Till sidinnehåll
Kunskapsbank för cancervården Till cancercentrum.se

Bakgrund och orsaker

4.1

Bakgrund

Huden är en del av vårt immunsystem och alla varianter av lymfocyter finns i huden. Lymfocyter, det vill säga B-celler, T-celler och NK-celler, kännetecknas av stor rörlighet och styrs av receptorer och signalsubstanser som kemokiner och cytokiner. Många celltyper samverkar i ett komplext nätverk som styr tillväxt, differentiering och apoptos. Signalvägarna kan störas på olika sätt och då leda till sjukdom. I huden finns det cirka 20 miljarder T-celler. 

Hudlymfom utgör en heterogen grupp av lymfoproliferativa sjukdomar och omfattar 2 % av alla lymfom. De uppdelas utifrån om de uppstår hos T- eller B-lymfocyter. Hudlymfom är ett av de vanligaste extranodala lymfomen. Den årliga incidensen är cirka 1/100 000.

För att definieras som ett hudlymfom krävs att lymfomet vid diagnos är huvudsakligen begränsat till huden. Undantag finns såsom Sézarys syndrom som vid diagnos har blodengagemang. Merparten av hudlymfomen är stillsamma sjukdomar med måttlig påverkan på överlevnaden (Klemke, 2014; Prince et al., 2003; Willemze et al., 2005).

Indelning av hudlymfom bygger på WHO-EORTC:s klassifikation från 2005 med uppdaterade revisioner, den senaste från 2018 (Bradford et al., 2009; Elder et al., 2018; Senff et al., 2008; S. H. Swerdlow et al., 2016; Willemze et al., 2019; Willemze et al., 2005). Den övervägande andelen, 65–75 %, av hudlymfomen är T-cellslymfom och cirka 20–25 % är B-cellslymfom. Resten utgörs av ovanliga och svårklassificerade varianter.

Av de primära kutana T-cellslymfomen utgör mycosis fungoides med subtyper 55 %, Sézarys syndrom 5 % och CD30+ lymfoproliferativa sjukdomar 30 % (Bradford et al., 2009; Klemke, 2014; Willemze et al., 2005). Incidensen av mycosis fungoides är 0,5-0,7/100 000 personer och år och är konstant sedan 1995. Andelen män:kvinnor är knappt 2:1. Insjuknande är vanligare över 50 års ålder, men 20 % av patienter med MF är i åldersgruppen 25-49 år och sjukdomen kan även i ovanliga fall ses hos barn. Den manliga dominansen ökar med åldern. Hos patienter med mörk hud tenderar sjukdomen att debutera tidigare och också ha ett aggressivare förlopp. (Bradford et al., 2009; Jawed et al., 2014; Korgavkar et al., 2013; S. K. Nath et al., 2014).  Lymfomatoid papulos dominerar de CD30+ lymfomen. Vanligen drabbas en yngre åldersgrupp. Sannolikt är detta snarare en reaktiv process än en tumörsjukdom och går som regel i spontan regress (Sauder et al., 2017; Wieser et al., 2016).

Incidensen av primära kutana B-cellslymfomen är stabil sedan flera år och är 0,3/100 000 personer och år. Primärt kutant follikelcenterlymfom och primärt kutant marginalzonslymfom är stillsamma sjukdomar och insjuknande sker vanligen hos unga vuxna och medelålders personer. Primärt kutant diffust storcelligt B-cellslymfom, leg-type är en aggressivare sjukdom och drabbar framförallt äldre kvinnor (Kempf et al., 2014; Nicolay et al., 2016).

Orsaker

Orsaken till uppkomsten av hudlymfom är oklar. Mekanismerna som orsakar hudlymfom är bara delvis klarlagda. Sannolikt är det en multifaktoriell och stegvis process av hyperreaktiv inflammatorisk karaktär. Störning i den normala balansen mellan stimulans och hämning leder till okontrollerad celltillväxt och utveckling av en malign klon. På senare år har man visat att mikromiljön med dendritiska celler, mastceller och makrofager, spelar stor roll för ett skifte från tumörhämmande till tumörstimulerande faktorer. Vid T-cellslymfom har man visat att lymfomcellerna får en immunosuppressiv funktion och tillväxer på ett självstimulerande sätt (Krejsgaard et al., 2017; Rubio Gonzalez et al., 2016).

Man har inte kunnat påvisa några väldefinierade återkommande genetiska avvikelser för de kutana T-cellslymfomen, men så kallad genetisk instabilitet ses ofta (Wong et al., 2011).

Många studier har gjorts för att utvärdera bakomliggande infektion, och en rad olika virus och bakteriella agens har undersökts. Resultaten har hittills varit inkonklusiva och motsägelsefulla. Virusinfektioner har snarare setts som en effekt av eller ett parallellfenomen till hudlymfom. Bakterier har inte heller bevisats kunna orsaka hudlymfom, men i områden där Borrelia burgdorferi är endemisk har man tyckt sig observera samband med vissa typer av B-cellslymfom. Staphylococcus aureus enterotoxin (SEA) har i flera studier rapporterats påverka en viktig signalväg (JAK-STAT) för tumörprogress, men inte som initierande faktor (Litvinov et al., 2016; Mirvish et al., 2013; Nicolay et al., 2016; Willerslev-Olsen et al., 2016).

Immunosuppression, som vid organtransplantation och HIV-infektion, medför ökad risk för lymfom vilket också har rapporterats för vissa subtyper av hudlymfom (Clarke et al., 2013; Mirvish et al., 2013; Seckin et al., 2013).

Emellanåt har rapporter kommit om misstänkta samband med miljögifter och exponering för olika kemikalier som ökad förekomst av hudlymfom i tungt industrialiserade områden och i vissa yrkesgrupper. Det finns inga övertygande bevis för ett sådant samband, och någon enskild faktor har inte kunnat identifieras (Clarke et al., 2013; Mirvish et al., 2013; Seckin et al., 2013).

 

Nästa kapitel
5 Primär prevention