Till sidinnehåll

Behandling av avancerad sjukdom

13.1

Inledning

Rekommendationer

  • Behandlingen planeras på MDK och fastslås i samråd med patienten.
  • Behandlingen ska ges av onkolog med erfarenhet och kompetens inom området.
  • Vid begränsad metastasering kan aggressiv kirurgisk behandling gagna patienten.
  • Vid avancerad sjukdom rekommenderas cytostatikabehandling (+++) samt i vissa fall målriktad behandling.

Lokal, tumörtyp och tidigare behandling påverkar behandlingsvalet utöver patientens allmänna hälsa och egna önskemål. Vid gott svar på medicinsk behandling kan kirurgisk behandling bli aktuell. 

För de flesta patienter med spridd sjukdom är prognosen dålig, men symtomfria eller symtomfattiga personer i gott allmäntillstånd kan ändå leva i flera år. Eftersom behandlingarna kan innebära komplikationsrisker bör nyttan av behandlingarna vägas mot riskerna. 

Vid avancerad sjukdom rekommenderas cytostatikabehandling (+++) samt i vissa fall målriktad behandling. Övergående remissioner har i olika studier rapporterats hos 10–50 % och stationär sjukdom hos ytterligare en andel. Några undergrupper har speciella rekommendationer. 

Här nedan rekommenderas en del läkemedel och behandlingar som inte har metastaserat sarkom som registrerad indikation, men som ändå utgör mer eller mindre etablerad behandling. Avsaknaden av registrering kan bero på såväl bristen på tillräckligt väldokumenterade kliniska studier, som att företagen anser att marknaden är för liten för att det ska vara meningsfullt att genomföra en registreringsprocess. Här får man i stället följa klinisk erfarenhet och använda det vetenskapliga underlag som finns, även om kvaliteten är lägre än inom andra områden av onkologin. 

Anslutning till en enhet för specialiserad palliativ vård kan vara av värde om symtombilden så motiverar, även under aktiv antitumoral behandling för understödjande vård och etablering av kontakt. 

13.2

Särskilda situationer

13.2.1

Lungmetastasering

Rekommendationer

Kirurgisk behandling av lungmetastaser bör övervägas och patienterna bör diskuteras på MDK med toraxkirurg.

Enstaka lungmetastaser utgör en kliniskt speciell situation där kirurgisk behandling kan leda till att vissa patienter uppnår långtidsöverlevnad och möjligen bot 22757677. Särskilt metakron metastasering, med metastasdebut mer än ett år efter att primärtumören diagnostiserades, bör föranleda diskussion om kirurgi och eventuellt ytterligare cytostatikabehandling. Vid kirurgi av enstaka lungmetastaser vid osteosarkom finns 20–25 % chans till långtidsöverlevnad (+++). Noggrann metastasutredning (eventuellt även inkluderande FDG-PET-DT) bör göras före ingreppet. 

Kompletterande onkologisk behandling går inte att ge några allmänt hållna rekommendationer om, utan behandlingen måste individualiseras. Om cytostatika ges rekommenderas om möjligt preoperativ behandling, så att man kan utvärdera cytostatikakänsligheten såväl radiologiskt som på operationspreparatet och därmed avgöra om fortsatt behandling av denna typ är meningsfull (+). Stereotaktisk strålbehandling kan vara ett alternativ för patienter som på grund av samsjuklighet eller lungmetastasens lokalisation inte kan opereras (++).

13.2.2

Annan begränsad metastasering

Även vid begränsad metastasering till andra organ kan kirurgisk behandling vara värdefull och patienten bör diskuteras på MDK 7677. 

13.3

Mjukdelssarkom

Doxorubicin ensamt har i studier givit jämförbar totalöverlevnad med kombinationen doxorubicin-ifosfamid. Kombinationsbehandlingen har dock givit bättre responsfrekvens än singelbehandling 78. 

Doxorubicin i kombination med olaratumab visade i en fas II-studie en förbättring i totalöverlevnad jämfört med enbart doxorubicin vid behandling av olika subtyper hos antracyklinnaiva patienter. Denna studie låg till grund för godkännande av EMA och rekommendation av NT-rådet. En uppföljande fas III-studie kunde dock inte verifiera fördelen av kombinationen olaratumab-doxorubicin jämfört med doxorubicin ensamt, och kombinationen kan därmed inte längre rekommenderas 79. 

Grundrekommendation vid cytostatikabehandling av generaliserat mjukdelssarkom (för vissa subtyper rekommenderas annan specifik behandling; se respektive avsnitt nedan):

  • Yngre patienter (riktlinje biologisk ålder < 70 år):
    Ifosfamid 6 g/m2 och doxorubicin 60–75 mg/m2, alternativt doxorubicin 60–75 mg/m2.
  • Äldre patienter (riktlinje biologisk ålder > 70 år) eller yngre med samsjuklighet: Doxorubicin 60–75 mg/m2. 
  • Behandlingarna ges var tredje vecka.

Vid progress efter postoperativ behandling alternativt vid svikt på första linjens behandling, är chansen att uppnå respons med annan behandling liten. Som framgår nedan finns dock undergrupper av sarkom med större cytostatikakänslighet, där det kan vara motiverat med flera linjers behandling.

Har patienten svarat på en cytostatikabehandling som avbrutits av annat skäl än tumörprogress, kan den behandlingen i allmänhet startas om (++). Vid svikt på ifosfamid-doxorubicin kan vid vissa subgrupper gemcitabin-docetaxel, trabektedin, eribulin eller pazopanib prövas (++; se nedan). Patienter vars sjukdom tidigare visat sig vara cytostatikakänslig har av tradition behandlats med mindre toxiska regimer i senare linjer, t.ex. metronomisk cyklofosfamid-metotrexat (metotrexat 2,5 mg 2 x 1 2 dagar i veckan och cyklofosfamid 50 mg dagligen) alternativt trofosfamid (ixoten) 50 mg x 3 (+).

Vad gäller målriktade läkemedel är pazopanib godkänt för behandling av patienter med mjukdelssarkom som tidigare fått cytostatika. I en studiepopulation har pazopanib givit ökad progressionsfri överlevnad (cirka 3 månader) jämfört med placebo 80 (++). För patienter som är 60 år eller äldre kan pazopanib vara även ett alternativ som första linje för metastatisk sjukdom, enligt en tysk randomiserad noninferiority-studie som visar att i denna patientpopulation är PFS och OS inte sämre med pazopanib än doxorubicin 81 (++).

Det finns också beskrivet att enskilda patienter har haft nytta av m-TOR-hämmare vid perivaskulära epiteloidcellstumörer, sunitinib vid alveolära sarkom och solitary fibrous tumour, respektive bevacizumab vid angiosarkom och solitary fibrous tumour 828384 (+). För dessa sällsynta tumörer finns sällan större randomiserade och placebokontrollerade studier. Rekommendationerna baseras i stället ofta på fallserier eller t.o.m. fallrapporter samt klinisk erfarenhet. Där läkemedel rekommenderas utanför indikation i kommande del hänvisas till relevant publikation i referenslistan. 

Den senaste tiden har några små studier, mest fas II, visat tecken till effekt av immunterapi i form av checkpointhämmare i enskilda sarkomtyper, nämligen ASPS, kutana angiosarkom och UPS. Bromsande behandling med checkpointhämmare kan därmed övervägas, för dessa diagnoser (enbart) och efter att patienten har prövat åtminstone en linje med systemisk behandling för metastatisk sjukdom. För vidare stöd och sammanfattning om kunskapsläget, se senaste rekommendationerna från SSG, Recommendations for Treatment with Immune Checkpoint Inhibitors in Sarcoma.

För patienter med bevisad NTRK-fusion, nämligen NTRK1 (kromosom 1q23.1), NTRK2 (kromosom 9q21.33) eller NTRK3 (kromosom 15q25.3), kan TRK-hämmare inom klinisk prövning övervägas. Larotrektinib har i Sverige godkänts för personer under 18 år med solida tumörer med NTRK-fusion, medans entrektinib har godkänts även för vuxna. För övrigt, för patienter med tumörer med NTRK-fusion i Sverige finns numera studien NAVIGATE. Det är en fas II-studie som finns på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm och undersöker effekter av TRK-hämmaren larotrektinib. Frekvensen av NTRK-fusion hos sarkom är låg (< 1 %). Internationella nätverket World Sarcoma Network har publicerat riktlinjer 85 gällande val av vilka sarkom som har större chans att visa NTRK-fusion och prioritering om vilka patienter som bör screenas (t.ex. ALK och ROS1 fusion negativ IMT). 

Följande tumörtyper kan rekommenderas annan behandling än den ovanstående: 

13.3.1

Leiomyosarkom

I fas II-studier har kombinationen gemcitabin-docetaxel visat hög aktivitet (+++) både vid leiomyosarkom i uterus och vid annan lokal 86. Observera att lungtoxicitet i form av pneumonit setts frekvent vid kombination av dessa preparat, framför allt vid behandling av lungcancer. Det finns ingen säker fördel gentemot ifosfamid-doxorubicin eller singel doxorubicin, varför toxicitetsaspekten bör beaktas.  

Primärbehandling: doxorubicin-dakarbazin, gemcitabin-docetaxel, singel doxorubicin, eller singel gemcitabin till sköra patienter.

Sviktbehandling: trabektedin, pazopanib, dakarbazin, dakarbazin-gemcitabin, ixoten-vepesid 8087888990.

13.3.2

Liposarkom

Högt differentierade liposarkom har mycket låg cytostatikakänslighet. Respons har setts vid doxorubicinbehandling hos patienter med lågt differentierat liposarkom 91 (+++). I fas II-studier har trabektedin visat hög remissionsfrekvens hos patienter med liposarkom, speciellt myxoitt liposarkom (+++). Pazopanib har mindre effekt hos patienter med liposarkom än andra undergrupper.

En nylig fas III-studie har randomiserat mellan eribulin och dakarbazin vid avancerat lipo- och leiomyosarkom där patienterna var tungt förbehandlade. Man såg en liten överlevnadsfördel för eribulin för patienter med liposarkom, varför det kan övervägas om patienten kvalificerar sig för en tredje linjes behandling.

Primärbehandling: singel doxorubicin.

Sviktbehandling: trabektedin, eribulin 92.

13.3.3

Angiosarkom

I fas II-studier har veckovis paklitaxel visat hög remissionsfrekvens men även liposomalt doxorubicin liksom kombinationen av dessa cytostatika. Bevacizumab har givits antingen ensamt eller i kombination med paklitaxel, och i åtminstone två fas II-studier haft aktivitet även om antalet responser har varit få 9394. I en studie har tillägg av bevacizumab till paklitaxel inte lett till någon förbättring av effekten men däremot givit ökad toxicitet. 

Primärbehandling: singel doxorubicin, veckovis paklitaxel med eventuellt tillägg av bevacizumab, paklitaxel-liposomalt doxorubicin.

Sviktbehandling: gemcitabin, gemcitabin-docetaxel, doxorubicin-ifosfamid, liposomalt doxorubicin, pazopanib 9596. 

13.3.4

Synovialt sarkom

Synovialt sarkom förefaller vara ett mer cytostatikakänsligt sarkom än många av de andra undergrupperna av mjukdelssarkom, och flera linjers behandling kan vara motiverat. Patienter som tidigare fått ifosfamid postoperativt kan svara på det igen. Överväg behandling enligt CWS-2014-protokoll för unga patienter.

Primärbehandling: singel doxorubicin, doxorubicin-ifosfamid.

Sviktbehandling: högdos ifosfamid, trabektedin 97, pazopanib, gemcitabin-docetaxel, ixoten-vepesid.

För patienter med metastaserande synovialt sarkom finns numera även möjlighet till inklusion i en fas I-studie med immunterapi, GSK-TCR, på Fas 1-enheten, Karolinska Universitetssjukhuset.

13.3.5

Rabdomyosarkom

Behandlingen beror på typen av rabdomyosarkom. 

Embryonalt och alveolärt rabdomyosarkom: Behandlas enligt protokoll för barn/unga vuxna, förslagsvis CWS guidance.

Sviktbehandling är individuell. Karboplatin, vinkristin, epirubicin och ifosfamid har visats ha aktivitet 98. 

Pleomorft rabdomyosarkom: Låg känslighet för cytostatika. Enstaka fallrapporter finns om respons på vinkristin, adriamycin och cyklofosfamid. 

13.3.6

Aggressiv fibromatos (desmoida tumörer)

Desmoider utgörs av fibroblastproliferationer utan metastaseringspotential och har varierande förlopp där spontana remissioner och/eller perioder av stabil sjukdom rapporterats. Det finns ingen utarbetad behandlingsalgoritm, utan beslut om behandling bör fattas vid en MDK och i samråd med patienten. Förstahandsval är aktiv exspektans, men beroende på lokalisation och symtom kan kirurgi vara aktuellt. Systemisk behandling bör endast ges vid progress eller uttalade symtom. En grundregel är att pröva behandlingar med låg toxicitet först om inte symtomen är alarmerande.

Behandlingsalternativ (ej rangordnade) vid återfall efter kirurgi alt. icke-operabel tumör:

Sorafenib 99, pazopanib 100, imatinib 101102, metotrexat-vinblastin 103, vinorelbin 104, strålbehandling, interferonbehandling, utsättning av p-piller/annan hormonbehandling 105106. Tamoxifen 20 mg x 1 (högre dos kan vara relevant) och/eller NSAID har länge använts mot desmoider, men en nyligen publicerad konsensus översiktsartikel rapporterar brist på evidens för effekt med dessa läkemedel. De rekommenderas därför inte som förstahandsbehandling 101. Vid behov av mer aggressiv behandling och/eller desmoid på besvärliga lokaler har antracyklin använts med framgång 107. På grund av risken för långtidstoxicitet rekommenderas då i första hand liposomalt doxorubicin, särskilt hos unga patienter 108.

13.3.7

Solitary fibrous tumour

Vid metastaserad sjukdom finns behandlingsframgångar beskrivna på sunitinib, sorafenib 109 och temozolomid-bevacizumab 110111, pazopanib.

13.4

Skelettsarkom

13.4.1

Osteosarkom

Vid osteosarkom är prognosen vid icke-resektabla metastaser dålig. Valet av palliativa cytostatika bör göras utifrån vilken behandling patienten har fått tidigare och hur lång tid som har gått sedan primärbehandlingen. Hos patienter i gott allmäntillstånd används ofta ifosfamid, etoposid eller karboplatin. Andra läkemedel som anses ha aktivitet är gemcitabin, docetaxel 112, sorafenib 113, regorafinib 112 och kabozantinib 114 (++). För barn och unga vuxna (2–25 år) med recidiverande eller refraktärt osteosarkom finns möjlighet till inklusion i fas II, randomiserad studie E7080-G000-230 som undersöker nyttan och toxiciteten av tillägg av lenvatinib till backbone ifosfamid/etoposid. Studien går hos flera barnonkologiska centrum och på sarkomcentrum i Lund.

13.4.2

Ewing sarkom

Patienter med metastaser vid primär diagnos behandlas på samma sätt som vid lokal sjukdom, men har sämre prognos. Vid Ewing sarkom bör valet av behandling individualiseras utifrån tidigare givna regimer. Tidigare ej högdosbehandlade patienter kan bedömas för högdosbehandling i återfallssituationen. Det finns ingen standardbehandling vid återfall av Ewing sarkom, men det pågår studier för att värdera olika regimer. Ofta används t.ex. alkylerare (cyklofosfamid eller ifosfamid) i kombination med topoisomerashämmare (etoposid eller topotekan), högdosifosfamid, irinotekan-temozolomid eller gemcitabin-docetaxel 90115116117 (++). 

Den randomiserade studien rEECur är en multiarm- och multistep-studie där möjlighet finns att avsluta inklusion i de behandlingar som har sämre nytta (eller mer toxicitet) och även lägga till nya behandlingsmöjligheter. Studien har hittills undersökt effekten av de vanliga cytostatikaregimer som har använts vid metastatiskt Ewing sarkom: temodal/irinotekan, gemcitabin/docetaxel, högdosifosfamid och topotekan/cyklofosfamid. Temodal/irinotekan och gemcitabin/docetaxel har tagits bort eftersom de har visat sämre effekt än de andra 2 regimerna vid recidiverande eller refraktärt Ewing sarkom 118. Temodal/irinotekan eller gemcitabin/docetaxel kan fortfarande övervägas vid metastatiskt Ewing sarkom men det rekommenderas att topotekan/cyklofosfamid och högdosifosfamid används före, om inte några kontraindikationer föreligger (++). 

Tyrosinkinashämmarna regorafenib och kabozantinib har också visat tecken till effekt mot metastaserande Ewing sarkom och kan övervägas vid cytostatikaresistent sjukdom eller kontraindikation mot cytostatika 114119120 (++).

13.4.3

Kondrosarkom

Palliativ cytostatikabehandling är oftast inte meningsfull vid kondrosarkom. Mesenkymala kondrosarkom anses mer cytostatikakänsliga och behandlas som Ewing sarkom, och dedifferentierade kondrosarkom behandlas som osteosarkom. Under kongressen ESMO 2019 presenterades resultat från kondrosarkomkohorten inom REGOBONE-studien som visade längre tid till progression med regorafenib jämfört med placebo (19 resp. 8 veckor) 121. Regorafenib kan därför vara ett behandlingsalternativ för metastaserande kondrosarkom.

13.4.4

Kordom

Imatinib har visats ge både radiologisk respons och symtomlindring (+++). Det finns också visst stöd för kombinationen imatinib-sirolimus. Sunitinib och lapatinib har visat aktivitet (++) och det finns enstaka fall rapporterade som har haft effekt av cetuximab, erlotinib och gefitinib 84122123124125.

9-nitro-camptothecin har testats i en fas II-studie vid kordom och gav respons hos en av femton patienter (+). Vidare finns anekdotiska responser på andra cytostatikasorter men otillräckligt för att sjukdomen ska anses cytostatikakänslig. 

13.4.5

Jättecellstumörer i ben

Jättecellstumörer som inte går att resekera kan behandlas med denosumab, som har tydlig aktivitet vid denna tumörtyp genom hämning av RANK-ligand.