Sammanfattning
Levercellscancer (HCC) diagnostiseras i cirka 500 fall årligen. Underliggande virushepatit, alkohol och/eller fettlever kan påvisas i mer än 2/3 av fallen. Överlevnaden för hela gruppen har förbättrats under den period som vi haft nationella vårdprogram i Sverige, sannolikt tack vare en ökad andel med aktiv behandling. Efter genomförd kurativt syftande behandling (ablation, resektion eller transplantation) är 5-årsöverlevnaden i median 40–75 %, medan den relativt stora gruppen HCC-patienter med avancerad tumörbörda, dålig leverfunktion eller nedsatt allmäntillstånd, som endast kan erbjudas symtomlindrande behandling, har en medianöverlevnad på mindre än 1 år. Vilken behandling man väljer beror till största delen på tumörfaktorer och leverfunktion, men skiljer sig en del åt i olika delar av landet. Vår förhoppning är att vårdprogrammet ska bidra till mer likvärdig vård.
Leversjukdom kan innebära en signifikant risk för utveckling av HCC, varför HCC-övervakning rekommenderas för vissa målgrupper. HCC-övervakning organiseras utifrån förutsättningar i respektive region. Rekommendationer har samordnats med nationellt vårdprogram för cirros.
Diagnosen HCC ställs i de flesta fall med non-invasiva radiologiska kriterier, vilket dock förutsätter underliggande cirros eller kronisk hepatit B. I övriga fall krävs biopsi för att ställa en säker diagnos. Den radiologiska diagnostiken baseras bland annat på hypervaskulariteten vid HCC, vilket ses som arteriell kontrastuppladdning och wash-out. En standardiserad beskrivning, LI-RADS (Liver Imaging Reporting and Data System) beskriver fokaliteter i levern med en skala (1–5) utifrån risken att det rör sig om HCC (5 = HCC), men innefattar också kategorin LR-M för annan malign förändring.
Tumörutbredningen beskrivs med storlek och antal samt med uppgift om vaskulär invasion och extrahepatisk spridning i enlighet med TNM-systemet. Leverfunktionen beskrivs med Child-Pugh-skalan, och allmäntillståndet anges som ”performance status” enligt ECOG.
Enligt målen med standardiserade vårdförlopp (SVF) bör 70 % av alla cancerfall utredas enligt SVF, för snabb och säker diagnos och behandlingsalternativ värderade vid regional behandlingskonferens.
Ablation, resektion och transplantation är alla kurativa behandlingar, där bland annat tumörstorlek, lokalisation och leverfunktion har betydelse för behandlingsval. I den aktuella uppdateringen införs nya selektionskriterier för transplantation, Metroticket 2.0 (se avsnitt 11.4 Levertransplantation (LTx) vid HCC) med förhoppning om att kunna selektera de patienter som har goda förutsättningar för långtidsöverlevnad efter transplantationen och låg risk för tumöråterfall. Tumöråterfall efter resektion och ablation är mycket vanligt och upprepade behandlingar har då visats ge förlängd överlevnad, vilket motiverar radiologisk uppföljning efter ingrepp.
Transarteriell behandling av HCC, begränsad till levern, kan ges både i tumörbromsande palliativt syfte och för att uppnå downstaging för att kunna genomföra transplantation. Systemisk behandling vid HCC ges än så länge enbart i tumörbromsande, palliativt syfte. På senare år har det tillkommit en hel del läkemedel för HCC, och dessutom pågår många studier. I första linjen rekommenderas numera kombinationsbehandling inkluderande immunterapi i första hand, men även tyrosinkinashämmare, med lite annan biverkningsprofil, används mycket. Förutsättningen för all systemisk behandling vid avancerad HCC är patient i gott allmäntillstånd (ECOG 0–1) och med god leverfunktion (Child-Turcotte-Pugh (CTP) max 7 poäng). Evidensgraden för kombinationer av olika behandlingsmodaliteter är än så länge låg, men även här pågår mycket forskning.
Optimal livskvalitet vid HCC kan kräva multidisciplinärt omhändertagande, där kontaktsjuksköterskefunktionen är viktig. För fortsatt förbättringsarbete är registrering i det nationella kvalitetsregistret SweLiv viktig liksom att kvalitetsindikatorer och resultat redovisas på cancercentrum.se.