Till sidinnehåll
Kunskapsbank för cancervården Till cancercentrum.se

Omvårdnad och rehabilitering

15.1

Kontaktsjuksköterska

Den nationella cancerstrategin styrker att varje patient ska erbjudas en kontaktperson på den cancervårdande kliniken med syfte att förbättra informationen och kommunikationen mellan patienten och vårdenheten och stärka patientens möjligheter till delaktighet i vården (SOU 2009:11). Sedan 2010 finns en lagstadgad rätt till fast vårdkontakt (hälso- och sjukvårdslagen 1982:763).

Staten och Sveriges Kommuner och Regioner har enats om en gemensam generell beskrivning av kontaktsjuksköterskans roll och funktion. Den finns att läsa på RCC hemsida Kontaktsjuksköterska.

Att patienten har erbjudits en namngiven kontaktsjuksköterska ska dokumenteras i patientens journal och om möjligt registreras i kvalitetsregister. 

Sjuksköterskor som vårdar patienter med livmoderkroppscancer bör ha adekvat specialistutbildning.

15.2

Min vårdplan

En individuell skriftlig vårdplan, kallad Min vårdplan, ska tas fram för varje patient med cancer. Det framgår i den nationella cancerstrategin för framtiden (SOU 2009:11) och i de patientcentrerade kriterierna som ska utmärka ett regionalt cancercentrum (Socialdepartementet: 2011). Min vårdplan är ett samlat dokument som bör startas upp så tidigt som möjligt i processen av den kontaktsjuksköterska som först möter patienten, och som ska uppdateras kontinuerligt i samband med förändring i hälsostatus eller behandlingsplan. Vårdplanen skrivs för och med patienten. Läs mer på RCC hemsida Min vårdplan i cancervården

15.3

Aktiva överlämningar

Under patientens tid i cancervården förekommer ofta överlämningar mellan olika vårdgivare. För att skapa en sammanhållen vårdkedja för patienten och de närstående ska alla överlämningar vara aktiva. En aktiv överlämning innebär att den som har ansvaret för patienten tar kontakt, muntligt och skriftligt, med nästa instans. Den som aktivt överlämnat har fortsatt ansvar till dess att mottagande instans bekräftat att de tagit kontakt med patienten. Uppstartade åtgärder och insatser inom omvårdnad, palliation och cancerrehabilitering ska följas upp, utvärderas och dokumenteras i Min vårdplan. Patienten bör ges möjlighet att vara delaktig i vilken information som överförs och bör därför informeras om att överlämning sker.  

15.4

Löpande cancerrehabilitering

Cancerrehabilitering syftar till att förebygga och minska de fysiska, psykiska, sociala och existentiella följderna av en cancersjukdom och dess behandling. Insatserna ska ge patienten och de närstående stöd och förutsättningar att leva ett så bra liv som möjligt. Se det Nationella vårdprogrammet för rehabilitering.

15.4.1

Regelbunden behovsbedömning för patienter och närstående

Cancerrehabilitering är aktuellt under hela processen från misstanke om cancersjukdom och framåt. Behovet av rehabilitering ska därför bedömas regelbundet. Patienten och de närstående ska återkommande få information om vilka rehabiliteringsbehov som är vanliga och vilka insatser som erbjuds. I patientens skriftliga vårdplan, Min vårdplan, ska cancerrehabilitering ingå. Vissa rehabiliteringsbehov, exempelvis gällande tarmbesvär, urinvägsbesvär, påverkan på sexualitet, smärta och lymfödem, kan kräva behandling livet ut. 

15.4.2

Grundläggande och specialiserad rehabilitering

All personal inom hälso- och sjukvården ska göra grundläggande behovsbedömningar och ge grundläggande insatser inom cancerrehabilitering. Vid mer avancerade behov ska patienten alltid erbjudas insatser från professioner med specialkompetens inom rehabilitering, exempelvis kurator, fysioterapeut, psykolog, sexolog, arbetsterapeut, lymfterapeut och dietist. Även andra professioner som specialistsjuksköterska, stomiterapeut, uroterapeut och läkare kan arbeta specialiserat med cancerrehabilitering. 

15.4.2.1

Bedömningsinstrument

Instrument som rekommenderas är Hälsoskattning för cancerrehabilitering eller Distresstermometern som kan användas för strukturerad bedömning av rehabiliteringsbehov och planerade rehabiliteringsåtgärder.

Bedömning av rehabiliteringsbehov - RCC hemsida.

15.4.3

Närstående

Närstående kan vara exempelvis partner, barn, förälder, syskon eller annan person som patienten anser sig ha nära relation till. Närstående är ofta ett stort stöd för patienten och behöver själv stöttning i situationen. För dig som är närstående till någon med cancer - RCC (cancercentrum.se) Att vara närstående någon med cancer | Cancerfonden

Barn som anhöriga har en särställning då hälso- och sjukvården har skyldighet att ge dem information, råd och stöd, enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) 5 kap. 7 §.
Stöd till barn som närstående - RCC Väst (cancercentrum.se)
När en förälder har cancer | Cancerfonden
Att prata med barn om cancer Cancerfonden

15.4.4

Psykosocialt stöd

Att få en cancerdiagnos är många gånger livsomvälvande och innebär stora konsekvenser för både patient och närstående. Det psykosociala perspektivet bör vara en närvarande del i hela vårdförloppet, genom alla steg i vårdkedjan. Hur en person reagerar på ett cancerbesked är individuellt och det är viktigt att bekräfta reaktioner och känslor. Patienten och dennes närstående ska löpande upplysas om möjligheterna till stöd och erbjudas kontakt med kurator. Det psykosociala stödet ges till både patienten och de närstående, utifrån behov och situation under patientens sjukdomstid. Psykosocialt stöd bör utgå ifrån de behov patienten ger uttryck för och kan med fördel börja med en inventering av patientens unika situation, behov, förväntningar och farhågor, samt kunskap om sin sjukdomssituation.  Det finns flera variabler som påverkar behovet av stöd, exempelvis hur närstående enskilt eller tillsammans kan hantera att patienten är sjuk. Kvalificerat psykosocialt stöd utförs av kurator och omfattar flera områden och inbegriper både emotionellt och praktiskt stöd, och områdena går ofta in i varandra. Det kan handla om praktiska sociala åtgärder, information, rådgivning och hänvisning samt psykosociala samtal som stöd inför förändring 186. Informationen kan handla om hemtjänst, hemsjukvård, boenden, hjälpmedel, färdtjänst, handikapparkering, sjukskrivning och eventuell närståendepenning. Det kan också handla om hjälp inom till exempel barnomsorg, vårdnad, juridik och ekonomi. Praktiska sociala åtgärder syftar till att patienten ska få en hållbar social situation och kan gälla att förmedla kontakter till andra myndigheter såsom socialtjänsten och Försäkringskassan.

15.5

Omvårdnad vid kirurgisk behandling

15.5.1

Preoperativ omvårdnad

Patienter som planeras genomgå kirurgisk primärbehandling vid livmoderkroppscancer ska få utförlig information av kontaktsjuksköterskan och den behandlande läkaren. Information ges om den planerade operationen, preoperativa förberedelser samt den postoperativa vården som mobilisering, smärtlindring, nutrition, elimination, hormonella förändringar, lymfödem och sexualitet. Hänsyn behöver tas till patientens individuella behov. Målet är att skapa trygghet, minska oro och vara ett stöd för patienten och de närstående. Information bör ges både skriftligt och muntligt.

Patienten bör även informeras om vilken inverkan rökning och alkohol har på kroppen i samband med kirurgiska ingrepp. Patienten bör erbjudas hjälp till rökstopp. Se vidare Nationellt vårdprogram cancerrehabilitering, kapitel tobak.

Inför planerad kirurgi är det av stor vikt att bedöma nutritionsstatus, eftersom undernäring i samband med kirurgi är en oberoende riskfaktor för komplikationer, försämrat immunförsvar, lång vårdtid och ökad dödlighet. 

Nationellt vårdprogram cancerrehabilitering, kap 9 prehabilitering 

15.5.2

Postoperativ omvårdnad

Vid hysterektomi med lymfkörtelutrymning kan lymfsvullnad uppstå i nedre delen av buken, över blygdbenet, yttre blygdläpparna och benen. Vid lymfsvullnad över blygden kan det vara en fördel att lägga ett extra tryck över området, exempelvis med en binda, åtsittande trosor eller en cykelbyxa.

Det händer att lymfvätska kan läcka från operationssår och från sårområdet i vaginaltoppen. Då är det viktigt att utesluta vaginalt urinläckage, vilket behöver utredas vidare. Läckage av lymfvätska via vagina är övergående och ofarligt och föranleder ingen åtgärd. Patienten bör få inkontinensskydd förskrivet.

15.5.3

Utskrivningssamtal

Patienten och hennes närstående bör vara välinformerade om sjukdomen, dess behandling och biverkningar av den kirurgiska behandlingen, se kapitel 15.5.2 Postoperativ omvårdnad. Hänsyn tas till patientens individuella behov. Ge information om tecken på komplikationer som patienten bör söka vård för, såsom feber, riklig blödning, tecken på sårinfektion, blåstömningssvårigheter och kvarstående smärtproblematik. Cirka tio dagar postoperativt kan det förekomma en liten färsk vaginal blödning som beror på att en sårskorpa vid suturerna i vaginaltoppen släpper. 

Informera om planering för återbesök eller eventuell efterbehandling samt vart patienten ska vända sig vid eventuella frågor. 

Information om hur behandlingen kan komma att påverka sexualiteten och var patienten kan få hjälp om sexuella bekymmer uppstår, ska ges till alla, oavsett ålder och partnerstatus. Det är individuellt när det kan vara lämpligt att efter operationen återuppta samlag eller annan vaginal penetration. Riktlinjer beträffande detta bör anges av ansvarig kirurg. Patienten bör instrueras att ta det försiktigt första gångerna och att både den opererade och eventuell partner bör vara nyktra. Det är viktigt att poängtera att om lust finns hos patienten, är all icke-penetrerande sexuell aktivitet riskfri.

Att förlora livmodern kan leda till sorg och förändrad kroppsuppfattning och självbild. Detta kan ge en krisreaktion med behov av psykologiskt stöd. Alla bör erbjudas möjlighet till samtalskontakt med exempelvis kurator eller psykolog även efter vårdtidens slut.  

Se vidare Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering  

Information ges även om patientföreningar, till exempel Gyncancerförbundet, dess lokalföreningar, Nätverket mot gynekologisk cancer (Gyncancer) och andra aktuella stödföreningar.

15.5.4

Uppföljningssamtal

Kontaktsjuksköterskan bör inom en vecka efter utskrivning följa upp patientens hälsa postoperativt. Även två månader postoperativt är det lämpligt att en aktiv uppföljning görs av de patienter som genomgått kirurgi utan efterbehandling avseende besvär som påverkar livskvaliteten, såsom trötthet, oro, ångest, sexualitet, existentiella frågor, infertilitet, lymfsvullnad och andra besvär. 

15.6

Omvårdnad vid smärta

Smärtupplevelse efter operation vid livmoderkroppscancer är vanligt. Smärtlindring väljs utifrån vilken operationsmetod som ska användas. Dock anpassas smärtlindringen individuellt och ska kontinuerligt utvärderas och dokumenteras i patientens journal enligt VAS eller NRS (se smärtskattningsinstrument i Vårdhandboken). Behandlingen består av olika läkemedel med komplement av icke farmakologisk behandling.

Den postoperativa smärtan behandlas för att öka patientens välbefinnande och minska risken för postoperativa komplikationer. God postoperativ smärtlindring minskar också risken för utveckling av långvarig smärta efter kirurgin.

Målsättningen är att patienten ska kunna djupandas, hosta, komma i och ur sängen samt vara uppe och promenera på vårdavdelningen för att främja återhämtningen.

Innan patienten lämnar sjukhuset är det viktigt att lämna information om vart patienten ska vända sig om smärtan tilltar efter utskrivningen.

15.7

Omvårdnad vid onkologisk behandling

15.7.1

Omvårdnad i samband med cytostatikabehandling

Cytostatikabehandling är fysiskt och psykiskt krävande för patienten. Inför behandlingsstart behöver patienten därför få muntlig och skriftlig information. 

Biverkningarna ser olika ut beroende på vilken typ av cytostatikabehandling som ges och i vilka doser och kombinationer. Olika individer reagerar olika på samma typ av behandling. Vid livmoderkroppscancer ges cytostatikabehandling enbart eller följs av strålbehandling. Cytostatikabehandling ges polikliniskt var tredje vecka, 4–6 cykler. Vid återfall kan cytostatikabehandling åter bli aktuell.

15.7.1.1

Illamående

Illamående är en av de vanligaste biverkningarna vid cytostatikabehandling. Inför start av behandling ska patienten därför informeras om antiemetikabehandling. Kontaktsjuksköterskan eller den ansvariga sjuksköterskan bör göra en bedömning av risken för illamående i samband med behandlingen 187.

Informera patienten om att 

  • följa schemat med ordinerad antiemetikabehandling 
  • äta mindre måltider, men äta oftare 
  • dricka rikligt, men mellan måltiderna 
  • kall och salt mat tolereras bättre än varm mat
  • undvika starka dofter och starkt kryddad mat.
15.7.1.2

Förstoppning

Förstoppning vid cytostatikabehandling är oftast en sidoeffekt av antiemetikabehandlingen.

Informera patienten om att 

  • dricka rikligt 
  • försöka vara fysiskt aktiv 
  • ta ordinerade bulk- och laxermedel de första dagarna efter behandlingen eller tills avföringen har kommit i gång, samt gärna äta fibrer och annan lösande kost. 
15.7.1.3

Nutritionsproblem

Nutritionsproblem förekommer ofta vid cancersjukdom och cytostatikabehandling. Det beror oftast på illamående, förstoppning, diarré, smärta eller psykosociala faktorer. Cancerrelaterad viktnedgång kan innebära att behandlingen inte tolereras. Det kan även bero på att patienten lider av andra sjukdomar som påverkas av de läkemedel patienten får i samband med cancerbehandlingen. Det är därför viktigt att optimera nutritionsstatus inför, under och efter behandling samt motverka viktnedgång. Upprepad bedömning av nutritionsstatus (vikt och näringsintag) behövs inför varje fas av behandlingen. 

Rekommendationer 

  • Identifiera riskpatienter, det vill säga de patienter som riskerar att gå ned i vikt under behandlingen. Skriv remiss till dietist vid behov. Följ riskpatienter med nutritionsjournal. 
  • Identifiera eventuella andra problem som kan försvåra matintaget, till exempel subileusbesvär. Smakförändring kan förekomma under behandlingstiden, men är vanligen övergående. 
15.7.1.4

Slemhinnor

Slemhinnor är särskilt känsliga för cytostatikabehandling. Sår och irritationer uppstår lätt där inte slemhinnorna hinner nybildas tillräckligt snabbt. Svamp och latenta infektioner (till exempel herpes) kan blossa upp och handläggs utifrån symtom, företrädelsevis via peroral administrering när läkemedel är indicerade (antimykolytika respektive antivirala medel). 

Informera patienten om att 

  • vara extra noga med munhygienen under behandlingsperioden, och undvika större tandlagningsarbeten på grund av infektions- och blödningsrisk 
  • tvätta underlivet med intimolja i stället för tvål för att förhindra uttorkning 
  • använda glidmedel vid sexuell aktivitet. 
15.7.1.5

Benmärg

Benmärgen påverkas vid cytostatikabehandling. Risken för låga blodvärden ökar. Patientens blodvärden ska därför kontrolleras kontinuerligt 188.

Informera patienten om 

  • symtom vid anemi och vikten av järnrik kost under behandlingen 
  • symtom vid leukopeni och vikten av att söka vård vid infektion och feber över 38 grader, och att undvika infekterade personer och folksamlingar de dagar leukocyterna beräknas vara som lägst 
  • symtom på trombocytopeni och vikten av att söka vård vid näsblödning, tandköttsblödning eller annan blödning som inte går att stoppa. 
15.7.1.6

Alopeci, håravfall

Håravfall kan förekomma vid cytostatikabehandling. All kroppsbehåring påverkas. 

Informera patienten om att 

  • paklitaxel leder till håravfall 
  • cisplatin och karboplatin inte leder till håravfall, men kan ge ett tunnare hår 
  • undvika permanent, färgning och blekning av håret under cytostatikabehandlingen 
  • håravfallet är tillfälligt och att håret växer ut igen efter avslutad behandling, men kan då ha annan färg och karaktär och för vissa blir denna förändring permanent 
  • patienten har rätt till peruk 
  • det kan göra ont i hårbotten när håret faller av, vilket är ofarligt men obehagligt och smärtan kan lindras med analgetika. 
15.7.1.7

Neuropatier

Neuropatier kan uppträda i form av stickningar, domningar och känselbortfall i fingrar, tår och fötter. Vanligtvis är symtomen övergående, men hos en del patienter kan de bli kvarstående även efter avslutad behandling. 

Råd till patienten: 

  • Undersök regelbundet dina händer och fötter om du har känselnedsättning. 
  • Använd lämpliga skor. 
  • Använd gångstavar vid balanssvårigheter. 
  • Smörj händer och fötter med mjukgörande kräm. 
  • Vid besvär, tala med din läkare eller kontaktsjuksköterska. 
  • Ta gärna hjälp av fysioterapeut och arbetsterapeut. 

I dagsläget finns inga kända effektiva behandlingar att erbjuda, men vid smärtsamma neuropatier kan medicinsk behandling med exempelvis duloxetin övervägas 189.

15.7.1.8

Muskel- och ledvärk

Muskel- och ledvärk uppträder efter viss typ av cytostatika (främst paklitaxel). Symtomen kommer oftast 2–3 dagar efter behandling och kan kvarstå upp till 1 vecka. Värken är övergående och har olika intensitet hos olika individer. Den kan oftast lindras med analgetika, som bör tas förebyggande för bäst effekt. 

15.7.1.9

Fatigue

Fatigue är benämningen på den kraftlöshet och orkeslöshet som många patienter drabbas av under cancersjukdom och behandling. Det är en trötthet som inte går att vila bort. Det är viktigt med information till patienten om att detta är vanligt. 190191

Rekommendationer 

  • Bedöm och utvärdera fatigue. 
  • Uteslut andra symtom som kan påverka graden av fatigue, till exempel smärta, undernäring, sömnlöshet, anemi och nedstämdhet som kan behöva behandling. 

Informera patienten om att 

  • vila vid behov under dagen, men bara kortare stunder, max 20–30 minuter, eftersom nattsömnen annars kan bli störd 
  • prioritera, alltså göra det som känns meningsfullt och lustfyllt, och planera aktiviteter till den tid på dagen då mest energi finns 
  • vara fysiskt aktiv 
  • gärna ta hjälp av arbetsterapeut och fysioterapeut. 

190191

5.7.1.10

Kognitiv påverkan

Studier har visat att 75 % av alla cancerpatienter som behandlats med cytostatika har upplevt kognitiva störningar under eller efter behandlingen 192. För 35 % av dessa kvarstod denna biverkan i månader eller år efter avslutad behandling. De kognitiva förändringarna i samband med cytostatikabehandling är ofta subtila och förekommer i olika områden av kognitionen, såsom 

  • sämre förmåga att komma ihåg och bearbeta information, både muntlig och skriftlig 
  • sämre förmåga att planera 
  • minskad uthållighet 
  • svårigheter att fokusera 
  • lättare att distraheras av konkurrerande stimuli 
  • sämre reaktionsförmåga. 

Det är viktigt att patienter och närstående informeras om att detta är möjliga biverkningar av både sjukdom och behandling 193194195

Information till patienten:

För rådgivning och bedömning kan man med fördel ta kontakt med en arbetsterapeut. 

5.7.1.11

Hudbesvär

Hudbesvär kan uppstå vid behandling med viss typ av cytostatika (främst pegylerat doxorubicin, men även taxaner, gemcitabin). Även blåsor i munnen kan förekomma.

Cytostatika som pegylerat doxorubicin kan ibland ge biverkningar i form av hand- och fotsyndrom (HFS). HFS påverkar framför allt huden på handflator och fotsulor. Orsaken till HFS är inte helt klarlagd. Det kan bero på att utsöndringen av cytostatika är särskilt hög i handflator, fotsulor, fingrar och tår, där förekomsten av svettkörtlar och små blodkärl är särskilt stor.

Exempel på symtom från huden: 

  • rodnad, svullnad 
  • torr fjällig hud 
  • hudsprickor 
  • hudutslag
  • brännande känsla eller smärta
  • blåsbildning. 

Patienten bör informeras om vad hon kan göra för att förebygga symtomen, det vill säga smörja huden och undvika onödig friktion och värme i upp till tre dagar efter behandling med intravenös cytostatika. 

Råd till patienten: 

  • Inspektera huden regelbundet och rapportera eventuella förändringar till kontaktsjuksköterska eller läkare. 
  • Tvätta varsamt med oparfymerad tvål eller barnolja. Använd ljummet vatten.
  • Smörj in huden med fuktkräm. 
  • Skydda händerna med gummihandskar vid smutsigt arbete och kontakt med vatten.
  • Använd rymliga skor med mjuk sula. 
  • Försök minska allt tryck av skor och kläder, till exempel kan det vara bättre med resår i stället för dragkedja. 
  • Undvik stark värme och solljus.
15.7.2

Omvårdnad i samband med strålbehandling

Kroppens slemhinnor är strålkänsliga och den friska vävnaden kring tumörområdet blir alltid till viss del påverkad, vilket beror på snabb celldelning. Cellerna i slemhinnorna delar sig snabbt och påverkas alltid av strålbehandling, vilket ger upphov till en inflammatorisk process. Därför uppstår vanligtvis biverkningar i slemhinnorna i tarmarna, urinvägarna och underlivet. Strålbehandlingens biverkningar kommer successivt cirka 2 veckor in i behandlingen, och kvarstår 2 veckor eller mer efter avslutad strålbehandling. Eventuellt kan telefonuppföljning med kontaktsjuksköterska cirka 2 veckor efter behandlingsavslut vara till hjälp för patienten.

Den externa strålbehandlingen ges under cirka 4–6 veckor. Patienten har då vanligtvis ett behandlingstillfälle per dag samtliga vardagar. Proceduren (av- och påklädning, bildtagning och positionering) i samband med behandlingen tar cirka 15–45 minuter, även om själva strålningen endast tar några minuter i anspråk.  

Det psykosociala omhändertagandet är mycket viktigt för att patienten ska känna sig trygg under behandlingen. Sjuksköterskan ska informera om de biverkningar som kan uppstå i samband med, och efter strålbehandlingen, såsom tarm-, urinvägs- och slemhinnebesvär. Informera även om att permanenta tatueringsmarkeringar (små prickar vid höft, mage och knä) vanligtvis görs i huden i samband med strålbehandlingen. För seneffekter, se främst avsnitt 13.15 Råd vid övriga fysiska biverkningar efter livmoderhalscancer i Nationella vårdprogrammet för Livmoderhals- och vaginalcancer. 

15.7.2.1

Omvårdnad i samband med brachyterapi, HVB (Högdos Vaginal Bestrålning)

Vid de tillfällen patienten får brachyterapi ges det oftast i slutet av den yttre strålbehandlingen. Det är viktigt med information av sjuksköterska och läkare så att patienten känner sig lugn och omhändertagen. Behandlingen ges på en särskild enhet där patienten får lägga sig på en brits för att i vaket tillstånd få en cylinder inlagd vaginalt. Det är viktigt att patienten kan ligga stilla på britsen. Vid behov får patienten KAD om behandlingen beräknas ta lång tid. Eventuell röntgen görs på rummet.

Om yttre strålbehandling ges samma dag måste det gå 6 timmar mellan behandlingarna som ges polikliniskt.

Se mer i Nationellt vårdprogram för livmoderhalscancer, kapitel 13.8.

15.7.2.2

Gastrointestinala symtom

Det är vanligt att få lösa avföringar eller diarré i samband med strålbehandling. Diarrén kommer vanligtvis en bit in i behandlingen. Lakartidningen.2018;115 

Patienten bör få råd om kost och riklig dryck. Det finns inga tydliga riktlinjer om kostråd som bygger på evidens, men nyare forskning tyder på att det inte finns anledning till att avråda från kostfibrer, eftersom det kan gynna tarmfloran och minska intensiteten av inflammatoriska processer 196. Tarmreglerande medel och propulsionsdämpande läkemedel bör sättas in.

En dietist bör konsulteras vid uttalade besvär. Se vidare avsnitt 13.15.2 Tarmbesvär vid och efter strålbehandling i Nationella vårdprogrammet för Livmoderhals- och vaginalcancer.

I samband med frekventa avföringstömningar med lös konsistens kan hud och slemhinnor analt och perianalt bli irriterade och såriga. Patienten bör få råd om barriärskydd för huden i området och att smörja med mjukgörande oparfymerad kräm som skydd.

Vid illamående ges antiemetika.

15.7.2.3

Urinvägar

Irritation i slemhinnan i urinblåsan och urinröret orsakar lokal sveda och sveda när man kissar samt täta trängningar. Urinvägsinfektion bör uteslutas vid symtom. Patienten bör uppmanas att dricka mycket. Lokal bedövningsgel bör erbjudas som smärtlindring vid behov. Lokal östrogenbrist kan bidra till ökad förekomst av urinvägsinfektioner. Dessa bekymmer kan minskas med lokal vaginal östrogenbehandling. Se avsnitt 13.15.4 Symtom från urinblåsan i Nationella vårdprogrammet för Livmoderhals- och vaginalcancer.

15.7.2.4

Sexualitet samt besvär från slemhinnor i underlivet

Det är vanligt med kroppsliga förändringar orsakade av behandling mot livmoderkroppscancer som var för sig eller i kombination kan påverka sexualiteten. Vid strålbehandling uppstår ofta irritation i underlivets slemhinnor. Informera patienten om att använda intimolja vid intimhygien, i stället för tvål eftersom det är uttorkande. Mjukgörande kräm kan användas för ökad komfort.

Informera om påverkan på sexualitet och sexuell dysfunktion vid strålbehandling; se vidare avsnitt 13.12 Sexualitet i samband med livmoderhalscancer och vaginalcancer i Nationella vårdprogrammet för Livmoderhals- och vaginalcancer.

Risken för sammanläkning av slemhinnorna i underlivet är liten vid de strålbehandlingsdoser som ges vid förebyggande behandling vid livmoderkroppscancer. Om högre doser ges får man informera om risken för sammanläkning, fibros och stenos av slidslemhinnan och rekommendera vaginalstavsanvändning efter avslutad strålbehandling 197 Se kapitel 13.12 om sexualitet i Nationella vårdprogrammet för Livmoderhals- och vaginalcancer.

15.7.2.5

Bäckenbottenrehabiltering

Remiss kan skrivas vid behov till regionala bäckenbottencentra för senbiverkningar efter strålbehandling som avföringsinkontinens och urgency (tvingande trängning till avföring som kommer mycket snabbt) samt kronisk urinblåsecystit och urininkontinens.

15.7.2.6

Alopeci, håravfall

En vanlig biverkan av strålbehandling är håravfall inom det bestrålade hudområdet. Informera patienten om att även könshåret faller bort, vilket kan bli bestående.

15.7.2.7

Hudpåverkan

Viss hudpigmentering kan förekomma inom det strålbehandlade området. Denna pigmentering brukar försvinna, men kan bli bestående. Viss rodnad kan förekomma på det strålbehandlade området, men det blir sällan sår. Sjuksköterskan som ger strålbehandlingen ska inspektera behandlingsområdet inför varje behandling samt ge omvårdnadsråd.

15.7.2.8

Lymfödem i ben och underliv

Informera patienten om risken för lymfödem.

Lymfödem till följd av behandling för livmoderkroppscancer uppkommer framför allt efter lymfkörtelutrymning. Eventuellt efterföljande strålbehandling ökar sannolikt risken ytterligare. Tidiga symtom är i första hand tyngdkänsla och svullnad i benen och underlivet. Före behandling är det viktigt att utesluta andra orsaker till svullnaden. Exempelvis trombos, bäckenåterfall, venös insufficiens, kardiell inkompensation och infektion. 

Behandling 

Patienten ska bedömas och behandlas av vårdgivare med kompetens i lymfödembehandling. Livslång uppföljning eller kontakt med kompetent vårdgivare är nödvändig. 

Behandlingen består i första hand av kompression med rätt utformade förband, strumpor eller byxor och hudvård i kombination med fysisk aktivitet. Aktiv träning rekommenderas då lymfsystemets funktion är beroende av muskelpumpen. Träning försämrar inte ödemet även om en tillfällig svullnad kan inträffa efter ett träningspass. 

Övervikt ökar risken för ödem. Ödemet medför i sig en ökad risk för infektion i huden, varför detta är viktigt att förebygga genom att hålla huden ren och mjuk samt undvika sår och noga sköta sådana om dessa uppstår. Vid tecken på hudinfektion, inklusive utslag, hudrodnad och värmeökning, bör patienten kontakta läkare. 

Egenvård 

Patienten bör 

  • vara uppmärksam på hudinfektion (exempelvis utslag, hudrodnad, värmeökning) 
  • vårda huden (hålla huden hel och ren, mjuk och smidig; lotion med hudvänligt pH ger ett visst skydd) 
  • ägna sig åt fysisk aktivitet eller träning 
  • undvika eller minska övervikt. 

 
Om lymfödem föreligger är det av yttersta vikt att patienten använder kompression enligt vårdgivarens rekommendation. 

15.7.2.9

Rökning

Uppmana patienten till rökstopp, eftersom rökning leder till hypoxi som medför försämrad effekt av strålbehandling och ökad risk för seneffekter. Se avsnitt 13.7.7 Rökning i Nationella vårdprogrammet för Livmoderhals- och vaginalcancer.

15.7.2.10

Benmärg

Eftersom en stor del av den blodbildande benmärgen finns i bäckenbenen förekommer påverkan på blodvärden. Blodvärden kontrolleras vid behov; se avsnitt 10.3.1.7.3 Anemi i Nationella vårdprogrammet för Livmoderhals- och vaginalcancer.

Nästa kapitel
16 Hormonsubstitution i klimakteriet