Till sidinnehåll

Specifik omvårdnad och rehabilitering vid melanom

15.1

Omvårdnad i samband med kirurgi

15.1.1

Kirurgi med primär- eller sekundärläkning

Vid primärläkning hålls sårkanterna samman av suturer eller motsvarande, och läker samman med hjälp av epitelialisering. Inom 48 timmar är de flesta sår ”förseglade” och bakterier kan inte längre tränga in i såret. Sårförbandet ska fungera som en barriär mot bakterier under de första två dygnen. Förband med tillräcklig absorptionskapacitet, viss elasticitet och med duschbarhet bör väljas 415 och byts i regel inte innan suturerna tas. Om behov ändå uppstår, behandlas såret sterilt det första postoperativa dygnet, sedan gäller höggradigt rena produkter och basala hygienrutiner.

Då primärslutning inte är möjlig används hudtransplantat eller sekundärläkning, eller då radikalitet är säkerställd en lambå. Suturlinjerna kring lambån sköts på samma sätt som vid primärsuturering. Ibland kan dränage ha satts under lambån för att inte blod och sårvätska ska ansamlas. Drän kräver noggrann hygien, då hudbarriären är skadad. Dränet är i sig också ett brofäste för bakterier och biofilm, och ska avlägsnas snarast möjligt, efter läkarordination.

I vissa fall kan man låta sår efter tumörkirurgi sekundärläka, t.ex. om området är infekterat eller om transplantat eller lambå vill undvikas på lokaler med särskilt god läkningsförmåga. Det innebär att såret får läka från sidor och botten utan att kanterna adapteras. Sår ska behandlas fuktighetsbevarande, och idag finns många förband som kan kontrollera lagom fuktighet till sårbädden 415. Vid misstanke om infektion kan dock omläggningarna behöva göras mer frekvent. Ibland används också sårbehandling med undertryck för att skynda på sårläkningen.

Operationsärret bör tejpas 3–6 månader postop för att få ett finare ärr. Känselnedsättning kan uppkomma runt ärr och i aktuellt hudområde.

15.1.2

Kirurgi med hudtransplantat

Ytliga vävnadsdefekter kan täckas med full- eller delhudstransplantat. Tagstället för fullhudstransplantatet primärsutureras. Delhudstransplantat hyvlas från låret och tagstället lämnas för att sekundärläka, vilket normalt tar ca två veckor. Förbandet som läggs på tagstället vid en delhudstransplantation behöver endast bytas om det blir mättat. Annars kan det avlägsnas efter två veckor när huden har reepitelialiserats. Hudtransplantat läker som regel in på 2–3 dagar men man låter oftast förbandet sitta ytterligare någon dag innan första omläggningen genomförs.

Hudtransplantatet fästs vanligtvis i kanten med resorberbara suturer, dvs. suturer som kroppen själv bryter ner. Inte sällan sys också förbandet fast för att hålla transplantatet på plats. Dessa suturer behöver således avlägsnas i samband med första omläggningen. Förbandet bör avlägsnas med försiktighet så inte transplantatet följer med och kan med fördel fuktas innan det byts för att få det att släppa från transplantatet. Efter första omläggningen kan salvkompress och torra kompresser användas och bytas varannan dag tills området är läkt. Efter läkning rekommenderas masserande smörjning med vitt vaselin flera gånger dagligen i upp till 2–3 månader tills hudens talgproduktion är etablerad.

Patienten rekommenderas sedan att fortsätta smörja området med mjukgörande kräm regelbundet tills vidare.

15.1.3

Kirurgi vid lymfkörtelutrymning i huvud-halsområdet

Efter operationen har patienten ett eller två aktiva dränage på halsen som tar hand om överflödig lymfvätska och tidigt ger tecken på ev. postoperativ blödning. Dränagen avvecklas normalt inom 2–3 dagar och därefter kan patienten oftast lämna sjukhuset. Det är viktigt med rörelseträning för att inte stelna i nacke, axel och skuldra. Efter en portvaktskörtelbiopsi på halsen behöver inte alltid dränage användas.

Senkomplikationer, förutom känselnedsättning runt ärret och hudområdet motsvarande n. auricularis magnus utbredningsområde, är ovanliga efter en selektiv halslymfkörtelutrymning och mycket ovanliga efter en portvaktskörtelbiopsi på halsen. Vid utbredd metastasering måste naturligtvis ibland viktiga strukturer som exempelvis marginella facialisgrenen, n accessorius, eller andra kranialnerver tas med i resektatet med efterföljande sjuklighet. Beroende på operationsteknik (radikal eller modifierad radikal neck dissection) finns större eller mindre risk för accessoriuspares. Bedömning av fysioterapeut bör göras innan utskrivning, och uppföljning av fysioterapeut bör ske vid behov.

15.1.4

Kirurgi i axill och inguinalt

Dränage läggs in i sårhålan för att ta hand om överflödig sår- och lymfvätska. Dränaget kan avlägsnas polikliniskt. Även enbart portvaktskörtelbiopsi (där dränage inte används) ger en del övergående komplikationer (axillen 5 % och ljumsken 14 %) som sårinfektion, blödning och serom 416. Dessa tidiga komplikationer är mer frekventa, men fortfarande övergående, vid lymfkörtelutrymning på respektive lokal (axillen 28 % och ljumsken 49 %). I ljumsken kan dock den tidiga postoperativa sjukligheten vara ganska utdragen och uttalad, vilket patienterna bör informeras om preoperativt.

Efter axillkirurgi är det viktigt att träna upp rörligheten i axel och skuldra, för att förhindra att ärrvävnad orsakar stramhet och rörelseinskränkningar. Det är av vikt att en fysioterapeut träffar patienten postoperativt och tillsammans med patienten går igenom träningsprogrammet för axelrörligheten och inleda träningen med att rörligheten tas ut till smärtgränsen. Likaså är det viktigt att patienten informeras om risken för besvär med lymfsträngar och nedsatt känsel i och runt axillen. Patienten bör följas upp hos fysioterapeut 219 cirka 4–6 veckor efter operation för kontroll av rörligheten samt bedömning av tidiga tecken på lymfödem.

15.1.5

Senkomplikationer efter lymfkörtelutrymning

Senkomplikationer efter lymfkörtelutrymningar är relativt ovanliga. Erysipelas i den extremitet eller i det område som dränerats av den utrymda körtelstationen är ovanlig, men risken är förhöjd livet ut. Det är viktigt att informera patienterna om denna risk. Huden måste vårdas med omsorg, särskilt vid småsår eller insektsbett, och patienterna bör ha låg tröskel för att uppsöka sjukvård vid misstänkt begynnande infektion.

Lymfödem är den vanligaste senkomplikationen och risken för att utveckla kroniskt lymfödem uppges till 33 % för nedre extremiteter 417 och 9 % för övre extremiteter 418, men kan öka till ca 50 % vid tillägg av axillär strålbehandling 419. Efter inguinal/ilioinguinal utrymning rekommenderas majoriteten av patienterna att använda en preoperativt utprovad kompressionsstrumpa dagtid i 3–6 månader postoperativt. Den vetenskapliga evidensen för att kompressionsstrumpan minskar risken för lymfödem är dock relativt låg. Det är viktigt att man vid uppföljningen efter operationen är observant på om lymfödem utvecklas, och om så är fallet bör dessa patienter remitteras till en lymfödemmottagning. Övervikt och inaktivitet ökar risken för lymfödem, varför viktreduktion och fysisk aktivitet bör uppmuntras. Perifer vaskulär sjukdom ökar risken för benlymfödem 418.

För information om behandling av lymfödem, se Svensk Förening för Lymfologi och vårdprogrammet för cancerrehabilitering.

15.2

Omvårdnad i samband med immunterapi

Rekommendationer

  • Patienterna behöver få regelbunden symtommonitorering hos kontaktsjuksköterska eller behandlande läkare. Använd gärna Common Terminology Criteria for Adverse Events (CTCAE)-skalan vid bedömning av symtom: CTCAE version 5.0 nationella regimbiblioteket.
  • Patienten, närstående och andra vårdgivare behöver få muntlig och skriftlig information om behandlingen och hantering av biverkningar.
  • Ett proaktivt förhållningssätt avseende bedömning och behandling av symtom är avgörande för att minska risken för irreversibla biverkningar och möjliggör för patienten att kunna stå kvar på sin behandling.
  • Bedömningen grundar sig på att kontaktsjuksköterskan/behandlande läkare följer patienten kontinuerligt. Alla avvikande symtom är viktiga.
  • Strukturerad bedömning av biverkningar kan göras enligt Bedömningsstöd i nationella regimbiblioteket.
15.2.1

Symtommonitorering och patientinformation

Vid immunterapi aktiveras patientens egna T-celler mot tumören. På grund av detta kan det uppstå immunrelaterade biverkningar i flera organsystem av autoimmun karaktär, som i de flesta fall är lindriga, men som kan bli allvarliga och kräva behandling.

Kontaktsjuksköterskan har en viktig roll i att utbilda patienten, de närstående och andra vårdgivare avseende immunterapi och biverkningar. Informationen bör vara individanpassad och kontaktsjuksköterskan behöver identifiera behov av stödinsatser relaterat till eventuella hinder för följsamhet till behandlingen 420421422. Att fråga patienten och de närstående om deras förväntningar innan behandlingsstart har visat sig vara en viktig del i patientutbildningen 423.

Inför varje ny behandling följer kontaktsjuksköterskan eller läkaren upp patienten avseende eventuella biverkningar och blodprovssvar.

Patienterna instrueras att kontakta sin kontaktsjuksköterska eller onkolog utan dröjsmål även vid relativt lätta symtom för bedömning av om dessa bör undersökas närmare och behandlas. Det är viktigt att biverkningarna hanteras tidigt och korrekt för behandlingsframgång 422424425, och det behöver vara ett teamarbete mellan patienten, kontaktsjuksköterskan och den behandlande läkaren. Vissa biverkningar kan vara livshotande om de inte åtgärdas i tid, och det finns en risk att patienter underrapporterar symtom på grund av rädsla för att inte få behandling 424426. Som tillägg till den skriftliga informationen bör ett så kallat patientkort om immunterapi att förvara i väskan eller plånboken delas ut, för att kunna visa upp vid behov i kontakt med övrig sjukvård.

Immunterapin har generellt sett signifikant mindre biverkningar än cytostatika 427, men kombinationsbehandling ger betydligt mer biverkningar än singelbehandling. Graden av biverkningar varierar mellan olika individer, och man vet idag inte varför det är så 428.

Det är viktigt att känna till att patienten kan få biverkningar långt efter avslutad behandling, och behöver följas upp med blodprovstagning 1 gång/månad upp till sex månader efter avslutad behandling.

För vidare vägledning kring biverkningar vid immunterapi, se RCC stöddokument.

Behandlingen vid allvarligare biverkningar är ofta kortisonbehandling. Det är därför viktigt att kontaktsjuksköterskan har kunskap om omvårdnad vid kortisonbehandling.

15.3

Omvårdnad i samband med perorala kinashämmare

Rekommendationer

  • Patienterna bör få regelbunden symtommonitorering hos kontaktsjuksköterska och behandlande läkare.
  • Patienterna bör få muntlig och skriftlig information om hur läkemedlen ska tas och hantering av biverkningar.
  • Kontaktsjuksköterskan bör identifiera individuella behov av stödinsatser avseende följsamhet till behandlingen för att optimera behandlingsresultatet.

Biverkningar att vara uppmärksam på:

  • Feber, hudbiverkningar, ögonbiverkningar, led- och muskelvärk, fatigue, ödem, mag-och tarmbiverkningar och håravfall.
15.3.1

Symtommonitorering och patientinformation

Kontaktsjuksköterskan har en viktig roll i att identifiera och adressera faktorer som påverkar följsamheten till oral behandling, såsom kognitiv förmåga och socialt stöd. Patientutbildning är en nyckelkomponent, och närstående bör uppmuntras att vara med vid utbildningen. Att be patienten återberätta för att förvissa sig om att hen förstått informationen kan vara en fördel. Tänk på att ge information om behandlingen behöver tas på fastande mage eller om den kan tas oberoende av matintag. Det är också viktigt att fråga efter förväntningar, förbereda på biverkningar och anpassa informationen till individen. Patienten och de närstående behöver förstå vikten av att kontakta vården tidigt vid frågor eller biverkningar, och känna sig trygga med när detta ska göras. Att tidigt hantera biverkningar är avgörande för att patienten ska kunna fortsätta sin behandling 429430.

Biverkningar av BRAF och MEK-hämmare omfattar bland annat feber, hudbiverkningar, klåda, hand-fotsymtom med ömma förtjockningar under fötterna och i handflatorna, ögonbiverkningar, led- och muskelvärk, fatigue, ödem, mag-tarmbiverkningar och håravfall 277279284285431.

15.3.2

Feber

Vid feber ≥38 grader ska BRAF-MEK-hämmare sättas ut tillfälligt. Konsultera alltid läkare för beslut/ordination och fortsatt handläggning

Vid feber i samband med behandlingen måste infektion uteslutas. Uppmärksamma om patienten har infektionssymtom eller annan påverkan såsom frossa, illamående, dålig urinproduktion, andnöd, förändrat vätskeintag och nedsatt allmäntillstånd. Handläggning beslutas i varje enskilt fall av läkare 429.

När infektion har uteslutits kan paracetamol och eventuellt kortison ges kontinuerligt för att motverka denna biverkan. Läkare kan även överväga dosreduktion när behandlingen återupptas.

15.3.3

Hudbiverkningar

Hudbiverkningar i form av utslag, torr hud, klåda och håravfall är vanliga. Det finns också en risk för nya kutana maligniteter och aktiniska keratoser.

Hudbiverkningen hand-fotsyndrom (HFS) har ofta en negativ inverkan på patientens livskvalitet 432.

HFS påverkar framför allt huden på handflator, fingrar, fotsulor, tår och naglar. Det kan vara olika typer av besvär som är mer eller mindre uttalade beroende på läkemedel och individuella variationer. Hudreaktionerna kan vara exempelvis i form av röd hud och hudutslag med eller utan klåda. Behandling med BRAF-hämmaren vemurafenib ger allvarlig ljustoxicitet även genom fönsterglas, och patienten rekommenderas att använda solskydd med solskyddsfaktor 50 eller mer för kroppen samt solglasögon 277431.

Egenvårdsråd:

  • Undvik tryck, friktion och värmeexponering i händer och fötter.
  • Rengör huden varsamt med oparfymerad tvål och undvik hett vatten.
  • Smörj in huden med mjukgörande kräm som innehåller karbamid dagligen omedelbart efter dusch, även i förebyggande syfte.
  • Använd fotvänliga skor.
  • Regelbunden medicinsk fotvård kan lindra problemen.
15.3.4

Ögonbiverkningar

Om patienterna behandlas med kombinationsbehandling med BRAF- och MEK-hämmare bör man vara observant på synförändringar 433. Patienten ska vara uppmärksam på eventuella ögonsymtom, och direkt vid symtomdebut kontakta sjukvården för en bedömning 429. Symtom på ögonbiverkan kan exempelvis vara dimsyn, synnedsättning, irritation i ögat och värk i ögat. Allvarliga biverkningar kan uppkomma såsom näthinneavlossning och retinalvensocklusion.

15.3.5

Ledvärk och muskelvärk

Ledvärk som migrerar kan vara en biverkning som kan kuperas med antiinflammatorisk behandling. Kontakta läkare för insättning av lämplig behandling.

15.3.6

Fatigue

Fatigue är en vanlig biverkan vid perorala kinashämmare 434. För hantering och rekommendationer, se nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering.

15.3.7

Ödem

Perifera ödem kan uppkomma. Eventuell hjärtpåverkan eller djup ventrombos behöver uteslutas.

15.3.8

Mag- och tarmbiverkningar

Mag- och tarmbiverkningar vid målsökande behandling är oftast illamående, kräkningar, diarré eller buksmärta.

Bedöm vätske- och nutritionsstatus. För egenvårdsråd vid illamående, se avsnitt 15.4.1 Illamående. Om antiemetika behövs kan man prova metoklopramid och i andra hand ondansetron i lägre dos. Har patienten diarré kan loperamid ges efter att misstanke om infektion eller kolit uteslutits.

15.3.9

Undersökningsresultat/ provsvar

Leverpåverkan är en relativt vanlig biverkan, vilket kan innebära att paus i behandlingen och eventuellt dosreduktion behöver göras. Även påverkan på kreatinin kan ses.

15.4

Omvårdnad i samband med cytostatika

Cytostatika ges i de fall där patienten inte har varit kandidat för eller inte haft effekt av immunterapi eller perorala kinashämmare. För aktuella preparat, se avsnitt 11.3.4 Cytostatikabehandling. De biverkningar som kan uppkomma beror på vilken typ av cytostatikabehandling som ges och i vilka doser. Olika individer reagerar olika på samma typ av behandling. 
Vanliga biverkningar är illamående, förstoppning (vanligen som en biverkan av antiemetika), påverkan på benmärgen, hud- och slemhinnepåverkan, neuropatier, kognitiv påverkan, fatigue och håravfall.

15.4.1

Illamående

  • Utför en individuell riskbedömning innan cytostatikabehandling.
  • Informera om antiemetikabehandling.
  • Utvärdera insatt antiemetikabehandling inför nästa kur och justera vid behov.
  • Bedöm ev. nutritionsproblem och optimera nutritionsstatus inför varje ny kur.

Egenvårdsråd:

  • Följ ordinerad antiemetikabehandling.
  • Ät små mål ofta, drick rikligt men mellan måltiderna.
  • Undvik fet mat.
  • Undvik starka dofter och starkt kryddad mat.
  • Kall och salt mat tolereras ofta bättre än varm mat.

Se Nationella regimbiblioteket, rekommendationer vid illamående.

Se information om cytostatikabehandling från Cancerfonden.

15.4.2

Förstoppning

Förstoppning är en vanlig biverkan vid temozolomid, men är annars oftast en sidoeffekt av antiemetikabehandling.

Egenvårdsråd:

  • Följ ordinerad dosering av laxermedel i samband med behandlingen, samt ät gärna fibrer och annan lösande kost. 
  • Drick rikligt. 
  • Försök vara fysiskt aktiv.
15.4.3

Påverkan på benmärgen

Benmärgen påverkas vid cytostatikabehandling. Det finns en risk för låga blodvärden varför dessa ska kontrollleras kontinuerligt 435.  

Informera patienten om:

  • Symtom vid leukopeni och vikten av att söka vård vid infektion och feber över 38 grader, och att undvika infekterade personer och folksamlingar de dagar leukocyterna beräknas vara som lägst. 
  • Symtom på trombocytopeni och vikten av att söka vård vid näsblödning, tandköttsblödning eller annan blödning som inte går att stoppa.
  • Symtom vid anemi och vikten av att söka vård vid ökad trötthet och andfåddhet.
15.4.4

Hud- och slemhinnor

Hudbiverkningar kan förekomma i form av utslag, klåda, hudrodnad och nagelförändringar. Biverkningarna kan se olika ut och symtomen kan vara lindriga till svåra. Nagelförändringar kan innebära exempelvis ökad sprödhet, förändrad form, missfärgning, svallkött eller infektion i nagelbädden.

Slemhinnor är känsliga för cytostatikabehandling och sår och irritationer uppstår lätt där inte slemhinnorna hinner nybildas tillräckligt snabbt. Svamp och latenta infektioner (till exempel herpes) kan blossa upp och handläggs utifrån symtom.

Egenvårdsråd:

  • Inspektera hud och naglar för att tidigt upptäcka eventuell påverkan och meddela förändringar till kontaktsjuksköterska eller läkare.
  • Smörj in huden dagligen omedelbart efter dusch med mjukgörande kräm, gärna med karbamid som har vattenbindande egenskaper.
  • Var noggrann med munhygienen under behandlingsperioden, och tillfråga din kontaktsjuksköterska eller läkare innan tandlagningsarbeten utförs på grund av infektions- och blödningsrisken.
15.4.5

Neuropatier

Neuropatier kan uppträda i form av stickningar, domningar och känselbortfall i fingrar, tår och fötter. Stickningarna kan vara smärtsamma. Vanligtvis är symtomen övergående, men hos en del patienter kan de bli kvarstående även efter avslutad behandling. 

Det är viktigt att kontaktsjuksköterskan frågar om eventuella neuropatier inför varje ny behandling. En bra fråga kan vara om patienten kan knäppa knappar och klara finmotoriska rörelser. Vid besvär kan läkare besluta om dosreduktion eller i svåra fall seponering av behandlingen. Kontakta vid behov fysioterapeut/arbetsterapeut.

Egenvårdsråd: 

  • Undersök regelbundet händer och fötter vid känselnedsättning. 
  • Smörj händer och fötter med mjukgörande kräm.
  • Använd lämpliga skor.
  • Använd gångstavar vid balanssvårigheter.
  • Vid besvär, tala med läkaren eller kontaktsjuksköterskan.

Det finns inga kända effektiva behandlingar att erbjuda, men vid smärtsamma neuropatier kan medicinsk behandling med exempelvis duloxetin övervägas 436.

15.4.6

Kognitiv påverkan

Upp till 75 % av alla cancerpatienter som behandlats med cytostatika har upplevt kognitiv påverkan under eller efter behandlingen 437.

För många patienter kvarstår denna påverkan även efter avslutad behandling. De kognitiva förändringarna är ofta subtila och förekommer i olika områden av kognitionen, såsom:

  • Sämre förmåga att komma ihåg och bearbeta information, både muntlig och skriftlig. 
  • Sämre förmåga att planera. 
  • Svårigheter att fokusera. 
  • Sämre reaktionsförmåga. 
  • Lättare att distraheras av konkurrerande stimuli. 
  • Minskad uthållighet. 

Det är viktigt att patienter och närstående informeras om att detta är möjliga biverkningar av både sjukdom och behandling 438439440.

Egenvårdsråd för de som är yrkesverksamma:

15.4.7

Alopeci, håravfal

Håravfall kan förekomma vid cytostatikabehandling. All kroppsbehåring påverkas. 

Informera patienten om att:

  • temozolomid kan leda till håravfall
  • cisplatin och karboplatin inte leder till håravfall, men kan ge ett tunnare hår
  • behandling med paklitaxel leder till håravfall
  • det kan göra ont i hårbotten när håret faller av, vilket är ofarligt men obehagligt och smärtan kan lindras med analgetika
  • håravfallet är tillfälligt och att håret växer ut igen efter avslutad behandling, men kan då ha annan färg och karaktär som för vissa blir permanent
  • undvika permanent, färgning och blekning av håret under cytostatikabehandlingen
  • patienten har rätt till peruk.
15.4.8

Fatigue

Fatigue är benämningen på den orkes- och kraftlöshet som många patienter drabbas av under cancersjukdom och behandling. Det är en trötthet som inte går att vila bort. Det är viktigt med information till patienten om att detta är vanligt 441.

Se nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering.

15.5

Omvårdnad i samband med strålbehandling

Rekommendationer:

  • Använd en bedömningsskala för att gradera hudreaktionen, hudreaktionen, exempelvis RTOG
  • Inspektera det bestrålade området dagligen.
  • Hel hud smörjs dagligen med mjukgörande, fuktgivande kräm eller lotion.
  • Huden som bestrålas bör vara kladdfri (smörj inte direkt innan strålbehandlingen).
  • Eventuell klåda mäts med VAS/NRS I första hand används fuktgivande kräm mot klådan.
  • Rekommendera löst sittande kläder för att undvika skav på huden.
  • Rekommendera elektrisk rakapparat i stället för hyvel för att undvika skärsår på huden.

De flesta patienter som strålbehandlas drabbas av någon grad av hudbiverkningar; ca 85 % av de som behandlas i kurativt syfte drabbas i varierande omfattning och intensitet. Svårighetsgraden beror på strålningsrelaterade samt patientrelaterade faktorer. Faktorer som är relaterade till patienten kan vara nutritionsstatus, förmåga att följa hudvårdsråd, rökning och samtidig behandling med cytostatika eller immunterapi. Reaktionerna varar under strålbehandlingsperioden och kan förvärras inom 7–10 dagar efter avslutad behandling, för att sedan avta under 2–3 veckor. Det är viktigt att hudreaktionen läggs om fortlöpande och att patienten kontaktar vården vid tecken på infektion Hudområdet bör inspekteras dagligen.

15.5.1

Strålbehandling vid hjärnmetastaser

Vid strålbehandling finns det risk för både akuta och sena biverkningar. Svullnad kan uppkomma kring metastaserna, vilket kan leda till att patienteten får förvärrade eller nya neurologiska symptom. Kontakta läkare vid försämring, då avsvällande läkemedel kan behövas. Håravfall och en tilltagande trötthet efter 2–3 veckor kan uppkomma. De sena biverkningarna som patienten kan få beror på vilka strukturer som bestrålats. Det kan vara symtom som nedsatt hörsel, ögonbesvär, hormonella rubbningar och nedsatt kognition. Se vidare i Nationellt vårdprogram tumörer i hjärna, ryggmärg och dess hinnor.

15.6

Omvårdnad av maligna tumörsår vid avancerad melanomsjukdom

Melanom i avancerade stadier kan ulcerera, och tumörsåren uppträder vanligen som prolifererande sår eller som destruerande, kraterliknande sår. En onkologisk behandling såsom exempelvis strålbehandling och en lokal sårbehandling med för patienten/tumörsåret rätt preparat och förband kan minska patientens besvär påtagligt. En strukturerad bedömning och optimal sårbehandling i dialog med patienten vid tumörsår är en viktig omvårdnadsaspekt för att skapa förutsättningar för livskvalitet trots dessa sår. För mer information, se Regionalt vårdprogram maligna tumörsår.

Elektrokemoterapi (ECT) kan vara effektivt vid hudmetastaser/tumörsår på olika kroppslokalisationer, se avsnitt 11.3.1 Immunterapi, immunstimulerande antikroppar. Om möjligt bör kutana metastaser behandlas tidigt med ECT innan det blir omfattande sårbildning. ECT har påvisad positiv effekt på upplevelsen av livskvalitet och välmående, och mot smärta, fysisk funktion och fatigue vid tumörer i huvud-hals-området. Det är också effektivt för att kontrollera blödning från tumörsår 442.