Till sidinnehåll

Diffust storcelligt B-cellslymfom

12.1

Patologi

Diffust storcelligt B-cellslymfom (DLBCL) utgör en heterogen grupp av högmaligna B‑cellslymfom (HGBCL), se avsnitt 9.4.1 Aggressiva B-cellslymfom enligt WHO 2017. Nyligen beskrev Wright et al också en algoritm för identifiering av sju skilda undergrupper 40.

Benämningen DLBCL beskriver den histologiska bilden. Cellerna är stora, växer diffust och uttrycker vanligen B-cellsmarkörer som CD20, CD79 och CD19. Ursprungscellen är en B-cell från germinalcentrum i de sekundära lymffolliklarna eller en cell som passerat germinalcentrum och just påbörjat sin utveckling mot plasmacellsdifferentiering, en s.k. aktiverad B-cell. Genom studier av genuttrycksprofiler från DLBCL har man kunnat urskilja tre huvudgrupper baserat på s k ”cell-of-origin”, dvs från vilken normal motsvarighet till ursprungscell som den maligna klonen utvecklats från. Den ena av dessa uppvisar egenskaper gemensamma för B-celler från germinalcentrum i de sekundära lymffolliklarna s.k. GCB‑DLBCL med uttryck av CD10 och BCL6. Den andra huvudgruppen uppvisar egenskaper liknande aktiverade B-celler som passerat germinalcentrum och påbörjat sin utveckling mot plasmacellsdifferentiering med uttryck av MUM1 och aktivering av NFκB, s.k. ABC‑DLBCL (24). Båda dessa grupper karaktäriseras av olika genmutationer där GCB-DLBL ofta uppvisar mutationer i EZH2 och GNA13 medan ABC-DLBCL karaktäriseras av mutationer i CARD11, MYD88 och CD79B, medan mutationer i KMT2A och TP53 ses vid båda subtyperna. Gemensamt för bägge grupperna är förekomst av somatisk hypermutation, en process som åstadkommer den enorma variabiliteten i IG-generna, men som också slumpmässigt kan ge upphov till mutationer i andra gener. Med genexpression kan man även identifiera en tredje, s k oklassificerbar (UC) grupp, medan man med olika immunhistokemiska algoritmer endast kan klassificera i GCB eller ABC subtyp.

Utöver mutationer som karakteriseras DLBCL ofta av andra genetiska aberrationer såsom translokationer och kopietalsvarianter (duplikationer/amplifieringar/deletioner).

På senare tid har man även ytterligare kunnat klassificera DLBCL i flera olika molekylära undergrupper baserade på genetiska aberrationer och prognos där Chapuy et al 41 identifierat fem olika distinkta undergrupper och Schmitz et al 42 fyra olika undergrupper med delvis överlappande genetik.

12.1.1

Subtypning av DLBCL

För subtypning av DLBCL utförs följande:

Immunhistokemi för exempelvis BCL6, CD10, FOXP1 och MUM1, för klassificering i GCB-DLBCL respektive ABC-DLBCL enligt valfri immunhistokemisk algoritm (WHO Classification of Tumours of Haematopoietic and Lymphoid Tissues. IARC 2017).

Nya diagnostiska tekniker är under snabb utveckling för karakterisering av DLBCL. En sannolikt mer exakt metod för GCB/ABC klassificering är tekniker för genuttrycksprofilering, vilka kan utföras på formalinfixerat material, exempelvis Lymph2Cx (43). Det kliniska värdet av sådan profilering är dock ännu inte klarlagt och används inte i klinisk rutin. Motivet bakom subtypning är att ett antal nya läkemedel specifikt har effekt enbart vid vissa subtyper, t ex lenalidomid och ibrutinib vid ABC-DLBCL.

Ytterligare analyser som är av värde för karaktärisering:

  • Immunhistokemi för CD30, CD23, ALK, BCL2, MYC, CD5, cyklin D1, p53, TdT (blastisk morfologi) och Ki-67.
  • Angivande av ev kombinerat överuttryck av MYC (>40 %) och BCL2 (>50 %) – s.k. dubbel expressorfenotyp.
  • För adekvat klassifikation enligt WHO bör dock utredningen också kompletteras med FISH för påvisande av translokation av MYC, BCL2 och/eller BCL6. Då dessa patienter kategoriseras som högmaligna B-cellslymfom med MYC och BCL2 och/eller BCL6 rearrangemang s.k. ”dubbel-hit lymfom” och utgör en prognostiskt ogynnsam grupp där man ofta väljer intensifierad behandling. Det finns inga säkerställda sätt att identifiera dessa, men representeras oftare av GCB-DLBCL och s.k. dubbel expressorfenotyp. Däremot finns inga säkra s.k. ”cut-offs” vad gäller hög proliferation mätt med Ki67 eller kombinerat överuttryck av MYC (>40 %) och BCL2 (>50 %).
  • Rekommendationen är därför att utföra FISH i samtliga fall hos patienter ≤70 år, och hos patienter >70 år om behandlande kliniker så önskar.
  • In situ-hybridisering för EBER. EBV positiv DLBCL utgör en distinkt histopatologisk entitet.

Hos unga patienter med högt uttryck av MUM1, kan utredningen kompletteras med FISH för identifikation av IRF4-translokation, vilket identifierar en prognostiskt gynnsam subtyp av DLBCL 44.

MYD88 mutation kan övervägas som tilläggsanalys för att möjliggöra målinriktad behandling med BTK inhibitor

12.2

Prognosfaktorer

Internationellt Prognostiskt Index (IPI) från 1993 identifierar 5 kliniska variabler vid diagnos som oberoende faktorer för överlevnad hos patienter med aggressiva lymfom behandlade med doxorubicin-innehållande behandling:

  1. Stadium III/IV
  2. Förhöjt LD-värde
  3. Funktionsstatus (ECOG/WHO) 2–4
  4. Ålder >60 år
  5. >1 extranodalt organ

Utifrån dessa identifierades fyra riskgrupper med en estimerad 5-årsöverlevnad på mellan 73 % (0–1 faktorer) och 26 % (4–5 faktorer).

För patienter över 60 år utvecklades ”Age adjusted IPI” (aaIPI), vilket innehåller tre oberoende faktorer:

  1. Stadium III/IV
  2. Förhöjt LD-värde
  3. Funktionsstatus (ECOG/WHO) 2–4

Därur identifierades 4 prognostiska grupper med 5-årsöverlevnad på mellan 83 % (0 faktorer) och 32 % (3 faktorer). AaIPI-modellen visade sig även vara applicerbar för patienter yngre än 60 år 17 och är det prognostiska instrument som vi valt att använda för behandlingsrekommendationerna nedan.

Primära extranodala lymfom som stadieindelas enligt Musshoff kan översättas till motsvarande Ann Arbor stadium vid applicering aaIPI-modellen och behandlingsrekommendationer (t ex räknas Pe1 som Ann Arbor 1) om inget annat gäller. I detta sammanhang dock viktigt att tänka på att extranodalt engagemang i benmärg, lever, CNS, pleura eller nodalt engagemang i lunga, eller disseminerat engagemang i extranodal lokal, alltid ska räknas som Ann Arbor stadium IV 18. Vissa extranodala lokaler är också associerade med en högre risk för CNS-recidiv vilket påverkar behandlingsrekommendationerna (se avsnitt 12.3.3 aaIPI = 2 (patienter <80 år)).

12.3

Primär behandling

Primärbehandlingen för DLBCL delas in enligt åldersjusterat Internationellt Prognostiskt Index (aaIPI). I texten förekommer också hänvisning till IPI (Internationellt Prognostiskt Index). För beskrivningar av dessa, se avsnitt 10.2 Kliniska prognosfaktorer. Inför behandlingsstart bör alltid övervägas om patienten kan inkluderas i en klinisk studie.

12.3.1

aaIPI = 0 (patienter <80 år)

R-CHOP-21 x 4 + 2R är studerat enbart för patienter upp till 60 år, men arbetsgruppen anser att det är ett gott alternativ även för äldre patienter 50. Vi anser också att R-CHOP-14 x 4 + 2R bör utgöra ett likvärdigt alternativ. R-CHOP-21 x 6 rekommenderas som förstahandsval för patienter med bulkig sjukdom. Patienter som önskar en kortare behandlingsperiod kan dock erbjudas R-CHOP-14.

12.3.2

aaIPI = 1 (patienter <80 år)

Två randomiserade jämförelser mellan R-CHOP-14 och R-CHOP-21 har visat jämförbara resultat mellan dessa två regimer (++++) 5152. Kortare behandlingstid kan dock motivera 14‑dagarsregimen. Valet avgörs av lokala traditioner och av vad som bedöms som mest gynnsamt för den enskilda patienten. I de randomiserade studierna har 8 cykler R-CHOP-21 givits. Data från Svenska och Danska Lymfomregistren visar inte någon skillnad mellan 6 och 8 cykler, och 6 cykler dominerar helt i klinisk praxis, även internationellt, varför detta utgör gruppens rekommendation 53. I ovanstående studier gavs 6 cykler R-CHOP-14, men totalt 8 doser rituximab. I klinisk praxis ges dock enbart 6 doser, och detta är därför gruppens rekommendation.

R-ACVBP har i en randomiserad studie för patienter under 60 år uppvisat förbättrad progressionsfri och total överlevnad jämfört med R-CHOP-21. Evidensen är dock otillräcklig för att rekommendera denna regim som standardbehandling 54.

12.3.3

aaIPI = 2 (patienter <80 år)

Rekommenderad behandling

  • ≤65 år:
    R-CHOEP-14 x 6 (++)
  • 65–80 år:
    R-CHOP-14 x 6 eller R-CHOP-21 x 6 (+++)

Patientgruppen med aaIPI2 är heterogen, och kräver ofta individualiserad bedömning.

En del patienter över 65 år tolererar också etoposid i reducerad dos. Vissa högriskfaktorer kan motivera behandling enligt aaIPI 3, vilket särskilt bör övervägas hos patienter med intravaskulärt lymfom (se avsnitt 18.6), tredubblat LD 30, eller tre eller flera extranodala lokaler.

Likaså har engagemang av njure/binjure, testis och uterus 5556 visats medföra extra hög risk för återfall i CNS, och kan även det motivera behandling enligt aaIPI3.

Patienter med CD5+ DLBCL 57, TP53 deletion 58 och DLBCL med IgM M-komponent kan också utgöra separata högriskgrupper, -även om  data är här än mer begränsade 59.

12.3.4

aaIPI = 3 (patienter <80 år)

Rekommenderad behandling

  • ≤65 år:
    R-CHOP/MTX-21 x 2 + R-CHOEP-14 x 4 + R-ARAC x 1 (++)
    alt R-CHOEP-14 x 6 + R-ARA-C-14 x 1+ MTX x 1(++)
    alt R-hyperCVAD-MA (+)
  • 65–75 år:
    R-CHOP-21 x 6, R-CHOP-14 x 6, eller R-DA-EPOCH x 6 (+)
  • 75–80 år:
    R-CHOP-21 x 6 (+++)

Evidens för när MTX ska ges under behandling är svag. I första hand rekommenderas MTX efter avslutad R-CHOP/R-CHOEP, men MTX kan även ges dag 9–15 i kur 1 och 2, enligt CHIC-protokollet, MTX kan också ges tillsammans med ARAC enligt R-hyperCVAD/MA.

12.3.4.1

Dosering av metotrexat och cytarabin i kombination med R-CHOP/R-CHOEP

  • Metotrexat (MTX) ges i dosen 3 000 mg/m2 i v, under 3 timmar, med kalciumfolinatrescue, start dag 9–15 i de första 2 behandlingscyklerna.
  • Cytarabin (ARAC) ges i dosen 3 000 mg/m2, i v under 1 timme, 2 doser per dygn i 2 dagar, 14 dagar efter avslutad induktionsbehandling. Patienter 60–65 år får 2 000 mg/m2.

Vid beslut om behandling med metotrexat och cytarabin, bör toxicitet noggrant vägas mot behandlingsvinst. , och dosreduktion får övervägas vid njurpåverkan och hos äldre patienter,

En jämförelse av två nordiska fas II studer (CRY 04 och CHIC), indikerar att progressionsfri överlevnad förbättras genom att högdos metotrexat ges tidigt under behandlingen (enligt CHIC) 58. Högdos metotrexat/cytarabin bidrar enligt dessa studier både till ett lägre antal CNS-recidiv och till ett lägre antal recidiv totalt, även om en formell jämförelse mellan studierna försvåras av att de genomfördes under olika tidsperioder. En brittisk retrospektiv studie visade dock ingen skillnad i CNS-recidiv eller överlevnad mellan metotrexat givet tidigt under behandling eller efter avslutad R-CHOP-baserad behandling 60.

En retrospektiv global studie på 2300 DLBCL patienter med CNS-IPI 4-6, visade ingen effekt av högdos metotrexat avseende CNS-recidiv  61. Evidensen för att högdos metotrexat förebygger CNS-recidiv bedöms därför som svag. I nuläget kan det dock inte uteslutas att intensifierad behandling med metotrexat och cytarabin minskar risken för recidiv/CNS-recidiv i högriskgrupper, och/eller förlänger progressionsfri överlevnad.

Populationsbaserade studier från såväl Danmark som Sverige indikerar att tillägg av etoposid förbättrar överlevnad, varför R-CHOEP-14 förordas till yngre patienter 626364. En svensk retrospektiv registerstudie visar dessutom ytterligare förbättring av överlevnad genom tillägg av högdos metotrexat och cytarabin 65.

Patienter som inte bedöms kunna tolerera metotrexat i ovanstående dosering, rekommenderas behandling enligt aaIPI=1. En trend till förbättrad PFS hos subgrupper med IPI 3–5, behandlade med R-DA-EPOCH jämfört med R-CHOP sågs i Bartlett, JCO 2019 66. R-DA-EPOCH kan därför övervägas som ett alternativ till äldre patienter med aaIPI 3, enligt ovan.

12.4

Särskild behandling för speciella patientgrupper

Rekommenderad behandling:

  • Nedsatt allmäntillstånd:
    Förbehandling med högdos steroider och allopurinol under 5–7 dygn (+)

  • Nedsatt hjärtfunktion:
    Doxorubicin ersätts med etoposid (CEOP) (++)

Alternativ: Infusionstiden av doxorubicin förlängs till >6 timmar (+++)

  • Ålder >80 år:
    Dosreducerad R-CHOP (R-miniCHOP) x 6 (+)

  • Primärt CNS-engagemang:
    Regim inkluderande högdos metotrexat (+)
    Konsolidering med högdosbehandling med autologt stamcellsstöd (+)
12.4.1

Konsoliderande strålbehandling

12.4.1.1

Skelettengagemang

Vid skelettengagemang, i synnerhet vid begränsad sjukdomsutbredning, utgör konsoliderande strålbehandling 67 med 30 Gy, med 2 Gy/fraktion ett behandlingsalternativ (++). Indikation saknas dock vid komplett remission enligt PET.

12.4.1.2

Bulkig sjukdom

Vid initialt bulkig sjukdom (>7,5 cm), utgör konsoliderande strålbehandling till initialt involverad sjukdom med 30–36 Gy, med 2 Gy/fraktion, ett behandlingsalternativ (++) 68.  Indikation saknas dock vid komplett remission enligt PET.

12.4.2

Nedsatt allmäntillstånd

Till patienter med nedsatt allmäntillstånd till följd av lymfomsjukdomen, liksom till alla patienter >65 år, bör förbehandling med högdos steroider (dosering som i CHOP) och allopurinol, ges under 5–7 dygn. (+) 69.

12.4.3

Nedsatt hjärtfunktion

Till patienter med nedsatt vänsterkammarfunktion (ejektionsfraktion <50 %) kan doxorubicin ersättas med etoposid (CEOP) (++) 70. Hos patienter med endast lätt nedsatt funktion (50–55 %), kan istället infusionstiden av doxorubicin förlängas till >6 timmar (+++) 71.

12.4.4

Ålder >80 år

För denna patientgrupp måste hänsyn tas till samtidig komorbiditet vid beslut om behandlingsintention och regim. En andel av dessa patienter kan tolerera R-CHOP-21 x 6 i full eller lätt reducerad dos 72, men för majoriteten måste doserna av främst cyklofosfamid och doxorubicin reduceras.

Publicerade resultat med dosreducerad R-CHOP, s.k. R-miniCHOP x 6 73 uppvisar god behandlingseffekt och hög tolerabilitet. I denna regim ges 50 % dos av vinkristin och doxorubicin, samt cyklofosfamid 400 mg/m2.

12.4.5

Testisengagemang

Bör genomgå orchidectomi, samt erhålla strålbehandling mot scrotum och kontralateral testikel, 30 Gy på 15 fraktioner. Dessutom bör behandling enligt aaIPI3 ges enligt ovan.

12.4.6

Primärt CNS-engagemang

Detta avser patienter med engagemang såväl inom som utanför CNS, men inte patienter med primärt CNS-lymfom. Bör behandlas med regim inkluderande högdos metotrexat. Detta inkluderar regimer som föreslagits under Burkittlymfom (BFM-2004 eller Hyper-CVAD) (+).

För äldre patienter (>60 år) kan behandling ges med R-CHOP-21 med tillägg av metotrexat 3 000 mg/m2 i v, under 3 timmar, dag 9-15, med kalciumfolinatrescue. Detta tillägg ges vid de 4 första behandlingscyklerna.

Konsolidering med CNS-penetrerande högdosbehandling med autologt stamcellsstöd bör också ges 74 (+).

12.5

Behandling av återfall

Rekommenderad behandling

  • Inriktning mot högdosbehandling med autologt stamcellsstöd:
    - R-GDP, R-DHAP, R-DHAX, R-IKE
    - Konsoliderande högdosbehandling med autologt stamcellsstöd
  • Patienter som inte är aktuella för högdosbehandling:
    - R-GEMOX, pola-R-Bendamustin, R-IME,
  • Symtomlindrande:
    Lokal strålbehandling
    Cyklofosfamid, klorambucil

Figur 1. Behandlingsalgoritm för första recidiv av DLBCL

Flödesschema över behandling vid recidivFigur 2. Behandlingsalgoritm för recidiv efter högdosbehandling

Flödesschema över recidiv vid högdosbehandling vid recidiv

12.6

Behandling med inriktning mot högdosbehandling med autologt stamcellsstöd

Att tänka på:

  • Ett återfall bör i denna situation bekräftas morfologiskt, om möjligt med kirurgisk biopsi.
  • PET-CT bör användas vid responsbedömning, då en exakt bedömning av respons ofta är avgörande för fortsatt behandlingsval.

Vid kurativ intention bör andra linjens cytostatikabehandling ges, med R-GDP (+++) 75, R‑DHAP (+++), R-DHAX (++) 76, eller R-IKE (+++) 77. Effektmässigt är dessa alternativ likvärdiga. R-GDP är dock associerad med lägre toxicitet. Detta gäller om patienten förväntas tolerera konsolidering med högdosbehandling med stamcellsstöd 78, d.v.s. ålder ca ≤70 år, där hänsyn också tas till funktionsstatus och förekomst av komplicerande sjukdomar (++++).

Om patienten fått rituximab <6 månader före recidiv kan detta uteslutas ur regimen (+) 79.

Alla patienter som vid utvärdering efter två cykler uppvisar sensitiv sjukdom och är ca ≤70 år bör övervägas för högdosbehandling (BEAM). Totalt ges 3–4 cykler före högdosbehandling.

För patienter med primärt refraktär sjukdom rekommenderas CAR-T cellsbehandling (++), eller experimentell behandling inom klinisk prövning.

12.6.1

Schema för stamcellsmobilisering

Nedanstående schema utgör ett förslag, men om lokala föreskrifter finns bör dessa gälla i första hand.

Mobiliseringsregim

Startdag (dag 1)

Beräknad skördedag

CHOP

Fredag

Tisdag (dag 12)

Cyklofosfamid

Lördag

Tisdag (dag 11)

Cytarabin (2 dagar)

Torsdag

Tisdag (dag 13)

IKE

Onsdag

Tisdag (dag 14)

IME

Onsdag

Tisdag (dag 14)

DHAP

Torsdag

Tisdag (dag 13)

CHOEP

Torsdag

Tisdag (dag 13)

DA-EPOCH

Onsdag

Tisdag (dag 14)

GDP

Torsdag

Tisdag (dag 13)

MVP (utan prokarbazin)

Lördag

Tisdag (dag 11)

G-CSF enbart

Fredag

Tisdag (dag 5)

G-CSF 10 μg/kg x 1 sc (morgondos) från dag 5. Vid mobilisering av stamceller efter R-GDP rekommenderas start av G-CSF dag 9. G-CSF pågår tills skörden är avslutad. Pegfilgrastim bör inte användas. Vid otillräcklig mobilisering definierad som CD34+ celler i blod < 10/μl vid LPK > 4,0 – överväg tillägg av 1 dos inj plerixafor 0,24 mg/kg sc till natten (ges ca kl 23), d v s 6 - 11 tim före planerad aferes. Om viss effekt men inte tillräcklig kan ytterligare 1 dos plerixafor övervägas inför ytterligare 1 dags skörd.

12.7

Allogen stamcellstransplantation

Allogen stamcellstransplantation kan övervägas för patienter ca <65–70 år där hänsyn också tas till funktionsstatus och förekomst av komplicerande sjukdomar, med recidiv efter högdosbehandling, och med cytostatikakänslig sjukdom (++) 80. Det kan också övervägas när högdosbehandling ej är möjlig pga utebliven mobilisering/skörd av autologa stamceller. Reducerad konditionering rekommenderas i denna situation. Resultaten är sämre vid primärt refraktär sjukdom. Det är viktigt att ta hänsyn till samsjuklighet, i synnerhet för äldre patienter.

12.8

Patienter som inte är aktuella för högdosbehandling

Detta avser patienter som inte är aktuella för högdosbehandling, men som är i gott allmäntillstånd.

Följande regimer rekommenderas för denna grupp: R-GEMOX (++) 818283, polatuzumab vedotin+R-bendamustin (++) 8485 och R‑IME/IMVP-16 (+) 86. Någon inbördes prioritering mellan dessa regimer kan inte göras, utan de bedöms vara likvärdiga.

Inför behandlingsstart bör dessutom alltid övervägas om patienten kan inkluderas i en klinisk studie.

12.9

Symtomlindrande behandling

Som symtomlindrande behandling rekommenderas lågtoxisk cytostatikabehandling, exempelvis cyklofosfamid, klorambucil, trofosfamid (licenspreparat) och steroider.

Ett annat alternativ är radioterapi – 4 Gy, med 2 Gy per fraktion 87. Vid otillräckligt svar på denna dos ges istället 30 Gy på 15 fraktioner

12.10

Behandling av recidiv i CNS

12.10.1

Recidiv begränsat till CNS

Behandling bör ges som vid primärt CNS-lymfom.

12.10.2

Recidiv samtidigt i CNS och systemiskt

MATRIX x 3, efterföljt av R-IKE x 3. Regimen (MARIETTA) är ett alternativ för yngre patienter, som induktion inför högdosbehandling 88 (++).

För äldre patienter kan en mindre intensiv regim, t ex R-MPV ges alternerande med något av alternativen under avsnitt 12.8 (+).

12.10.3

Konsolidering efter CNS-recidiv

Konsolidering med högdosbehandling med autologt stamcellsstöd hos patienter ≤70 år (+) föreslås vid dessa bägge ovanstående situationer. Karmustin - Thiotepa-baserad konditionering bör då användas (+) 89.

CAR-T cellsbehandling förordas inte generellt vid CNS-engagemang, men kan övervägas vid god kontroll av sjukdomen i CNS efter godkännande vid nationell MDK (se kapitel 19 CAR-T-cellsbehandling vid aggressiva B-cellslymfom).