Sammanfattning

Livmoderkroppscancer, som också kallas endometriecancer eller corpuscancer, är den vanligaste gynekologiska tumörformen i Sverige. Den utgår från livmoderkroppens slemhinna. Det är en cancerform med förhållandevis god prognos då den vanligtvis upptäcks innan den är spridd, eftersom den ofta ger tidiga symtom i form av olaga blödningar. Livmoderkroppscancer drabbar till stor del äldre kvinnor med många samtidiga sjukdomar, varför all behandling måste utgå ifrån vad patienten bedöms klara. Fetma är en stark riskfaktor och kan orsaka livmoderkroppscancer även hos yngre kvinnor.

Alarmsymtom: Olaga vaginala blödningar. De allra flesta som drabbas av sjukdomen är menopausala, endast 5 % är under 50 år (data ur INCA-registret). Andra symtom kan vara avvikande flytningar, smärta och diffusa obehag i buken.

Utredning: Vid postmenopausblödning eller andra symtom som inger misstanke om livmoderkroppscancer bör transvaginalt ultraljud utföras. Vid omätbar eller förtjockad (≥ 5 mm) slemhinna bör provtagning från endometriet utföras, antingen med endometriebiopsi, fraktionerad abrasio eller provtagning via hysteroskopi. Vid godartat resultat och kvarstående blödningar bör undersökning med hysteroskopi och riktad provtagning utföras. Majoriteten av postmenopausblödningar har en godartad orsak.

Vid bekräftad cancer utförs

• DT torax-buk för att bedöma eventuell spridning. Ett alternativ är lungröntgen vid låggradig endometrioid tumör (tidigare FIGO grad 1–2)
• transvaginalt ultraljud (TVU) för att bedöma lokal tumörutbredning 
• vid behov MRT för att ytterligare kartlägga lokal tumörutbredning. 

Klassifikation: Livmoderkroppscancer klassificeras histologiskt i två huvudgrupper:

• Typ I: endometrioid och mucinös cancer, med generellt bättre prognos.
• Typ II: icke-endometrioid (serös, klarcellig, karcinosarkom, dedifferentierad, odifferentierad cancer) med större risk för spridning och återfall.

Multidisciplinär konferens (MDK): Patienter med misstänkt spridd sjukdom eller recidiverande sjukdom där kirurgi kan bli aktuell bör diskuteras på MDK.

Stadieindelning görs efter kirurgi enligt FIGO-systemet (2009). För patienter som inte opererats finns en äldre klinisk stadieindelning.

Omvårdnad: Alla patienter med livmoderkroppscancer bör erbjudas en namngiven kontaktsjuksköterska. En individuell skriftlig vårdplan bör utarbetas, där även rehabiliteringsåtgärder bör ingå efter behov.

Primärbehandling vid livmoderkroppscancer är nästan uteslutande kirurgi. Den bör utföras av en van gynekologisk tumörkirurg. Ingreppet bör i första hand utföras minimalinvasivt och innefatta minst hysterektomi och bilateral salpingooforektomi. Lymfkörtelstatus i bäckenet bör utvärderas med portvaktskörtelteknik hos kvinnor utan preoperativa tecken på spridning eller kontraindikationer mot onkologisk efterbehandling. Vid spridd sjukdom är målet att uppnå makroskopisk radikalitet.

De flesta patienter med livmoderkroppscancer är färdigbehandlade efter kirurgin, men patienter med spridd sjukdom eller högriskhistologi erbjuds postoperativ behandling som vanligtvis består av cytostatika i form av karboplatin och paklitaxel 4–6 cykler, och vid lymfkörtelspridning tillägg av strålbehandling mot bäckenet och eventuellt paraaortalt.

Behandling vid återfall: De patienter som får återfall bör diskuteras individuellt vid en multidisciplinär konferens för att bedöma om kurativt syftande behandling kan erbjudas i form av strålbehandling eller kirurgi. I annat fall rekommenderas läkemedelsbehandling. Om sjukdomen är i palliativt skede bör man överväga anslutning till specialiserad palliativ vård.

Kvalitetsregistrering: Livmoderkroppscancer och sarkom utgångna från livmodern registreras i Svenska kvalitetsregistret för gynekologisk cancer.