Till sidinnehåll
Kunskapsbank för cancervården Till cancercentrum.se

Bakgrund och orsaker

4.1

Epidemiologi

I Sverige diagnostiseras varje år 400–500 personer med en myeloproliferativ neoplasi. Det motsvarar en incidens på cirka 4,6 fall per 100 000 personår. Incidensen för PV är 1,5, för ET cirka 1,6, för PMF 0,5 och för MPN-U 0,9, samtliga per 100 000 personår. Incidensen är stabil över tid, se figur 1 (Hultcrantz et al., 2020).

PV, PMF och MPN-U är något vanligare hos män, medan ET är något vanligare hos kvinnor. Ålder är en stark riskfaktor för att utveckla MPN. Medianåldern vid diagnos är 68 år vid ET, 69 vid PV och 72 vid PMF och MPN-U (tabell 1).

Figur 1. Incidens per 100 000 personår över tid, 2000–2012, totalt MPN och fördelat på subtyp (Hultcrantz et al., 2020).

Tabell 1. Incidens per 100 000 personår för MPN, per ålderskategori (Hultcrantz et al., 2020).

Ålder Antal MPN-diagnoser 2000–2014 Ojusterad incidens-rat / 100 000 personår (95 % konfidensintervall)
< 18 11 0,04 (0,02–0,07)
18–39 274 0,70 (0,62–0,79)
40–49 431 2,32 (2,11–2,55)
50–59 869 4,83 (4,52–5,17)
60–69 1 451 9,53 (9,05–10,03)
70–79 1 926 18,61 (17,79–19,45)
> 80 1 319 18,26 (17,30–19,28)
4.2

Etiologi och överlevnad

4.2.1

Molekylärgenetik

Idag finns kunskap om tre sjukdomsdrivande mutationer som samtliga är implementerade i diagnostik och har betydelse för prognos och trombosrisk. Mutationer i JAK2 (JAK2V617F vanligast) upptäcktes först och förekommer hos cirka 95 % med PV, och hos 50–60 % med ET och PMF enligt registerdata (interaktiv rapport MPN), datauttag 05-20). Mutationer i calreticulingenen (CALR) förekommer hos 20–35 % och MPL (MPLW515L/K) hos ca 4 % av patienter med ET och PMF, se figur 2. CALR-mutationer är heterogena, och delas in i typ 1 (eller typ 1-liknande) samt typ 2 (eller typ 2-liknande) och övriga, och har betydelse för såväl sjukdomsfenotyp som prognos (Ciboddo et al., 2018).

De sjukdomsdrivande mutationerna i dessa tre gener leder till en konstant aktivering i receptorerna för erytropoetin, trombopoetin och G-CSF. Patienter med ET och PMF utan någon av dessa mutationer benämns som trippelnegativa. Hos patienter med PV som är negativa för JAK2V617F kan mutation i JAK2-genen i exon 12 förekomma. Additiva genförändringar, till exempel ASXL1, TP53 och i diverse splitsningsgener, samt i vilken tidsmässig ordning de uppkommit kan förklara hur samma mutationer kan leda till de tre fenotypiskt olika sjukdomarna. Additiva genförändringar kan också ge ytterligare prognostisk information vid PMF (Byun et al., 2019).

Figur 2. Fördelningen av sjukdomsassocierade mutationer hos PV, ET resp. PMF

4.2.2

Ärftlighet och andra riskfaktorer

Etiologin bakom MPN är till största delen okänd. Att ha en förstagradssläkting med MPN ökar risken (Landgren et al., 2008; Elisa Rumi et al., 2017) och familjär ansamling av fall förekommer men är ovanligt (Gilbert, 1998). Nedärvda mutationer kan öka risken att drabbas, men ytterligare somatiska mutationer måste förvärvas för att sjukdomen ska utvecklas (Elisa Rumi et al., 2017). Riskökningen baserad på ärftlighet bedöms sammanfattningsvis så pass liten att vi inte rekommenderar utredning av släkt, förutom vid stark misstanke om ärftlig form av MPN och planerad stamcellstransplantation där ett syskon kan vara aktuell som stamcellsdonator (Baliakas et al., 2019).

Autoimmun sjukdom, till exempel Crohns sjukdom, (Kristinsson et al., 2010) eller högt BMI (Murphy et al., 2013) ökar risken att drabbas. Det finns också studier som antyder en ökad risk att utveckla MPN hos aktiva rökare och tidigare rökare jämfört mot aldrig-rökare (Jayasuriya et al., 2019), vilket är tydligare visat hos kvinnor (Kroll et al., 2012; Podoltsev et al., 2020). Vad gäller yrkesexponering, kemisk exponering och övriga livsstilsfaktorer finns få samstämmiga resultat, men exponering för bensen verkar kunna öka risken för att utveckla MPN (Anderson et al., 2012).

4.2.3

Överlevnad

Med modern behandling är den förväntade överlevnaden endast något förkortad vid ET, något ytterligare förkortad vid PV och mer markant förkortad om än väldigt variabel vid MF (Hultcrantz et al., 2012). Överlevnaden påverkas av såväl kliniska faktorer, till exempel förekomst av hjärt-kärlhändelser, som genetiska faktorer (Ahlstrand et al., 2019). Sedan JAK2-hämmarnas introduktion på marknaden 2014 har sannolikt överlevnaden förbättrats vid PMF (Verstovsek et al., 2017).

Nästa kapitel
5 Primär prevention