Primär behandling

Vid primär, kurativ kirurgisk behandling av livmoderhalscancer med radikal hysterektomi finns ett flertal metoder som innefattar konventionell laparotomi, konventionell laparoskopi, vaginal radikal hysterektomi (Schauta), robotassisterad kirurgi samt hybrider av dessa metoder. I Sverige används uteslutande laparotomi samt robotassisterad kirurgi och det finns inte anledning att värdera andra metoders lämplighet.

I en Cochraneanalys från 2013 analyserades evidensläget beträffande laparoskopisk radikal hysterektomi jämfört med öppen radikal hysterektomi f77ac74e-a2a9-42f5-8655-2b8d52f773291379271392711. Man fann en randomiserad studie som dock endast innefattade 15 patienter f5fc3a2d-5202-4e46-a3c6-4fc0e3a736391419271392711. Man konkluderade att evidensläget var alltför svagt för att man skulle kunna dra några slutsatser avseende operationsmetod. Ett fåtal icke-randomiserade studier har tidigare jämfört det onkologiska utfallet mellan robotassisterad och öppen kirurgi och den sammantagna bilden talade för att återfallsfrekvens och överlevnad var jämförbara mellan metoderna 3c1fe6a2-ff73-4bf2-8008-1a8c7b5a20ca529271392711dd595fd3-1ffd-4e47-b8c7-a0ccd7b87b446092713927111219d01d-5697-45c6-8021-b9b0fef15b20142927139271162b319b7-c116-4c76-856e-69407986c21a1439271392711. 2018 publicerades emellertid resultat från den internationella, randomiserade LACC-studien (”Laparoscopic Approach to Cervical Cancer”) som startade 2008 27772fa4-3d66-4385-97b3-c9844054e4ac1449271392711. I studien randomiserades kvinnor med operabel livmoderhalscancer till laparotomi eller minimalinvasiv kirurgi. Studien stängde i förtid hösten 2017, och 631 av 740 planerade studiepatienter hade då blivit inkluderade. Resultaten visade överraskande en överrisk för återfall (HR 3,74, 95 % CI 1,63–8,58) och död (HR 6,00, 95 % CI 1,77–20,30) i den minimalinvasiva armen. Överlevnadsresultaten från LACC-studien bekräftades av en populationsbaserad registerstudie från USA som visade en ökad risk för död bland kvinnor som opererats med minimalinvasiv teknik för livmoderhalscancer dd35e858-96b5-45fc-8d10-46741c7e155f1459271392711. Mot dessa resultat står data från det svenska kvalitetsregistret för gynekologisk cancer (SQRGC) där ingen skillnad i vare sig återfall eller död observerats för 862 kvinnor opererade med laparotomi eller robotteknik 2011–2017 97648112-0f04-4cfc-ad8d-ccd5b9af473f1469271392711. I maj 2019 publicerade ESGO (European Society for Gynecological Oncology) ett expertuttalande där laparotomi framhålls som standardmetod vid kirurgisk behandling av livmoderhalscancer. Mot bakgrund av resultaten från LACC-studien rekommenderas inte längre minimalinvasiv kirurgi vid kirurgisk behandling av tidig livmoderhalscancer. Flera internationella multicenterstudier där kvinnor med stadium IB1–IB2 livmoderhalscancer randomiseras till laparotomi eller robotassisterad laparoskopi pågår f5fc3a2d-5202-4e46-a3c6-4fc0e3a7363914192713927111219d01d-5697-45c6-8021-b9b0fef15b201429271392711.

Avseende kirurgisk metod vid enkel hysterektomi togs i den nyligen publicerade SHAPE studien med randomisering mellan radikal och enkel hysterektomi inte hänsyn till minimalinvasiv eller öppen kirurgi. Den initierades innan LACC studiens resultat var klara och majoriteten (> 80 %) var opererade med minimalinvasiv teknik 27772fa4-3d66-4385-97b3-c9844054e4ac1449271392711. Dock bör enkel hysterektomi vid IB1, i väntan på RACC studiens resultat, endast utföras minimalinvasivt inom ramen för kliniska studier.

Vid fertilitetsbevarande ingrepp utöver konisering (trakelektomi) grundas nuvarande kunskapsläge till absolut största del på studier av vaginal radikal trakelektomi (VRT). Emellertid kan även öppen kirurgi (ART) användas liksom laparoskopisk och robotassisterad. I Sverige används vaginal och robotassisterad kirurgi. Beträffande metod för radikal trakelektomi är evidensläget svagare. Det finns ett fåtal studier som jämför öppen och vaginal trakelektomi. I en relativt stor studie från Kina som innefattade 150 patienter (73 ART och 77 VRT) tyckte man sig se ett bättre onkologiskt utfall i ART-gruppen medan det obstetriska utfallet föreföll bättre i VRT-gruppen 78eea8f8-9270-40eb-bef2-05b4ca70b0081479271392711. I den retrospektiva multicenterstudien IRTA jämfördes det onkologiska utfallet mellan kvinnor som genomgått radikal trackelektomi med öppen och minimalinvasiv teknik (n=646) 0daeb811-eaea-484a-8e66-20cc0a0ab1331489271392711. Resultaten visade ingen skillnad i vare sig återfallsfri eller totalöverlevnad och då möjligheten att genomföra en randomiserad studie bedöms vara mycket liten, får man betrakta metoderna som likvärdiga ur ett onkologiskt perspektiv.

Målet med primär kirurgisk behandling är att uppnå radikalitet avseende cervixtumören samt identifiera eventuella lymfkörtelmetastaser. Vid stadium IA är risken för metastaser i parametrierna obetydlig och radikal hysterektomi att betrakta som överbehandling. Detta bekräftades i en nyligen publicerad studie baserad på den amerikanska, nationella cancerdatabasen (n = 1530) där ingen överlevnadsskillnad sågs mellan enkel hysterektomi och radikal hysterektomi vid stadium IA2 0a82c8c1-d374-4503-8d2a-58c3997b8dd91499271592711. Däremot observerades en signifikant sämre överlevnad efter enkel jämfört med radikal hysterektomi för stadium IB1 < 2 cm (92,4 % vs. 95,3 %). Studien har kritiserats för att det saknades lymfkörteldiagnostik i 19 % av fallen samt data för histopatologi var inkompletta. I ConCervstudien ingick 100 patienter med tumörstorlek < 2 cm som behandlats med enkel hysterektomi eller konisering och recidivfrekvensen var 3,5 %. Dock inkluderades inte lågt differentierade adenocarcinom, tumörer med LVSI samt preoperativt icke radikala konbiopsier i studien dd35e858-96b5-45fc-8d10-46741c7e155f1459271592711.

Den nyligen publicerade SHAPE studien visade ingen skillnad i lokala bäckenrecidiv i en 3-årsuppföljning efter randomisering av 700 patienter till antingen radikal eller enkel hysterektomi (recidivfrekvens (2,17 % mot 2,56 %) vid stadium IA2 eller IB1 med eller utan LVSI 27772fa4-3d66-4385-97b3-c9844054e4ac1449271592711. Däremot sågs en lägre andel med urininkontinens och urinretention efter enkel hysterektomi. Det talar för att enkel hysterektomi är att föredra mot radikal hysterektomi vid tidig cervixcancer under förutsättning att vissa prognostiska faktorer nogsamt har beaktats:

• Endast vid skivepitelcancer, adenocarcinom, adenoskvamös cancer
• Tumörstorlek ≤ 2 cm
• Invasionsdjup < 10 mm i konpreparat eller < 50 % stromainvasion på preoperativ MRT (om ej koniserad).

Det bör uppmärksammas att SHAPE studien inkluderade få fall av lågt differentierade adenocarcinom och färre än 14 % av tumörer med LVSI varför försiktighet bör beaktas vid en kombination av dessa faktorer och särskilt i stadium IB1 144. 

För diagnosen mikroskopisk cancer krävs PAD-svar på konpreparat. För att kunna fastslå att det är stadium IA1 eller IA2 krävs att tumören är radikalt avlägsnad avseende infiltrationsdjup och materialet granskat av en referenspatolog. Det är ingen nackdel om slyngkonisering har genomförts även vid stadium 1B1utan kan vara en skyddande faktor avseende recidiv och överlevnad 39760b20-db24-48ba-8f19-0505cceae1341509271592711.

MRT enligt cervixcancerprotokoll ska genomföras för bedömning av storlek och stromainvasion eller för bedömning om det finns tumör kvar efter slyngkonisering. I MRT-remissen bör stromainvasion < 50 % efterfrågas. Vid tveksamhet rörande stromainvasion < 50 % ska radikal hysterektomi tillämpas.

Avseende marginal mot vagina bör det vid trolig kvarvarande tumör i cervix tillämpas en kirurgisk marginal på minst 5 mm. En hysterektomi vid stadium IA bör omfatta en vaginalmanschett för att eventuell kvarvarande dysplasi medtages och därav är det fördelaktigt att kolposkopera innan operationsstart för bedömning av hur mycket av vagina som behöver tas med.

Kirurgin bör anpassas efter tumörstorlek och tumörlokalisation samt relateras till den moderna klassifikationen av kirurgin enligt Querleu-Morrow (QM) cbf06a33-26db-454d-b7ee-7aa5bf06e60b1519271692711. Enligt denna klassifikation utgörs nervsparande ingrepp av typ A-C1 och de mer omfattande ingreppen C2-D har ingen plats vid behandling av stadium IB1–2 och IIA1. En svaghet med QM-klassifikationen är att uppdelning i övre och nedre parametrier saknas, vg se avsnittet om lymfkörteldiagnostik. De nedre parametrierna/paracolpierna riskerar att vara tumörinvolverade vid tumörväxt per continuitatem vilket torde vara aktuellt endast vid större tumörer (> IB1). Samtidigt är avlägsnandet av de nedre parametrierna behäftat med en risk för skada på autonoma nerver. De övre lymfovaskulära parametrierna vilka följer uterinakärlen till dess avgång och vidare ut mot körtelstationerna på bäckenväggen innehåller däremot uterusnära lymfkörtlar som riskerar att vara tumörinvolverade även vid mindre tumörer. Avlägsnandet av dessa övre, lymfovaskulära parametrier är till skillnad mot de nedre inte behäftat med risk för skada på autonoma nerver och de bör därför avlägsnas även vid mindre tumörer. Få studier har separat undersökt de övre lymfovaskulära parametrierna men en studie på trachelektomerade patienter visade isolerade körtelmetastaser i ett fall av 46 patienter 476b903a-353e-4481-af57-a8dc802f120a1529271692711. Motsvarande har man i en studie på endometriecancer på fler än 400 patienter funnit lymfkörtlar i de övre parametrierna hos 40 % av patienterna varav isolerade metastaser hos 3 % av körtelpositiva patienter 82fc58ad-3390-4108-a7a2-b52a15c6acfb1539271692711. Avlägsnande av de övre lymfovaskulära parametrierna kan därför betraktas som en del av körtelstagingen snarare än en del av den radikala hysterektomin. Se även avsnitt 10.2.3 Kirurgisk lymfkörteldiagnostik.

Operationen inleds med inspektion av buk- och bäckenorgan. Metastaser i bukhålan är mycket ovanligt och bör verifieras med fryssnitt. Vid konstaterad disseminerad sjukdom bör operationen avbrytas till förmån för onkologisk behandling vars intention avgörs av omfattningen av spridningen. Operationen inleds med lymfadenektomi (se nedan) då eventuella fynd av körtelmetastaser påverkar resten av ingreppet. I samband med lymfadenektomi öppnas de presakrala, paravesikala och pararektala spatierna sparande de övre lymfvaskulära körtlarna, och körtlarna avlägsnas stationsvis med försiktighet så att de inte skadas och vid metastaser riskerar att kontaminera bukhålan. Om portvaktskörtelbiopsi används skickas dessa körtlar separat för ultrastaging. Den laterala och distala omfattningen av kirurgin avgörs således enligt ovan och varje operatör bör innan ingreppet ha klargjort vilken typ av QM radikal hysterektomi som planeras.

Beroende på typ av radikal hysterektomi som utförts kan avlastning av blåsan vara nödvändig under upp till 7 dagar. Oavsett tid för postoperativ avlastning bör miktionsförmågan och residualurin kontrolleras. Avlastning kan ske med KAD, RIK eller suprapubisk kateter enligt lokala rutiner.

En relativt ny kirurgisk metod, total mesometrial resektion (TMMR), beskrevs 2009 av Michael Höckel 105d61be-5957-4d7c-a5bf-0451a5f534ad1549271692711. Grunden till TMMR utgörs av omfattande embryologiska studier där relationen mellan cervix och omkringliggande strukturer delas in i compartments. Hysterektomin, som i vissa avseenden är mindre radikal än traditionell RH, kombineras med synnerligen noggrann ”terapeutisk” lymfadenektomi. Oavsett lymfkörtelstatus ges ingen adjuvant strålbehandling. Trots att kvinnor med lokalt avancerade tumörer ingick i denna kohort är resultaten mycket goda med en 5-årsöverlevnad på 89 %. Det saknas emellertid jämförande studier mot nuvarande standardbehandling.

Tabell 1. Klassifikation av radikal hysterektomi enligt Querleu and Morrow (Q/M)

Radikal hysterektomi är associerat med postoperativa besvär relaterade till nervpåverkan i lilla bäckenet. Dessa komplikationer utgörs främst av urinretention, obstipation samt sexuell dysfunktion. De nerver som främst löper risk att skadas är sympatiska nervfibrer från plexus hypogastricus och parasympatiska nerver från det splankniska systemet (S2–S4). Plexus hypogastricus delas i promontoriehöjd till n. hypogastricus som följer uretären förbi sakrouterinligamenten. Vid kardinalligamenten sammanflätas hypogastricusfibrerna med n. splanknicus nedom den djupa vena uterina. Skador på hypogastricus i samband med delning av sakrouterinligamenten förklarar sannolikt merparten av problemen, även om studier talar för att framförallt postoperativ urinretention orsakas av skador på splanknicusnerverna. Korrekt utförd nervsparande kirurgi förefaller dock minska risken för denna typ av postoperativ komplikation 38ffa13e-ffc0-416d-b047-6a26816fa3ca1559271792711. Redan på 1960-talet beskrev Kobayashi vid universitetet i Tokyo en nervsparande teknik som sedan förfinats och även anpassats till minimalinvasiva tekniker. Tillgänglig evidens tyder på att nervsparande kirurgi förbättrar objektiva utfall såsom residualurinvolym, urodynamiska parametrar och vaginalt blodflöde. Patientrapporterade data ger en mer splittrad bild där några mindre studier talar för mindre upplevda besvär efter nervsparande kirurgi. Den största studien hittills, som publicerades från Holland, kunde dock inte påvisa några patientupplevda skillnader mellan konventionell och nervsparande kirurgi 4da94896-ba6c-412d-a61c-e7c2a92921881569271792711. Studien har flera svagheter, såsom hög andel adjuvant strålbehandling, och författarna menade att resultaten inte talar emot nervsparande kirurgi då tekniken är så pass enkel. Ett flertal studier kring patientupplevda besvär pågår.

Risken för metastaser till ovarierna ökar med storleken på tumören, och metastaser är vanligare vid adenokarcinom än skivepitelcancer. Risken för metastaser till ovariet vid stadium IB1 var i en japansk studie 1,1 % för adenokarcinom och 0,4 % för skivepitelcancer (n = 578). Risken för ovarialmetastaser ökade påtagligt vid stadium IB2 6329d161-ba3a-4664-bfa7-ed499a9054721579271892711. Liknande resultat redovisades i en större retrospektiv studie där 3 500 kvinnor med livmoderhalscancer i stadium IB–IIA opererades med radikal hysterektomi och bilateral SOE c5207e8b-0f12-42fd-81f7-d00da8823a501589271892711. En metaanalys av 10 artiklar där 1 204 kvinnor med adenokarcinom opererades visade att frekvensen av ovarialmetastaser vid IB var 2 %. Observera att det i denna grupp även ingår 1B2 men dessa är inte redovisade för sig. Förekomst av metastaser var associerat med riskfaktorer såsom ålder > 45 år, FIGO-stadium > IB, lymfkörtelmetastaser, djup stromainvasion, tumörstorlek > 4 cm. I sex av artiklarna analyserades över 100 fall av adenokarcinom (cancer in situ-IIA) där ovarierna bevarats. Ingen fick ovarialmetastaser under uppföljningen (median 56 månader) 4840c576-e715-4388-8e80-c2b4f4c258791599271892711.

Rekommendationen är att inte avlägsna ovarier hos premenopausala kvinnor med livmoderhalscancer. Detta är okontroversiellt vid skivepitelcancer men bör övervägas även vid adenokarcinom. Det finns inte tillräckligt med kunskap för att kunna ange att någon särskild undergrupp av adenokarcinom skulle vara oförenligt med att bevara äggstockarna. Däremot bör adenoskvamös cancer, lågt differentierad tumör eller LVSI vid adenokarcinom vägas in vid tumörer större än 2 cm. Man bör även väga in kvinnans ålder då fördelarna med att behålla ovarierna minskar vid ökande ålder och SOE rekommenderas hos postmenopausala kvinnor oavsett histologi.

Vid prematur menopaus (< 45 år) utan MHT (menopausal hormone therapy) ökar risken för långsiktiga allvarliga effekter (osteoporos, Alzheimers sjukdom, hjärt-kärlsjukdom, stroke, sexuell dysfunktion) och förtida död cacda3df-75d1-4fe2-b73c-444f5c8f94ef1609271892711. I en studie konstateras att SOE vid livmoderhalscancer i stadium IB (adenokarcinom) innan 45 års ålder utan MHT innebär högre risk för kardiovaskulär död än risken för död i livmoderhalscancer d3937403-1a22-4e3e-a10b-3e7b1e588f8e1619271892711. En registerstudie på över 5 000 kvinnor med livmoderhalscancer IA där hälften fick behålla sina äggstockar, visade att långtidsöverlevnaden var signifikant bättre för dem som hade äggstockarna kvar. Risken för att dö i cancer var densamma i bägge grupperna 0a0b0350-77d3-4730-baa2-237f37f0d4591629271892711. MHT rekommenderas vid ooforektomi < 45 år.

Kurativ definitiv eller adjuvant kombinerad cytostatika- och strålbehandling resulterar i ovariell insufficiens om ovarierna ingår i strålfältet. Ovarialfunktion efter behandling är emellertid individuell och beror på patientens ålder, given stråldos, strålfält, teknik och eventuell cytostatikabehandling 397c8a86-4057-4e27-9e55-e459c49dd61016315678892711. Inför primär strålbehandling kan profylaktisk laparoskopisk ooforopexi utföras i syfte att bevara ovarialfunktionen. Kvarlämnade ovarier vid radikal hysterektomi kan fästas lateralt ovan bäckeningången för att öka möjligheterna till bevarad funktion vid eventuell adjuvant strålbehandling 68e5d5fe-7953-4a61-9b5b-da7bd96b56fa16415678892711. Vid strålbehandling med VMAT-teknik (se Bilaga 1 Strålbehandling vid definitiv radiokemoterapi) finns större risk att ovarierna ändå får en viss stråldos jämfört med IMRT-teknik, varför det är av stor vikt att så långt som möjligt fästa ovarierna högt upp (ovan aortabifurkationen).

Transponerade ovarier bör clipsmarkeras för att kunna identifieras som riskorgan vid targetritning och dosplanering.

Efter transposition av ovarier förekommer problematik i form av ovariell insufficiens, cystbildning och smärtor 164041963db-9207-43d2-a4f0-e9686c902d1516515678892711, speciellt om adjuvant strålbehandling givits. Huruvida ooforopexi ska utföras rutinmässigt är inte studerat och frågan om ooforopexi bör individualiseras.

Förekomst av lymfkörtelmetastaser ändrar i nya indelningen stadieindelningen, och är den enskilt starkaste postoperativa prognostiska faktorn. Omfattningen har beskrivits i klassifikationen av radikal hysterektomi 702b8d33-3fd4-404d-be00-7a2559bc57a61669271992711 och ska innefatta utrymning av lymfkörtelvävnad i fossa obturatorius samt vävnaden kring iliacakärlen (kaudalt t.o.m. v. circumflexa) upp ett par centimeter på iliaca communiskärlen (nivå 1–2). Även de presakrala lymfkörtlarna bör ingå i en adekvat pelvin lymfkörtelutrymning. Rekommenderat minimiantal exstirperade lymfkörtlar har dock inte definierats 8ccc6b49-ee30-4feb-824b-f42cfa7b08921679271992711. 

För att bättre styra eventuell adjuvant strålbehandling bör exstirperad vävnad separeras för respektive lymfkörtelstation (som minst nedom och ovan iliaca communis). 

Vid konstaterade lymfkörtelmetastaser peroperativt bör körtelutrymning utföras en nivå kranialt om metastasnivån för att bättre styra postoperativ strålbehandling.

Tabell 2. Klassifikation av lymfkörtelutrymning enligt Querleu/Morrow

Portvaktskörtelbiopsi (sentinel node-teknik, SLN-teknik) används för att peroperativt identifiera de körtlar som har störst risk för spridning. Portvaktskörtelbiopsi syftar till att undvika fullständig lymfkörtelutrymning vilket i sin tur kan leda till minskning av lymfatiska biverkningar, och även förkorta det kirurgiska ingreppet. Tekniken kan även användas för att identifiera lymfkörtlar utanför de anatomiskt definierade utrymningsområdena.

Studier har visat att den tracer som har bäst teknisk lyckandegrad är Indocyanin grönt, ICG med upp till 98 % bilateral detektionsgrad 82fc58ad-3390-4108-a7a2-b52a15c6acfb1539294892711b12af9c8-30dc-4fcc-9092-3ee38d461d471689294892711. I avsaknad av utrustning för detektion av ICG med fluorescens kan andra färgämnen användas. Radioaktiva tracers (Tc99) inte ger möjlighet att på ett strukturerat sätt definiera portvaktskörteln då afferenta lymfbanor inte visualiseras liksom att tekniken omöjliggör detektion av portvaktskörteln i parametrier på grund av strålning från injektionsstället i cervix. Vidare bör en kombination av färgämnen eller en kombination av olika färgämnen eller radiotracer undvikas då det innebär svårigheter att definiera portvaktskörteln. Däremot kan en reinjektion av ICG ske vid otillräckligt upptag efter en injektion 775fc868-ff62-40a5-8d52-21d6c806cd851699294892711.

Portvaktskörteldetektion via ICG sker med near infrared light (NIR) som får färgen att fluorescera. En fördel med metoden är att även parametrie-nära lymfkörtlar kan detekteras, eftersom metoden färgar både lymfbanor och lymfkörtlar. Tekniken prövas nu även vid öppen kirurgi med speciellt anpassade produkter eller med hjälp av laparoskopiska kameror för att detektera portvaktskörteln.

I en metaanalys från 2013 aa7bfd2b-d29e-48e9-92bf-b4120bcd274d1709294892711 med 1 112 patienter om portvaktskörtelbiopsi vid livmoderhalscancer var sensitivitet och negativt prediktivt värde 89 % respektive 95 %. Den största retrospektiva multicenterstudien inkluderade 645 patienter (stadium IA1–IIB) med en sensitivitet på 91 % vid ensidig portvaktskörtel och 97 % vid bilateral portvaktskörteldetektion ca18214e-1de6-49d4-b827-9fea18b2693f1719294892711 och resultaten har bekräftats i ytterligare studier cf1c4d2a-0e48-402f-b618-3729705af3731729294892711676152a7-856b-40e7-909a-71e8f6d5529d1739294892711. I multicenterstudien SENTICOL I inkluderades 139 kvinnor (FIGO 2009 stadium IA1–IB1) prospektivt och de genomgick portvaktskörtelbiopsi (blåfärg och teknetium) samt ultrastaging med en sensitivitet på 92 % och NPV 98 % och bilateral detektionsgrad på 77 % 5fa18416-fc55-40a1-a06e-49d5871299d1779294892711. I SENTICOL II randomiserades sammanlagt 206 kvinnor (stadium IA2-IIA1) till enbart portvaktskörtelbiopsi eller i kombination med full lymfkörtelutymning. Studiearmarna uppvisade lika hög andel lymfkörtelmetastaser men signifikant lägre andel postopertiva biverkningar bland de kvinnor som enbart genomgick portvaktskörtelbiopsi 98196227-832f-4a2f-a0ff-732f67fdf46c1749294892711. I den svenska prospektiva singelcenterstudien PROSACC ingick 181 kvinnor med tidiga stadier av livmoderhalscancer som genomgick både portvaktskörtelbiopsi och kompletterande lymfkörtelutrymning. Den bilaterala portvaktskörteldetektionen uppgick till 98,3% och både sensitivitet och negativt prediktivt värde 100% b9a72e3c-b4e0-4e89-956f-fa130cb7ae2e1759294892711. 

En nyligen publicerad retrospektiv studie där man jämför patienter som genomgått enbart portvaktskörtelbiopsi (n = 110) med pelvin utrymning (n = 1 078) visade inte på någon skillnad av återfall f3d1fc89-bb24-4c9a-bd75-88aceecaf7d41769294892711. I den prospektiva observationsstudien SENTIX där enbart portvaktskörtelbiopsi utfördes vid tumörer upp till FIGO 2018 stadium IB2 redovisades en bilateral kartläggning av portvaktslymfkörtlar på 91% baserat på 395 kvinnor ed6c8946-383e-428c-b911-db51ee30ffcf1779294892711. Långtidsdata på onkologiskt utfall rapporterades på ESGO 2024 med återfallsfri överlevnad vid 2 år på 93%, publikation inväntas. Data från den randomiserade multicenterstudien PHENIX presenterades på ASCO juni 2025. Sammanlagt 838 kvinnor med livmoderhalscancer stadium (FIGO 2018 IA2, IB1-2, IIA1) randomiserades till enbart portvaktskörtelbiopsi eller kombinerat med lymfkörtelutrymning. Efter en medianuppföljning på 52 månader sågs ingen skillnad mellan armarna avseende det primära utfallsmåttet (DFS vid 3 år) men signifikant kortare operationstid och lägre morbiditet efter enbart portvaktskörtelbiopsi.  Det är därmed rimligt att anta att portvaktskörtelbiopsi helt kommer ersätta lymfkörtelutrymning inom en snar framtid.  Den liknande studien SENTICOL III (NCT03386734) har stängt inklusionen och data förväntas tidigast 2027.

Algoritmen för portvaktskörtelbiopsi innefattar att den exstirperade körteln undersöks av patolog med s.k. ultrastaging, vilket innebär avsevärt tätare snitt än traditionell undersökning av körtlar. Detta ger en ökad detektionsgrad av mikrometastaser (< 2 mm) och även isolerade tumörceller (< 0,2 mm) ca18214e-1de6-49d4-b827-9fea18b2693f1719294892711545f085e-3620-487d-a730-9137f2324f681789294892711. I de fall ingen portvaktskörtel kan identifieras ska fullständig lymfkörtelutrymning utföras och makroskopiskt misstänkta körtlar ska alltid avlägsnas oavsett lokalisation.

Portvaktskörteln kan analyseras peroperativt med fryssnitt vilket ger möjlighet att intraoperativt ta ställning till avbrytande av kirurgin. Den diagnostiska säkerheten vid fryssnitt av portvaktskörteln är relativt låg (ca 60–70 %) a8cfa07d-52e0-4af2-9189-562f3d56d7b71799294892711, medan den postoperativa portvaktskörtelundersökningen inklusive ultrastaging finner cirka 15 % fler metastaser (inkluderat mikrometastaser och ITC) jämfört med fullständig körtelutrymning 64fcda80-64e3-4ff6-9999-a3b37d9d1ac51809294892711. I SENTIX noterades att färre än hälften av lymfkörtelmetastaserna upptäcktes peroperativt med hjälp av fryssnitt ed6c8946-383e-428c-b911-db51ee30ffcf1779294892711.

Som en del av portvaktskörtelbiopsin bör även de övre lymfovaskulära parametrierna avlägsnas (fram till cervix) för att minimera risken för underdiagnostik av isolerade körtelmetastaser i denna del av lymfsystemet. Se även avsnitt 10.2.2.2 Radikal hysterektomi.

En övergång till enbart portvaktskörtelbiopsi (”skarp portvaktskörtelbiopsi”) vid stadium IA förutsätter att tekniken är etablerad vid respektive universitetssjukhus. En tydlig struktur för införandet bör finnas och erfarenhet av tekniken från endometriecancer är nödvändig. I en nyligen publicerad studie anges att inlärningskurvan för portvaktskörtelbiopsi vid endometriecancer planar ut efter 40 operationer, vilket kan tjäna som ett riktmärke innan skarp portvaktskörtelbiopsi införs vid livmoderhalscancer stadium IA 64fcda80-64e3-4ff6-9999-a3b37d9d1ac51809294892711.

I enlighet med aktuella riktlinjer från ESGO, ger aktuell litteratur nu stöd för att införa portvaktskörtelbiopsi enligt följande:

• Körteldiagnostik rekommenderas inte vid stadium IA (LVSI-negativa).
• Portvaktskörtelbiopsi enbart kan rekommenderas förutsatt att tekniken är etablerad vid stadium IA (LVSI-positiva).
• Vid stadium IB rekommenderas fortsatt fullständig körtelutrymning, med tillägg av portvaktskörtelbiopsi för förbättrad diagnostik.

Vid ökande stadium och tumörstorlek ökar risken för lymfkörtelmetastasering, varvid indikationerna för adjuvant kombinerad cytostatika- och strålbehandling ökar; se vidare avsnitt 10.5 Adjuvant cytostatikabehandling efter kombinerad cytostatika- och strålbehandling och nedan. Kvinnor som genomgår både primärkirurgi och postoperativ strålbehandling har minst dubbelt så hög frekvens av behandlingsrelaterade biverkningar av grad 3–4 än kvinnor som enbart behandlas med ena modaliteten ca58b6a3-1463-4447-9f2e-37a6d39e107313692720927114da94896-ba6c-412d-a61c-e7c2a9292188156927209271163ce1451-40dc-403d-8d3b-c74fa6e33c1e18192720927115470c968-9640-4721-9c76-139e135e073918292720927112101d3d6-c0c1-498f-8162-eaa4e1b1d18f1839272092711ee1a8b4d-bf27-4573-a153-f6f4c4d7e7641849272092711. Därmed är det viktigt att undvika kombinationsbehandling, men frågan om huruvida man ska avbryta det kirurgiska ingreppet vid en konstaterad lymfkörtelmetastasering är kontroversiell.

Förekomsten av positiva lymfkörtlar efter radikal hysterektomi varierar mellan cirka 5 och 25 % (FIGO 2009 stadium IA2–IB1) med ett genomsnitt på cirka 15 % 6b917cfd-68f3-4472-8451-176aa7a8710e619272092711. Om man konsekvent analyserar lymfkörtlarna innan hysterektomin skulle teoretiskt var sjätte kvinna slippa adjuvant strålbehandling och i stället erhålla primär definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling; se avsnitt 10.3.1 Definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling. Det finns emellertid ingen randomiserad studie som visar att överlevnaden är densamma och att sjukligheten minskar om man avstår från radikal kirurgi vid positiva körtlar utan ger strålbehandling i stället. Däremot finns det flera mindre retrospektiva studier där man menar att överlevnaden blir densamma vare sig man avbryter kirurgin vid positiva körtlar eller fortsätter med radikal kirurgi och sedan kompletterar med strålbehandling b5d7566e-a3ca-4ca8-b49f-f6dc0c69ee191859272092711bf597f1a-7cf0-4a04-a5a9-0a3904e721e41869272092711.

I en studie av Marnitz och medarbetare ingick 448 patienter med livmoderhalscancer i stadium IA–IIA som lymfkörtelutrymdes laparoskopiskt där det gjordes peroperativt fryssnitt. Av de 394 med negativa körtlar där radikal hysterektomi utfördes, erhöll 10 % ändå adjuvant behandling p.g.a. små marginaler, positiva lymfkörtlar i definitivt PAD och andra riskfaktorer som gjorde att man inte kunde avstå från adjuvant behandling 683b1258-30dc-46ce-bdea-08dc981fd1441879272092711.

I andra studier utan peroperativ lymfkörtelundersökning sammanfattar Marnitz att motsvarande siffra är 20–30 % 187, vilket talar för att man med peroperativt fryssnitt kan minska andelen patienter som erhåller dubbla behandlingsmodaliteter.

I den retrospektiva observationsstudien ABRAX, studerades återfallsfri överlevnad och behandlingsrelaterad sjuklighet för avbrutna respektive fullföljda operationer vid peroperativt fynd av körtelmetastas. Studien visade att fullföljd hysterektomi inte var förenat med förbättrad överlevnad men högre frekvens komplikationer. Författarna konkluderade att kirurgin bör avbrytas vid peroperativa fynd av verifierade metastaser till förmån för definitiv radiokemoterapi 7c47d55f-1c7e-4a62-8c42-50bd6c4122fa1889272092711.

Tekniken för att bevara fertiliteten vid tidig livmoderhalscancer beskrevs på mitten av 1990-talet och sedan dess har mer än 1 000 fall publicerats. Radikal trakelektomi innebär att en del av cervix med parametrier och vaginalmanschett avlägsnas, men corpus uteri sparas. Vanligen anläggs ett permanent cerklage för att minska risken för förtidsbörd. På detta sätt uppnås radikal kirurgi samtidigt som fertiliteten bevaras. Radikal trakelektomi kan utföras vaginalt (VRT), abdominellt (ART) eller robotassisterat laparoskopiskt a1a99503-0d09-4c1d-9d5e-bb7650ebfc5c189927219271144cd9486-4527-4389-9385-b4489f7da7ea190927219271123c8cded-9aa4-4d0e-be65-a369bbac98a51919272192711. I en retrospektiv genomgång av patienter som opererats med radikal hysterektomi (RH) i New York, USA, under åren 1985–2001, fann man att 48 % av patienterna kunde varit aktuella för radikal trakelektomi om metoden hade varit etablerad 80974957-b5a5-4c7d-a6d0-6491696a4ba01929272192711. I Sverige är cirka 1/3 av livmoderhalscancerfallen under 40 år. Således kan en stor del av de patienter som får diagnosen vara aktuella för fertilitetsbevarande kirurgi.

Ett flertal riskfaktorer för lokalt återfall efter radikal trakelektomi har identifierats i retrospektiva analyser. I en studie från Frankrike 2002 fann man att en tumörstorlek på > 2 cm innebar en fyra gånger högre risk för återfall jämfört med en tumörstorlek på < 2 cm 32b08ad3-6b23-48f8-b1d2-f300317bd23a1939272192711. Liknande resultat har redovisats i senare studier dde0051b-6949-4025-88a7-721dcc658bc51949272192711.

Risken för lokalt återfall förefaller vara jämförbar mellan kvinnor med adenokarcinom och skivepitelcancer, även om en något högre återfallsfrekvens sågs bland adenokarcinom i en sammanställning från Charitékliniken i Berlin 2c033b50-c3c9-4a28-a1c1-ebbdc6650ebc1959272192711. Småcellig neuroendokrin livmoderhalscancer har dålig prognos, och denna samt annan högriskpatologi utgör kontraindikation för radikal trakelektomi 9749ff38-869d-4bbb-8c0b-98d6bc376836196927219271119761234-db0c-4975-b574-52867dc13feb1979272192711.

Om ovanstående urvalskriterier tillämpas är det onkologiska resultatet mycket gott med en återfallsrisk på 1,9 % (ART) och 2,9 % (VRT) dde0051b-6949-4025-88a7-721dcc658bc51949272192711. I en fall–kontroll-studie från Toronto, Kanada, med 90 patienter där man jämförde VRT med RH var det ingen signifikant skillnad mellan metoderna med en 5‑årsöverlevnad på 99–100 % 4710516e-7308-4ab8-abc9-4afe7db5f7011989272192711.

Det är oklart huruvida man kan överföra SHAPE-studiens resultat till fertilitetsbevarande kirurgi vid stadium IB1. Dock förefaller det säkert att utföra enkel hysterektomi förbehållet vissa kriterier, se ovan avsnitt om kirurgiska principer 27772fa4-3d66-4385-97b3-c9844054e4ac1449272192711, vilket torde kunna appliceras på fertilitetsbevarande kirurgi på så sätt att ett mindre radikalt ingrepp kan utföras i många fall. Eftersom det i nuläget råder oklarhet kring vilka evidens det går att luta sig mot bör alla fall som är aktuella för fertilitetbevarande kirurgi i stadium IB diskuteras på nMDK trakelektomi, se MDK-kapitlet.

Vid bedömning av obstetriskt utfall efter radikal trakelektomi bör man beakta i vilken grad kvinnorna aktivt försökt bli gravida, och i Speisers material från 2011 var denna andel endast drygt 35 % 54a91182-db34-49b7-a495-90644513fa031999272192711. Kvinnor som genomgått radikal trakelektomi har i första trimestern samma missfallsfrekvens som övrig befolkning, i vissa studier en lätt ökad risk för missfall i andra trimestern (5–14 % risk för missfall), men en klart ökad risk för prematurbörd relaterad till kort cervix 951fc533-d2c9-4c57-8a7c-57792e39dfa1200927219271103d7b472-e905-40d8-b30d-89330c100ce22019272192711.

I en prospektiv studie omfattande 125 kvinnor som genomgått VRT blev 58 kvinnor gravida och totalt förekom 106 graviditeter. 20 % fick missfall i första trimestern, 3 % i andra. 4 % födde prematurt < 32 veckor c412a930-72e5-4ce3-b5e1-d4cecbffd7ad2029272192711. Resultaten är jämförbara, men något bättre än i uppföljande studier sammanfattade av Plante et al. 2013 7879fbd3-02a1-4578-b833-5ec1d0410e732039272192711. I en sammanställning av det obstetriska resultatet efter robotassisterad radikal trakelektomi (RRT) från Sverige, noterades ett mycket högt graviditetsutfall på 81 % med 94 % födslar i tredje trimestern 476b903a-353e-4481-af57-a8dc802f120a1529272192711. Resultaten har bekräftats i en senare, större sammanställning från både svenska och internationella sjukhus som visade ett graviditetsutfall på 80 % samt 86 % födslar efter graviditetsvecka 32 001c1d1f-c2c3-442c-ae69-b0f3429fdf602049272192711.

Liknande obstetriskt resultat kunde även ses i en retrospektiv studie från Västragötalandsregionen på VRT, där tillika långtidsuppföljd livskvalitet (global health statusscore) påvisades vara hög. Det kunde även konstateras i en senare studie från Skåne på RRT 204. En dansk studie på livskvalitet under det första året efter VRT visade på en försämrad livskvalitet där man jämfört med friska kontroller 12dfcc0c-6d69-4c21-996a-0f594f0d71242059272192711. I alla tre studier på livskvalitet var studiepopulationerna små (18–33 patienter).

Radikal trakelektomi kan övervägas vid tumörer med storlek > 2 cm, företrädesvis skivepitelcancer, förutsatt en gynnsam lokalisation (distal/exofytisk tumör) med tillräcklig (> 10 mm) tumörfri cervixlängd. Dessa fall ska diskuteras på MDK och genomgå såväl MRT som avancerat ultraljud för att så långt som möjligt utesluta mer proximal tumörutbredning.

Neoadjuvant cytostatikabehandling (NACT) i syfte att möjliggöra fertilitetsbevarande kirurgi vid tumörer > 2 cm används vid ett flertal centra. Efter NACT och tumörutvärdering rekommenderas oftast en inledande portvaktskörtelbiopsi för att utesluta körtelmetastasering. I en översikts­artikel av Kol et al. rapporteras en återfallsrisk på cirka 10 % vilket är jämförbart med utfallet efter radikalkirurgi 3f2565ab-d23b-4a2c-88b6-3437137192e12069272192711. Fertilitetsutfallet var tämligen lågt och av oklar anledning valde så få som 39 % av kvinnorna att försöka bli gravida efter genomgången behandling. Av dessa lyckades 70 % där 63 % av uppnådda graviditeter resulterade i ett levande fött barn (17 % av behandlade kvinnor). Prematuritetsrisken var 46 %. Erfarenheten av neoadjuvant cytostatikabehandling följt av trakelektomi är begränsad och långtidsresultaten osäkra. Fertilitetsbevarande behandling vid tumörer > 2 cm bör därför användas med stor försiktighet.

Närheten till stora kärl, uretär, blåsa, tarm och nerver medför risker för såväl peroperativa som postoperativa komplikationer. Olika operationstekniker (öppen, laparoskopisk med eller utan robotassistans) har ett varierande spektrum av komplikationer. Den peroperativa dödligheten är mycket låg, < 1 % 86d15c8c-682c-4f91-9967-ba77eff02d4f207.

Allmänna komplikationer såsom tromboembolism och ytliga och djupa infektioner förekommer, men har minskat med profylax samt minimalinvasiv kirurgi c7cb3253-cf03-4088-9c54-2a64b9a94a082089272292711. Större blodförluster liksom behov av blodtransfusion var tidigare relativt vanligt, men har minskat kraftigt efter implementering av minimalinvasiv kirurgi (10–20 %). Robotassisterad kirurgi förefaller vara associerad med lägre blodförluster än traditionell laparoskopisk teknik daf066db-1c78-451c-a89b-dc7cacdc8bd72099272292711. Skador på nerver som tillhör det autonoma nervsystemet är vanligt med funktionsstörningar av blåsa, tarm och sexuell funktion. Initial avlastning av urinblåsan med noggrann kontroll av residualurin är viktig i det tidiga postoperativa förloppet.

Cirka 1–2 % av patienterna med radikal hysterektomi utvecklar uretärfistlar. Robotassisterade ingrepp förefaller vara associerade med lägre frekvens urinvägskomplikationer än konventionell laparoskopisk teknik daf066db-1c78-451c-a89b-dc7cacdc8bd72099272392711. Tarmfistlar är sällsynta och är associerade med peroperativ skada av rektum. Postoperativa adherenser ledande till ileus har beskrivits hos upp till 5 % efter öppen kirurgi 47b41438-0662-4534-a913-9327cdf605182109272392711.

Skador på nerver i lilla bäckenet rapporteras vara 1–2 %. Vanligast är skador på n. obturatorius vid lymfkörtelutrymningen medan andra skador har med uppläggning och självhållande retraktorer att göra 63e0d483-ab0e-4ea9-a03b-979e8cdf4db02119272492711. N. genitofemoralis är också utsatt vid pelvin lymfadenektomi och skador är relativt vanliga fa64c720-e6af-4612-8bad-f68fc9ca8f732129272492711.

På grund av det autonoma nervsystemets närhet till cervix finns stor risk för peroperativa skador med effekter på blås-, tarm- och sexualfunktion. Påverkad blåsfunktion med olika grader av neurogen blåsrubbning ses hos upp till 80 % av opererade kvinnor. Den kan variera från en minskad känsla av blåsfyllnad till en komplett förlust av blåsfyllnadskänsla. Successiv förbättring sker inom första året men i en enkätstudie hade 16 % kvarvarande symtom 5 år efter operation och behövde använda bukpress för att tömma blåsan 0d433fe4-9ae7-4216-aede-489d13e3d7a32139272492711. Nervsparande kirurgisk teknik minskar sannolikt riskerna för påverkan på det autonoma nervsystemet, åtminstone gällande blåsfunktion 1c95c039-52a6-44e9-81c0-bb13e06409f12149272492711.

Ansträngningsinkontinens kan uppstå efter radikal hysterektomi med successiv förbättring under det första året. Eftersom många använder bukpress vid blåstömning måste man ta hänsyn till detta inför en eventuell inkontinensoperation.

Störningar av tarmfunktionen inkluderar förstoppning, lös avföring och besvärande trängning till defekation. Även dessa störningar är kopplade till skador på det autonoma nervsystemet 92a5a7fd-0e32-4a66-ad28-6b948d3cf55d2159272492711.

Defekter i vaginaltoppen, eventuellt med framfall av tunntarm, varierar mellan olika operationsmetoder med en genomsnittlig frekvens på cirka 0,4 % vid laparotomi och en betydligt högre förekomst efter minimalinvasiv kirurgi d8a2b842-6fd3-4a4f-90df-87001e6161562169272592711. Efter robotkirurgi finns rapporter på upp till 10 % och man har spekulerat i om detta kan vara ett resultat av elektrokirurgi 9ed396d2-7382-4a7e-b379-b066cd181f6f2179272592711da77d7a5-e346-46b8-aea9-73977252a2192189272592711.

I det tidiga förloppet är läckage av lymfvätska vanligt men upphör i regel spontant.

Symtomgivande lymfocelen uppstår i 5–34,5 % 86d15c8c-682c-4f91-9967-ba77eff02d4f207927269271188e746ef-0a2f-4e87-acc1-83979657c6a72199272692711 men behöver inte åtgärdas om de inte påverkar urinvägar eller ger symtom. Ultraljudsledd perkutan punktion med inläggning av dränerande kateter kan prövas, men medför viss risk för infektion. Eventuellt kan kirurgisk fenestrering behövas.

Lymfödem kan uppstå efter lymfkörtelutrymning och då ge svullnad, tyngdkänsla, värk och i vissa fall rörelseinskränkningar. I en enkätstudie angav 25 % måttliga till svåra besvär 5 år efter operation 0d433fe4-9ae7-4216-aede-489d13e3d7a32139272692711. Vissa studier har visat att ett ökat antal exstirperade lymfkörtlar ökar risken för lymfödem 7fd07646-252e-41d3-ba68-6c9d2bb73bb32209272692711bdb78833-12c1-446e-8591-1342150de0f92219272692711, medan andra studier inte kunnat bekräfta detta. Stora lymfocelen (> 50 mm) förefaller öka risken för framtida lymfödem 93a3d6ce-abb8-4ac9-b2f2-fb07fe40c8be2229272692711.

Enligt ovanstående rekommendationer ska patienter med lokalt avancerad sjukdom i första hand erhålla kombinerad cytostatika- och strålbehandling. Ett undantag kan emellertid utgöras av lokalt avancerad sjukdom utan engagemang av bäckenväggar (stadium IVA). I dessa relativt sällsynta fall kan kurativ exenteration övervägas som alternativ till kombinerad cytostatika- och strålbehandling om patientens allmänna tillstånd tillåter detta mer omfattande kirurgiska ingrepp; se vidare avsnitt 16.5 Kirurgisk behandling av återfall och 17.5 Tarm- och urinvägshinder, fistlar. Retrospektiva analyser från europeiska centrum talar för en relativt god 5-årsöverlevnad på drygt 50 % 4ac2274e-ca83-491e-b781-31a2bce61a962239272892711ffbe0977-9ea4-4bac-aaa7-36981f20a3692249272892711.

Effekten av strålbehandling fortgår i minst 3 månader efter att behandlingen avslutats. Efter definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling, avsnitt 10.3.1, görs en första behandlingsevaluering efter 3–6 månader med MRT och/eller PET-DT. Vid misstanke om resttumör görs en individuell bedömning som kan innebära histologisk verifiering av viabel tumör alternativt exspektans och ny bilddiagnostik efter ytterligare 3 månader för nytt ställningstagande till histologisk verifiering av resttumör.

Få studier redovisar värdet av kompletterande kirurgi efter primär strålbehandling. En randomiserad studie där patienter med livmoderhalscancer i stadium IB2–IIB behandlades med kombinerad cytostatika- och strålbehandling följt av antingen brachyterapi eller radikal hysterektomi med lymfkörtelutrymning pelvint och paraaortalt visade samma överlevnad i bägge grupperna. Kirurgin utfördes 4–6 veckor efter avslutad extern strålbehandling 4e5248fe-ed51-4af9-b030-974e4c44f99a2259272992711. Eftersom brachyterapi är av avgörande betydelse vid adekvat strålbehandling, behöver resultaten tolkas med försiktighet.

En retrospektiv multicenterstudie från Frankrike 2010 inkluderade 171 patienter med livmoderhalscancer i stadium IB2 och IIA2–IVA. Dessa behandlades på tre centrum där alla fick kombinerad cytostatika- och strålbehandling, men sedan skiljde sig behandlingen åt. Antingen gavs preoperativ brachyterapi följt av enkel eller radikal hysterektomi alternativt enbart brachyterapi. Man fann inga statistiskt säkerställda skillnader i grupperna, men en tendens till bättre överlevnad i kirurgigruppen. Däremot fann man ingen tendens till förbättrad överlevnad i den grupp av patienter som genomgått radikal kirurgi jämfört med enkel hysterektomi och fler biverkningar i den förra gruppen. Konklusionen var att om man ska göra hysterektomi på grund av resttumör är enkel hysterektomi det som rekommenderas 43a0ebcf-2811-4d24-bc0d-544dc59efca92269272992711.

Kirurgisk lymfkörtelutrymning inför kombinerad cytostatika- och strålbehandling kan syfta till att dels styra strålfältet (dvs. utvidgat fält vid spridning till körtlar vid iliaca communis eller paraaortalt), dels avlägsna bilddiagnostiskt upptäckta metastaser. Det är ovanligt att patienter med livmoderhalscancer endast har paraaortal lymfkörtelmetastasering utan samtidiga pelvina körtelmetastaser fd0b7b01-298c-4c2f-9098-b2375a582ab5889273092711. Paraaortal spridning är korrelerad till lymfkörtelmetastaser vid iliaca communis, bilaterala körtelmetastaser och multipla pelvina körtelmetastaser 91f2befa-11e4-46a4-a40b-5f753995260a1119273092711.

Vid makroskopisk pelvin körtelmetastasering beskrev Kupets et al. en teoretisk överlevnadsvinst hos 1 % av patienterna med stadium IB, 2 % med stadium IIB och 4 % med stadium IIIB, och man konkluderade att randomiserade studier skulle behöva vara så stora för att visa signifikanta skillnader att de inte skulle kunna genomföras adc17f1e-fca9-4f2f-8e39-e30a0160b76f2279273092711. I en nyligen publicerad retrospektiv analys från Frankrike som omfattade 647 kvinnor observerades en överlevnadsvinst (HR 0,43) för gruppen (n = 377) som genomgått kirurgisk stadieindelning innan definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling 9dd66c3f-09fe-4c43-81d4-00f6ccb460f62289273092711. Liknande resultat har även rapporterats av Marnitz som fann att hos de patienter där det gick att avlägsna mer än fem positiva körtlar levde patienterna längre än de där mindre än fem körtlar avlägsnades. Författarna menade att laparoskopisk kartläggning inklusive lymfkörtelutrymning har ett värde för patienten 9386d12a-7512-4803-a4e2-05f61011bda92299273092711. I studien ingick inte utredning med PET-DT och omfattningen av den kombinerade cytostatika- och strålbehandlingen framgår inte, varför resultaten är svårvärderade.

En prospektiv randomiserad studie av lokalt avancerade tumörer i stadium IIB–IV där 29 patienter stadieindelades kliniskt och 32 patienter genomgick laparoskopisk lymfkörtelutrymning fick avbrytas i förtid då den progressionsfria överlevnaden var sämre i gruppen lymfkörtelutrymda. Uppföljningen visade att även överlevnaden var signifikant sämre i kirurgigruppen 4710516e-7308-4ab8-abc9-4afe7db5f7011989273092711. Studien har kritiserats på grund av stora behandlingsskillnader mellan grupperna. I den prospektiva Uterus-11 studien randomiserades sammanlagt 240 kvinnor med lokalt avancerad livmoderhalscancer stadium IIB–IVA till endera kirurgisk stadieindelning följt av definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling alternativt enbart definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling b32f2a0e-4bfa-4502-954a-e62635f4e7382309273092711. Resultaten från studien visade ingen skillnad i återfallssfri överlevnad mellan armarna, trots att kirurgisk stadieindelning resulterade i stadieuppgradering i 33% av fallen 97648112-0f04-4cfc-ad8d-ccd5b9af473f1469273092711.

Incidentell eller ockult livmoderhalscancer innebär att man oväntat diagnostiserar livmoderhalscancer vid hysterektomi p.g.a. annan indikation. Förekomsten är några procent av alla fall av livmoderhalscancer, enligt internationella studier 5–10 % c9650876-f25e-42be-be1b-9a7c6d4d63f523192731927110f243200-c6e4-431d-906c-1c340e766af82329273192711. Fullständig utredning, såsom vid nyupptäckt livmoderhalscancer, rekommenderas inkluderande klinisk undersökning i anestesi och bilddiagnostisk utredning. Ockult livmoderhalscancer kan inte stadieindelas enligt FIGO utan klassificeras enligt TNM f6fcb0ab-9a8a-42a6-a068-5c61b78814ba2339273192711. Det primära valet av behandling är kirurgi eller adjuvant kombinerad cytostatika- och strålbehandling. Behandlingsvalet bör följa samma principer som angivits för primärbehandling vid livmoderhalscancer.

PAD-verifierad ockult livmoderhalscancer som klassificeras som mikroinvasiv 1A1 kan betraktas som färdigbehandlad 0f243200-c6e4-431d-906c-1c340e766af82329273192711. Vid förekomst av LVSI eller vid stadium IA2 bör lymfdiagnostik övervägas samt vid 1B1 ≤ 10mm invasionsdjup bör kompletterande lymfadenektomi genomföras.  Fall med en tumörstorlek motsvarande FIGO-stadium ≥ IB1 med invasionsdjup > 10mm, 1B2 eller högre,  är otillräckligt behandlade med enbart enkel hysterektomi 232 och bör genomgå resektion av parametrier, övre kolpektomi samt pelvin lymfadenektomi. Vid endocervikala adenocarcinom Silva A kan man emellertid avstå från ytterligare kirurgi (inklusive lymfkörteldiagnostik).

Fall av ockult livmoderhalscancer med tumörväxt i resektionsränder eller fynd av makroskopisk tumör i den vaginala resektionsranden (definitionsmässigt motsvarande FIGO-stadium II, dvs. TNM-stadium T2) rekommenderas kombinerad cytostatika- och strålbehandling. Samtliga fall av ockult livmoderhalscancer bör diskuteras på MDK.

Cancerutveckling i cervix efter subtotal hysterektomi utgör en liten men ej försumbar andel av all livmoderhalscancer. Få studier finns publicerade om stumpcancer. I två svenska retrospektiva studier anges andelen till cirka 2 % av all livmoderhalscancer och att den har varierat över tiden men inte överstigit 3 % 43599cba-0c83-42f8-9c5a-1cec10b6a72b2349273292711db71e9ba-1fca-4005-ac15-1f15f3e45dea2359273292711. I två franska retrospektiva studier anges andelen stumpcancer något högre, 5,5–6,6 % 937abcba-546e-4c04-a36c-39bcdb858f24236927329271149292ece-6a15-42b5-bb6c-e5f42e1969312379273292711, men här har man också inkluderat fall av cancer in situ.

I en stor svensk retrospektiv studie från Radiumhemmet, omfattande över 8 000 patienter med livmoderhalscancer, hade 161 stumpcancer (2 %). Tiden mellan operationen med subtotal hysterektomi och diagnosen av stumpcancer var i medel 17,6 år, men varierade mellan 1 och 46 år db71e9ba-1fca-4005-ac15-1f15f3e45dea2359273292711.

Över 80 % av patienterna med stumpcancer har symtom i form av olaga blödningar (intermenstruella blödningar, coitusblödningar eller postmenopausala blödningar) eller flytningar. Symtomen har i genomsnitt funnits 3–4 månader innan diagnos. Åldern vid diagnos är cirka 10 år högre än för patienter med intakt uterus. Stadierna vid diagnos är också högre hos patienter med stumpcancer jämfört med patienter med livmoderhalscancer med intakt uterus 43599cba-0c83-42f8-9c5a-1cec10b6a72b2349273292711. Dessa patienter har i stor utsträckning inte gått på cytologikontroller, vilket är en faktor att uppmärksamma, dvs. kvinnor som genomgår subtotal hysterektomi behöver tydligt informeras om behovet av fortsatt cellprovskontroll.

Invasiv livmoderhalscancer i en cervixstump diagnostiseras, såsom övrig livmoderhalscancer, med PAD från riktad biopsi vid kolposkopi eller konisering. Utredningen följer därefter den vid livmoderhalscancer med bevarad uterus, dvs. klinisk stadieindelning inklusive bilddiagnostik.

Den kirurgiska behandlingen av stumpcancer finns publicerad huvudsakligen i form av fallbeskrivningar a400012e-5b0c-48bf-ab62-eb46b4155b1c2389273292711c7462f10-684a-430a-a63e-c2bffc3cdc892399273292711777299cd-276f-4c0b-bd00-a2e35f3e33cd2409273292711e4cada80-bf9e-409f-8056-df8cd246f38e241927329271141efe48c-5cfa-48ef-94e8-49b6294691af2429273292711e98fd636-e7e6-42ce-b04d-eddee4cf0bdc2439273292711. De stora retrospektiva studierna innefattar huvudsakligen strålbehandling som primär behandling.

Den kirurgiska behandlingen följer i princip samma riktlinjer som för livmoderhalscancer vid intakt uterus.

Prognosen hos patienter med skivepitelcancer i cervix är densamma hos fall med stumpcancer jämfört med fall som diagnostiseras med livmoderhalscancer med intakt uterus, baserat på patienter som huvudsakligen fått strålbehandling som primär behandling. Fall av stumpcancer med adenokarcinom rapporteras ha en sämre prognos db71e9ba-1fca-4005-ac15-1f15f3e45dea2359273292711937abcba-546e-4c04-a36c-39bcdb858f24236927329271149292ece-6a15-42b5-bb6c-e5f42e1969312379273292711, men detta är baserat på små material. Risken för komplikationer av strålbehandling är dock större hos fall med stumpcancer jämfört med fall där uterus är intakt. Det beror på förändrad anatomi och adherenser i buken efter subtotal hysterektomi, åtminstone med dåtidens behandlingsmetoder.

Den rådande behandlingen för lokalt avancerad livmoderhalscancer (stadium IB3, IIA2–IIB) i dag i Sverige är kombinerad cytostatika- och strålbehandling se avsnitt 10.3.1 Definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling. Vid dessa stadier förekommer lymfkörtelmetastasering i hög grad e804e01f-cf68-45b8-b4d0-47b9ee6315c71139273392711a63a4cc2-bb6e-40c7-bc0f-12beef0ce24924492733927115ed7ae5e-a0c9-4b1e-a0da-b6a392d582d02459273392711, se avsnitt 9.2.1 Spridning till lymfkörtlar. För att minimera risken för biverkningar av kirurgi följt av adjuvant behandling har man därför övergivit primärkirurgi vid lokalt avancerad livmoderhalscancer till förmån för definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling ca58b6a3-1463-4447-9f2e-37a6d39e10731369273392711.

Ett flertal singelcenter-studier och icke-randomiserade studier finns att tillgå vad gäller NACT följt av kirurgi vid lokalt avancerad livmoderhalscancer. Man har funnit en god tumörreduktion och kunnat minska det kirurgiska traumat och kunnat genomföra operationen med minimalinvasiv teknik. En Cochrane-översikt visar dock att i många studier har ett betydande antal patienter (45–100 %) även fått postoperativ adjuvant strålbehandling 0f472573-2dad-4b9b-9202-bd392e40850c2469273392711, vilket medför 2–3 gånger ökad risk för biverkningar av ≥ grad 3 2101d3d6-c0c1-498f-8162-eaa4e1b1d18f1839273392711. Enligt denna Cochraneöversikt är kombinerad cytostatika- och strålbehandling den rekommenderade behandlingen, men NACT kan vara ett alternativ vid bristande tillgång till modern strålbehandling, såsom i utvecklingsländer.

Nyligen presenterades en fas II-studie från Japan där 51 patienter med livmoderhalscancer i stadium IB2–IIB fått tre kurer neoadjuvant cisplatin och dose-dense (veckovis) paklitaxel. Vid komplett eller partiell respons utfördes radikal hysterektomi efterföljt av ytterligare två kurer cisplatin och paklitaxel. Denna metod gav en 2-årig sjukdomsfri överlevnad på 88 % och en total överlevnad på 94 % e2c3b65a-15b9-489c-aee3-615b31ae00322479273392711.

I en retrospektiv genomgång av 333 neoadjuvant behandlade patienter med lokalt avancerad livmoderhalscancer (stadium IB2–IIB) diskuteras postoperativ adjuvant behandling 248. För patienter som svarade optimalt på den neoadjuvanta behandlingen gick det lika bra vare sig de fick postoperativ strålbehandling eller cytostatikabehandling eller ingen behandling alls 248, vilket talar för en generell känslighet för eller resistens mot cytotoxisk behandling.

I en nyligen publicerad europeisk fas III-studie (EORTC protocol 55994) 8fafabe9-477a-47da-af04-f5c46357b2d12499273392711, där totalt 620 kvinnor med stadium IB2–IIB randomiserades till definitiv radiokemoterapi eller till minst tre cykler neoadjuvant cisplatin-baserad cytostatikabehandling följt av radikal hysterektomi, redovisades negativa resultat med likvärdig överlevnad mellan behandlingsarmarna 249. Resultat från en randomiserad fas III-studie med liknande design där sammanlagt 635 kvinnor med stadium IB2, IIA–B inkluderats 10e45d83-1b82-40b8-9626-176d67cc6a402509273392711 rapporterade signifikant bättre överlevnad i standardarmen (definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling).

Sammantaget finns idag inget vetenskapligt stöd för att rekommendera NACT följt av radikalkirurgi vid lokalt avancerad livmoderhalscancer.

Det finns endast begränsad kunskap om betydelsen av väntetiden från behandlingsbeslut till kirurgi, avseende tumörprogress. I en studie vid livmoderhalscancer i stadium ≤ IB1 (n = 123) sågs tumörprogress (storlek) hos 9 % i hela gruppen. Alla dessa hade en väntetid på > 28 dagar från bedömning av gynekologisk tumörkirurg till kirurgi, medan man inte såg progress hos någon vid en väntetid på < 28 dagar f557975f-78b4-419d-ac94-aceef2a9ad5e2519273492711. Endast en patient hade ett högre stadium vid kirurgi än vid diagnos (stadium IIB vs. IB1). Baserat på denna enda studie förefaller det ändå rimligt att eftersträva operation inom 1 månad, även om risken för progress är måttlig vid längre väntetid. Dock bör utrednings- och väntetiden minimeras även av psykologiska skäl, varför ingen definitiv maximalt acceptabel tidsgräns kan rekommenderas.

Sedan 1960-talet har flera studier för olika tumörsjukdomar visat att stråldoser till 45–50 Gy är effektivt för att eradikera subklinisk mikrometastasering med acceptabel toxicitet [252]. Resultat från en samlad analys av amerikanska så kallade ”patterns of care”-studier visar att en total stråldos motsvarande D_90 % > 85 Gy omräknat i 2 Gy-fraktioner (EQD₂) a/b=10 Gy, till HR-CTV (high risk clinical target volume; makroskopisk resttumör vid tiden för brachyterapi) behövs för att uppnå lokal kontroll i bäckenet [147]. Liknande data har visats i en retrospektiv analys från Wien där Dimopoulos och medarbetare konstaterar att en dos på D_90 % > 87 Gy (EQD₂) till HR-CTV minskar risken för lokalt återfall från 20 % till 4 % [148].

Vid bilddiagnostisk misstanke om lymfkörtelmetastaser bör dessa erhålla högre stråldos, så kallad boost. Patologiska körtlar definieras som FDG-PET positiva och/eller med kort axel > 1 cm på DT eller MRT, och/eller kort axel mellan 0,5–1,0 cm på MRT med patologisk morfologi: oregelbunden kant, hög signal intensitet och/eller rund form. I enlighet med tidigare erfarenheter, dos-kontrollstudier vid strålbehandling samt rekommendationer inom ramen för de pågående EMBRACE-studierna rekommenderas en sammanlagd dos (EBRT + BT) på 55–60 Gy för körtelmetastaser ≤  2 cm och 60–64 Gy för körtelmetastaser > 2 cm [253]. Boost kan ges integrerat (SIB, simultan integrerad boost) eller sekventiellt (direkt i anslutning till den initiala strålbehandlingen). SIB anses kunna minska dosen till OAR med bibehållen god dosfördelning till target. Det finns inga randomiserade studier som belyser vilka dosnivåer som anses tillräckliga för att eradikera makrometastaser.

Tillägg av cytostatikabehandling under pågående strålbehandling, syftar till att dels öka tumörcellernas känslighet för strålbehandlingen, dels utplåna eventuell subklinisk spridning utanför strålfältet. 1999 publicerades fem studier som visade att tillägg av platinumbaserad cytostatikabehandling under pågående strålbehandling förbättrade möjligheten till lokal kontroll och total överlevnad för samtliga stadier av livmoderhalscancer [149]. Detta har senare bekräftats i två metaanalyser av 24 respektive 15 studier [152, 153]. Generellt sett gäller att studierna är relativt heterogena, att försöksarmarna innehåller delvis olika cytostatikaregimer och att i två fall även adjuvant cytostatikabehandling givits efter avslutad kombinerad cytostatika- och strålbehandling. I en fördjupad analys av Vale och medarbetare finns en trend till att effekten på 5-årsöverlevnaden är större i tidiga än i sena stadier med en tioprocentig överlevnadsvinst för stadium IA–IIA jämfört med tre procent för stadium III–IVA. För hela populationen ses dock en signifikant åttaprocentig sjukdomsfri överlevnadsvinst (från 50 % till 58 %) och en sexprocentig total överlevnadsvinst (från 60 % till 66 %) efter fem år [153].

Strålbehandlingen är grunden för behandlingen och tillägg av konkomitant cytostatikabehandling får inte äventyra att strålbehandlingen kan fullföljas. Vid påverkat allmäntillstånd eller påverkade blodvärden prioriteras således strålbehandlingen över cytostatikabehandlingen, med undantag av behandling mot paraaortala lymfkörtlar. Vid uttalad toxicitet och avsaknad av patologiska lymfkörtlar paraaortalt bör strålbehandling mot bäckenet prioriteras, och det paraaortala delen kan tas bort från behandlingsplanen.

När platinumbaserad cytostatikabehandling planeras är det nödvändigt med adekvat njuravflöde, vilket kan medföra indikation för nefrostomi vid hydronefros även i avsaknad av symtom eller förhöjt kreatinin. Cisplatin konkomitant är standard of care för behandling av lokalt avancerad livmoderhalscancer. Dock cisplatins potentiella nefrotoxicitet, ototoxicitet och starkt ematogen effekt begränsar dess användning hos särskilda populationer. En metaanalys från 2018 har visat att veckovis karboplatin under strålbehandling ger en hög responsfrekvens och har en låg nivå av toxiska effekter med acceptabel progressionsfri och total överlevnadsgrad hos patienter med kontraindikationer för cisplatin [254].

Användning av immunoterapi (Pembrolizumab) i kombination med radiokemoterapi är sedan november 2025, godkänt i Sverige enligt Keynote A18 (ENGOT-cx11) studien, som undersökte effekten av tillägg av immunterapi till definitiv radiokemoterapi hos patienter med lokalt avancerad cervixcancer. Studien inkluderade 1 060 patienter från 176 centra i 30 länder med nydiagnostiserad cervixcancer FIGO 2014 stadium IB2–IIB med lymfkörtelpositiv sjukdom, eller stadium III–IVA oavsett körtelstatus.

Patienterna randomiserades till antingen pembrolizumab (PD-1-hämmare) + radiokemoterapi eller placebo + radiokemoterapi. Pembrolizumab/placebo gavs var tredje vecka i fem cykler, och därefter var sjätte vecka i ytterligare 15 cykler, eller så länge behandlingen hade effekt alternativt avbröts på grund av biverkningar [255, 256]. Den senaste analysen från KEYNOTE-A18 presenterades vid ASCO 2025 med finala uppföljningsdata där resultaten för både progressionsfri överlevnad (PFS) och total överlevnad (OS) förtydligas med längre uppföljningstid; medianuppföljning ca 41,9 månader, där risken för progression eller död minskade med cirka 28 % (HR ≈ 0,72) i pembrolizumab-armen. (24-månaders PFS: 70,6 % vs 59,7 %, 36-månaders PFS: 64,3 % vs 55,6 %, pembrolizumab vs placebo). Även en förbättrad total överlevnad (OS)kunde visas med HR för död ≈ 0,73 (95 % CI 0,57–0,94), 36-månaders OS: 81,8 % vs 74,4 %, 48-månaders OS: 75,4 % vs 70,2 % favor för pembrolizumab-armen.

Det var framför allt i gruppen FIGO 2014 stad III-IVA oavsett körtelstatus (tumörstadium T3/T4, N0/N+) där man såg störst nytta av behandlingen.  Det var ingen skillnad i hematologiska biverkningar mellan grupperna, men immunrelaterade biverkningar förekom hos 39% av patienterna som fick pembrolizumab jämfört med 17% i placebogruppen. Denna studie har tidigare lett till FDA och EMA godkännande av pembrolizumab i kombination med radiokemoterapi i FIGO 2014 stadium III-IVA oavsett PDL1 status. NT-rådet har i januari 2026 beslutat att inkludera den aktuella indikationen i sin generella rekommendation för PD1/PDL1-hämmare.

Brachyterapi (BT) är av avgörande betydelse i en framgångsrik behandling av livmoderhalscancer [155, 257]. Ordet brachy kommer från grekiskan och betyder ”nära”, dvs. brachyterapi är närbestrålning.

Definitionen av targetvolymer följer ICRU:s rekommendationer (ICRU 50, 62 och 83).

GTV, CTV och ITV relaterad till primärtumör

Hela cervix (inklusive primärtumören), uterus, del av vagina, parametrier, samt pelvina och ev. inguinala eller paraaortala lymfkörtelstationer ska ingå i ”clinical target volume” (CTV). Vid FIGO-stadium IIIA och IVA med växt i vaginas nedre tredjedel bör hela vagina samt inguinala lymfkörtelstationer inkluderas i CTV. Enligt EMBRACE II protokoll används benämning initial GTV och initial CTV vid targetdefinition inför EBRT och residual GTV samt residual CTV inför targetdefinition vid brachyterapi. I text nedan är benämningarna anpassade till svensk nomenklatur för strålbehandling (2024:11)

GTVT: Utbredning av den primära cervixtumören (inuti och utanför cervix) definierad med T2- viktad MRT, med stöd av klinisk undersökning och PET.

CTVT:  som uppdelas i

1. HR-CTVT: ska inkludera GTVT och resterande delen av cervix som inte infiltreras av tumör.
2. LR-CTVT: inkluderar den initiala HR-CTVT, hela uterus, parametrierna bilateralt, proximala vagina (20 mm marginal från det mest kaudala position av den initiala HR-CTVT) längs vaginalaxeln.

MRT vid diagnos (T2-viktad) av stadium IIB livmoderhalscancer med tumören genom hela livmoderhalsen med engagemang av båda parametrier. GTVT indikeras, vilket i detta fall är identiskt med det HR-CTVT. LR-CTVT inkluderar båda parametrierna, övre vagina och livmoderkroppen (från ICRU 88, 2015)

Schematiskt diagram för livmoderhalscancer, stadium IIB, som involverar större delen av livmoderhalsen med unilateral parametriell engagemang vid diagnos. Det GTVT (blå), HR-CTVT (röd) och LR-CTVT (grön) indikeras (EMBRACE II protokoll)

CTVN(E): elektiva lymfkörtelstationer i bäckenet inklusive patologiska körtlar, CTVN(E) bör nå ut till bäckenväggar och psoasmuskulaturen. GTV:er av patologiska lymfkörtlar (GTVNx) och deras CTV (CTVNx) ritas individuellt, de ingår i CTVN(E).

ITVT:  intern targetvolym som inkluderar LR-CTVT, inklusive interna rörelser baserat på standardiserad eller individualiserad marginal. Marginalen mellan CTVT och ITVT för primärtumör tar hänsyn till osäkerheter i storlek, form och position av CTVT hos patienten, vilket omfattar både rörelse mellan och inom fraktionerna. ITV definieras inte för elektiva lymfkörtelstationer (CTVN(E)) eftersom dessa inte påverkas av inre organrörelser.

ITV 45: sammanslagning av ITVT och CTVN(E). ITV_45 är grunden för det övergripande PTV som inkluderar CTVT och CTVN(E).

CTV/ITV-till-PTV-marginal skapas utifrån lokala förutsättningar. I Embrace II rekommenderas 5 mm ITV-45 till PTV marginal för både CTVT och CTVNx.

För utförligare definitioner av respektive CTV, se bilaga 1 ”Strålbehandling vid definitiv radiokemoterapi av cervixcancer, EBRT + BT”.

Risken för paraaortal (PA) lymfkörtelmetastasering ökar med stadium. I en stor retrospektiv studie med 621 patienter konstaterar författarna 5 % PA metastasering vid stadium I, 16 % vid stadium II och 25 % vid stadium III. Det är ovanligt att patienter med livmoderhalscancer endast har paraaortal lymfkörtelmetastasering utan samtidiga pelvina körtelmetastaser [258], utan detta är korrelerat till lymfkörtelmetastaser vid iliaca communis, bilaterala körtelmetastaser och multipla pelvina körtelmetastaser [111]. Misstänkta körtelmetastaser enligt MRT/DT bör om möjligt verifieras med punktion. Alternativt rekommenderas kompletterande undersökning med PET-DT och vid ökat upptag betraktas positiva körtlar som metastaser även utan punktion. Det finns inga entydiga studier om värdet av profylaktisk paraaortal körtelbestrålning vid livmoderhalscancer. 2016 publicerades en metaanalys där endast fyra randomiserade studier som jämför bäckenbestrålning (n = 506) och bäckenbestrålning och paraaortal bestrålning (n = 494) identifierades. I samtliga studier hade behandlingen givits med äldre stråltekniker, och i tre av studierna hade inte någon konkomitant cisplatin givits. I samtliga fall där en preterapeutisk staging utförts (87,5 %) fanns ingen spridning till paraaortala lymfkörtlar. Sammanfattningsvis minskade andelen paraaortala återfall (HR 0,35, p < 0,01) och andelen distansmetastaser (HR 0,69, p = 0,03) signifikant i gruppen som erhållit paraaortal bestrålning medan den cancerspecifika överlevnaden inte påverkades signifikant (HR 0,68, p = 0,06) [160]. På grund av olika skattningsskalor av behandlingsrelaterade biverkningar i de olika studierna gick det inte att dra några generella slutsatser rörande toxicitet.

I en förnyad metaanalys från Cochrane 2018 inkluderades endast tre av ovanstående studier p.g.a. metodologiska svagheter i den fjärde studien (ofullständig randomisering). Sammanfattningsvis konstaterade författarna en signifikant överlevnadsvinst vid paraaortal bestrålning (HR 0,67) och minskad risk för paraaortala återfall (RR 0,36). Man identifierade även en fjärde studie i vilken patienterna erhållit konkomitant cytostatikabehandling i båda armarna med en signifikant överlevnadsvinst för patienterna som erhållit paraaortal bestrålning (HR 0,37), men författarna till metaanalysen bedömde att den vetenskapliga kvaliteten på studien var så pass låg att inga övertygande slutsatser bör dras [161].

I en amerikansk studie från 1999 (RTOG 90-01) randomiserades 389 patienter med stadium IB eller IIA med en tumördiameter större än 5 cm, eller stadium IIB till IVA, till kombinerad cytostatika- och strålbehandling till bäckenet upp t.o.m. kota L4, eller bäcken och paraaortalt strålning utan konkomitant cytostatikabehandling. En uppdaterad analys av studien visade en tydlig fördel för armen med kombinerad cytostatika- och strålbehandling med en beräknad 5 årsöverlevnad för stadium IB och II respektive III och IVA på 79 % respektive 59 %, jämfört med 55 % respektive 45 % i armen som enbart erhållit EBRT [162].

Därutöver finns ett antal retrospektiva studier där man tillämpat modernare stråltekniker (IMRT) med konkomitant cisplatin, men med motstridiga resultat. I en liten enkelarmad studie från 2014 erhöll 32 patienter med PET-DT-positiva pelvina lymfkörtlar pelvin paraaortal EBRT. Jämfört med 47 matchade historiska kontroller konstaterar författarna en total respektive sjukdomsfri 3 årsöverlevnad på 87 % respektive 82 %, jämfört med 62 % respektive 54 % till förmån för patienterna som behandlats med paraaortal EBRT. Vidare konstaterade författarna inga PA-metastaser och färre distansmetastaser i gruppen som behandlats med PA-fält [163]. En taiwanesisk studie från 2017 visade att patienter i en högriskgrupp, definierade som FIGO 2009 stadium III–IVA eller med positiva pelvina lymfkörtlar, hade en signifikant bättre överlevnad vid både pelvin och paraaortal EBRT (n = 96) jämfört med enbart pelvin EBRT (n = 110) (HR 0,35, p = 0,02) utan någon signifikant skillnad i allvarlighetsgrad eller frekvens av biverkningar [164]. I motsats till dessa två studier publicerade Oh och medarbetare en studie 2017 som inte visade någon signifikant skillnad med avseende på paraaortala återfall eller tioårsöverlevnad mellan en kohort som enbart erhållit bäckenbestrålning (n = 74) jämfört med en kohort som behandlats med paraaortaltbestrålning (n = 52), men signifikant högre andel gastrointestinala biverkningar i den senare gruppen [165].

Multipla bäckenlymfkörtelmetastaser, bilaterala körtelmetastaser även om de är få, och metastaser vid iliaca communis ökar risken för paraaortala körtelmetastaser  [111]. Men indikationerna för vilka patienter som bör erhålla utökad PA-strålbehandling varierar mellan olika riktlinjer. Enligt europeiska ESGO:s riktlinjer från 2018 rekommenderas endast utökat strålning vid konstaterad paraaortal metastasering, medan amerikanska NCCN:s riktlinjer från 2019 rekommenderar att patienter med metastasering till lymfkörtlar vid iliaca communis eller paraaortalt bör erhålla ett kompletterande PA-strålbehandling [166]. Studieprotokollet för EMBRACE II har vidare indikationer och där rekommenderas PA-strålbehandling vid metastasering till iliaca communis, vid metastasering till fler än två pelvina lymfkörtlar, vid körtelmetastas över två cm eller vid bilateral pelvin körtelmetastasering.

Vid konstaterad paraaortal lymfkörtelmetastasering ges traditionellt PA strålbehandling samt eventuell boost mot positiva körtlar till en sammanlagd dos av 60–64 Gy. Risken är dessvärre stor för distansmetastaser i denna patientgrupp med en treårsöverlevnad på cirka 40 %, varför behovet av ytterligare studier för att utvärdera effekten av postradioterapeutisk cytostatikabehandling är stort [167, 258]. Behandling med PA bestrålning ökar även risken för biverkningar av ≥ grad 3 till 34–84 % för akuta biverkningar och till 14–40 % för seneffekter med konventionell teknik. Med IMRT-teknik mot bäckenet har man i små studier sett att biverkningsfrekvensen reduceras till cirka 23–76 % (akuta) respektive 10 % (sena) [167, 168].  

1991 publicerades en av de första artiklarna som försökte definiera toleransnivåerna för olika organ vid EBRT utifrån hur stor volym av organet som bestrålades [169]. År 2010 publicerades en omfattande genomgång av studier och litteratur på området inom ramen för QUANTEC-nätverket, ”quantative analyses of normal tissue effects in the clinic” [259]. Vid EBRT av bäckenet är det framför allt rektum, urinblåsa, tunntarm och höftleder som traditionellt har betraktats som riskorgan, ”organs at risk” (OAR) [171]. Ovarierna har en så pass låg toleransnivå att de vid definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling sällan går att ta hänsyn till. Se även avsnitt 10.3.2 för diskussion kring ooforopexi. Ett ökat intresse finns även för att definiera toleransnivåer för benmärg och vagina inklusive den integrerade dosen från brachyterapi [171, 172]. Vid behandling av paraaortala lymfkörtelstationer måste man dessutom ta hänsyn till njurar och medulla. Se Bilaga 1 Strålbehandling vid definitiv radiokemoterapi av cervixcancer, ERBT + BT för doskriterier.

I en randomiserad fas III-studie publicerad 2021 kunde man visa att EBRT given med bildstyrd IMRT-teknik signifikant minskade toxiciteten efter strålbehandling utan att försämra risken för återfall jämfört med konventionell behandlingsteknik [173]. I studien hade 300 patienter planerade för adjuvant radio(kemo)terapi randomiserats mellan de två behandlingsteknikerna. Patienterna utvärderades kliniskt, radiologiskt samt med validerade enkäter. Med en medianuppföljningstid på 46 månader kunde man visa att den kumulativa 3-årsincidensen av senbiverkningar av grad ≥ 2 var 28,1 % efter IMRT jämfört med 42,9 % efter konventionell behandling. Mest uttalad var skillnaden vad gäller toxicitet relaterat till tarmkanalen, men för alla rapporterade biverkningar var frekvensen lägre efter IMRT jämfört med efter konventionell behandling. Detta är den första randomiserade fas III-studien i ämnet och ger tydligt stöd för användandet av IMRT-teknik vilket bekräftar vad man tidigare funnit i flera retrospektiva studier.

I en metaanalys av Yang och medarbetare av 13 studier med sammanlagt 222 patienter behandlade med IMRT-teknik jämfört med 233 med konventionell EBRT, konstateras att rektumvolymen hos dem som erhöll 45 Gy (V45Gy) var 39,5 % mindre till förmån för IMRT-gruppen och motsvarande tunntarmsvolym (V45Gy) 17,3 % mindre. Man kunde dock inte konstatera någon signifikant skillnad för motsvarande volymer till urinblåsa eller benmärg [77].

För utförligare definitioner av toleransnivåer och för respektive OAR, se Bilaga 1 Strålbehandling vid definitiv radiokemoterapi av cervixcancer, ERBT + BT.

Brachyterapi är av avgörande betydelse i en framgångsrik behandling av livmoderhalscancer [155, 257]. Då tumörvolymen (gross tumour volume, GTV) är en av de mest betydelsefulla prognostiska faktorerna för lokal kontroll är det av väsentlig betydelse att behandla hela GTV med tillhörande subklinisk tumörvolym (clinical target volume, CTV) till en tillräckligt hög dos.

Historiskt har brachyterapi mot livmoderhalscancer givits med intrakavitär behandling (IC BT) med grund i punktdoser och standardiserade dosplaner. Behandlingstekniken har utvecklats i takt med den medicintekniska utvecklingen. Denna utveckling har inneburit övergång från 2D till 3D baserad metod, först till DT och senare MRT, rekommenderat i både europeiska och amerikanska guidelines [174, 176-180, 183, 260], så kallad image-guided brachytherapy, IGBT, eller image-guided adaptive brachytherapy, IGABT, när man tar hänsyn till tumörkrympning över tiden.

En arbetsgrupp inom GEC-ESTRO introducerade år 2000 3D-baserad dosplanering för brachyterapi. En gemensam terminologi utarbetades och MRT-baserad behandlingsplanering infördes. Beroende på återfallsrisken och därmed targetdosen delar man in target i högrisk-CTV (HR-CTV) och intermediärrisk-CTV (IR-CTV) [174]. IR-CTV är den tumörvolym som föreligger vid start av den externa strålbehandlingen och HR-CTV är den tumörvolym som föreligger vid start av brachyterapi [174]; se Bilaga 1 Strålbehandling vid definitiv radiokemoterapi av cervixcancer, EBRT + BT.

Den primära vinsten vid denna teknik är möjligheten att anpassa och konformera den höga dosen från brachyterapi till anatomin och tumörutbredningen hos varje individuell patient, anpassad till både eventuell tumörkrympning från extern strålbehandling och cytostatikabehandling, samt läge av närliggande riskorgan (blåsa, rektum, sigmoideum, tunntarm och vagina) [182, 184]. Rapporterade data för seneffekter i EMBRACE-I-studien visade fördelaktiga resultat i jämförelse med publicerad litteratur om 2D brachyterapi, framför allt när det gällde mag-tarm-morbiditet, vaginal morbiditet och uppkomst av fistlar [261].

Förutom kliniska undersökningar, med angivande av tumörvolym i tre dimensioner (+ teckning), görs i dag MRT för bedömning av tumörstorlek och tumörutbredning både vid diagnos och inför brachyterapi. Marginalerna för targetvolymen bestäms med hänsyn till tumörkrympning.

Brachyterapi ges antingen efter avslutad extern behandling, eller parallellt under den senare delen av den externa strålbehandlingen, tidigast efter 36 Gy.

Bildtagning vid brachyterapi med applikatorn på plats sker optimalt med MRT vid varje fraktion, alternativt MRT vid första och därefter DT. T2 viktade para-axiala bilder bör användas för rekonstruktion, för att underlätta bör samma vinklig på bilderna användas vid alla fraktioner. Se Figur 1: Snittjockleken bör ej vara större än 3 mm. Targetinriting och applikatorrekonstruktion bör ske på samma bildunderlag för att undvika osäkerheter. Se mer detaljerade aspekter i Bilaga 1 Strålbehandling vid definitiv radiokemoterapi av cervixcancer, EBRT + BT.

Figur 8. Förslag på vinkling av bilder vid MRT. Hämtat ur: Dimopoulos et al, R&O, 2012 [178].

I GEC-ESTRO:s rekommendationer för IGABT för brachyterapi vid livmoderhalscancer ingår kumulativa dos-volymhistogram (DVH). Dos-volym-parametrarna D90 % och D98 % för GTVT, HR-CTVT och IR-CTVT är den lägsta dosen som givits till 90 och 98 % av respektive volym:[176]. Ekvivalent stråldos i 2 Gy/fraktion (EQD₂) med a/b=3 Gy för riskorgan samt a/b=10 Gy för tumör. För riskorganen vid brachyterapi (rektum, sigmoides,blåsa och vagina) beräknas den lägsta dosen i den med högst dos bestrålade vävnadsvolymen närmast applikatorn i 0,1 cm³ och 2 cm³.

Lokal tumörkontroll på 96 % för stadium IIB och 86 % för stadium IIIB vid 3-årsuppföljning har rapporterats med 3D ”conformal” EBRT +/- cytostatikabehandling plus MRT-ledd intrakavitär brachyterapi inklusive interstitiella nålar vid avancerad sjukdom, D_90 % ≥ 85 Gy. Cancerspecifik 3-årsöverlevnad var 84 % för stadium IIB och 52 % för stadium IIIB [186].

Det pågår multicenterstudier av IGABT från Universitetssjukhuset i Wien, Österrike: EMBRACE (European study on MRI-guided brachytherapy in locally advanced cervical cancer). I juni 2014 var 1 140 patienter registrerade i EMBRACE. Under 2016 startade EMBRACE II baserat på klinisk evidens från tidigare EMBRACE-studier (EMBRACE I, retro-EMBRACE) [187, 188]. Resultatet från EMBRCE-II ligger till del som grund för de förändringar som implementerats i detta vårdprogram 2026.

Typiska biverkningar från brachyterapin såsom lokal inflammation, fibros, telangiektasier, ulceration, nekros och fistlar uppstår huvudsakligen i begränsade volymer i anslutning till applikatorn och vid höga doser (> 70–80 Gy), medan biverkningar från hela organ i form av generell inflammation, fibros och telangiektasier uppkommer efter bestrålning av helt organ med intermediära eller höga doser (60–70+ Gy) [262].

Brachyterapi ges med efterladdningsteknik med en stegande strålkälla, där olika dosrater (stråldos per tidsenhet) kan användas. I Sverige används i dag endast högdosrat brachyterapi (HDR-BT) och i liten utbredning pulsad dosrat brachyterapi (PDR-BT) där iridium (Ir-192) används som strålkälla. HDR-BT ges på en strålbehandlingsavdelning och själva behandlingen tar kort tid, vanligtvis 15–20 minuter, medan PDR-BT ges i strålskyddade rum på en vårdavdelning och där behandlingstiden varierar, beroende på targetdos och antalet pulser. Se vidare avsnitt 13.6.2 Omvårdnad i samband med brachyterapi. För båda teknikerna tillkommer tid för applikation, bilddiagnostik, targetdefinition och dosplanering utöver själva behandlingstiden.

För bestämning av targetvolym och riskorgan samt dosplanering krävs om möjligt MRT-undersökning med applikatorn på plats, optimalt inför varje fraktion [174], eller som minimum vid första brachyterapi-fraktionen följt av DT vid efterföljande fraktioner [191]. Diagnostisk MRT (T2-viktad) bör utföras några dagar före första brachyterapi för utvärdering av tumörutbredning.

Patienten är i generell eller spinal anestesi vid applikation av instrumenten. Val av applikatormodell och storlek görs utifrån tumörens utbredning samt anatomi. Kombination av nålar tillsammans med applikator ska användas när det krävs för targettäckning samt för att skona riskorgan. Vid applikation kan transabdominalt ultraljud användas som guide, detta för att undvika perforering av uterus. Packning av vagina med tamponad kan göras för att öka avståndet från applikatorn till riskorganen (blåsa och rektum) och för att säkerställa att applikatorn inte glider ur läge.

Targetvolymen för brachyterapi utgörs av resttumör och hela cervix så som den bedöms vid en gynekologisk undersökning med inspektion och palpation, samt på MRT inklusive ”grey zones” (intermediär signal på MRT representerande risk för resttumör) vid tiden för brachyterapi samt information från bilddiagnostisk, inspektion och palpation av initial makroskopisk tumörutbredning vid start av EBRT samt dokumentation (teckning enligt EMBRACE). Även OAR (blåsa, rektum, tunntarm, sigmoideum) ska definieras se Bilaga 1 Strålbehandling vid definitiv radiokemoterapi av cervixcancer, EBRT + BT.

GTVT (residual): Eventuell makroskopisk tumörutbredning vid tiden för BT enligt klinisk undersökning och MRT

HR-CTVT: Inkluderar GTVT residual plus hela cervix och förmodad tumörutbredning vid tiden för BT.

IR-CTVT: Baserad på initial makroskopisk tumörutbredning vid diagnos. Inkluderar HR-CTVT vid tiden för BT plus 5-15 mm marginal beroende på tumörstorlek, läge, tumörregression och potentiell spridning.

Bild:
MRT vid diagnos (vänster) och vid tidpunkten för brachyterapi med applikatorn in situ (höger). Brachyterapin target; GTVT (blå) HR-CTVT (röd), IR-CTVT (grön) är ritade i den paraaxiala bilden (övre höger bild) och inspekteras i den sagittala sekvensen (nedre höger bild). MRT vid diagnos (vänster bild) används för att identifiera gråzoner och för att säkerställa att IR-CTVT-konturen helt täcker den primära tumörutbredningen. Med tillstånd av Primoz Petric.

Figur 9. Frontal och transversell schematisk bild av lokalt avancerad livmoderhalscancer med partiell remission efter extern strålbehandling

Brachyterapi startas tidigast efter 36 Gy EBRT, när tumörens storlek har krympt. Brachyterapi och extern strålbehandling ges vanligen inte samma dag, men i sådana fall med minst sex timmars intervall.

Den totala stråldosen, D_90 %, inklusive EBRT, till HR-CTV bör vara > 90 Gy EQD₂ [189]. Brachyterapins del utgörs optimalt av 46-51Gy EQD₂ vid 45 Gy [263].

Se Bilaga 1 Strålbehandling vid definitiv radiokemoterapi av cervixcancer, EBRT + BT, tabell 9 för fullständiga stråldoskriterier.

Ett förslag på fraktioneringsschema för HDR-BT kan vara 4 fraktioner, 7 Gy/fraktion som ordinationsdos. För PDR-BT kan motsvarande antal fraktioner och dos per fraktion räknas fram.

Man bör rapportera dosen till riskorganen som den lägsta dosen i den delvolym som erhåller högst dos (se Figur 2). Denna volym bör vara 2 cm³ samt 0,1 cm³_. I den totala summeringen (EBRT + BT) antas det att dosen till riskorganen vid EBRT är den samma som den ordinerade dosen. Samtliga doskriterier för riskorganen finns i bilaga ”Strålbehandling vid definitiv radiokemoterapi av cervixcancer, EBRT + BT”, tabell 10.

Schematisk bild som visar de mest bestrålade vävnadsvolymerna i anslutning till applikatorn för rektum, sigmoideum och blåsa för 0,1, 1 och 2 cm³ [176]

Om intrauterin brachyterapi inte kan ges (cervixstenos, tumörutbredning där intrauterin brachyterapi inte är möjlig) övervägs i första hand interstitiell brachyterapi (enbart vaginalapplikator och interstitiella nålar, alternativt enbart interstitiella nålar) med måldos 80 Gy (EQD₂) eller i andra hand fortsätts behandlingen med adaptivt krympande EBRT-boost  mot HR-CTVT [190] med beaktande av dos till OAR. Vid fortsatt extern boost rekommenderas ny MRT, ny dosplanerings-DT och omplanering. Fall för interstitiell boost utan samtidig intrauterin brachyterapi är en högspecialiserad verksamhet; se vidare Kapitel 18 Nivåstrukturering.

Diagnostisk PET-DT, diagnostisk MRT x 2 (före behandlingsstart och strax innan brachyterapi), dosplanerings-DT (EBRT), samt dosplanerings-MRT (BT). Enligt GEC-ESTRO bör följande kompens finnas: Minst två gynonkologer/brachyterapeuter och två sjukhusfysiker med erfarenhet, minst 10 behandlingar/terapeut och år, minst 15 patienter per centrum och år [257]. Det är nödvändigt med ett multidisciplinärt team som innefattar exempelvis sjukhusfysiker, gynonkologer/brachyterapeuter, brachykunniga sjuksköterskor och assisterande personal (undersköterskor, narkospersonal). Brachyverksamheten bör kunna genomföras hela året, även semestertid.

Vid definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling av livmoderhalscancer ges optimalt en kombination av extern strålbehandling (fotoner) och brachyterapi för att ge en så effektiv och riktad behandling som möjligt. Ett mål med behandlingen är också att minimera risken för seneffekter från urinblåsa, tarm och vagina, genom att undvika höga stråldoser till dessa organ.

Protonterapi är väletablerad och känd för sin effektivitet vid behandling av pediatriska cancerformer och cancer nära känsliga normala organ såsom hjärn-, ryggrads- och huvud- och halscancer. Inom gynekologisk cancer finns det ingen stark evidens för protonbehandling men en fas 2 studie har startats i Aarhus, Danmark där man kombinerar protonbehandling med standard konkomitant cisplatin och brachyterapi. Det övergripande målet är att upprätthålla en hög sjukdomskontroll och samtidigt minska akuta samt sena biverkningar efter behandling. Studien beräknas vara färdig 2034. (Study Details | NCT06462378 | Proton Therapy for Locally Advanced Cervical Cancer | ClinicalTrials.gov)

Flera rapporter har visat att protonterapi är generellt sett effektiv och väl tolererad som re-bestrålning i samband med återfall vid tumörsjukdomar i bäckenområde oavsett om det är med definitiv eller palliativ avsikt (doi.org/10.14338/IJPT.13-00002.1, doi.org/10.1186/s12905-020-01019-0)

Även andra möjliga indikationer för protonterapi har rapporterats, t.ex. som boost mot den centrala tumören då brachyterapi inte kan ges av tekniska eller anatomiska skäl, eller vid metastasering till paraaortala lymfkörtlar (doi:10.3389/fonc.2021.664714 doi.org/10.14338/IJPT-17-00009 doi.org/10.1016/j.ijrobp.2013.08.027)

I dagsläge har vi inga nationella rekommendationer i Sverige angående protonterapi inom behandling för gynekologiska maligniteter. Diskussion vid MDK rekommenderas när användning av protonterapi bedöms vara ett alternativ.

Flera retrospektiva studier har visat att den totala behandlingstidens längd är av betydelse för att uppnå lokal kontroll vid kurativt syftande strålbehandling av livmoderhalscancer. I den största retrospektiva analysen inkluderande 1 227 patienter med stadium IB–III som erhöll minst 70 Gy till punkten A, konstaterar man en minskad lokal kontroll om cirka 0,6–0,9 % per dags förlängd behandling över 7 veckor [192]. Man konstaterar en tydlig skillnad med avseende på lokalt återfall inom 10 år för respektive stadium mellan patienter som avslutat all behandling inom 7 veckor, mellan 7 och 9 veckor, respektive efter 9 veckor (7 %, 22 % resp. 36 % för stadium IB; 14 %, 27 % resp. 36 % för stadium IIA; 20 %, 28 % resp. 34 % för stadium IIB samt 30 %, 40 % resp. 50 % för stadium III).

I en retrospektiv analys av 830 patienter med livmoderhalscancer, som erhållit kurativt syftande strålbehandling ≥ 75 Gy till punkten A (EBRT + BT), fann man en minskad lokal kontroll på cirka 1 % per dags förlängd behandling över 30 kalenderdagar [193]. Vanligast var avbrott för helgdagar (förutom lördag–söndag), uppehåll mellan EBRT och BT, samt för apparatservice.

I en annan studie med 837 patienter som erhållit ≥ 65 Gy till punkten A hade de lokala återfallen efter 4 år ökat från 5 % till 20 % när den totala behandlingstiden gick från < 6 veckor till > 10 veckor [194]. I de båda senare studierna var effekten tydligast vid stadium III.

I en översiktsartikel från 2007 belyser Bese och medarbetare effekterna av oplanerade uppehåll under pågående strålbehandling för olika maligna diagnoser och konstaterar att en förlängd behandlingstid generellt minskar sannolikheten för lokal kontroll med 0,3–1,6 % per dags förlängd behandling vid livmoderhalscancer. Man betonar dock att studiernas behandlingslängd varierar från 6 till 9 veckor varför siffrorna är något svårvärderade [195].

Oplanerade uppehåll i strålbehandlingen bör så långt som möjligt undvikas. Det är viktigt att både patienter, närstående och behandlingsteam är införstådda med detta och att man ger understödjande behandling vid nedsatt allmäntillstånd. Oundvikliga avbrott i planerad behandling och helgdagar kompenseras. Bäst är att behålla den totala behandlingstiden, den totala dosen och dosen per fraktion genom att behandla lördag eller annan helgdag alternativt ge två behandlingar på fredagar (tidiga avbrott) eller två behandlingar samma dag oavsett veckodag (sena avbrott), båda med tidsintervallet ≥ 6 timmar mellan fraktionerna [195]. Vid SIB bör dubbelfraktionering ges med försiktighet. En intensifiering av behandlingen mot slutet av strålbehandlingen kan anses ge minst risk för ökade komplikationer i normalvävnad. Då har normalvävnadens kompensatoriska reparationsmekanismer hunnit komma i gång och därmed minskas risken för både akuta och sena effekter [196, 259].

Det sämsta alternativet för att kompensera för utebliven behandling är att ge några extra fraktioner på slutet eftersom detta förlänger OTT och ökar risken för sämre tumörkontroll samt ökar risken för biverkningar.

Strålbehandling bör påbörjas i enlighet med SVF. Tiden från behandlingsbeslut till start av strålbehandling har sannolikt stor betydelse för prognosen, extrapolerat från studier av huvud-halscancer som har en likartad tumörbiologi [197, 198]. Förberedelser (bildunderlag, targetritning, dosplanering etc.) medför oundviklig tidsåtgång från beslut till behandlingsstart. Både av prognostiska och psykologiska skäl bör dock tiden till behandlingsstart minimeras.

Flera studier har visat att patienter med anemi har en sämre prognos vid kurativt syftande kombinerad cytostatika- och strålbehandling [199, 200], beroende på hypoxi och därmed minskad radiosensitivitet. I ett norskt material från 1940-talet kunde författarna visa att ett lågt hemoglobinvärde (< 110 g/L) innan behandlingsstart var prognostiskt ogynnsamt [201]. Dock finns det endast en randomiserad studie från 1980-talet i vilken patienterna i behandlingsarmen transfunderades till en Hb-nivå över 120 g/L under pågående strålbehandling. Studien visade på en ökad lokal kontroll för den transfunderade gruppen, men avslutades i förtid och kritiserades för att inte ta hänsyn till bl.a. stadium eller tumörstorlek [202].

Ett flertal retrospektiva studier har visat att låga Hb-värden (< 120 g/L resp. < 110 g/L) under pågående kombinerad cytostatika- och strålbehandling förefaller vara en oberoende och starkare prognostisk faktor för lokal kontroll och total överlevnad än Hb inför behandlingsstart [199, 200, 264]. I studierna förefaller blodtransfusioner öka sannolikheten för lokal kontroll och total överlevnad hos de patienter vars Hb-värden kan hållas normala under pågående strålbehandling. Små randomiserade studier med erytropoietin under pågående kombinerad cytostatika- och strålbehandling har visat på en positiv effekt på Hb, men studierna har varit för små för att kunna visa skillnader i lokal kontroll eller total överlevnad. En metaanalys har även visat på en diskret ökning av tromboemboliska händelser vid användandet av erytropoietin [204, 205]. Transfusion rekommenderas därför till Hb-nivå ≥ 120 g/L.

Det finns endast få studier på livmoderhalscancer och effekten av rökning under pågående strålbehandling. Mayadev och medarbetare visade i en retrospektiv studie på 96 patienter med lokalt avancerad livmoderhalscancer som behandlades med definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling att graden av rökning omräknat till paketår (pack years) var av signifikant betydelse för lokoregional kontroll, sjukdomsfri och total överlevnad jämfört med icke-rökare [206]. Det finns flera studier på andra tumörsjukdomar såsom huvud-halscancer, lungcancer och prostatacancer som också visar på försämrad lokal kontroll och/eller total överlevnad relaterat till rökning under pågående strålbehandling [207, 208]. Mekanismen antas bero på hypoxi och därmed minskad radiosensitivitet.

Vidare har studier visat att andelen sena komplikationer av ≥ grad 3 är signifikant högre hos gruppen rökare jämfört med icke-rökare (49 % resp. 31 %) [209]. EBRT vid prostatacancer leder till 2–5 ggr ökad risk för gastrointestinala seneffekter inklusive anal inkontinens hos rökare jämfört med icke-rökare [210], vilket kan antas motsvarar förhållandena vid livmoderhalscancer.

Den tekniska utvecklingen inom den externa strålbehandlingen har medfört möjlighet att öka strålbehandlingsdosen till tumören och minska strålningen till riskorganen (OAR). Detta förbättrar möjligheten till bot och minskar risken för behandlingsrelaterade komplikationer och seneffekter. I dag används huvudsakligen IMRT (intensitetsmodulerad strålbehandling) eller VMAT (Volumetric Modulated Arc Therapy, RapidArc) vid EBRT till livmoderhalscancer. Detta ställer högre krav på targetdefinition, vilket i sin tur ställer högre krav på bilddiagnostik och medför en betydligt ökad tidsåtgång för strålplanering och behandling, inklusive kvalitetskontroll.

En utmaning i denna skräddarsydda behandling är att uppnå adekvat stråldos i target och minimal stråldos till OAR. Det finns en betydande organrörlighet mellan fraktioner som leder till varierande dosfördelning till target och OAR. Uterus och cervix läge och form påverkas av blås- och tarmfyllnad.  Jensen et al visade att ackumulerad EBRT D98 till uterus var >42Gy hos 9/10 och 38Gy hos 1/10 patienter med en 15 mm marginal från uterus till PTV. Vid utvärdering av ackumulerad EBRT och BT till uterus var D98 alltid >45Gy. Dessa två studier indikerar att även om CTV:n är utanför PTV:n i ett betydande antal fraktioner, är påverkan på ackumulerad dos begränsad p.g.a. flacka dosgradienter [265].

Tumörkrympning medför också att targetvolymen ändras. På grund av tätare blås- och tarmtömningar under behandlingens gång minskar ofta organrörligheten samtidigt som en systematiskt minskande blåsvolym försvårar att behålla en konstant blåsvolym [211, 212].

Ett flertal studier har genomförts för att standardisera blåsfyllnaden (miktionsscheman, dryckesinstruktioner), med begränsad effekt [212]. I EMBRACE-II föreslås en bekvämt fylld blåsa både inför DT och behandling [263].

Diametern på rektum vid DT/behandling bör understiga 4 cm anterio-posteriort för att minska risken för att target hamnar utanför behandlingsområdet[213]. Rutin för bedömning av detta och åtgärder (mikrolavemang, ”pip”) vid bilddiagnostik inför targetdefinition och behandling rekommenderas.

Internal target volym (ITV) kompenserar för organrörelser och innefattar möjliga positioner för LR-CTVT. Det finns olika sätt att skapa ITVT, enligt EMBRACE II protokoll läggs marginaler runt LR-CTVT[263].

En annan möjlighet är att använda individualiserade strategier med flera strålplaner för varje patient, och använda den mest optimala planen vid varje behandlingstillfälle (”plan of the day”) [215-219]. Individualiserade strategier bör eftersträvas.

Övre bild, vänster: Uterus läge (röd) vid blåsfyllnad 550 ml (blå). 
Övre bild, höger: Vaginas läge (turkos) vid utspänd rektum (brun). 
Nedre bild, vänster: Uterus läge vid blåsfyllnad 75 ml [211]. 
Nedre bild, höger: Vaginas läge vid liten rektumvolym.  

Att anpassa strålbehandlingen med hjälp av bilddiagnostik (image-guided adaptive radiotherapy, IGART) kan även användas för att optimera den externa strålbehandlingen över tid med hänsyn till tumörkrympning, men används huvudsakligen för brachyterapi vid livmoderhalscancer. Då inte brachyterapi kan ges, ges adaptiv central boost med EBRT; se vidare slutet av avsnitt 10.3.1.5 Brachyterapi (BT) och 10.3.1 Definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling. Individualiserat val av dosplan (”plan of the day”) kan också ses som en form av IGART.

Postoperativ adjuvant behandling har i flera studier visats signifikant minska risken för lokal- och fjärråterfall vid tidig livmoderhalscancer med riskfaktorer. Lymfkörtelmetastasering [220, 221] och tumörspridning utanför cervix är etablerade riskfaktorer för återfall, men för övrigt finns inte någon internationell konsensus vad gäller exakt hur varje enskild riskfaktor ska värderas [96, 100, 101, 220, 221].

Dubbla behandlingsmodaliteter (kirurgi och strålbehandling) bör i enlighet med vad som anförts tidigare undvikas, p.g.a. ökad risk för biverkningar. Fördelarna med tillägg av adjuvant behandling avseende prognos gör att detta ändå rekommenderas vid indikationer enligt rutan ovan i internationella riktlinjer för behandling [266, 267]. Dock understryks vikten av korrekt utredning, för att selektera patienter till om möjligt endast en behandlingsmodalitet. Som regel rekommenderas inte vaginal brachyterapi [132], men kan övervägas vid bristande vaginal radikalitet [222]. Se även avsnitt 10.3.1.5 Brachyterapi (BT).

Kombinerad cytostatika- och strålbehandling syftar till att dels öka kvarvarande mikrometastasers känslighet för strålbehandlingen, dels utplåna eventuell subklinisk spridning utanför strålfältet. En Cochraneanalys från 2012 slår fast att det finns måttligt stark evidens för att postoperativ adjuvant platinumbaserad kombinerad cytostatika- och strålbehandling förlänger överlevnaden för kvinnor med livmoderhalscancer i stadium I–IIA (FIGO 2009) med riskfaktorer [224]. Tillägg av cisplatinbaserad kombinerad cytostatika- och strålbehandling jämfört med enbart strålbehandling ger en absolut vinst i total överlevnad på 12 % och i progressionsfri överlevnad på 16 %. Risken för akuta biverkningar av grad 3–4 är högre vid kombinerad cytostatika- och strålbehandling än vid enbart strålbehandling [223, 225], men det finns endast sparsam långtidsuppföljning [226, 227] och det är inte klarlagt om dessa biverkningar är relevanta på lång sikt.

För enskilda patienter där cisplatin inte är möjligt att ge, kan karboplatin AUC=2 vara ett alternativ [268]. Det saknas dock tillräcklig evidens för att rutinmässigt rekommendera karboplatin.

Även om man inte för varje enskild riskfaktor undersökt nyttan med kombinerad cytostatika- och strålbehandling jämfört med enbart strålbehandling, anses tillägget av cytostatikabehandling vara motiverat. Det baseras på fallen med lymfkörtelspridning, där det klart har visats vara mer fördelaktigt med kombinerad cytostatika- och strålbehandling.

Spridning till lymfkörtlar är en av de starkare prognostiska faktorerna efter FIGO-stadium och adjuvant kombinerad cytostatika- och strålbehandling rekommenderas följaktligen vid verifierad spridning till lymfkörtlar [222]. Vid FIGO stadium IB3 med extremt exofytisk tumör och utan misstänkt körtelspridning kan man överväga primär kirurgi utan adjuvant radiokemoterapi. Detta förutsätter ett aktivt beslut preoperativt samt att adekvat lymfkörtelutrymning görs.

Vid spridning till lymfkörtlar i nivå med a. iliaca communis eller paraaortalt finns studier som visat att kombinerad cytostatika- och strålbehandling till paraaortalt utökat strålfält med doser upp till 50,4 Gy är genomförbart och inte behäftat med allvarlig toxicitet [229]. Kombinerad cytostatika- och strålbehandling med paraaortal bestrålning bör därför övervägas vid lymfkörtelmetastaser paraaortalt eller i nivå med a. iliaca communis. Se vidare avsnitt 10.3.1.3 Strålbehandling riktad mot paraaortala lymfkörtelstationer .

Det prognostiska värdet av individuella tumörceller (ITC) i lymfkörtlar är ännu inte tillräckligt studerat. Förekomst av ITC får därför vägas samman med övriga prognostiska faktorer inför ställningstagande till adjuvant behandling.

Snäva kirurgiska marginaler är associerat till sämre överlevnad, liksom tumörväxt utanför cervix i parametrier. Gränsen för vad som ska betraktas som snäva kirurgiska marginaler varierar mellan olika studier [130, 131]. I internationella rekommendationer tar man sällan ställning till om det finns en specifik gräns för när adjuvant behandling bör rekommenderas. I avsaknad av tillräcklig evidens bedömer vi att åtminstone 5 mm kirurgisk marginal i vagina bör uppnås. Övriga marginaler får bedömas tillsammans med övriga riskfaktorer. Parametrieväxt utgör indikation för adjuvant behandling.

I äldre studier har graden av tumörinfiltration i cervixstromat visats vara en riskfaktor för recidiv och utgjort indikation, ensamt eller i kombination med andra riskfaktorer, för postoperativ adjuvant behandling. Metodologin i dessa studier har dock med dagens kunskap kritiserats och nyare studier har inte kunnat påvisa samma prognostiska värde. Vad gäller LVSI är detta associerat till risk för lymfkörtelspridning [233]. De studier som rapporterat LVSI som riskfaktor har dock använt olika metoder för hur LVSI har analyserats, vilket kan vara en del av förklaringen till de skiftande resultat av dess prognostiska betydelse som presenterats [117].

Sammantaget bedöms varken stromainfiltration eller LVSI vara tillräckligt starka prognostiska faktorer, ensamt eller i kombination, för att kvalificera patienter till adjuvant behandling. Detta bekräftas av en amerikansk studie publicerad 2025 där man inte fann någon överlevnadsvinst med adjuvant behandling för denna intermediära riskgrupp [269]. Det är emellertid önskvärt att dessa faktorer anges i PAD-utlåtanden, för en sammantagen riskbedömning inför att man tar ställning till eventuell adjuvant behandling. Dessa fall bör diskuteras på MDK.

Neuroendokrin småcellig cancer (NEC) är en högmalign tumör där det föreligger stor risk för återfall [234]. Adjuvant kombinerad cytostatika- och strålbehandling rekommenderas därför trots avsaknad av randomiserade studier på denna histologiska undergrupp. Kombinationscytostatika (cisplatin + etoposid) rekommenderas alltid, antingen neoadjuvant eller adjuvant i operabla stadier, eller i kombination med strålbehandling vid definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling, se vidare avsnitt 10.7 Neuroendokrin livmoderhalscancer (NEC).

För definition av target vid postoperativ adjuvant extern strålbehandling refereras till bilaga 2.

Postoperativ adjuvant brachyterapi: Vid snäva marginaler i vaginaltoppen kan tillägg av HDR-BT övervägas till kraniella 1/3-delen av vagina, förslagsvis 10 Gy/2–3 fraktioner som komplement till extern strålbehandling.

Neuroendokrin småcellig livmoderhalscancer (SCNEC) är synonym med småcellig livmoderhalscancer, men måste skiljas från lågt differentierad skivepitelcancer med neuroendokrina inslag, samt från andra typer av småcelliga maligna tumörer, som kan uppstå i cervix som:

• basaloid skivepitelcancer
• embryonalt rabdomyosarkom
• lymfom
• odifferentierat karcinom med ursprung i istmus uteri 80131dda-7028-4e53-980a-c21f899e252d27692753927118a8bdde9-fb01-49dc-9963-fb8363733d842779275392711f7d991c9-ce84-4328-b590-09a55bb736492789275392711.

Differentialdiagnostiken bygger på immunhistokemiska färgningar. En sällsynt storcellig variant av neuroendokrin livmoderhalscancer finns (LCNEC) 2d11827f-f138-4107-b910-52f3c6a47329279927539271188501baf-36c4-41ef-8f61-4b9851fa1e7a2809275392711. SCNEC karakteriseras av hög mitosfrekvens, utbredda nekroser, lymfkärlsinvasion och ett starkt samband med HPV 18 21e384f1-a004-4a5a-9ba4-bd8e475ffe552819275392711.

SCNEC är nära besläktad med småcellig lungcancer morfologiskt, immunhistokemiskt och kliniskt. Tumörtypen kan förekomma samtidigt med vanlig skivepitelcancer eller adenokarcinom i cervix. Om inte enbart enstaka celler har neuroendokrin differentiering ska tumören klassas som neuroendokrint karcinom, eftersom det är den neuroendokrina komponenten som avgör prognosen, om områden med karakteristiskt växtmönster och mikroskopisk bild ses.

NEC utgör cirka 1 (1–2) % av all livmoderhalscancer 80131dda-7028-4e53-980a-c21f899e252d27692753927114344f06f-2590-4a28-bd61-ab6adeb64e4e2829275392711. Debutsymtomen är desamma som vid vanlig livmoderhalscancer, men dessutom kan i sällsynta fall kliniska eller biokemiska tecken på ektopisk hormonproduktion förekomma, t.ex. av corticotropin (Cushings syndrom), vasopressin (SIADH, syndrome of inappropriate ADH secretion, ADH = antidiuretiskt hormon (vasopressin)), insulin, serotonin eller parathormon 80131dda-7028-4e53-980a-c21f899e252d27692753927118a8bdde9-fb01-49dc-9963-fb8363733d842779275392711f7d991c9-ce84-4328-b590-09a55bb73649278927539271121e384f1-a004-4a5a-9ba4-bd8e475ffe552819275392711.

Diagnos kan ställas med cervixbiopsi, men blir uppenbar ofta först efter konisering eller hysterektomi. Utredning och stadieindelning är i princip densamma som vid vanlig livmoderhalscancer, men risken för tidig lymfkärlsinvasion och tumörspridning är stor. Risken för hematogen spridning till lungor, lever, skelett och hjärna är också klart ökad. Därför rekommenderas PET-DT i den initiala diagnostiken d8fae37d-c9a7-40dc-91f7-6b3cee0f38dd2839275392711. Däremot är inte DT hjärna nödvändig om inte lungmetastaser redan föreligger 01bfbd56-45a0-4242-9389-dca34effa2d32849275392711d93e483a-3866-4553-bfef-fe0924928fe92859275392711. Observera att ordinarie FDG-PET avses och inte 5-HTP-PET (används vid t.ex. GI-/pankreas-NEC).

Tumörstorlek, stadium, förekomst av och antal lymfkörtelmetastaser samt ren neuroendokrin histologi och rökning är kopplade till prognos b1381106-393d-4fc1-a1aa-9778c1a3f33b2869275492711. Vid tidigt stadium av småcellig livmoderhalscancer är cirka 36 % av patienterna långtidsöverlevare 8a8bdde9-fb01-49dc-9963-fb8363733d842779275492711f7d991c9-ce84-4328-b590-09a55bb736492789275492711235e52ed-b1b1-444a-b139-5e1f5a368b5b2879275492711. Cirka 40 % av patienterna diagnostiseras i stadium I, 20 % i stadium II och cirka 50 % av patienterna har lymfkörtelmetastaser vid diagnos f7d991c9-ce84-4328-b590-09a55bb7364927892754927114344f06f-2590-4a28-bd61-ab6adeb64e4e2829275492711. Vid tidigt stadium behandlat med multimodal kombinationsbehandling har en 3-årsöverlevnad på upp till 80 % rapporterats f7d991c9-ce84-4328-b590-09a55bb736492789275492711d93e483a-3866-4553-bfef-fe0924928fe9285927549271185084d20-9a39-4284-9933-fcb7b12bb0bf2889275492711, medan 3-årsöverlevnaden vid lokalt avancerad eller spridd sjukdom är mycket låg 01bfbd56-45a0-4242-9389-dca34effa2d32849275492711.

Handläggningen av neuroendokrin småcellig livmoderhalscancer influeras delvis av erfarenheterna från behandling av småcellig lungcancer. Kirurgi används för att dels få diagnos, dels behandla tidig begränsad sjukdom. Publicerade data under senare år stöder användning av cisplatinbaserad kombinationscytostatika, särskilt tillsammans med etoposid (EP) vid både småcellig och storcellig NEC. Initial responsrat är hög, 50–79 %, men återfall eller progressiv sjukdom utvecklas ofta f7d991c9-ce84-4328-b590-09a55bb7364927892755927114344f06f-2590-4a28-bd61-ab6adeb64e4e282927559271101bfbd56-45a0-4242-9389-dca34effa2d32849275592711c2ec25ed-a986-4cef-b008-c62b9d7e16b62899275592711. Om strålbehandling används, kombineras den oftast med EP-regimen f7d991c9-ce84-4328-b590-09a55bb73649278d93e483a-3866-4553-bfef-fe0924928fe92859275592711; se avsnitt 10.3.1 Definitiv kombinerad cytostatika- och strålbehandling.

Radikal hysterektomi med regional lymfkörtelutrymning rekommenderas vid tidigt stadium av NEC med resektabel primärtumör, som del i en multimodal behandlingsstrategi inkluderande cytostatikabehandling och strålbehandling 8a8bdde9-fb01-49dc-9963-fb8363733d842779275692711f7d991c9-ce84-4328-b590-09a55bb736492789275692711d8fae37d-c9a7-40dc-91f7-6b3cee0f38dd283927569271101bfbd56-45a0-4242-9389-dca34effa2d32849275692711235e52ed-b1b1-444a-b139-5e1f5a368b5b287927569271185084d20-9a39-4284-9933-fcb7b12bb0bf2889275692711.

Det finns inga prospektiva data som jämför kirurgi med primär kombinerad cytostatika- och strålbehandling vid små resektabla NEC-tumörer. Vid mer avancerad icke-resektabel sjukdom är primär kombinerad cytostatika- och strålbehandling rimlig vid gott allmäntillstånd med samtidig etoposid/cisplatin (etoposid 40 mg/m² + cisplatin 25 mg/m²/dag, 5 dagar/cykel, q2w, 4 cykler med start 2 veckor före strålbehandling) och brachyterapi. Hoskins rapporterade goda resultat med en sådan regim given vid NEC i stadium IA–IVB, men också mycket hög toxicitet (neutropeni grad 3–4: 70 %; emesis/diarré grad 4: 36 %). Fjärrmetastasering var den vanligaste formen av återfall (28 %) och behandlingsresultatet var korrelerat till initial sjukdomsutbredning d93e483a-3866-4553-bfef-fe0924928fe92859275792711.

Ett alternativt behandlingsschema kan vara neoadjuvant etoposid/cisplatin
2–3 cykler enligt avsnitt 10.7.6 nedan, efterföljt av kombinerad cytostatika- och strålbehandling (alt. strålbehandling), med beaktande av toxicitet, allmäntillstånd och tumörutbredning.

Cytostatikabehandling rekommenderas av många författare. Vid tidigt stadium rekommenderas adjuvant eller neoadjuvant cytostatikabehandling. I första hand rekommenderas cisplatin/etoposid (EP) i enlighet med småcellig lungcancer, dvs. förslagsvis cisplatin 100 mg/m² dag 1 + etoposid 100 mg/m² dag 1–3, q3w, men också regimer med cisplatindosen uppdelad på 3–5 dagar, som beskrivs ovan under rubriken kombinerad cytostatika- och strålbehandling.

Hos patienter som fick vinkristin/adriamycin/cyklofosfamid alternerande med etoposid/cisplatin (VAC/EP) rapporteras 68 % 5-årsöverlevnad jämfört med 33 % (p = 0,0078) i gruppen som fick cisplatin/vinblastin/bleomycin (PVB) b1381106-393d-4fc1-a1aa-9778c1a3f33b2869275892711. Andra författare har rapporterat liknande resultat. De förbättrades inte av strålbehandling 01bfbd56-45a0-4242-9389-dca34effa2d32849275892711. I en sammanställning var 3‑årsöverlevnaden 83 % efter adjuvant cytostatikabehandling jämfört med 0 % om inte sådan gavs 85084d20-9a39-4284-9933-fcb7b12bb0bf2889275892711.

Vissa författare har föreslagit neoadjuvant cytostatikabehandling, men jämförelser med enbart postoperativ adjuvant cytostatikabehandling saknas af16b549-5a40-40c6-9e2c-c8103a879c852909275892711b64e3fa6-d3fa-4bf8-bcc3-5cd95bacb7d02919275892711.

Enbart adjuvant bäckenbestrålning efter kirurgi vid positiva lymfkörtlar eller andra högriskfaktorer visade nedslående resultat i en liten studie av 14 patienter. Alla fick återfall och 12 av 14 rapporterades döda 20649ce8-77c1-4142-b036-0e17433fbb922929275992711. I flera andra studier rapporterades liknande resultat. Endast patienter med små primärtumörer och som fick strålbehandling överlevde b1381106-393d-4fc1-a1aa-9778c1a3f33b2869275992711235e52ed-b1b1-444a-b139-5e1f5a368b5b2879275992711. Dessa studier inkluderade inte cytostatikabehandling och stöder inte användning av enbart adjuvant strålbehandling efter kirurgi vid NEC.

Profylaktisk strålbehandling mot hjärnan används vid småcellig lungcancer och har föreslagits även vid NEC. Dock har studier visat en relativt låg frekvens av hjärnmetastaser vid NEC, och de har påvisats bara i närvaro av lungmetastaser, varför profylaktisk hjärnbestrålning endast rekommenderas i denna situation 80131dda-7028-4e53-980a-c21f899e252d276927599271101bfbd56-45a0-4242-9389-dca34effa2d32849275992711d93e483a-3866-4553-bfef-fe0924928fe92859275992711.

I en sammanställning av 621 fall av neuroendokrin livmoderhalscancer stadium II–IVA, hämtade ur National Cancer Database i USA, och behandlade åren 2004–2014, var brachyterapi signifikant associerad med förbättrad överlevnad (OS, p = 0,03). Bara 38 % av dessa patienter genomgick dock brachyterapi, som bedömdes vara underutnyttjad 864fff55-7b07-4233-beb4-b604f0a553c32939300192711.

Kombinationscytostatika med etoposid/cisplatin i tillägg till samtidig strålbehandling kan användas vid avancerad sjukdom d93e483a-3866-4553-bfef-fe0924928fe92859276092711. Stadium var enda prediktiva faktor för sjukdomsfri överlevnad. Treårsöverlevnaden var 80 % vid stadium I–II och 38 % vid stadium III–IV. Patienter med fjärrmetastasering eller återfall kan behandlas med alternerande EP-/VAC-regim (kombinationen vinkristin/doxorubicin/cyklofosfamid) som vid småcellig lungcancer 2851aba94fb-0f89-471a-9643-238e759abd782949276092711. Även topotekan kan övervägas d90249fb-e71c-442f-b28d-f2b3e3a5b2bd2959276092711 och karboplatin/paklitaxel 285 vid återfall eller spridd sjukdom. I en icke-randomiserad studie har kombinationen topotekan 0,75 mg/m² dag 1–3/paklitaxel 175 mg/m² dag 1 samt bevacizumab 15 mg/kg dag 1, givits var 3:e vecka till 13 patienter med återfall av NEC, med god palliativ effekt, jämfört med en kontrollgrupp med 21 patienter, som fick annan behandling. Man rapporterade progressionsfri medianöverlevnad 7,8 månader i försöksgruppen jämfört med 4 månader i kontrollgruppen (HR 0,21) a2c24c15-9aac-47ac-87da-29f1190512fd2969276092711.

I en översiktsartikel från MD Anderson Cancer Center i USA och Spanien, publicerad 2019, presenteras detaljerade behandlingsalgoritmer, som används där, för såväl primärbehandling som vid återfall 2c5b0349-6b9c-45df-a8e8-a71dcf16eeeb2979276092711.

I en studie av tumörvävnad från 10 patienter med NEC har uttrycket av p16, p53, synaptofysin och kromogranin analyserats med immunhistokemi, och med in situ-hybridisering och polymerase-chain-reaction-uttrycket av högrisk-HPV. Man fann p16 och synaptofysin hos alla 10 tumörer, medan 9 av 10 tumörer var positiva för kromogranin.

HPV 18 påvisades i 6 av 10 och HPV 35 i en tumör. Minst en ”driver mutation” påvisades i 8 av 10 tumörer, varav TP53 somatisk mutation i 4, och 4 olika PIK3CA-mutationer i 3 tumörer. Onkogena ”driver-mutationer”, som KRAS, Erbb2, c-Myc, NOTCH1, BCL6 eller NCOA3, påvisades i 4 av 10 tumörer. Mutationer i ”caretaker”-suppressorer PTEN, RB1, BRCA1, BRCA2 och ARID1B påvisades också i 4 tumörer, som ofta samtidigt hade andra aktiverande mutationer. Dessutom kunde man med ”Next-generation Sequencing” påvisa förändringar i MAPK, PI3K/AKT/mTOR och TP53/BRCA-signalvägarna.

Enligt författarna öppnar det möjligheter till individualiserad, målriktad behandling av NEC 883297d8-00fe-40d8-9dbf-1a456e9a9ee12989300292711.

Småcellig neuroendokrin livmoderhalscancer (NEC) visar vissa likheter med en annan virusassocierad cancer, merkelcellscancer. Denna tumör har visat högt uttryck av ”programmed death ligand”, PD-L1, och har behandlats med immunterapi. Därför har man i en färsk studie av 10 fall av NEC analyserat uttrycket av PD-L1, RB1, MLH1, MSH2, MSH6, PMS2, CD3, CD20 och HPV med in situ-hybridisering. PD-L1-uttrycket analyserades i tumörceller samt i lymfocyter. PD-L1-uttryck påvisades i 7 av 10 fall av NEC, medan förlust av MMR-uttryck sågs i en tredjedel av fallen. PD-L1-uttryck i mer än 10 % av tumörcellerna sågs i några av tumörerna med förlorad MMR-uttryck. Dessa patienter bedömdes kunna ha möjlig nytta av immunterapi med ”checkpoint-hämmare” f8076c54-3d2e-4dbe-8263-6dc6fed2ce082999300292711.

I en fallbeskrivning rapporteras behandling med PD-1-hämmaren nivolumab av en patient med recidiverande, metastaserad PD-L1-negativ småcellig neuroendokrin livmoderhalscancer. Behandlingen resulterade i komplett respons, som kvarstod 4 månader efter utsättning p.g.a. biverkningar. Författarna konkluderar att immunterapi vid NEC har visats ha kapacitet att påverka den underliggande orsaken, högrisk-HPV, på sådant sätt att klinisk effekt kan uppnås, men att mer forskning behövs för att avgöra om HPV-infektion är en prediktiv markör för immun- checkpoint-hämmare de1ecde7-7932-4788-8e00-bf79f7c301623009300292711.