Bilddiagnostik

DT är förstahandsundersökning för all kartläggning av lokal tumörutbredning och fjärrmetastaser.

Metod:

• Ge vatten peroralt, 500 ml 30 minuter före undersökningen (helst fastande i över 4 timmar).
• Rörspänning ska helst vara 100 kV. Följ inte s.k. lågdosprotokoll. Dosreduktionsprogram kan påverka bildkvaliteten och bör användas med försiktighet.
• Ta 750 mg jod/kg kroppsvikt. Fast injektionstid 25 sekunder, med sedvanligt hänsynstagande till njurfunktion och obesitas.

DT utförs sedan i följande tre faser:

• Nativ fas övre buk (inte för låg dos, mätning av HU och jämförelse med serie efter iv-kontrast måste vara möjlig).
• Sen artärfas övre buk – bolustracking, 20 sekunders diagnostisk delay efter 150 HU i aorta i diafragmanivå. Det motsvarar cirka 40 sekunder efter start av injektion.
• Venös fas – cirka 25 sekunder efter artärfas thorax + hela buken. Det motsvarar cirka 70 sekunder efter start av kontrastinjektion.

Snittens tjocklek ska vara 3–5 mm (överlappande 50 %) i tre plan: axial + coronal + sagittal.

Spara om möjligt tunna snitt (grundserien) 0,5–1 mm.

Med sin goda mjukvävnadskontrast kan MRT också ge en preoperativ vägledning för stadieindelning, med möjlighet att beskriva tumörstorlek och kartläggning av spridning mot angränsande organ. När det specifikt gäller uterussarkom ger MRT möjlighet att differentiera vissa benigna från maligna processer i uterus och därmed väcka misstanken på sarkom. Differentialdiagnostiken mot bisarra myom kan dock vara svår, varför det krävs cytologi eller biopsi för att säkerställa diagnos och klassifikation.

MRT bör utföras med fältstyrka 1,5 T eller högre. Tekniken ska anpassas till det kroppsområde som undersöks. När det gäller bukorgan är det olika teknik för undersökning av övre och nedre buk/lilla bäckenet. Huvudprincipen för övre buk är att coronal och axial T2-viktad sekvens och axial T1-viktad gradientekosekvens med Dixonteknik bör ingå liksom diffusionsviktade sekvenser med minst två b-faktorer. De T2-viktade sekvenserna kan med fördel utföras med teknik som minimerar andningsstörningar.

För undersökning av lilla bäckenet bör T2-viktade bilder i såväl sagittella, coronala och transversella planet utföras (max voxelstorlek (3 x 0,8 x 0,6 mm) liksom T1-viktade bilder utan och med fettundertryckning, med fördel utförd med Dixonteknik. Även transversella diffusionsviktade sekvenser med minst två b-faktorer bör ingå.

Vid MRT ska man alltid överväga kontrastförstärkta fettundertryckta sekvenser med gradientekoteknik, vid både övre och nedre buken, och besluta enskilt för varje patient beroende på om det tillför information till övrig bilddiagnostik och sekvenser före kontrastmedel. Med fördel utförs dessa kontrastförstärkta sekvenser dynamiskt i minst fyra faser (nativ fas, artär fas, venös fas och jämviktsfas).

Helkropps-MRT är en undersökningstyp som funnits tillgänglig i mer än ett decennium, men det är bara enstaka institutioner i Sverige som utför den rutinmässigt. Helkropps-MRT kan i vissa specifika situationer övervägas som alternativ till andra bilddiagnostiska undersökningar vid detektion, stadieindelning och uppföljning, och bör i så fall ske i direkt samråd med den röntgenavdelning där undersökningen sker.

PET/DT

Positronemissionsomografi (PET) kombinerat med datortomografi (DT), dvs. PET/DT, är en undersökning som utförs i vissa fall som komplement till DT eller MRT för stadieindelning, preoperativ kartläggning och uppföljning. Detta sker då efter att befintliga bilddiagnostiska underlag har diskuterats i samband med multidisciplinär konferens. Vid utredningar av buksarkom, såväl retro- som intraperitoneala, är det vanligen spårsubstansen 18F-Fluorodeoxyglukos (18F-FDG) som används. Denna spårsubstans är en sockeranalog och markör för tumörmetabolism, och spårämnet underlättar detektion av tumörer.

PET/MR

PET/MR är PET i kombination med magnetresonanstomografi (MR). Under de senaste åren har även kombinationsutrustningar av PET-kameror och magnetkameror blivit tillgängliga och finns i skrivande stund vid tre sjukhus i Sverige. Det finns ännu inga etablerade kliniska indikationer för denna undersökningstyp. När PET/MR övervägs bör beslut föregås av diskussion på den enhet där utrustningen finns och kan komma ifråga i studiesammanhang, på barn och i de fall där man överväger att göra PET- och MRT-undersökning samtidigt.