Ärftlighet
Ärftliga molor
Sammanfattning
- Mutationer i generna NLRP7 och KHDC3L orsakar majoriteten av ärftliga molor.
- Kvinnor med familjär ärftlig mola får upprepade kompletta molor och har liten chans till normal graviditet.
- Äggdonation möjliggör normal graviditet och friskt barn.
Man har iakttagit att det i vissa familjer finns en överrepresentation av molor. Genetiska analyser av dessa fall har lett till att man har kunnat identifiera en familjär ärftlig variant av molagraviditeter. Dessa är alltid av typen komplett mola och, till skillnad från de sporadiskt förekommande, diploida med både paternellt och maternellt kromosomalt DNA (biparental) 59. Histopatologiskt går de inte att skilja från vanliga sporadiska molor, men med komplementära analyser med framför allt genotypning går de att identifiera. Drabbade kvinnor får i hög utsträckning upprepade kompletta molor och missfall och har en mycket liten chans till en normal graviditet med ett levande barn 47. Den här familjära varianten, på engelska kallad Familial Recurrent Hydatidiform Mole (FRHM), beror på ett autosomalt recessivt anlag, där drabbade kvinnor är bärare av mutationer i en av hittills två kända gener, NLRP7 och KHDC3L, vilka bidrar till 80 % respektive 5 % av alla fall. Resultatet tycks bli att huvudsakligen gener från paternellt DNA uttrycks. Den exakta incidensen av ärftlig mola är okänd och drabbade kvinnor diagnostiseras vanligen efter återkommande molagraviditeter där genotypning påvisar en diploid biparental mola 606162. Det finns sannolikt fler, ännu inte identifierade, gener som orsak till ärftlig mola. HM från patienter utan påvisbar mutation är dock mer heterogena och uppvisar endast i mindre än 10 % av fallen en diploid biparental konstitution. Den familjära kopplingen i dessa fall är inte lika framträdande, och de får också färre missfall och fler levande födda barn 62.
Varje molagraviditet utgör en risk för malign trofoblastsjukdom, och eftersom det inte finns någon behandling för ärftliga molor och utfallet av framtida graviditeter mest sannolikt också blir kompletta molor, bör drabbade kvinnor noga informeras om riskerna med nya graviditeter. Trots skillnader i den underliggande genetiska konstitutionen så förefaller risken för malignifiering lika som vid de sporadiska androgenetiska molorna, vilket styrker att det är molans fenotyp snarare än genetik som utgör den huvudsakliga risken för malign utveckling. Hos dessa kvinnor har man visat att graviditeter efter äggdonation är en möjlighet till att kunna få en normal graviditet och ett friskt barn 4663.
Kvinnor med återkommande molagraviditeter bör diskuteras med klinisk genetiker inför ställningstagande till eventuell molekylärgenetisk utredning.
Figur 3. Genetisk uppsättning i ärftlig mola.
Bild: Ulrika Joneborg.