Till sidinnehåll
Till cancercentrum.se
Sökordsförslag
Kunskapsbanken Vårdprogram Vårdförlopp Stöddokument
Vuxna Barn
Basfakta om läkemedel
Sök
Vårdprogram Vårdförlopp Stöddokument Läkemedelsregimer för vuxna Läkemedelsregimer för barn Basfakta om läkemedel Mitt konto Uppdateringar Kontakt

Handläggning efter utredning som visar dysplasi

Rekommendation

  • Kvinnor med cervixdysplasi bör rekommenderas att inte röka. (+++6)

6 Observationsstudier och interventionsstudier med stark effekt.

16.1

Naturalförlopp och exspektans

Det finns flera faktorer att ta hänsyn till vid beslut om exspektans eller behandling av dysplasi. Syftet med behandling är att ta bort precancerösa lesioner för att hindra progress till cancer. Men olika dysplastiska lesioner och HPV-typer har olika tendens till progress respektive regress 177178179180.

Behandlingen, men även lesionen i sig, kan öka risken för förtidsbörd och sena missfall. Flera riskfaktorer för cervixdysplasi och förtidsbörd är gemensamma, så resultatet av studierna är svårtolkat 181182183184. Beslut om aktiv exspektans eller behandling tas av kolposkopisten i samråd med patienten.

En förutsättning för aktiv exspektans är att kvinnan förväntas kunna följa den rekommenderade kontrollplanen. Viktigast vid beslut om handläggning är den histopatologiska diagnosen mot bakgrund av cytologiska och kolposkopiska fynd, HPV-status, kvinnans ålder, framtida fertilitetsönskemål och eventuell immunsupprimerande sjukdom eller behandling (se kapitel 18 Screening, utredning, behandling och uppföljning av särskilda grupper).

Vid HSIL/CIN3 är HPV 16 den dominerande HPV-typen som, liksom HPV 18 och 45, är förenad med snabbare progress till cancer än övriga HPV-typer 180.

Rökning ökar risken för att utveckla HSIL och livmoderhalscancer 185186. Risken ökar med tiden och är dubblerad för rökare jämfört med icke-rökare. Efter rökstopp minskar dock risken 187. Persisterande HPV-infektion är också dubbelt så vanligt hos rökare som hos kvinnor som aldrig rökt 188. Även passiv rökning ökar risken för HPV-infektion och livmoderhalscancerutveckling 189190.

16.2

Medicinska risker med behandling

Observationsstudier visar på ett samband mellan excisionsbehandling och prematurbörd. Vid slyngexcision är risken dubblerad, men hittills ses ingen riskökning när studiegruppen begränsas till kvinnor med histopatologisk dysplasi och till excisionslängd < 10 mm, som jämförs med kvinnor som gjort en biopsi och har dysplasi 181191192. I svenskt patientmaterial har man dock kunnat visa att även excisionslängd <10 mm innebär en ökad risk för prematurbörd 193. Vid excisionslängd >10 mm ökar risken ytterligare. I en stor studie är riskökningen 6 % per mm ökad excisionslängden över 12 mm 194. Upprepade slyngexcisioner ökar risken för prematurbörd tre till fyra gånger 194195196197198. Se även kapitel 19 Gynekologisk cellprovskontroll genom självprovtagning och kapitel 20 Bieffekter av livmoderhalscancerscreening.

En metaanalys tyder på ökad risk för sena missfall efter excisionsbehandling, men ingen ökning av tidiga missfall och inget samband med svårighet att bli gravid efter behandling 183. Cervixlängden ökar under läkningsperioden månaderna efter kirurgi. Att vänta med graviditet till efter behandling kan därför vara lämpligt men ingen tydlig evidens finns 199. Postoperativ blödning och infektion förekommer. Cervixstenos kan bli ett problem under uppföljning, framför allt hos postmenopausala kvinnor 200201202, se kapitel 19 Gynekologisk cellprovskontroll genom självprovtagning med analys för humant papillomvirus (HPV).

16.3

Rutiner på mottagningen

Rekommendationer

  • Kontroller vid aktiv exspektans som innefattar kolposkopi och behandling bör göras av en kolposkopist.
  • Kontroller vid aktiv exspektans som inte innefattar kolposkopi bör göras av en dysplasibarnmorska, efter ordination av kolposkopist som ansvarar för handläggningen.
  • Alla kvinnor som behandlas bör först ha genomgått utredning med kolposkopi.
  • Behandling av dysplasi bör göras på mottagning under kolposkopisk kontroll 141142143 och i lokalanestesi, eventuellt med sedering. Behandling på operationsavdelning och eventuellt i narkos kan behövas i särskilda fall.
  • Alla dysplasibehandlingar bör rapporteras till processregistret inom nationella kvalitetsregistret för cervixcancerprevention. Det gäller även hysterektomi när cervixdysplasi varit en indikation eller upptäcks ”en passant”.
  • Excision som led i utredning av avvikande cellprov bör rapporteras som dysplasibehandling.
16.4

LSIL

Rekommendationer

  • När fullständig kolposkopi och px visar LSIL bör kvinnan följas upp med analys av HPV och triage cytologi efter 1 år. Därefter differentieras handläggningen beroende på HPV-status.

Förr ansåg man att behandling av persisterande LSIL kunde förhindra progression till HSIL. Senare forskning visade dock att LSIL kan orsakas av många genotyper av HPV, att upprepad LSIL inte nödvändigtvis är en indikation på viral persistens, och att risken för utveckling till HSIL/CIN3 under 2 år endast är 8 %, vilket gör behandling onödig hos de flesta patienter 203.

I en systematisk review från 2021 visade man att 60 % av LSIL-lesionerna går tillbaka spontant. Progression till en lesion av högre grad förekom i 11 %. Progressionen av LSIL till CIN3+ var endast 2 %, och 0,03 % av LSIL-fallen utvecklades till livmoderhalscancer. Majoriteten av de ingående studierna hade en uppföljningstid på 24 månader 204.

Många stora internationella vårdprogram övergår alltmer till riskbaserad uppföljning av dysplasi. Ett exempel är uppföljningen i USA som styrs av 2019 års ASCCP (American Society for Colpocopy and Cervical Pathology), RiskBased Management Consensus Guidelines, som använder begreppet riskbased management, definierat som att behandla patienter enligt deras uppskattade precancerrisk. Risken för precancer (CIN3) uppskattades exakt med hjälp av nuvarande och tidigare cytologi och HPV-test- och biopsiresultat från mer än 1,5 miljoner individer som följdes i upp till 15 år på Kaiser Permanente i norra Kalifornien 205. I många fall behövs då ingen kolposkopi i uppföljningen av låggradiga cellförändringar.

För personer vars risk för förstadier till cancer (CIN3+) beräknas vara mindre än 4 %, baserat på aktuella laboratoriesvar, rekommenderas upprepad HPV-testning efter 1, 3 eller 5 år beroende på efterföljande 5-årsrisk för CIN3+.
Vid en fullständig kolposkopi (TZ typ 1 eller 2), där PAD från px portio visar LSIL, rekommenderas uppföljning i form av HPV-analys med möjlighet till triage cytologi efter 1 år, oavsett HPV-typ. Vårdprogrammen från USA (ASCCP), England (NHS) och Australien förordar numera en likartad handläggning 3987203.

Vid HPV-negativitet vid 1-årsuppföljningen kan patienten återgå till screeningen (5 eller 7 års intervall). Som alternativ till vårdgivartaget cellprov från cervix kan man överväga vaginalt taget självprov för HPV som första steg, vilket i så fall ska skickas ut och handläggas av den utredande gynmottagningen. Vid fortsatt HPV-positivitet vid 1-årsuppföljningen rekommenderas handläggning enligt flödesschema 3 (avsnitt 15.5.3) beroende på HPV-genotyp.

Om HPV-analysen vid 1-årsuppföljningen är positiv för medel eller lågonkogent HPV och reflexcytologin är negativ eller visar max LSILcyt, bör patienten genomgå ytterligare ett HPV-test inom 12 månader. Om det är negativt bör kvinnan återgå till rutinmässig screening vart 5:e eller 7:e år. Om det andra uppföljningstestet är HPV-positivt, ska provet reflextestas och patienten bör remitteras för kolposkopisk bedömning. Om HPV-analysen vid 1-årsuppföljningen är positiv för onkogent HPV (non 16/18/45) och reflexcytologin visar HSILcyt remitteras patienten för kolposkopisk bedömning. Om HPV-analysen vid 1-årsuppföljningen är positiv för högonkogent HPV (16/18/45) ska provet reflextestas och patienten bör remitteras för kolposkopisk bedömning.

Vid primär HPV-screening är alla indexprover från GCK HPV-positiva. Negativt svar på en ny HPV-analys, tagen vid efterföljande kolposkopi där px visar LSIL, innebär fortfarande en liten ökad risk för CIN3 under de närmaste åren, enligt data från både USA 206 och NKCx i Sverige. Ï dessa fall är det lämpligt med en förnyad HPV-analys efter 1 år. Om även den utfaller negativt kan individen återgå till screeningen.

För kvinnor med immunsuppression, se avsnitt 18.2.

16.5

HSIL

Rekommendationer

  • HSIL bör behandlas, men aktiv exspektans kan vara ett alternativ vid HSIL/CIN2 beroende på ålder och HPV-typ. Inför beslut om behandling av kvinnor ≤ 25 år bör provet eftergranskas eller diskuteras vid MDK.
  • Vid högonkogen HPV (16, 18, 45) hos kvinnor ≤ 25 år med HSIL/CIN2 och TZ typ 1– 2 rekommenderas kontroll efter 6 månader och 12 månader med kolposkopi, px och dubbelanalys. Om persistens vid 12 månader görs excision. Se flödesschema 4 (avsnitt 15.5.4).
  • Vid högonkogen HPV (16, 18, 45) hos kvinnor > 25 år med HSIL/CIN2 rekommenderas excision. Se flödesschema 4.
  • Vid medelonkogen HPV hos kvinnor 23–29 år och HSIL/CIN2 rekommenderas kontroll med kolposkopi, px och dubbelanalys efter 6–12 månader och 18–24 månader. Om progress eller persistens vid undersökning efter max 24 månader görs excision. Se flödesschema 4.
  • Vid normaliserade prover remitteras patienten till Kontrollfil efter behandling eller utläkning.
  • Kvinnorna bör vara införstådda med vikten av regelbunden uppföljning.
  • Behandling bör föregås av en histopatologisk verifikation, men kan göras vid cytologisk HSIL om kolposkopibilden motsvarar HSIL (Swedescore ≥ 8). (++7) Förutsättningen är att kvinnan är färdig med sin familjebildning. Annars bör behandling föregås av en histologisk verifikation.

HSIL inkluderar CIN2 och CIN3, som har olika regressionstendens. Obehandlad CIN2 går i regress i 40–43 % av fallen, medan 35 % progredierar till CIN3 och 5 % progredierar till cancer. CIN 3 går i regress i 30–32 % av fallen, och 14–31 % progredierar till cancer 192207. I en studie från Nya Zeeland där kvinnor med histopatologisk CIN3 lämnades obehandlade, hade 11 % utvecklat cancer inom 5 år, 17 % inom 10 år och 31 % inom 30 år. Av de 92 kvinnor som hade persisterande CIN 3 i 24 månader, utvecklade 50 % cancer 207.

Bland kvinnor under 25 års ålder är incidensen hög för CIN2, men låg för livmoderhalscancer 201. Regressionsfrekvensen vid histopatologisk CIN2 är högre än hos äldre 201. Fyra studier som gjorts på kvinnor yngre än 25 år med histopatologisk CIN 2 som handlagts med aktiv exspektans har visat att 40–74 % går i regress inom 24 månader. Ingen kvinna utvecklade cancer i någon av studierna 208. I en prospektiv studie följdes 95 kvinnor med histopatologisk CIN2 i 13–24 år. 38 % gick i regress på 1 år, 63 % på 2 år och 68 % på 3 år. Efter 3 år hade 15 % progredierat till CIN3 209.

Det finns mycket få studier om aktiv exspektans av CIN2 hos kvinnor över 25 år. I en systematisk översikt och metaanalys gick 50 % av CIN2-lesionerna i regress spontant, medan 18 % progredierade till CIN3 eller mer inom 2 år. För kvinnor yngre än 30 år gick 60 % i regress medan 11 % progredierade. Bland mer än 3 000 kvinnor fanns bara 13 fall av stadium 1A1 (0,4 %) och två mer avancerade invasiva cancerfall (0,06 %), varav de flesta bland kvinnor äldre än 30 år. Författarnas slutsats är att aktiv exspektans är att föredra framför omedelbar behandling, särskilt bland yngre kvinnor. En observation i en av de ingående studierna var att kondomanvändning ökade chansen till regress av dysplasin 210. I en svensk prospektiv studie följdes 127 kvinnor (25–30 år) med CIN 2 i px var 6:e månad i upp till 2 år. Partiell eller fullständig utläkning återfanns hos 72 % av kvinnorna. Utläkningen hos kvinnor med HPV 16 var 51 %, men för 47 % av kvinnorna progredierade förändringarna till CIN3. Hos non-HPV 16-positiva kvinnor var utläkningen 83 % medan 16 % progredierade. Hos de flesta kvinnorna läkte förändringarna ut eller progredierade inom 15 månader 211. I en prospektiv randomiserad studie, där aktiv exspektans jämförts med behandling, ingick även äldre kvinnor. 44 % av fallen med CIN2 gick i total regress på 12 månader med en genomsnittlig tid på 8,3 månader. 23 % progredierade till CIN3, varav de flesta vid kontroll efter 9 månader. Ingen progredierade till cancer på 12 månader. Kontroller gjordes med kolposkopi och cytologi var 3:e månad. Alla som progredierade diagnostiserades med kolposkopi 212. Cancerrisken varierar mycket mellan olika HPV-typer och även mellan åldrar, och därför kan man rekommendera aktiv exspektans under 30 års ålder för medelonkogena typer 118213.

Liksom för LSIL finns inga randomiserade studier som jämför olika kontrollintervall eller vad som ska kontrolleras och hur länge man kan vänta med behandling vid persistens.

7Observationsstudier.

16.6

Behandling av skivepiteldysplasi

Rekommendationer

  • HSIL bör behandlas inom 8 veckor från provtagningsdatum för biopsi.
  • Vid behandling av TZ typ 1 bör låg excision (6–9 mm) göras. (+++)
  • Vid behandling av TZ typ 2 bör excisionen göras så hög att hela lesionen tas bort mot endocervix (10–15 mm). (++++)
    Vid behandling av TZ typ 3 bör hög excision (15–25 mm) göras. (+++) Cervixabrasio bör göras.
  • Endocervikalt cellprov rekommenderas inte vid excision av skivepiteldysplasi.
Om radikalitet inte säkert har uppnåtts kan man göra cervixabrasio eller ta px vid endocervikal resektionsrand.
  • Vid dysplasi centralt med tydlig gräns mot en utbredd låggradig lesion kan man, hos kvinnor som inte avslutat sitt barnafödande, välja att resekera den höggradiga lesionen och destruera den perifera för att spara vävnad. (+)
  • Vid dysplasi till resektatets rand, bör omoperation inte göras utan att först verifiera kvarvarande dysplasi. (+++)
  • Vid kvarstående dysplasi efter behandling bör omexcision göras efter histologisk verifikation. Vid kvarstående dysplasi efter upprepade behandlingar kan man göra en hysterektomi, förutsatt att patienten har avslutat sitt barnafödande. (+)
  • Vid hysterektomi bör vagina undersökas kolposkopiskt med jodapplikation.

Målet med behandlingen är att avlägsna lesionen i TZ helt och på ett sådant sätt att bedömningen av histopatologi och radikalitet blir optimal. Singelpreparat bör eftersträvas och excisionen bör göras under kolposkopisk kontroll 142.

Intraoperativ kolposkopi ger signifikant mindre koner utan att radikaliteten påverkas 141142. Bland riskfaktorer för återfall av dysplasi märks frånvaro av kolposkopisk kontroll vid excisionen 214.

Excisionens längd bör vara minst 6 mm för att excidera dysplasi i kryptor. Mätningar av hur djupt ner i kryptor CIN3 sträcker sig har visat ett medelvärde på 1–2 mm, med maximum 5,22 mm och medelvärde + 3SD 3,80 mm 215216. Ofullständig excision, särskilt vid endocervikal resektionskant, är en viktig prediktor för återkommande dysplasi 212217.

Om radikalitet inte säkert har uppnåtts kan man göra cervixabrasio eller ta px vid endocervikal resektionsrand. Borstprov för cytologi från endocervix rekommenderas inte vid excision eftersom provet ofta inte går att bedöma.

En metaanalys om kvarvarande skivepiteldysplasi efter excision visade dysplasi i 18 % av fallen när resektionsränder inte var fria och i 3 % vid fria resektionsränder 218. Ny behandling bör därför i normalfallet inte ges utan att först verifiera kvarvarande dysplasi. Kvinnor som är 50 år eller äldre, och som vid behandling av skivepiteldysplasi har dysplasi till endocervikal excisionskant, har enligt observationsstudier hög risk för kvarvarande och återkommande dysplasi 217219. När behandlingskontroll inkluderar analys för HPV ökar sensitiviteten för att upptäcka ofullständig behandling 220221.

Diagnostisk excision bör registreras som behandling i processregistret.

16.7

Överväganden vid hysterektomi som dysplasibehandling

Hysterektomi på grund av dysplasi utförs ofta på grund av upprepat återfall, som kan bero på att patienten är särskilt benägen att utveckla dysplasi vid persistent HPV-infektion. Vid endocervikal dysplasi behöver man utesluta invasivitet, och därför utföra excision inför en planerad hysterektomi. Vid invasion ska eventuellt radikal hysterektomi utföras, vilket av anatomiska skäl inte är möjligt efter en enkel hysterektomi.

Vid hysterektomi bör vagina undersökas kolposkopiskt med jod för att undvika kvarvarande lesion postoperativt. Identifierade lesioner i övre vagina bör resekeras samtidigt, enklast med en vaginalmanschett. En systematisk översikt och metaanalys visar att vaginal hysterektomi generellt har många fördelar, men det är inte speciellt studerat på indikation av dysplasi 222.

Vid beslut om hysterektomi bör kvinnan informeras om att behandlingen eliminerar risken för livmoderhalscancer, men att HPV-infektion kan finnas kvar i slemhinnor med risk för senare dysplasiutveckling.

16.8

Histopatologisk adenocarcinoma in situ

Rekommendationer

  • Vid AIS rekommenderas hög excision, resektionslängd minst 20 mm (++++) med valfri metod (+++) och preparatet i ett stycke. Ingreppet bör göras av en erfaren operatör. Efter excisionen bör cervixabrasio göras (++).
  • Vid histopatologisk AIS krävs en excision med fria resektionsränder för att utesluta invasiv cancer. Först därefter kan man ta beslut om att avstå från ytterligare behandling eller göra en enkel hysterektomi. Vid oklar radikalitet bör preparatet eftergranskas på MDK. (+++)
  • Om HPV-prov fortfarande är positivt under uppföljningen efter en excision bör kvinnan rekommenderas en hysterektomi efter avslutat barnafödande. (++)
  • Om kvinnan har avslutat sitt barnafödande kan man välja att göra en hysterektomi även om ingen AIS fanns i resektionsranden vid excisionen. (+++)
  • Behandlingen bör göras inom 4 veckor efter svaret på den histopatologiska undersökningen.

AIS är svårare att identifiera kolposkopiskt än HSIL och kan finnas högt upp i cervikalkanalen. 15 % av fallen är multifokala. Resektionslängden bör vara minst 20 mm vid AIS. Cervixabrasio bör alltid göras efter att preparatet tagits ut, för att säkrare förutsäga risken för kvarvarande dysplasi 223.

AIS i resektionsranden är en viktig prediktor för kvarvarande dysplasi och invasiv cancer. En metaanalys från 2014 av 35 studier visar 16,5 % med restdysplasi och 0,6 % med invasiv cancer om AIS inte finns i resektionsrand, men 49,3 % respektive 5,9 % om AIS finns i resektionsranden 224. Efter excision återfinns AIS hos 3 % av alla kvinnor utan AIS i resektionsranden och hos 17 % av de som har AIS i resektionsranden 224225.

Vid retrospektiva jämförelser mellan knivkon, laserkon och slyngexcision, ger slyngexcision signifikant högre frekvens excisioner med AIS i resektionsranden, men vid excisioner utan AIS i resektionsranden är frekvensen restdysplasi jämförbar för de tre metoderna 226. Hos kvinnor med välavgränsad lesion som inte avslutat sitt barnafödande är hög excisionsbehandling ett alternativ 227.

Vid konservativt excisionsbehandlad AIS är positivt HPV-test under uppföljningen den mest signifikanta oberoende prediktorn för progress till cancer 228.

16.9

Handläggning enligt standardiserat vårdförlopp (SVF) vid screeningupptäckt livmoderhalscancer

Rekommendationer

  • Om en gynekologisk undersökning ger stark klinisk misstanke om livmoderhalscancer bör kolposkopisten starta utredning enligt standardiserat vårdförlopp (SVF).
  • Cellprov med dubbelanalys samt biopsi tas. Remissen för histopatologisk undersökning ska märkas med snabbsvar enligt SVF.
  • Vid kolposkopisk misstanke om mikroinvasiv livmoderhalscancer bör man begära snabbsvar på histopatologisk undersökning av biopsi eller excisionspreparat, om handläggning enligt SVF inte startas.
  • Om den histopatologiska undersökningen på biopsi eller excisionspreparat visar invasiv livmoderhalscancer bör kolposkopisten starta handläggning enligt SVF.

Om en gynekologisk undersökning ger stark klinisk misstanke om livmoderhalscancer, eller om man histopatologiskt konstaterar livmoderhalscancer, bör kolposkopisten starta handläggning enligt SVF. Cellprov med dubbelanalys samt biopsi tas, och remissen till histopatologisk undersökning märks med snabbsvar enligt SVF. En SVF-remiss utfärdas till en regional enhet för gynekologisk cancer. Kvinnan får information enligt riktlinjerna för SVF och får även kontaktuppgifter till sin kontaktsjuksköterska.

Om en kolposkopi ger misstanke om mikroinvasiv livmoderhalscancer bör man begära snabbsvar på en histopatologisk undersökning av biopsi eller excisionspreparat.

Om en histopatologisk undersökning på biopsi eller excisionspreparat visar invasiv livmoderhalscancer bör kolposkopisten starta SVF-handläggning enligt ovan.

Cirka 50 % av all livmoderhalscancer i Sverige 2018–2019 diagnostiserades vid utredning av screeningfynd, enligt statistik från Nationell audit av cervixcancer. Hos kvinnor under 35 år var 66 % av all livmoderhalscancer screeningupptäckt. Screeningupptäckt livmoderhalscancer utgjorde 85 % av de fall som behandlades fertilitetsbevarande med excisionsbehandling eller trakelektomi. Kolposkopisten bör därför ha god kunskap om det nationella vårdprogrammet för livmoderhalscancer och SVF för livmoderhalscancer.

Ovanstående rekommendationer sammanfattar vad kolposkopisten bör göra enligt SVF vid välgrundad misstanke om livmoderhalscancer.

Enligt SVF bör patienten också få en namngiven kontaktsjuksköterska, senast i samband att hon får en tid för utredning på en regional enhet för gynekologisk cancer. Den inremitterande gynekologen bör fungera som kontaktperson från start av SVF tills ansvaret överlämnas till den regionala enheten.

Se SVF för livmoderhalscancer i Kunskapsbanken.

16.10

Åtgärder för att minska per- och postoperativa komplikationer

Rekommendationer

  • Behandling bör ges under kolposkopisk kontroll.
  • Vid excisionsbehandling kan vasopressinanalog användas i kombination med lokalanestesi för att minska risken för blödning. (++++8)
  • Vid excisionsbehandling kan vasopressinanalog användas i kombination med lokalanestesi för att minska risken för blödning. (++++9)
  • Vid större excisioner kan tranexamsyra användas postoperativt för att minska risken för blödning från sårytan. Tranexamsyra 1 g x 3 i 5–21 dagar kan ges. (++++10)

Excisionsbehandling under kolposkopisk kontroll innebär enligt en studie att resektatet blir mindre utan att radikaliteten med fria resektionskanter äventyras i samband med LEEP-excision. Dock ingick inte uppföljningsprov efter 6 månader i studien 141.

En Cochraneöversikt från 2013 har analyserat 12 randomiserade studier om interventioner för att förhindra blödning vid behandling av cervixdysplasi. Den visade att vasopressin i kombination med lokalanestesi signifikant reducerar risken för blödning som kräver sutur eller ytterligare vasopressin för hemostas. Tranexamsyra reducerar signifikant risken för sekundär blödning, men inte primär blödning, efter excisionsbehandling med kniv eller laser. Suturer minskar risken för blödning, men kan försvåra uppföljning på grund av ökad risk för cervixstenos och ofullständig kolposkopi. Vid biopsitagning används i första hand silvernitrat. I samband med excision kan Surgicel Fibrillar och Spongostan anal användas, eller andra hemostasmedel.

Cervixstenos efter excisionsbehandling är vanligare hos postmenopausala än hos premenopausala kvinnor. Det finns mycket litet underlag för rekommendationer om östrogenbehandling för att förebygga cervixstenos. Däremot underlättas undersökning och provtagning om behandling av atrofi har påbörjats några veckor före besöket.

8Flera RCT i systematisk review.
9Flera RCT i systematisk review.
10Flera RCT i systematisk review.

16.11

Omhändertagande av excisionspreparat

I en bilaga till Nationellt vårdprogram livmoderhals- och vaginalcancer har KVAST-gruppen i gynekologisk patologi beskrivit hantering av excisionspreparat (se bilaga 5 Beskrivning av preparatmätning efter excision och avsnitt 12.5.1Anvisningar pre-analytisk hantering och remissinformation).

16.12

Mätning av excisionspreparat

Rekommendation

  • Excisionslängd bör mätas på ofixerat preparat av operatören och rapporteras till processregistret inom nationella kvalitetsregistret för cervixcancerprevention. (+++11) Se bilaga 5 Beskrivning av preparatmätning efter excision.

Vävnad som formalinfixeras krymper och deformeras. Preparatet bör mätas färskt, före formalinfixering.

I studier är det vanligt att mäta excisionslängden från ektocervix till endocervikal resektionsyta. Excisionsvolym förekommer, beräknad efter mätning på konen eller mätt genom nedsänkning i vätska 221. Metoden är dock inte etablerad; det är osäkert om den tillför något utöver mätning av längd, och det finns ingen standard för volymmätning. Det är dock viktigt att mäta excisionslängd i förhållande till typen av transformationszon, för kvalitetskontroll av överbehandling. Metoder för detta beskrivs i bilaga 5 Beskrivning av preparatmätning efter excision.

11 Starka samband i observationsstudier beträffande effekt och biverkningsrisk.

16.13

Kvalitetsindikator

Mått 

Målnivå 

Kommentar 

Ombehandlingar inom ett år. 

< 5 % 

Ny behandling inom ett år efter behandling för dysplasi. 
Föregående kapitel
15 Kolposkopi och utredning vid avvikelser i cellprov
Nästa kapitel
17 Uppföljning efter dysplasibehandling