännu inte i klinisk praxis, men flera studier pågår och metoden kan med fördel användas hos gravida kvinnor för att minska stråldosen till fostret.
Det finns en ny studie som visar att [68Ga]Ga-FAPI-04 PET/MR har ett signifikant högre diagnostiskt värde än [18F]FDG PET/CT avseende lymfkörtelmetastaser hos patienter med stadium ≤ IIA2, detta används dock ännu inte i klinisk rutin 85.
Planering inför strålbehandling
Resultatet från PET/DT används vid planering inför strålbehandling av lokalt avancerad livmoderhalscancer.
I en systematisk översikt visades att PET-DT i tillägg till MRT eller DT ledde till förändrat strålområde hos 11–19 % av patienterna 86.
I en prospektiv studie som inkluderade 452 patienter med livmoderhalscancer, där 135 erhöll PET-DT-guidad intensitetsmodulerad strålbehandling och övriga konventionell strålbehandling, visades att PET-DT-intensitetsmodulerad strålbehandling gav bättre överlevnad och mindre strålningsrelaterad sjuklighet än kontrollgruppen 87.