Bakgrund och orsaker

I Europa tillhör Sverige de länder som har högst insjuknande i melanom i huden ("Global Cancer Observatory,").

I Norden är insjuknandet högst i Danmark, Norge och Sverige, medan det är betydligt lägre på Island och i Finland ("Projektet NORDCAN,").

Melanom är den sjätte vanligaste cancersjukdomen för män och den femte vanligaste för kvinnor (Socialstyrelsen, 2019a). Under år 2019 registrerades totalt 2419  melanom hos män i cancerregistret. Hos kvinnor registrerades totalt 2152  melanom. Dessutom registrerades omkring 4000 in situ melanom/ lentigo maligna.

Den åldersjusterade incidensen var 45,6/100 000 hos män och 38,6/100 000 hos kvinnor (Socialstyrelsen, 2019a) . Trenden för de 10 senaste åren baserad på den åldersstandardiserade incidensen är en ökning med cirka 5 % per år. Dödligheten har legat relativt oförändrad runt 5 % (Socialstyrelsen, 2019b).

Figur 1. Åldersstandardiserad incidens och dödlighet per 100 000 för melanom i Sverige uppdelat på kön, 1990–2019 (Socialstyrelsen, 2019a).

Insjuknandet varierar över tid och med latitud och är nästan dubbelt så hög i södra Sverige. Den intresserade läsaren kan göra likartade ”cancerkartor” som de nedan, med hjälp av NORDCANs hemsida.

Figur 2. Kartor över incidens för melanom uppdelat på män och kvinnor.

Melanom i huden utvecklas genom malign transformation av melanocyter i överhudens basala cellager. Benigna nevi är markörer för melanomrisk – men utgör i de allra flesta fall inga prekursorlesioner, det vill säga dessa är sällan förstadier som utvecklas till melanom (Duffy et al., 2012a, 2012b). Bakomliggande riskfaktorer är både genetiska och yttre.

Melanomtumörer innehåller en stor mängd mutationer, framför allt i de melanom som har uppkommit i solbelyst hud (Berger et al., 2012). Det stora antalet mutationer leder till att många av cellernas signalvägar aktiveras i melanomtumörer (Dutton-Regester et al., 2012).

Flera typer av genmutationer är vanliga, till exempel aktiverande mutationer i gener som BRAF och NRAS, och inaktivering eller förlust av tumörsuppressorgener som CDKN2A och PTEN. Av speciellt intresse är BRAFV600-mutationer som är de vanligaste kända mutationerna i melanomtumörer (H. Davies et al., 2002), eftersom de är en förutsättning för svar på målsökande behandling med BRAF-hämmare (P. B. Chapman et al., 2011; Flaherty et al., 2010).

Individens risk för melanom påverkas av både genetiska och externa faktorer som exempelvis solvanor (J. R. Davies et al., 2015; Emeny et al., 2008; Gandini et al., 2005). Tidig upptäckt av melanom kan förbättras av att läkare har kännedom om vilka högriskgrupperna är och att dessa högriskindivider informeras om sin risk. Värdet av diagnostiska och förebyggande insatser är störst vid stor absolut risk, främst hos äldre individer samt hos yngre och medelålders högriskindivider med en relativ risk som är minst 5–10 gånger högre än hos normalbefolkningen. Riskfaktorerna vägs samman i en övergripande riskbedömning (J. R. Davies et al., 2015). Vissa sällsynta genetiska faktorer bidrar självständigt med hög risk, till skillnad från ofta förekommande (t.ex. solbrännskada, röd hårfärg) som är relativt svaga (fördubblad relativ risk) riskfaktorer ("Clinical Practice Guidelines for the Management of Melanoma in Australia and New Zealand," 2008). Se bild i bilagan Melanom för äldre.

Tabell 1. Riskfaktorer och riskökning.

Ärftlighet för melanom i huden förekommer hos 5–10 % av melanomfallen (Hansson et al., 2007). I Sverige har cirka 10 % av alla familjer med konstaterad melanomärftlighet mutationer i tumörsuppressorgenen CDKN2A, som ger ökad risk även för bukspottkörtelcancer och andra tobaksrelaterade cancerformer (Helgadottir et al., 2014). Den genetiska orsaken för melanomärftlighet är okänd i de flesta familjer där ingen CDKN2A-mutation har identifierats (Helgadottir et al., 2015). Om minst ett av kriterierna för familjärt melanom är uppfyllda (se ovan) bör utredning initieras.

I bilagan Handläggning av individer inom familjer med familjärt melanom finns ytterligare fördjupning om melanomärftlighet och bakomliggande genetik, rekommendationer för familjeutredning och genetisk testning samt mer om screening och uppföljning av melanomfamiljer.