Omvårdnad och rehabilitering

Att få en cancerdiagnos innebär stora påfrestningar för patienten och de närstående. Förutom praktiska och sociala utmaningar innefattar det även en existentiell oro som de flesta med en livshotande sjukdom ställs inför. En svår sjukdom medför ofta sociala konsekvenser och kan påverka relationer, ekonomi, boende och arbete. Patientens psykiska hälsa bör bedömas vid första besöket och därefter ske fortlöpande. Även kartläggning av riskfaktorer bör göras för att identifiera behov av psykosocialt stöd och behandling. Patienterna och deras närstående bör erbjudas en professionell samtalskontakt såsom kurator och/eller psykolog under hela sjukdomsperioden, som förutom stöd kan ge information om samhälleliga rättigheter, kontaktvägar till olika myndigheter samt vägledning om ekonomiskt stöd. Ett ytterligare stöd kan vara kontakt med en ”patientinformatör”, dvs. en patient som haft HH-cancer och som kan kontaktas via patientföreningen.

Den process patienten genomgår efter avslutad behandling utmärks bland annat av rädsla för återfall, fysiska begränsningar relaterat till sjukdomen samt oro, depression, separationsångest, förändringar i det sociala nätverket och känsla av isolering. Patienten och de närstående ska också finna ett sätt att återgå till ett normalt liv efter avslutad behandling. Se det Nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering. 

Den som har i uppdrag att säkerställa patientens delaktighet i vården bör känna till innehållet i Patientlag (2014:821) (Patientlag (2014:821) 2014). Där anges till exempel att patienten ska få information om biverkningar och att patienten har rätt att få en ny medicinsk bedömning.

Varje patient med cancer ska erbjudas en kontaktsjuksköterska på den cancervårdande kliniken under tiden från diagnos till avslutad uppföljning av cancersjukdomen. Syftet är att förbättra informationen och kommunikationen mellan patient och vårdenhet samt stärka patientens möjligheter till delaktighet i vården (SOU 2009:11). Sedan 2010 finns en lagstadgad rätt till fast vårdkontakt (hälso- och sjukvårdslagen 1982:763).

Patienten bör få muntlig och skriftlig information om vem som är kontaktsjuksköterska, hur kontaktsjuksköterskan kan nås samt vad erbjudandet innebär. Staten och Sveriges Kommuner och Landsting har enats om en gemensam generell beskrivning av kontaktsjuksköterskans roll och funktion, se RCC:s webbplats.

Att patienten har erbjudits en namngiven kontaktsjuksköterska ska dokumenteras i patientens journal, i Min vårdplan och om möjligt registreras i kvalitetsregister.

En individuell skriftlig vårdplan, kallad Min vårdplan, ska tas fram för varje patient med cancer. Syftet med en individuell skriftlig vårdplan är att patienten och de närstående ska få begriplig och individanpassad information om stöd, råd och åtgärder under behandling och rehabilitering. Vårdplanen ska vara ett hjälpmedel för patienten och de närstående att kunna vara delaktiga i vård och behandling. Planen ska vara dokumenterad i patientjournalen och vara framtagen tillsammans med patienten med utgångspunkt i patientens behov och resurser.

Under patientens tid i cancervården förekommer ofta överlämningar mellan olika vårdgivare. För att skapa en sammanhållen vårdkedja för patienten och de närstående ska alla överlämningar vara ”aktiva”. Aktiv överlämning innebär att den som har ansvaret för patienten tar kontakt, muntligt och skriftligt, med nästa instans. Den som aktivt överlämnat har fortsatt ansvar till dess att mottagande instans bekräftat att de tagit kontakt med patienten.

Cancerrehabilitering syftar till att förebygga och minska de fysiska, psykiska, sociala och existentiella följderna av en cancersjukdom och dess behandling. Insatserna ska ge patienten och de närstående stöd och förutsättningar att leva ett så bra liv som möjligt. Se det Nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering.

Cancerrehabilitering är aktuellt under hela processen från misstanke om cancersjukdom och framåt. Patientens individuella behov av rehabilitering ska därför bedömas regelbundet, ett screeninginstrument kan användas ex. distresstermometern.

Patienten och de närstående ska återkommande få information om vilka rehabiliteringsbehov som är aktuella.

All personal inom hälso- och sjukvården ska göra grundläggande behovsbedömningar och ge grundläggande insatser inom cancerrehabilitering. Vid mer avancerade behov ska patienten erbjudas insatser från professioner med specialkompetens inom rehabilitering, exempelvis kurator, fysioterapeut, arbetsterapeut, psykolog, logoped och dietist. Även andra professioner som sjuksköterska, läkare och tandläkare kan arbeta specialiserat med cancerrehabilitering.

Hänvisar till det Nationellt Vårdprogam för Palliativ vård.

Vårdrogrammet beskriver palliativ vård oberoende av diagnos, ålder, etnicitet, bakgrund eller andra faktorer och omfattar vårdbehov under den senare delen av sjukdomsfasen, det vill säga palliativ vård i livets slutskede. Vårdprogrammet fokuserar på den senare delen av sjukdomsfasen, men kan även ge uppslag för enheter som vårdar patienter i tidiga palliativa skeden.

Vårdpersonal är enligt lag skyldiga att uppmärksamma när det finns barn som anhöriga och det är verksamhetschefens ansvar att lokala rutiner finns framtagna. För information om gällande lagar samt vägledning, se det Nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering samt Hälso- och sjukvårdslag (2017:30) 5 kap 7 §.