Omvårdnad och rehabilitering

Cancerrehabilitering är aktuellt under hela processen från misstanke om cancersjukdom under utredning och behandling samt efter avslutad behandling. I patientens skriftliga vårdplan, Min vårdplan, skall cancerrehabilitering ingå. För att adekvat kunna kartlägga rehabiliteringsbehovet bör man använda ett bedömningsinstrument. Strukturerade behovsbedömningar kan tex genomföras med instrumentet Hälsoskattning eller liknande. Behovet av rehabilitering ska därför bedömas regelbundet. Patienten och de närstående ska återkommande få information om vilka rehabiliteringsbehov som är vanliga och vilka insatser som erbjuds.

Vissa rehabiliteringsbehov kan kvarstå livet ut för vissa patienter. Här kan kvarstående biverkningar efter operation och strålbehandling särskilt nämnas. Rehabiliteringsbehovet för enskilda patienter kan således kvarstå efter avslutad uppföljning för den behandlade sjukdomen.

Såväl patienter som närstående kan omfattas av rehabiliteringsinsatser. Närstående kan vara exempelvis partner, barn, förälder, syskon eller annan person som patienten anser sig ha nära relation till. Barn som närstående har en särställning då hälso- och sjukvården har skyldighet att ge dem information, råd och stöd, enligt Hälso- och sjukvårdslag (2017:30) 5 kap 7 §.

Minderåriga barn och ungdomar som är närstående till patienter med allvarlig sjukdom har lagstadgad rätt enligt HSL 5kap 7§ till stöd och information från sjukvården. Det är därför viktigt att tidigt ta reda på om patienten har mindre barn som närstående. Barns delaktighet och kunskap under sjukdomstiden är viktig, och sjukvården ska erbjuda och ordna informationssamtal och besök på till exempel berörd vårdavdelning eller mottagning. Patienten och eventuell ytterligare vårdnadshavare bör erbjudas kontakt med kurator för råd och stöd. Barn har rätt till information och bemötande som är anpassad efter deras ålder och ofta är föräldrarna de som bäst kan tala med sitt barn om sjukdomen. Se även Socialstyrelsens ”Barn som anhöriga” (Barn som anhöriga: konsekvenser och behov när föräldrar har allvarliga svårigheter, eller avlider, 2013)

All personal inom hälso- och sjukvården ska göra grundläggande behovsbedömningar och ge grundläggande insatser inom cancerrehabilitering. Vid mer avancerade behov ska patienten alltid erbjudas insatser från professioner med specialkompetens inom rehabilitering, exempelvis arbetsterapeut, dietist, fysioterapeut, kurator och psykolog. Även andra professioner som sjuksköterska, läkare och tandläkare kan arbeta specialiserat med cancerrehabilitering.

Fysioterapeuten bör ha en aktiv roll i rehabiliteringen av lungcancerpatienter och kan bidra inom ett flertal viktiga områden vid såväl kurativ behandling och uppföljning som vid palliativ vård:

• Hjälp med fysisk aktivitet och eller träning i syfte att bibehålla eller öka patientens fysiska förmåga och välbefinnande.
• Bedömning av förflyttningsförmåga som kan vara förändrad pga. förlamningar (perifer eller central skada) eller skelettmetastaser.
• Utprovning av förflyttningshjälpmedel.
• Andningsterapi i syfte att minska dyspné, optimera sekretmobilisering.
• Ödembehandling, vid behov remittering till lymfterapeut.
• I samband med kirurgi sedvanlig fysioterapeutisk pre-och postoperativ fysioterapi gällande andningsvård och mobilisering med hänsyn taget till operationens omfattning. Vägledning i fysisk aktivitet och träning efter kirurgin.

Aktiviteter i det dagliga livet (ADL) kan beskrivas som en behovstrappa innefattande personlig ADL (P-ADL), instrumentell ADL (I-ADL), aktiviteter i samhället (arbete-studier) och fritt valda aktiviteter 4fa83c1e-6a18-47ba-8b1e-bb58409d064e32010473890802 (Vårdguiden/Aktiviteter i dagliga livet/Personlig). Balans i aktiviteter är viktigt för alla människor och bidrar till hälsa 78dc568f-433b-4a21-a360-8c339f12293132110473890802.

Efter en cancersjukdom och behandling kan det vara svårt att hitta en balans i vardagen av aktiviteter mellan det som är nödvändigt för att klara sin egen vård, aktiviteter i boendet, arbetsförmåga och det som ger stimulans och avkoppling. Aktivitetsbalans påverkas således av såväl fysiska, psykiska, sociala och existentiella aspekter vid cancer och cancerbehandling men är inte diagnosspecifikt. Lungcancer i sig och behandlingen kan påverka kognitiv funktion och förmåga.  Arbetsterapeuten kan bedöma hur kognitiv funktion och förmåga påverkar aktivitetsutförande. Arbetsterapeuten använder olika bedömningsinstrument för att bedöma funktion och förmåga inför fortsatta åtgärder Ett exempel på ett sådant instrument är Perceive, recall, plan and perform 08f308b0-83bb-419f-bb71-0ebd55a148c532210473890802 se mer i Nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering.

Efter cancerbehandling kan olika aktiviteter komma att kräva mer energi än tidigare. Vid trötthet eller fatigue och dyspné kan det behövas stöd i att balansera aktiviteter mot varandra för att orka med vardagen (se även www.1177.se/Trötthet vid cancer). Energibesparing eller aktivitetsprioritering handlar om att lära sig vad som gör att det krävs mycket energi. Teamarbete rekommenderas då det ofta är flera faktorer som samverkar vid aktivitetsproblem.

Åtgärder kan fokusera på information/undervisning, aktivitetsträning och/eller kompensation exempelvis hjälpmedel ec6ad063-f503-4412-a183-cb843197eb2b32310473890802. Finns det behov av hjälpmedel ska patienten få dessa utprovade och förskrivna (hälso- och sjukvårdslag (2017:30).

Sexualitet är ett grundläggande mänskligt, personligt, individuellt och livslångt behov som bidrar till livskvalitet 86392cd3-62c0-4811-a0ca-96663ff769eb32410473990802.

Sexualitet uttrycks på många olika sätt och vad den omfattar är individuellt. Oavsett ålder och om personen är hetero-, bi- eller homosexuell, lever ensam eller tillsammans med en partner eller flera partners har sexualitet och intimitet stor betydelse. Oftast är sexualitet förknippat med avskildhet och ses som ett privat område. Det kan upplevas svårt att prata om sexualitet, både för patienter, partner/partners och vårdpersonal.

Kommunikation om sexuell hälsa kan förbättras genom att använda sig av PLISSIT-Modellen. Vårdpersonal kan hjälpa och ge stöd genom att samtala om sexualitet och intimitet, ge råd och vid behov remittera till andra yrkesprofessioner med expertkunskap inom området. Som stöd i samtal om sexualitet kan man utgå ifrån PLISSIT-modellen 43dd5162-c5f0-467e-a9f6-1dc126b4192d32510474090802. Modellen förtydligar och konkretiserar den professionella hållningen till frågor som rör sexualitet och sexuell hälsa och beskriver olika nivåer för behandling av sexuella problem. Alla sjuksköterskor och läkare ska kunna samtala utifrån modellens två första nivåer. Om patienten behöver specifika förslag eller intensiv terapi kan remiss till person med sexologisk kompetens utfärdas.

Kvinnor i fertil ålder ska informeras om risken för infertilitet om denna föreligger och erbjudas kontakt med specialiserad fertilitetsenhet för information om och ställningstagande till fertilitetsbevarande åtgärder. Så som infrysning av ovarialvävnad, oocyter eller embryon.

Män som kommer att behandlas med cytostatika som kan påverka fertiliteten ska informeras om denna risk samt erbjudas kontakt med specialiserad fertilitetsenhet för ställningstagande till infrysning av spermier.

Även om flertalet patienter är äldre och prognosen för många är dålig finns ett visst antal patienter där frågan om fertilitet kan vara aktuell. Om fertilitet inte kan bibehållas är det viktigt med stöd i den sorg som förlusten kan innebära.

Kontaktsjuksköterska och läkare bör informera patienten om Socialstyrelsens råd för hälsosamma levnadsvanor under behandling. Socialstyrelsens nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor är användbara även under cancerbehandlingen. De innehåller kunskaps- och beslutsstöd i mötet med patienten och rekommenderar olika typer av rådgivning. Alla verksamheter inom hälso- och sjukvård bör ha rutiner för hur man erbjuder stöd till patienter som vill förändra sina levnadsvanor (Nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor). För individuella råd om levnadsvanor och egenvård under pågående cancerbehandling hänvisas till Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering samt till broschyren ”Hälsobefrämjande levnadsvanor vid cancer” (Svensk Sjuksköterskeförening).

Om patienten är rökare bör kontaktsjuksköterska och läkare informera om rökningens negativa effekter vid behandling, och uppmuntra till rökstopp. Vid behov kan patienten hänvisas till rökavvänjning via primärvården eller den specialiserade vården som kan ge hjälp med rökstopp. Patienterna kan också ringa den nationella Sluta röka-linjen 020-84 00 00. 

Alkohol kan ge ökad risk för biverkningar, i form av ökad blödnings- och infektionsrisk, under behandling. Flera cancerläkemedel metaboliseras i levern och interaktioner med alkohol kan medföra antingen sämre effekt av läkemedlet eller ökad biverkningsrisk. Kontaktsjuksköterska och läkare bör därför rekommendera patienten att vara återhållsam med alkohol under pågående behandling. Patienter som vill ha stöd för att förändra sina alkoholvanor kan ringa den nationella Alkohollinjen 020-84 44 48.

Fysisk aktivitet kan minska biverkningar i samband med behandling på både kort och lång sikt. Under behandlingen ger fysisk aktivitet minskad trötthet och oro samt bättre sömn och livskvalitet. Det är dock viktigt att ta hänsyn till behandlingsintensitet, infektionskänslighet och blodvärden.

Hälsosamma matvanor gör att patienten bättre klarar av de biverkningar som orsakas av behandlingen. Det är viktigt att patienten får i sig tillräckligt med energi och näringsämnen, och de kostrekommendationer som gäller hela befolkningen är tillämpliga även inom cancerrehabilitering, så länge patienten inte har några nutritionsproblem.

Läkaren och kontaktsjuksköterskan bör informera patienten om att komplementär och alternativ medicin kan påverka effekterna av cancerbehandlingen. Patienten bör erbjudas information om eventuella interaktioner med ordinerad cancerbehandling. Ett exempel på information om komplementärmedicin riktad till patienter på RCC:s webbplats.

Informera patienten om att vara försiktig med att vistas i starkt solljus i samband med strålbehandling och viss medicinsk behandling eftersom huden då är mer känslig för solljus. Patienten bör i särskilda fall rekommenderas att använda solskydd med hög solskyddsfaktor och vistas i skuggan.

Informera patient och närstående om patientföreningen, Lungcancerföreningen (se appendix 1) (www.lungcancerforeningen.se) och Cancerfonden (www.cancerfonden.se) Här finns aktuell och saklig information om bl.a. diagnos, cytostatikabehandling, att vara närstående och vad som händer efter cancerbeskedet.

Patienter med Lungcancer behöver få information om att de kan uppleva fatigue och fysisk svaghet, och de bör, oavsett om behandling pågår eller inte, uppmuntras till fysisk aktivitet och att fortsätta med dagliga aktiviteter. Kontakt med arbetsterapeut och/eller fysioterapeut tas vid behov för bedömning av rehabiliteringsbehov och -insatser. Se Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering.

Illamående vid onkologisk behandling bör bedömas kontinuerligt och förebyggas med antiemetika. Patienter under pågående onkologisk behandling skall följas upp avseende illamående för att möjliggöra tidig intervention vid tilltagande illamående. Frånsett farmakologisk behandling med antiemetika bör patienter vid behov bedömas av dietist för ytterligare åtgärder. Ytterligare information om behandling av illamående finns i Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering samt i rekommendationerna för de specifika behandlingarna i det nationella regimbiblioteket.

Andfåddhet och hosta kan vara symtom kan var symtom på pneumonit orsakad av strålbehandling eller immunterapi. Behandlingsorsakad pneumonit kan vara allvarlig och skall behandlas med steroider. Se kapitlet 13.2 för strålbehandlingsorsakad pneumonit och riktlinjer för handläggande av immunrelaterad toxicitet (www.cancercentrum.se) för immunterapiorsakad pneumonit. Förutom farmakologisk behandling kan bedömning av fysioterapeut vara till hjälp får rehabiliteringsåtgärder som kan lindra symtomen för patienten.

Andnöd (dyspné) är en subjektiv upplevelse som bara patienten själv kan veta hur kraftig eller ångestskapande den är. Den underliggande orsaken ska behandlas eller åtgärdas så att det medför symtomlindring för patienten. När riktad behandling inte hjälper ges läkemedel som påverkar andningscentrum och därmed andfåddhetskänslan. Frånsett riktade åtgärder mot orsaken till patientens andfåddhet kan andra omvårdnadsåtgärder övervägas. För patienter som tillbringar en del av dagen i sängläge kan kontakt med arbetsterapeut och fysioterapeut vara av stort värde för att underlätta andningen för patienten. Se avsnitt 15.1 Dyspné och Nationellt vårdprogram palliativ vård.

Hosta är vanligt vid lungcancer och kan ´även vara en behandlingsrelaterad biverkan. Vanligast är pneumonit orsakad av strålbehandling eller immunterapi. Vid misstanke om att hostan är behandlingsrelaterad biverkan skall detta behandlas specifikt. Vid besvärande hosta relaterad till patientens grundsjukdom bör patienten bedömas av fysioterapeut för bedömning och ytterligare behandlingsåtgärder och rehabiliterande åtgärder. Se Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering samt kapitel 15.5 Hosta.