Primär- och sekundärprevention
Levnadsvanor
Alla verksamheter inom hälso- och sjukvården bör kunna hantera frågor som gäller levnadsvanor. Arbetet bör bygga på Socialstyrelsens nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor.
Sedan 2019 är Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) nationellt ansvarig för primärprevention av hudcancer. WHO, världshälsoorganisationen, har också sammanställt 12 råd som syftar till att medvetandegöra människor om hälsosamma levnadsvanor för att själv kunna minska risken att drabbas av cancer, se Europeiska kodexen mot cancer.
Primärprevention
Rekommendationer
- Uppkomsten av cSCC kan påverkas genom förändrad UV-exponering och (om möjligt) val av läkemedel.
- Det bästa skyddet mot intensiv eller längre UV-exponering är kläder, hatt och solglasögon.
- Komplettera med upprepad användning av solskyddsmedel, där kläder, hatt och solglasögon inte kan skydda.
- Solen är som starkast när den står som högst på himlen, vilket den gör mitt på dagen klockan 11-15 sommartid.
- All användning av solarier i kosmetiskt syfte bör undvikas.
cSCC beror, liksom de flesta andra hudcancerformerna, i hög utsträckning på UV-strålning (se kapitel 4 Bakgrund, orsaker, riskgrupper och ärftlighet). Det är därför viktigt att på befolkningsnivå rikta in de primärpreventiva insatserna mot att få människor att ändra sitt generella beteende i soliga miljöer och förstå att UV-bestrålning sker även utanför stranden eller semesterresan. För cSCC är en kronisk exponering för UV-ljus (inkluderande artificiellt UV-ljus från till exempel solarier) av stor betydelse 35.
För att förhindra uppkomst av cSCC rekommenderas därför i första hand att minska risken för UV-orsakade mutationer. Då man vet att UV-exponering även dämpar immunförsvaret, vilket därigenom kan samverka med de direkta UV-orsakade mutationerna till uppkomst av hudcancer, kan även detta vara ett argument för att minska UV-exponeringen. Den bästa primärpreventionen är därför att undvika att bränna sig i solen (akut solskada) samt minska den kumulativa UV-exponeringen under livet.
Immunsuppression genom läkemedel är en annan viktig riskfaktor att som behandlande läkare vara medveten om och upplysa sin patient kring. Ofta kan man inte, på grund av bakomliggande sjukdom, undvika att ge dessa läkemedel. De som får immundämpande läkemedel bör dock särskilt informeras om en generellt ökad risk för hudcancer, särskilt cSCC. Risken för hudcancerutveckling hos patienter med immundämpande medicinering hänger dock intimt ihop med patientens UV-exponering, varför den primära preventionen i första hand bör inriktas mot minskad UV-exponering och inte mot att sätta ut immundämpande läkemedel. Immundämpande läkemedel i kombination med HPV-kolonisation kan innebära ökad risk för HPV-inducerade hudtumörer, såsom benigna vårtor, men sannolikt även maligna hudtumörer (se 4.4 Orsaker och riskfaktorer).
Läkemedel som ger ökad ljuskänslighet kan, i samband med ljusexponering, sannolikt bidra till en ökad risk för mutationer i keratinocyter, men fler studier behövs på området (se 4.4 Orsaker och riskfaktorer).
Det finns (idag) inget allmänt sätt att skydda sig mot vanligt förekommande HPV-infektioner, förutom genom skyddat sex och att få den vaccination som ingår i barnvaccinationsprogrammet. Denna vaccination har från och med 2010 erbjudits alla flickor och från och med hösten 2020 till både flickor och pojkar.
Läkemedel såsom perorala retinoider (vitamin A-derivat) har i olika studier använts för att försöka förhindra uppkomst av cSCC, främst hos högriskpatienter (se 17.5 Definition hög- och lågriskpatient) 848586. Resultaten har varit varierande med både sänkt risk för cSCC och ingen effekt. Den effekt som setts upphör när man sätter ut preparaten. Topikala retinoider har inte kunnat visas ha någon effekt på uppkomsten av cSCC 87.
Vitamin B3, nikotinamid, har utvärderats i en australiensisk fas III-studie bland immunfriska högriskpatienter 88. Man såg en viss riskminskning för nya AK och skivepiteltumörer under behandlingstiden bland de personer som lottats till intag av nikotinamid, men fler studier behövs och det är därför i dagsläget för tidigt att rekommendera nikotinamid som en preventiv medicin.
För mer information om riskfaktorer och orsaker hänvisas till kapitel 4 Bakgrund, orsaker, riskgrupper och ärftlighet.
Sekundärprevention
Rekommendationer
- Möjligheter bör ges att få misstänkta hudförändringar undersökta.
- Läkare bör känna igen alarmsymtom och högriskindivider för cSCC
- Högriskpatienter (se 17.5 Definition hög- och lågriskpatient) bör undervisas i hur man utför egenkontroller samt ges god tillgänglighet till hudundersökning inom sjukvården.
Tidig upptäckt av cSCC är avgörande för val av behandling och prognos för sjukdomen, varför medvetenhet om att tumörformen finns, och hur den kan se ut är viktig information att förmedla till både allmänheten, läkare, övrig vård- och omsorgspersonal och patientriskgrupper. För diagnostisering se kapitel 6 Symtom och kliniska fynd.
Högriskindivider, såsom immunsupprimerade patienter eller patienter med ärftliga tillstånd som ökar risken för uppkomst av cSCC, bör av behandlande läkare instrueras särskilt om vikten av att själva vara uppmärksamma på avvikande hudförändringar och kontakta sjukvården vid misstanke om sådana. Patienterna bör även informeras om hur man kontrollerar sina lymfkörtlar. Även patienter med medicinering som ger ökad ljuskänslighet, patienter med kroniska sår, tidigare brännskador eller strålbehandlade hudområden bör upplysas om vikten av egenkontroller och att söka vård tidigt om symtom för hudtumörer uppkommer. Individualiserad uppföljning inom sjukvården, i enlighet med riktlinjer för till exempel organtransplanterade personer, bör i övrigt tillämpas. Dermatoskopi är värdefullt för att ställa rätt diagnos (se kapitel 7.1.1 Dermatoskopi).
En generellt god tillgänglighet i sjukvården bör eftersträvas, för att underlätta för de patienter som behöver söka för en misstänkt hudförändring. Teledermatologi och teledermatoskopi förväntas kunna bidra till att korta väntetiden för en specialistbedömning av en misstänkt malign hudtumör.