Till sidinnehåll
Kunskapsbank för cancervården Till cancercentrum.se

Psykosocialt omhändertagande

Det här kapitlet tar sin utgångspunkt vad det som patient kan innebära att drabbas av svår sjukdom, detta i syfte att ge en förståelse för patienters psykosociala processer. Därefter fokuserar kapitlet på mötet mellan patient och sjukvård och hur sjukvården via bemötande, information och psykosociala insatser kan underlätta för patienter i deras nya livssituation.

Innehållet i kapitlet kan grovt sammanfattats i följande punkter:

  • Lungcancersjukdom på verkar livet på så väl symbolisk/existentiell nivå som på en praktisk/vardaglig nivå. Hur enskilda patienter tolkar och hanterar sin livssituation beror av deras sociokulturella och livshistoriska sammanhang.
  • I hotfulla situationer söker människor instinktivt relation till den person/instans som kan hjälpa, vid svår sjukdom är sjukvården en sådan instans. En god relation till sjukvården skapar därför trygghet i en svår livssituation.
  • Detta underlättas av att sjukvården agerar som ’en säker hamn’ eller ’en hjälpande plan’, i konkreta termer att sjukvårdsteam och enskilda vårdgivare strävar efter att förmedla expertis, kontinuitet, engagemang och respekt till patienten.
  • Patienters preferenser till information och delaktighet varierar och kan vara föränderliga över tid. Information kan därför både underlätta och försvåra beroende på om den anpassas till patientens aktuella situation, önskan och behov.
  • Att ge dåliga besked kräver särskild förberedelse och intoning på patienten som person, hens situation, önskan och behov.
  • För svårt sjuka patienter är vardagen central, att försöka leva som vanligt och fokusera på nuet samt ha en idé om att livet går vidare även om man vet att det snart kommer att ta slut. Som vårdpersonal och närstående runt den som är sjuk är det värdefullt att förstå den processen.
  • Med lungcancersjukdom följer en rad psykosociala belastningar. Patienter bör systematiskt och regelbundet få frågan om hen är intresserad av kontakt med kurator, psykolog eller annan professionell med den kompetens som är aktuell för att hantera dessa belastningar.
18.1

Psykosociala innebörder av lungcancersjukdom

Att bli sjuk i lungcancer är en omvälvande livshändelse som förändrar livet på ett genomgripande sätt för den som är drabbad och personerna runtomkring hen. Bemötande och omhändertagande av patienter och närstående tjänar därför på en förståelse hos vårdgivare för vad de psykosociala utmaningarna kan innebära. Innebörder av svår sjukdom har beskrivits på olika sätt i litteraturen men vanliga förklaringar ser vi i termer av ett biografiskt avbrott 264 och förluster 265 i livets fysiska, sociala, psykologiska och existentiella dimensioner.

Vi människor tenderar att ta vår existens och vårt välbefinnande för givet medan sjukdom, katastrofer och död ses som avlägsna risker. Vi lever så att säga i en ”illusion av osårbarhet” 266 då det gör oss trygga och ger en känsla av att tillvaron och framtiden är relativt förutsägbar och självklar. Alternativet vore att leva i ständig riskberedskap och vi skulle kort sagt ha svårt att fungera i vardagen. Att drabbas av en allvarlig sjukdom utmanar därför de allra flesta patienters tänkta livslinje, den ryms inte i vad man har föreställt sig att möta i livet, åtminstone inte i den närmaste tidshorisonten. Sjukdomen blir ett brott i det pågående livsloppet, ett biografiskt avbrott. Cancer, och kanske särskilt cancersjukdomar med sämre prognos, som lungcancer, har också en särskild laddning som ofta associeras till död, och beskedet innebär att patienten konfronteras med sin dödlighet. Många patienter försätts därmed i ett kristillstånd i samband med utredning eller diagnosbesked. De förklaringssystem som vanligtvis fungerat för att hantera och förstå sig själv och sin omvärld rämnar och frågor som ”varför jag?”, ”varför nu?” är vanliga. Det är ofta svårt att begripa och orientera sig i vad som sker. Sjukdomen påverkar alltså livet på en symbolisk nivå i det att existentiella frågor aktualiseras och kan leda till fundamental omvärdering av sig själv och hur man förhåller sig till livet. Sjukdomen påverkar även personens liv på en praktisk nivå, med diagnosen följer att anpassa sig själv och sin vardag till en behandlingsprocess där sjukvården sätter agendan och till de biverkningar som följer. 

I den sammantagna processen ryms en rad förluster. Dessa varierar mellan patienter men kan övergripande beskrivas som förlust av osårbarhetsillusionen, intakta funktioner, oberoende samt förlust av det sociala varat 265.

Som respons mobiliserar personen resurser av praktiskt, socialt, ekonomiskt, medicinskt och kulturellt slag för att hantera sin situation 264.

Hur enskilda personer tolkar och hanterar sin nya livssituation samt vilka resurser man mobiliserar präglas av det sociokulturella och livshistoriska sammanhang personen finns i (exempelvis tidigare livserfarenheter och kulturtillhörighet). Därför är det viktigt med interkulturell medvetenhet och kompetens och sträva efter att förstå för kulturella mönster och se till individuella variationer hos patienten. 

18.2

Relation till sjukvården

För många patienter är cancersjukvården ett nytt sammanhang och alla har inte heller någon tidigare erfarenhet av att vara sjuk. I mötet med sjukvården ställs kroppen i fokus, sjukdomen och dess symtom, behandlingar och påföljande biverkningar. Kroppen, som hos en tidigare frisk patient ofta är placerad i medvetandets kulisser, får plötsligt huvudrollen. Det blir uppenbart att kroppen utgör själva förutsättningen för liv och att detta liv nu är hotat.

I situationer som uppfattas som hotfulla eller där lösningen ligger bortom den egna förmågan söker människor kontakt med den person eller instans som de tror kan hjälpa. Detta är ett instinktivt, allmänmänskligt beteende som vi har ägnat oss åt i alla tider. Idén om vem eller vilken instans som kan stå för hjälpandet har dock varierat i relation till rådande kulturella trosföreställningar och tillgänglig medicinsk kunskap. Vi är så att säga predisponerade till att söka hjälp, skydd och trygghet i utsatta situationer 267. En lungcancersjukdom är ett exempel på en hotfull situation där varken den egna eller tidigare etablerade tillflyktsorters (partner, nära vänner) förmåga är tillräcklig och sjukvården tonar därmed fram som en hjälpande instans. Mot bakgrund av den utsatta situation som patienten befinner sig i, där sjukvården är vad som står emellan hen och döden, får relationen till sjukvården en ofta stark psykologisk innebörd. Sjukvården innebär hopp om bot eller förlängd levnadstid samt hopp om lindring och tröst. Den är därför inte enbart en medicinsk hjälpare utan också en potentiellt (och ofta önskvärd) ”säker hamn” att relationellt knyta an till. Flertalet internationella studier visar samstämmigt på detta 268269.  En god relation till sjukvården beskrivs som ett upptagande i ’en hjälpande plan’ som ger känsla av lugn och förtröstan hos patienten – en ’säker hamn’ 269. Denna hamn konstitueras av att sjukvården som helhet, av alla som patienten möter under sin sjukdomstid; receptionist, sjuksköterska, läkare, kurator, operationsplanerare, sjukgymnast osv förmedlar expertis, kontinuitet, respekt och engagemang för patienten. Det här är inte alltid lätt eller möjligt att leva upp till i sjukvården, en allt mer specialiserad och nivåstrukturerad vård utmanar våra möjligheter att exempelvis upprätthålla kontinuitet, men poängen är alla personalkategorier kan sträva efter att möta patienten på ett sätt som förmedlar idén om den ’hjälpande planen’. Gemensamma ansträngningar ökar patientens möjlighet att knyta an till sjukvården som en ’säker hamn’ vilket gör att situationen känns tryggare. 

18.3

Livets röst och medicinens röst

Mötet mellan patient och sjukvård har liknats vid två röster som möts, Livets röst (the Voice of the Life World) och Medicinens röst (the Voice of Medicine) 270 av Livets röst, sjukdomens subjektiva innebörd för patienten och hur denne hanterar sin situation, har beskrivits ovan. Medicinens röst kan, i en något vid tolkning, förstås som sjukvårdens fokus på sjukdom, diagnos och behandling samt förväntningar på hur patient och närstående ska reagera och föreställningar om hur sjukvården å sin sida bör agera och hantera patienten. Ibland kan dessa röster krocka eftersom människor inte alltid reagerar enligt förväntan. Två områden där dessa krockar kan uppstå gäller information och delaktighet samt patientens ansträngningar för att skapa och upprätthålla hopp i en utsatt situation.

18.3.1

Information och delaktighet

När det gäller information har läkarrollen en speciell betydelse. Läkaren ger besked om diagnos och information om behandling och sjukdomsförlopp och har också den yttersta medicinska expertisen. Ur patientens perspektiv kan läkaren därför uppfattas som den som ytterst står mellan patienten och döden. Det sätt på vilket kommunikation förs och information ges har därför en väsentlig betydelse. Sjukvårdens inställning till och föreställningar (Medicinens röst) i dessa frågor har förändrats mycket på relativt kort tid. Från en paternalistisk hållning gentemot patienten, som ofta inte ens fick veta sin diagnos 271, till vad som idag benämns som personcentrerad vård (Ekman et al, 2011). I syfte att ge patienten mer autonomi och ökad delaktighet har vissa studier förespråkat ”full disclosure” 272 och betraktat information som något gott per se, ett verktyg som förväntas ge minskade nivåer av ångest och depression samt ökad livskvalitet för patienten. Andra studier har dock nyanserat och problematiserat denna hållning och poängterar att information alltid sker i ett sammanhang av patient-läkarrelationen 273274. Information kan vara såväl underlättande som försvårande utifrån sammanhanget 269, dvs beroende på hur den anpassas till patientens aktuella situation, önskan och behov. Studier kring cancerkirurgi har visat att komplexiteten i läkarens uppgift vid informationsgivande är att ge information och samtidigt hantera/balansera patientens hopp och autonomi 275. Patienter har olika behov och inställning till information och delaktighet. En del söker all information medan andra tydligt inte vill veta så mycket. Med dessa patienter bör läkaren informera på ett sätt som lämnar mentalt utrymme för patientens eget sätt att hantera sin utsatthet/situationen. Ge ett anslag av allvaret, vissa patienter frågar vidare medan andra inte ännu kan hantera mer detaljerad information men kan behöva återkomma senare med tydliggörande frågor.

Vad gäller beslutsfattande är delat beslutsfattande (shared decision) ett uppseglande begrepp. Dock är det viktigt att påminna sig om att relationen mellan läkare och patient är asymmetrisk (precis som alla relationer mellan hjälpare och hjälpsökande). Ställd inför avgörande val har många patienter svårt att lita på egna beslut och söker vägledning i läkarens expertis. Salmon & Young (2017) pekar på evidens för att patienter främst värderar läkare som visar klinisk expertis och som tar en ledande roll i viktiga beslut. Dock vill de flesta på ett respektfullt sätt få veta rationalen bakom beslutet och också känna möjligheten att säga ’nej’, patienten så att säga ’äger frågan’ (’ownership’) men väljer att lämna beslutet till läkaren 275. Viktigt är också att komma ihåg är att patienters preferenser kring information och delaktighet är föränderliga. 276 påtalar vikten av att i samklang med patienten regelbundet stämma av vad hen har för preferenser kring information och delaktighet då de inte sällan förändras under sjukdomsförloppet på ett sätt som inte alltid följer sjukvårdens förväntan.

När det gäller att ge dåliga besked (’breaking bad news’) finns mycket skrivet och särskilt intressant är studier utifrån patientperspektiv. Det är en balansgång mellan att å ena sidan säga för lite och därmed ge orimliga förhoppningar och å andra sidan vara alltför tydlig och därmed störa möjligheterna till ett, om än kanske kort, fortsatt meningsfullt liv 274 Vanligtvis betonas avskildhet, lugn, gott om tid, enkelt språk, empati och värme samt en sammanfattande avslutning. Till detta kan man lägga vikten av att läkaren:

  • Är inläst och kan förmedla att hen vet vad man talar om
  • Inför samtalet reflekterat över den sjukes ’världsbild’, preferenser till information och delaktighet och under samtalet strävar efter att vara följsam till detta
  • Funderat över vilka ’motvikter’ (förtydliga hopp) som kan förmedlas
  • Är beredd på att ge en snar återbesökstid
  • Med sitt sätt förmedlar att patienten är upptagen i ’en hjälpande plan’ (empati, respekt, expertis)
18.3.2

Vardagsliv och mentala manövrar

En rad faktorer bidrar till att patienter med lungcancer är i en psykosocialt sett mer utsatt position än patienter med många andra cancersjukdomar. Den relativt dystra prognosen, den omfattande biverkningsbördan samt det stigma inkluderat skuld och skam som behäftas med just lungcancer är belastande att leva med. Trots detta är patientgruppen relativt förbisedd i forskningen kring psykosociala aspekter och hur stöd kan anpassas till just denna grupp patienter. Från livskvalitetstudier vet vi dock att i jämförelse med andra cancersjukdomar rapporteras de högsta nivåerna av distress (ångest och depression) av patienter med lungcancer 277. Vidare att sjukdomen innebär en rad sjukdomsrelaterade förluster 278oro för framtiden (Broberger et al, 2007), rädsla för att försämras och för att bli en börda för närstående 279

Studier av hur patienter med lungcancer reflekterar över och lever i sin vardag visar att man, efter en initial period av den oro och förtvivlan som beskrevs ovan, tenderar att sträva efter att leva som vanligt 280. Genom att fokusera på nuet och vad som i vardagen fortfarande kan hållas för normalt, hålls svåra tankar om framtiden och döden på avstånd. En mental manöver som, likt hur patienter idealiserar behandling och distanserar sig från sjukdomen 281,  hjälper till att skapa hopp, normalitet och helt enkelt gör livet lättare att leva. Detta handlar om att välja perspektiv, att patienter vill ha en idé om att livslinjen fortsätter, även om de är medvetna om att det snart kommer att ta slut. Vardagen blir så att säga en bro från konfrontationen med sin dödlighet tillbaka till livet.

Detta sätt att skapa hopp och göra livet lättare att leva kan ibland missförstås av de runt omkring den som är sjuk. Det förekommer föreställningar om att döden och den återstående tiden ska närmas med en öppenhet inför vad som väntar. Vårdgivare och närstående med dessa föreställningar kan söka efter dem i patientens beteende, ibland som en slags bekräftelse på att den som är sjuk har förstått allvaret. Patienter i processen av att skapa hopp kan därför uppfattas som verklighetsfrånvända med orealistiska förväntningar. En sannolik förklaring, som alltid bör övervägas, är dock att det handlar om patientens ansträngning i att behålla sin självbild och skapa möjlighet att vara närvarande i livet medan det pågår (Livets röst). För att inte i onödan störa den här processen hos patienten är det värdefullt att man som vårdgivare känner till hur den hoppskapande processen kan te sig men också vilka föreställningar av att leva nära döden man själv bär på.

Sammanfattningsvis kan vårdpersonal underlätta för patienter genom att:

  • Förbereda patienten på förväntade symtom av sjukdom och biverkningar av behandling.
  • Uppmuntra att ta kontakt med kontaktsjuksköterska vid nytillkomna symptom eller besvär som man inte känner igen för att snabbt få en bedömning och kunna avvärja onödig oro.
  • När patientens agerande är svårt att förstå, reflektera över det utifrån processen att skapa hopp och strävan att leva som vanligt.
18.3.3

Närstående

Vad gäller närstående tycks de använda sig av liknande strategier som patienter i att fokusera på nuet men ha en mer pragmatisk hållning i hanteringen av det konkreta vardagslivet och i synen på framtiden 282. Närstående kan behöva professionellt stöd i så väl hanteringen av sorg och distress kring cancersjukdomen men också i hanteringen av vardagen 283. Familj och nära vänner är ofta ett viktigt stöd för patienter men relationerna utmanas givetvis av sjukdomen. Ibland kan patienters strävan att leva som vanligt och markera oberoende vara svårt att förstå för närstående. Det kan då underlätta för dem att få hjälp att förstå patientens process.

Sett till barn som närstående har sjukvården hälso- och sjukvårdslagen (5 kap 7§) skyldighet att särskilt uppmärksamma barn och se till att de får information, råd och stöd (SFS 2017:31). Barn räknas som anhörig till patienter de varaktigt bor tillsammans med men också andra vuxna i barnets direkta närhet. Ett barn påverkas av att en anhörig insjuknar i lungcancersjukdom, däremot varierar konsekvenserna. Hur det blir för barnet tycks vara avhängigt på hur föräldrarna/vårdnadshavarna och familjen klarar av att hantera situationen (Socialstyrelsen, 2013). Barn behöver också hjälp att förstå vad som händer med den som är sjuk. Adekvat information kan undanröja risk för osäkerhet, fantasier och uppfattningar som är värre än verkligheten. Erbjud och rekommendera vårdnadshavaren/vårdnadshavarna kontakt med kurator för stöd i föräldrarollen samt var beredd att vid behov träffa barnet för att ge information.

En förälders död är något av det mest dramatiska som kan hända ett barn och kan få långsiktiga konsekvenser för barnets psykiska hälsa. Kvarvarande vårdnadsgivares omsorgskapacitet beror mycket på att de själva får stöd att hantera situationen, både kring själva döendet och avskedet som i det fortsatta livet. Särskilt viktigt att beakta är att barn till ensamstående föräldrar får veta hur deras livssituation kommer att se ut. Se Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering och Socialstyrelsens kunskapssammanfattning (2013) för mer fördjupad information.

Sammanfattningsvis kan vårdpersonal underlätta för närstående genom att:

  • Erbjuda psykosocialt stöd, vid behov hos kurator eller psykolog
  • Vid behov, ge närstående möjlighet att förstå patientens process och beteende
  • Erbjud stöd i föräldrarollen till patienter och närstående med minderåriga barn
  • Ge barn möjlighet att få information och ställa frågor på sina egna villkor och få veta till vem de kan vända sig om de har fler frågor
18.4

Psykosocialt bemötande

Som beskrivits ovan (17.2) är det underlättande för patienten att sjukvården via expertis, kontinuitet, respekt och engagemang agerar som en ’säker hamn’ och förmedlar att det finns ’en hjälpande plan’ att knyta an till. Här är alla personer som patienten möter i vården delaktiga. Läkare står för den yttersta medicinska expertisen och kontaktsjuksköterska för den övergripande kontinuiteten, men nyckelingredienserna (expertis, kontinuitet, respekt och engagemang) är viktigt i teamets alla delar och specialistkompetenser. Ett fungerande team där medlemmarna är insatta i och har tillit till övriga medlemmars kompetens, är trygga med varandra och ett fungerande samarbete är viktigt för att matcha patientens behov med resurser i teamet och det främjar patientens helhetsintryck av sjukvården. I praktiken kan det dock vara svårt för team att fungera så på grund av organisatoriska, strukturella eller relationella skäl. När patientens team är utspritt på olika sjukhus eller kliniker, bristande rutiner för samverkan och tidsbrist är exempel på omständigheter som försvårar. En strävan hos varje vårdgivare att, så gott det är möjligt, agera som ’en hjälpande plan’ kan dock sluta en del av de glapp som kan uppstå för patienten och öka hens trygghet i sjukvården.

18.4.1

Psykosociala insatser

Psykosociala behov vid lungcancer är mångfacetterade, sjukdomen påverkar hela livet inbegripet dimensioner som relationer, ekonomi, boende och sysselsättning och vilka behov enskilda patienter och närstående har beror av deras livssammanhang. Det finns därför ingen enhetlig mall för vilka psykosociala insatser en patient behöver och det är också svårt att rangordna dessa. I det Nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering görs en uppdelning av grundläggande, särskilda, avancerade och mycket avancerade behov. Grundläggande rehabiliteringsbehov ska i första hand tillgodoses av läkare och kontaktsjuksköterska medan övriga behov tillgodoses av andra teamprofessioner eller särskilda rehabiliteringsteam. Hur gränsdragningen mellan olika nivåer görs i praktiken är dock inte helt självklar. All sjukvårdspersonal behöver därför ha en lyhördhet för vilka behov och förväntningar som patienten förmedlar och vad av detta som hen vill ha hjälp med. När det kommer till behov som övergår den egna kompetensen eller förmågan bör man erbjuda patienten att hjälpa till att etablera kontakt med en teammedlem eller rehabiliteringsteam som kan tillgodose dessa behov. Här är det givetvis av vikt att ha god kännedom om övriga teammedlemmars kompetens 284.

Vid lungcancer är det vanligt att patienter genomgår emotionella upplevelser av förlust, förtvivlan, oro och rädsla 278. Detta kan ta sig olika uttryck, vissa har svårt att formulera sig mitt i krisen, eller det biografiska avbrottet, medan andra har lättare att sätta ord på sina upplevelser. Rent psykologiskt kan ett biografiskt avbrott behöva kognitiv bearbetning, att med hjälp av en professionell (kurator eller psykolog) begripliggöra och omfatta vad som skett och sker. Vad gäller psykologisk behandling är det svårt att veta vilka patienter som det lämpar sig för. Det tycks åtminstone inte vara tillräckligt att identifiera patienter via screeninginstrument som läser av måendet. Studier talar för att var femte patient önskar professionell psykologisk hjälp men att detta inte står i klar relation till angiven nivå av t ex ångest/depression 285. Det tycks alltså vara en sak att må dåligt och en annan att önska professionell samtalskontakt för detta. Ett enkelt förhållningssätt 286 är att systematiskt ställa frågan om patienten (eller anhörig) är intresserad av en samtalskontakt med en kurator som patienten kan få tala med och i så fall erbjuda sig att förmedla kontakt. Denna fråga kan ställas regelbundet, inte enbart när patienten visar kris- och sorgereaktioner, då det ytterst handlar om patientens egen motivation och beredskap till att ta emot hjälp.

Kuratorn är den teammedlem som specifikt står för och inriktar sig på det psykosociala perspektivet i cancersjukvården. Kuratorns huvudsakliga uppdrag är att verka för att främja patienters och närståendes levnadsvillkor. Kortfattat handlar det om att erbjuda möjlighet att psykologiskt bearbeta livsomställningen och vara en länk till samhälleliga insatser vid mer komplexa sociala behov. Patienters initiala motiv till kuratorskontakt är ofta knutna till cancersjukdomen, reaktioner på att ha drabbats och frågor om hur man ska leva vidare trots den nya utsattheten 287. Därefter vidgas inte sällan fokus till att skapa en ny normalitet och kontakten rymmer sociala och juridiska spörsmål samt frågor som rör patientens relationer. Detta pekar hur varierade behov patienter kan ha, och att det är av vikt att vårdpersonal är uppmärksam på hela repertoaren av potentiella problem, även de av mer social/relationell karaktär. Det är värt att understryka att vissa patienter inte i första hand oroar sig för och söker hjälp för egen del, utan önskar hjälp med relationsproblem som kan ha aktualiserats av sjukdomen eller också funnits med sedan tidigare. Sjukdomstiden ger ibland anledning och tid att reflektera kring hur man har det och en del tar tillfället att reda ut olika knepigheter i livet. Även om det inte självklart tycks höra till sjukvårdens uppdrag måste vi här vara på det klara med att vi här kan underlätta för patienten, och möjligen även för hens närstående, genom att minska den totala belastningen i livet.

Samtida forskning om psykologisk behandling betonar betydelsen av relationen mellan patienten och hjälparen 288. En förtroendefull relation, arbetsallians, med en hjälpare som är genuint intresserad av att förstå och hjälpa är själva grunden för allt psykologiskt inriktat förändringsarbete. Även inramningen för samtalen spelar roll, att det finns en avsatt tid i avskildhet, och vidare en samstämmighet i förväntan på att hjälp kan förmedlas och hur detta ska gå till. Väl i en etablerad samtalsrelation är det viktigt att sokratiskt lyssna och undra tillsammans med patienten kring vad förtvivlan bottnar i, vad den har för innebörd och konsekvens för personen som bär på den. Att respektfullt vrida och vända på upplevelsen kan vara ett sätt att avdramatisera. Vidare kan erfarenheten av en hjälpare som inte skyndar till ogrundade försäkringar, utan finns kvar och reflekterar vidare kring det svåra, kontrastera till hur andra omkring personen reagerar, vilket inte sällan gör att patienten känner sig lämnad med det svåra. Det öppna reflekterandet förmedlar alltså acceptans och trygghet. Det reflekterande förhållningssättet kan också kombineras med mer strukturerade interventioner.

Även om kuratorn har den mest framträdande rollen i psykosociala frågor har all personal i cancersjukvården en psykosocial innebörd för patienter. Ibland uppstår det en speciell kontakt mellan en teammedlem och patient som tycks ha en hjälpande eller terapeutisk betydelse för patienten. Kanske har vårdgivaren förmedlat genuint intresse, omtanke och tillgänglighet och relationen innehåller något mer än mötena vanligtvis gör – man kan känna sig speciellt viktig och som att det finns en speciell förväntan från patientens sida. En god idé när detta sker är att söka upp en kurator eller psykolog för att tillsammans reflektera över hur man ska hantera relationen och kanske hur man själv går vidare. Att möta och lyssna till utsatthet och förtvivlan kan sätta den egna världsbilden i gungning, en slags sekundärtraumatisering eller vad som också kallats för ’the cost of caring’ 289.

Nästa kapitel
19 Andra intrathorakala tumörer