Bakgrund och orsaker
Epidemiologi
I Sverige diagnostiseras varje år 400–500 personer med en myeloproliferativ neoplasi. Det motsvarar en incidens på cirka 4,6 fall per 100 000 personår. Incidensen för PV är 1,5, för ET cirka 1,6, för PMF 0,5 och för MPN-U 0,9, samtliga per 100 000 personår. Incidensen är stabil över tid, se figur 13.
PV, PMF och MPN-U är något vanligare hos män, medan ET är något vanligare hos kvinnor. Ålder är en stark riskfaktor för att utveckla MPN. Medianåldern vid diagnos är 68 år vid ET, 69 vid PV och 72 vid PMF och MPN-U (tabell 1).
Figur 1. Incidens per 100 000 personår över tid, 2000–2012, totalt MPN och fördelat på subtyp [3]. 
Tabell 1. Incidens per 100 000 personår för MPN, per ålderskategori [3].
| Ålder | Antal MPN-diagnoser 2000–2014 | Ojusterad incidens-rat / 100 000 personår (95 % konfidensintervall) |
| < 18 | 11 | 0,04 (0,02–0,07) |
| 18–39 | 274 | 0,70 (0,62–0,79) |
| 40–49 | 431 | 2,32 (2,11–2,55) |
| 50–59 | 869 | 4,83 (4,52–5,17) |
| 60–69 | 1 451 | 9,53 (9,05–10,03) |
| 70–79 | 1 926 | 18,61 (17,79–19,45) |
| > 80 | 1 319 | 18,26 (17,30–19,28) |
Etiologi och överlevnad
Molekylärgenetik
Idag finns kunskap om tre sjukdomsdrivande mutationer som samtliga är implementerade i diagnostik och har betydelse för prognos och trombosrisk. Mutationer i JAK2 (JAK2V617F vanligast) upptäcktes först och förekommer hos cirka 95 % med PV, och hos 50–60 % med ET och PMF enligt registerdata (interaktiv rapport MPN), datauttag 05-20). Mutationer i calreticulingenen (CALR) förekommer hos 20–35 % och MPL (MPLW515L/K) hos ca 4 % av patienter med ET och PMF, se figur 2. CALR-mutationer är heterogena, och delas in i typ 1 (eller typ 1-liknande) samt typ 2 (eller typ 2-liknande) och övriga, och har betydelse för såväl sjukdomsfenotyp som prognos [4].
De sjukdomsdrivande mutationerna i dessa tre gener leder till en konstant aktivering i receptorerna för erytropoetin, trombopoetin och G-CSF. Patienter med ET och PMF utan någon av dessa mutationer benämns som trippelnegativa. Hos patienter med PV som är negativa för JAK2V617F kan mutation i JAK2-genen i exon 12 förekomma. Additiva genförändringar, till exempel ASXL1, TP53 och i diverse splitsningsgener, samt i vilken tidsmässig ordning de uppkommit kan förklara hur samma mutationer kan leda till de tre fenotypiskt olika sjukdomarna. Additiva genförändringar kan också ge ytterligare prognostisk information vid PMF [5].
Figur 2. Fördelningen av sjukdomsassocierade mutationer hos PV, ET resp. PMF
Ärftlighet och andra riskfaktorer
Etiologin bakom MPN är till största delen okänd. Att ha en förstagradssläkting med MPN ökar risken 67 och familjär ansamling av fall förekommer men är ovanligt 8. Nedärvda mutationer kan öka risken att drabbas, men ytterligare somatiska mutationer måste förvärvas för att sjukdomen ska utvecklas 7. Riskökningen baserad på ärftlighet bedöms sammanfattningsvis så pass liten att vi inte rekommenderar utredning av släkt, förutom vid stark misstanke om ärftlig form av MPN och planerad stamcellstransplantation där ett syskon kan vara aktuell som stamcellsdonator 9.
Autoimmun sjukdom, till exempel Crohns sjukdom, 10 eller högt BMI 11ökar risken att drabbas. Det finns också studier som antyder en ökad risk att utveckla MPN hos aktiva rökare och tidigare rökare jämfört mot aldrig-rökare 12, vilket är tydligare visat hos kvinnor 1314. Vad gäller yrkesexponering, kemisk exponering och övriga livsstilsfaktorer finns få samstämmiga resultat, men exponering för bensen verkar kunna öka risken för att utveckla MPN 15.
Överlevnad
Med modern behandling är den förväntade överlevnaden endast något förkortad vid ET, något ytterligare förkortad vid PV och mer markant förkortad om än väldigt variabel vid MF [16]. Överlevnaden påverkas av såväl kliniska faktorer, till exempel förekomst av hjärt-kärlhändelser, som genetiska faktorer [17]. Sedan JAK2-hämmarnas introduktion på marknaden 2014 har sannolikt överlevnaden förbättrats vid PMF [18].