Till sidinnehåll

Omvårdnad och rehabilitering

Sammanfattning

  • Seneffekter efter behandling är vanliga och kan försämra livskvaliteten. (Evidensgrad +++)
  • Vid analinkontinens eller kroniska diarréer efter behandling rekommenderas tarmreglerande medel såsom fiberpreparat och loperamid. (Evidensgrad +++)
  • För att förebygga sammanväxningar i vagina rekommenderas vaginaldilatator. (Evidensgrad ++)
  • Premenopausala kvinnor bör erbjudas hormonsubstitution vid strålinducerad menopaus. (Evidensgrad +++)
  • Strålbehandling av bäckenskelett kan leda till sviktfrakturer. (Evidensgrad +++)
15.1

Kontaktsjuksköterska

Den nationella cancerstrategin styrker att varje patient ska erbjudas en kontaktperson på den cancervårdande kliniken, med syftet att förbättra informationen och kommunikationen mellan patienten och vårdenheten samt stärka patientens möjligheter till delaktighet i vården (SOU 2009:11) 120. Sedan 2010 finns en lagstadgad rätt till fast vårdkontakt (Patientlagen 2014:821).

Staten och Sveriges Kommuner och Landsting har enats om en gemensam generell beskrivning av kontaktsjuksköterskans roll och funktion. Enligt den är kontaktsjuksköterskan en tydlig kontaktperson i sjukvården, med ett övergripande ansvar för patienten och de närstående. Beskrivningen togs fram inom projektet Ännu bättre cancervård och finns i projektets rapport (2012) 121.

15.2

Min vårdplan

En individuell skriftlig vårdplan, benämnd Min vårdplan, ska tas fram för varje patient med cancer. Denna plan innefattar hela vårdprocessen från utredning till rehabilitering. Dialog med patienten kring moment/insatser som gäller egenvård bör vara en del av vårdplanen och ska utvärderas och ske fortlöpande. För analcancerpatienter är ett långsiktigt perspektiv på egenvård extra viktigt, på grund av den höga risken för seneffekter efter behandlingen 122.

Ovanstående framgår i den nationella cancerstrategin för framtiden (SOU 2009:11) 120 och i de patientcentrerade kriterierna som ligger till grund för regionala cancercentrum (Socialdepartementet: 2011) 123.

15.3

Aktiva överlämningar

Under patientens tid i cancervården förekommer ofta överlämningar mellan olika vårdgivare. För att skapa en sammanhållen vårdkedja för patient och närstående ska alla överlämningar vara ”aktiva”.

Aktiv överlämning innebär att den som har ansvaret för patienten tar kontakt, muntligt och skriftligt, med nästa instans. Den som aktivt överlämnat har fortsatt ansvar till dess att mottagande instans bekräftat att kontakt tagits med patienten. Uppstartade åtgärder och insatser inom omvårdnad, palliation och cancerrehabilitering ska följas upp, utvärderas och dokumenteras i den aktuella patientens Min vårdplan.

15.4

Omvårdnad och rehabilitering vid seneffekter

Radiokemobehandling i kurativt syfte vid analcancer ger ofrånkomligt biverkningar, vilka i olika grad blir permanenta. Med sena biverkningar eller kroniska biverkningar menas biverkningar som finns kvar tre månader efter genomgången behandling. Biverkningarna kan också övergå i en asymtomatisk fas för att sedan återkomma och bli kliniskt märkbara i ett senare skede.

Patienten kan drabbas av sena biverkningar flera månader och år efter behandlingen, och dessa kan vara av kronisk eller intermittent karaktär. Fibros och degenererade vävnader i bäckenområdet kan också ge upphov till en rad olika symtom med en hög grad av individuell variation 124.

Det är viktigt att patienten ges realistisk information om riskerna för seneffekter efter kurativt syftande radiokemoterapi för att öka beredskapen att tidigt hantera de problem som kan uppstå.

För bedömning av patientens livskvalitet och rehabiliteringsbehov skall validerade skattningsverktyg användas. EORTCs livskvalitetsgrupp har dock nyligen utvecklat en specifik modul för denna diagnos, EORTC-QLQ-ANL27. Instrumentet har översatts till svenska. Denna i kombination med andra instrument som EORTC-QLQ-C30 eller Hälsoskattningen ger en bra bild över patientens behov/problem.

Exempel på sena bieffekter efter radiokemoterapi av analcancer är diarré, trängningar till avföring och avföringsinkontinens, vaginala sammanväxningar och sköra slemhinnor, insufficiensfrakturer i bäckenskelettet, trängningar och inkontinens av urin, lymfödem, erektil dysfunktion hos män och för tidigt klimakterium hos premeopausala kvinnor. För handläggning av dessa bieffekter hänvisas till vårdprogrammet för bäckencancerrehabilitering, se även faktarutan ovan.

15.5

Löpande cancerrehabilitering

Cancerrehabilitering syftar till att förebygga och minska de fysiska, psykiska, sociala och existentiella problemen av en cancersjukdom och dess behandling. Insatserna ska ge patienten och de närstående stöd och förutsättningar för att leva ett så bra liv som möjligt. Cancerrehabilitering innebär att se hela människan i sitt livssammanhang. 

Exempel på rehabiliteringsinsatser kan vara

  • krisstöd i samband med utredning, diagnos och behandling samt efter behandling
  • fysiska rehabiliteringsåtgärder för att återfå funktion efter behandling
  • information om samhällets resurser för psykosocial funktion
  • psykologiskt stöd och råd för bättre fysisk förmåga i syfte att orka behandling och förebygga fatigue.
15.5.1

Regelbunden behovsbedömning för patienter och närstående

Cancerrehabilitering är aktuellt under hela processen, från misstanke om cancersjukdom och framåt. Behovet av rehabilitering ska därför bedömas regelbundet. Patienten och de närstående ska återkommande få information om vilka rehabiliteringsbehov som är vanliga och vilka insatser som erbjuds. I patientens skriftliga vårdplan, Min vårdplan, ska cancerrehabilitering ingå. Vissa rehabiliteringsbehov kan finnas kvar hela livet.

Såväl patienter som närstående kan omfattas av rehabiliteringsinsatser. Närstående kan vara exempelvis partner, barn, förälder, syskon eller annan person som patienten anser sig ha nära relation till. Barn som närstående har en särställning då hälso- och sjukvården har skyldighet att ge dem information, råd och stöd, enligt 5 kap. 7 § HSL.

15.5.2

Grundläggande och specialiserad rehabilitering

All personal inom hälso- och sjukvården ska göra grundläggande behovsbedömningar och ge grundläggande insatser inom cancerrehabilitering. Vid mer avancerade behov ska patienten alltid erbjudas insatser från professioner med specialkompetens inom rehabilitering, exempelvis kurator, fysioterapeut, psykolog, arbetsterapeut, sexolog och dietist. Patienten bör också uppmuntras till egenvård där information kan inhämtas exempelvis via www.eftercancern.se.

Som tidigare beskrivet löper patienter med analcancer stor risk att drabbas av senbiverkningar, vilket innebär att psykosocial påverkan kan uppstå långt efter det att behandlingen är slutförd 124. Det professionella teamet kring patienten är därför viktigt och kontaktsjuksköterskan har en nyckelroll genom att följa upp och identifiera patientens psykosociala behov över tid 125126.

Vid mer avancerade behov ska patienten erbjudas insatser från professioner med specialkompetens inom rehabilitering, ex. kurator, fysioterapeut, psykolog, arbetsterapeut, sexolog, dietist, uroterapeut etc. 117125126.

Patienter bör också uppmuntras till egenvård där information exempelvis kan inhämtas via hemsidor. Två exempel med praktiska råd för nedsatt funktion i bäckenområdet är www.eftercancern.se, www.nikola.nu.se.

Fördjupad information om cancerrehabilitering, inklusive bedömning och insatser, finns i det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering.