Till sidinnehåll
Kunskapsbank för cancervården Till cancercentrum.se

Bakgrund och orsaker

4.1

Epidemiologi

Livmoderkroppscancer är den vanligaste gynekologiska cancersjukdomen i Sverige och den sjätte vanligaste cancersjukdomen hos kvinnor. Årligen drabbas knappt 1 400 kvinnor av livmoderkroppscancer i Sverige 2 men dödligheten är förhållandevis låg (se figur 1). Att överlevnaden är god beror i första hand på att man hittar sjukdomen i tidigt skede, eftersom patienten tidigt får symtom i form av blödningar och då söker vård.

Kap 4.1 Figur 1.jpgFigur 1. Antal nya fall per år i Sverige med cancer corporis uteri samt dödsfall per 100 000 personer (kvinnor och män). Källa: Nordcan 2019

Medianåldern vid insjuknande är 71 år och mycket få kvinnor drabbas före 50 års ålder. Mycket talar för att den stigande incidensen som ses i hela västvärlden är associerad med livsstilsfaktorer, eftersom riskfaktorer för livmoderkroppscancer inkluderar övervikt, diabetes mellitus, sen menopaus samt en åldrande population. I USA har fetmaepidemin lett till en kraftigt ökad incidens av livmoderkroppscancer, men än så länge har vi inte sett den incidensökningen i Sverige.

Även globalt är livmoderkroppscancer den sjätte vanligaste cancerformen hos kvinnor, med 380 000 nya fall diagnostiserade år 2018, se mer på World Cancer Research Fund, Endometricancerstatistik . Antalet nydiagnostiserade fall (incidensen) av livmoderkroppscancer är ojämnt fördelade över världen. Incidensen är högst i västvärlden och lägst i Indien och Afrika (se figur 2).

Kap 4.1 Figur 2.pngFigur 2. Geografisk spridning av livmoderkroppscancer, antal fall per 100 000 kvinnor. Åldersstandardiserad incidens mot världsbefolkningen. Källa: WHO 2018

Skillnaden i överlevnad (den relativa överlevnaden) mellan de olika regionerna i Sverige skiljer sig inte signifikant och är förhållandevis god (figur 3). Av de 7 451 patienter som registrerats i det Nationella kvalitetsregistret 2014–2018 upptäcktes 71 % i stadium I. Det är en lätt sjunkande tendens från vad som angavs i föregående version av vårdprogrammet som då hade registrerat fram till år 2015 med en siffra på 75 %. Detta bör rimligen bero på att det under det aktuella tidsspannet utförts körtelutrymning i större omfattning och därmed hittats fler i stadium IIIC än tidigare.

Kap 4.1 Figur 3.pngFigur 3. Relativ överlevnad. Källa: Nationella kvalitetsregistret för corpuscancer

4.2

Orsaker (etiologi) och riskfaktorer

Sammanfattning

  • Livmoderkroppscancer kan delas in i typ I och II med skillnader i etiologi, genetiska förändringar och prognos. (++++)
  • Tillstånd med höga östrogennivåer utan balans av progesteron innebär ökad risk för livmoderkroppscancer. (++++)
  • Sjukdomar som diabetes och hypertoni ökar risken för att drabbas av livmoderkroppscancer. (+++)
  • Övervikt är en riskfaktor för livmoderkroppscancer. (+++)
  • Tamoxifenbehandling medför en ökad risk för livmoderkroppscancer. (+++)
4.2.1

Etiologi

Livmoderkroppscancerns utveckling anses följa två olika vägar (typ I och typ II) med distinkta skillnader ur såväl klinisk som genetisk synvinkel. De flesta patienter (cirka 80 %) tillhör typ I som är associerad med hyperöstrogenism samt god prognos. Dessa tumörer är i huvudsak låggradigt endometrioida och ofta ytligt invasiva och hormonreceptorpositiva.

Däremot anses typ II-tumörerna vara icke-hormonberoende, hormonreceptornegativa och inkluderar lågt differentierade endometrioida karcinom samt de ovanligare histologiska typerna: serös eller klarcellig cancer, karcinosarkom samt dedifferentierad och odifferentierad cancer. Dessa patienter har sämre prognos. De höggradiga endometrioida tumörerna är ofta genetiskt mer lika typ I cancer.

Genetiska skillnader mellan typ I- och II-tumörerna anges i tabell 1. Se även kapitel 10, Kategorisering av tumören.

Genetisk förändring

Typ I-cancer (%)

Typ II-cancer (%)

PTEN-inaktivering

50–80

10

K-ras-mutation

15–30

0–5

β-catenin-mutation

20–40

0–3

Microsatellite instability

20–30

0–5

p53-mutation

10–20

80–90

HER-2/neu-amplifiering

10–30

40–80

p16-mutation    

10

40

E-cadherin

10–20

60–90

Tabell 1. Genetiska skillnader mellan typ I- och typ II-cancer. Källa: Bansai N, Yendluri V, Wenham RM. The molecular biology of endometrial cancers and the implications for pathogenesis, classification, and targeted therapies. Cancer control 2009; 16:8-13.

4.2.2

Riskfaktorer

Riskfaktorer associerade med typ I-livmoderkroppscancer är fetma, nulliparitet, sen menopaus, diabetes och hypertension.

Fetma är en oberoende riskfaktor och i Västeuropa associerad med upp till 40 % av all livmoderkroppscancer 2345. I fettväven sker aromatisering av androstendion till östrogen. Detta resulterar i en ökad nivå av östrogen utan balans av progesteron. Fetma är även associerad med sänkt koncentration av sexualhormonbindande globulin (SHBG), vilket leder till ökad mängd fritt östrogen.

Infertilitet är associerad med biologiska förändringar såsom anovulatoriska menstruationscykler som föranleder en förlängd östrogenpåverkan utan tillräcklig progesteronproduktion samt höga serumkoncentrationer av androstendion. Även låga koncentrationer av SHBG kan vara av betydelse. Lägre koncentrationer av SHBG har påvisats hos nullipara jämfört med kvinnor som fött barn 6.

P-piller, ökad paritet, rökning, salpingektomi, fysisk aktivitet och solning har en skyddande effekt 6789. Kvinnor som stått på kombinations-p-piller har befunnits ha en halverad risk för livmoderkroppscancer jämfört med icke-användare. Man har också funnit att den skyddande effekten varit större vid användning av p‑piller som innehåller högre mängder gestagen. Studier har visat att den skyddande effekten hos p‑piller tycks vara störst hos nullipara 710.

Östrogenbehandling utan samtidigt gestagentillägg i mer än 5 år ger en 6 gånger högre risk för livmoderkroppscancer, och en förhöjd risk tycks finnas kvar mer än 10 år efter avslutad behandling 1112. Kontinuerlig kombinationsbehandling tycks å andra sidan minska risken för livmoderkroppscancer 1314 men ökar samtidigt risken för bröstcancer 15. Även lågpotenta östrioler i peroral form dubblerar risken för livmoderkroppscancer framför allt hos icke överviktiga kvinnor, medan lokala östrioler inte tycks påverka risken 14. Riskökningen är som störst under de första 2 årens användning 14.

Tamoxifenbehandling ger också en riskökning som efter mer än 5 års behandling ligger i samma storleksordning som östrogenbehandling utan gestagen. De maligniteter som drabbar långtidsbehandlade patienter tycks vara av mer malign natur och mer avancerade vid diagnostillfället jämfört med icke-tamoxifenanvändare. Den livmoderkroppscancerspecifika överlevnaden har rapporterats vara lägre jämfört med icke-användare 151617.

Patologiska tillstånd med hormonstörningar såsom polycystiska ovarialsyndromet och östrogenproducerande tumörer (granulosa-tecacellstumörer) ger en ökad risk för livmoderkroppscancer.

Nästa kapitel
5 Primär prevention