Till sidinnehåll
Kunskapsbank för cancervården Till cancercentrum.se

Omvårdnad och rehabilitering

Rekommendationer

  • Cancerrehabilitering är aktuellt under hela processen. Patientens rehabiliteringsbehov bör regelbundet utvärderas som hjälp kan användas ett validerat instrument såsom Distresstermometern eller Hälsoskattningen
  • Alla patienter som utreds för CUP bör få en kontaktsjuksköterska och Min vårdplan bör upprättas
  • Viktigt att beakta om patienten har minderåriga barn

Omvårdnad innebär att allmänmänskliga och personliga behov tillgodoses, att individens egna resurser tillvaratas för att bevara eller återvinna optimal hälsa samt att tillgodose behovet av vård i livets slutskede. För att stärka patientens upplevelse av en god och trygg vård med hög kvalitet krävs inte enbart medicinska insatser utan också adekvata omvårdnadsinsatser, både allmänna och specifika. Den allmänna omvårdnaden är oberoende av sjukdom och medicinsk behandling, medan den specifika omvårdnaden är knuten till och kräver kunskap om den aktuella sjukdomen och dess behandling.

Behovet av omvårdnad för patienter med CUP beror på var sjukdomen sitter och vilka symtom den ger. Vägledning finns i respektive diagnosspecifikt vårdprogram.

Det är påfrestande att inte veta var primärtumören sitter, så patienter med CUP kan behöva extra psykosocialt stöd (Hyphantis et al., 2013). Alla patienter och närstående bör få skriftlig information om hur de kan kontakta en kurator.

Patienter som inte bedöms vara aktuella för kurativ behandling bör erbjudas palliativ vård där målet är bästa möjliga livskvalitet, se kapitel 10 Palliativ vård och insatser.

11.1

Fatigue

Fatigue är benämningen på den kraftlöshet och orkeslöshet som många patienter drabbas av under cancersjukdom och behandling. Det är viktigt att informera patienten om detta. Det är även viktigt att utesluta andra symtom som kan påverka graden av fatigue, t.ex. smärta, malnutrition, sömnlöshet, anemi och nedstämdhet. 

För bedömning och råd hänvisas till de nationella vårdprogrammen för cancerrehabilitering och palliativ vård.

11.2

Nutrition

Minskat födointag och nedsatt aptit är vanligt förekommande bland patienter med spridd cancer. Vid symtomanalys är det viktigt att upptäcka åtgärdbara tillstånd (t.ex. munsvamp, dåligt tandstatus, obstipation, hyperkalcemi, depression, infektion, refluxesofagit och mekaniskt hinder i mag-tarmkanalen) samt att bedöma patientens allmäntillstånd (ECOG/WHO PS, se avsnitt 6.3.1). Därefter är det viktigt att bilda sig en uppfattning om var i sjukdomsförloppet patienten befinner sig. Gäller det ett tidigt palliativt skede där patienten med adekvata palliativa insatser kan förväntas leva i 3–6 månader eller mer? Eller är patienten i livets slutskede med kort förväntad överlevnad (dagar, veckor eller ett par månader) och där antitumoral systemisk behandling inte bedöms indicerad? För mer information kring nutrition se vårdprogrammet för cancerrehabilitering

Är patienten i ett tidigt palliativt skede är nutritionell rådgivning viktig för att förebygga ytterligare funktionsförlust och optimera möjligheterna att klara av ett medicinskt indicerat försök med sjukdomsinriktad behandling. För att förebygga ytterligare viktnedgång rekommenderas många små måltider med energirik mat. Detta innebär fetare livsmedel såsom standardmjölk, matfett med 80 % fett, flytande margarin, helfeta ostar, vispgrädde, creme fraiche, gräddglass och mat som är berikad med fett eller socker. Vid speciella behov bör dietist kopplas in för ytterligare rådgivning och eventuell förskrivning av komplementära produkter (näringsdrycker, energiberikning och förtjockningsmedel). I många landsting kan dietisten förskriva näringsdrycker med kostnadsnedsättning.

11.3

Nutrition i livets slutskede

Om patienten blir allt tröttare (ECOG/WHO PS 3–4) utan att man kan påvisa en reversibel orsak och patienten därmed bedöms vara i livets slutskede är tillståndet sannolikt uttryck för en refraktär kakexi (Fearon et al., 2011). Det är ett tillstånd av katabolism som inte kan påverkas av nutritionstillförsel (varken per os eller parenteralt). I denna situation är följsamhet och information om tillståndet de viktigaste åtgärderna, så att patienten själv kan styra mängd och sort av föda och vätska. Det är normal och förväntat att successivt minska volymen mat och vätska som intas i livets slutskede. Det är en konsekvens av att döden närmar sig, inte en orsak. Fortsatt intravenös tillförsel av dropp kan i vissa fall ge ökade symtom, t.ex. andnöd (Fritzson et al., 2015).

11.4

Fysisk aktivitet

Det är viktigt att patienten är så fysiskt aktiv som han eller hon klarar av. Lite aktivitet är bättre än ingen. Att vara fysiskt aktiv kan minska besvär såsom depression och fatigue och därmed öka välbefinnandet (Furmaniak et al., 2016; Kim et al., 2016).

11.5

Kontaktsjuksköterska

Kontaktsjuksköterskan har en central roll i omhändertagandet av patienter med misstänkt eller säkerställd CUP.

Kontaktsjuksköterskan ska under utredningsfasen samordna utredningsinsatser, och senare kan kontaktsjuksköterskan vara den som ger behandlingen. Under en rent palliativ fas ska kontaktsjuksköterskan hålla kontakten med patienten för att efterhöra vilka palliativa behov hen har, och planera för eventuella åtgärder.

Den nationella cancerstrategin styrker att varje patient ska erbjudas en kontaktperson på den cancervårdande kliniken, med syfte att förbättra informationen och kommunikationen mellan patienten och vårdenheten och stärka patientens möjligheter till delaktighet i vården (SOU 2009:11). Sedan 2010 finns rätten till fast vårdkontakt inskriven i patientlagen (2014:821).

Staten och Sveriges Kommuner och Landsting har enats om en gemensam generell beskrivning av kontaktsjuksköterskans roll och funktion. Den finns att läsa på Cancercentrums webbplats.  

Att patienten har erbjudits en namngiven kontaktsjuksköterska ska dokumenteras i patientens journal och om möjligt registreras i kvalitetsregister.

11.6

Min vårdplan

En individuell skriftlig vårdplan, Min vårdplan, ska tas fram för varje patient med cancer. Det framgår i den nationella cancerstrategin för framtiden (SOU 2009:11) och i de patientcentrerade kriterierna som ska utmärka ett regionalt cancercentrum (Socialdepartementet: 2011). Läs mer på Cancercentrums webbplats

11.7

Aktiva överlämningar

Under patientens tid i cancervården förekommer ofta överlämningar mellan olika vårdgivare. Alla sådana överlämningar ska vara ”aktiva” för att skapa en sammanhållen vårdkedja för patienten och de närstående.

Aktiv överlämning innebär att den som har ansvaret för patienten tar kontakt, muntligt och skriftligt, med nästa instans. Den som aktivt överlämnat har fortsatt ansvar till dess att den mottagande instansen bekräftat att de tagit kontakt med patienten. Uppstartade åtgärder och insatser inom omvårdnad, palliation och cancerrehabilitering ska följas upp, utvärderas och dokumenteras i Min vårdplan.

11.8

Löpande cancerrehabilitering

Cancerrehabilitering syftar till att förebygga och minska de fysiska, psykiska, sociala och existentiella följderna av en cancersjukdom och dess behandling. Insatserna ska ge patienten och de närstående stöd och förutsättningar för att leva ett så bra liv som möjligt. Mer information finns i det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering.

11.8.1

Barn som närstående

”Hälso- och sjukvården har en lagstadgad skyldighet att särskilt uppmärksamma barn som anhöriga och tillse att de får information, råd och stöd” (2017:30,5 kap 7 §, Hälso- och sjukvårdslagen).

Den fasta vårdkontakten (läkare och/eller kontaktsjuksköterska) ansvarar för att ta reda på om patienten har något minderårigt barn och vem eller vilka som är vårdnadshavare. Ansvaret innefattar att säkerställa att barnet får adekvat stöd. Barnets/barnens födelseår bör dokumenteras i patientens journal.

Om föräldern eller hälso- och sjukvården inte kan tillgodose barnets behov av råd och stöd ska barnet erbjudas hjälp att få kontakt med annan instans.

11.8.2

Regelbunden behovsbedömning för patienter och närstående

Cancerrehabilitering är aktuellt under hela processen, från misstanke om cancersjukdom och framåt. Behovet av rehabilitering ska därför bedömas regelbundet. Patienten och de närstående ska återkommande få information om vilka rehabiliteringsbehov som är vanliga och vilka insatser som erbjuds. Cancerrehabilitering ska också ingå i Min vårdplan. Vissa tillstånd, till exempel lymfödem, kan kräva behandling livet ut.

För strukturerad behovsbedömning rekommenderas att använda ett validerat instrument såsom Distresstermometern eller Hälsoskattning

Både patienter och närstående kan omfattas av rehabiliteringsinsatser. Närstående kan vara exempelvis partner, barn, förälder, syskon eller annan person som patienten anser sig ha nära relation till.

11.8.3

Grundläggande och specialiserad rehabilitering

All personal inom hälso- och sjukvården ska göra grundläggande behovsbedömningar och ge grundläggande insatser inom cancerrehabilitering. Vid mer avancerade behov ska patienten alltid erbjudas insatser från professioner med specialkompetens inom rehabilitering, exempelvis kurator, fysioterapeut, psykolog, arbetsterapeut och dietist. Även andra professioner såsom sjuksköterska, läkare och tandläkare kan arbeta specialiserat med cancerrehabilitering.

Mer information finns i vårdprogrammet för cancerrehabilitering

Nästa kapitel
12 Egenvård