Till sidinnehåll

Diagnostik

9.1

Utredning enligt standardiserat vårdförlopp

Utredning enligt standardiserat vårdförlopp finns beskrivet på sidan Standardiserat vårdförlopp under punkt 2 och 3. En detaljerad beskrivning finns även nedan.

9.2

Bilddiagnostisk utredning

9.2.1

Bilddiagnostik

Rekommendationer

  • Vid ikterus bör transabdominalultraljudundersökning utföras inom 24 timmar. (+++)
  • Vid klinisk misstanke om pankreastumör bör DT utföras. (+++)
  • Vid välgrundad misstanke om pankreascancer, och inför bedömning vid MDK, bör man utföra inriktad DT pankreas enligt optimerat undersökningsprotokoll samt DT torax. (+++)
  • Stentning av gallvägarna bör inte utföras före någon av de ovan nämnda undersökningarna, eftersom ERCP och stentning kan skapa inflammatoriska förändringar och artefakter som försvårar bedömningen. (+++)
  • Vid oklara fynd av pankreasinriktad DT bör man göra kompletterande undersökningar med EUS, MRT eller kontrastförstärkt transabdominalt ultraljud för definitiv diagnostik. Värdet av PET-DT är oklart. (+++)
  • Behovet av kompletterande radiologisk utredning avgörs ofta bäst av en specialinriktad radiolog, men i komplexa fall eller vid komplicerande faktorer kan beslutet behöva fattas vid en rMDK. (++)

Enligt det standardiserade vårdförloppet ska transabdominal ultraljudundersökning utföras inom 24 timmar vid ikterus eftersom fynden har stor betydelse för det akuta omhändertagandet av patienten, och eftersom undersökningen har hög känslighet för att påvisa dilaterade gallvägar 103. Ultraljud har hög tillgänglighet och låg kostnad och används därför ofta som initial undersökningsmetod vid misstanke om sjukdom i gallvägar och pankreas. Metoden kan förvisso påvisa tumörer i pankreas och metastaser i levern, men värdet av ultraljud begränsas ofta av tekniska faktorer såsom skymmande tarmgaser, och diagnostiken är starkt undersökarberoende. Ultraljud bör göras inom 24 timmar för att utesluta stensjukdom som orsak till ikterus. Det är svårt att utesluta pankreas¬tumör med en transabdominal ultraljudundersökning, och vid klinisk misstanke om pankreastumör bör man därför alltid utföra en DT 104.

Om det finns välgrundad misstanke om pankreascancer, men en standard-DT av buken inte visar tecken på spridd malignitet, ska en specifik DT pankreas utföras inför bedömning vid en MDK. Denna metod har ett stort undersökningsområde samtidigt som den ger bäst bedömning av den lokala tumörutbredningen, inkluderande vaskulärt engagemang 104105106107108. Undersökningen innebär scanning i pankreasfas och i venös leverfas (se tabell 1, bilaga 1 Bilddiagnostik vid pankreascancer).

I pankreasfasen är kontrastskillnaden mellan tumören och det normala pankreasparenkymet som störst. Däremot är kontrastförstärkningen av de portala venerna och möjligheten att upptäcka levermetastaser som bäst i den venösa fasen. Det typiska fyndet vid pankreascancer är en i pankreasfasen lågattenuerande, diffust avgränsad expansivitet, oftast med dilatation uppströms av pankreas- och/eller gallgången samt med atrofi av vänstersidiga pankreas 108109.

DT-tekniken innebär nästan isotrop avbildning (minsta undersökta volym-element är lika stort i alla plan), tunna snitt och kort scanningstid, vilket möjliggör 3D-rekonstruktioner och multiplanara rekonstruktioner, även i böjda plan för krökta strukturer såsom kärl. Därmed kan eventuellt kärlengagemang fastställas med hög säkerhet 110.

Inför bedömning på en MDK bör man utföra DT med pankreasprotokoll samt DT torax. Man bör inte utföra eventuell avlastning av gallvägarna före undersökningen, eftersom ingreppet kan orsaka inflammatoriska förändringar som kan förväxlas med tumörvävnad och eftersom stentar kan ge upphov till störande artefakter 108.

DT har hög sensitivitet för att påvisa pankreascancer, men oklara fynd vid DT bör leda till en kompletterande utredning med andra bildgivande metoder. Diagnostiska svårigheter kan bero på små eller isoattenuerande tumörer, atypiska tumörer och differentiering mot neuroendokrina tumörer och fokal, kronisk pankreatit 108111112113.

Vid oklarheter efter utförd pankreasinriktad DT bör MRT användas som andrahandsundersökning 112. I en studie kunde MRT påvisa tumören i 79,2 % av fallen efter en initialt negativ DT 111. ”Double-duct sign” (intilliggande strikturer på pankreas och gallgång) talar för malignitet medan s.k. ”duct penetrating sign” (ej påverkad pankreasgång genom tumör) talar för att förstoring av caput pancreatis beror på en fokal, autoimmun eller kronisk pankreatit snarare än cancer 114.

Även diffusionsviktade sekvenser kan vara till hjälp i den här differentialdiagnostiken, men det finns likheter mellan fynden vid cancer och vid inflammatoriska tillstånd 115116. MRT har även fördelar vid cystiska tumörer och vid behov av att kartlägga gångsystemen.

Stenos på pankreas huvudgång utan påvisbar expansivitet inger misstanke om underliggande malignitet och motiverar en fortsatt utredning 117.

EUS rekommenderas för att påvisa små cancerförändringar och pga. möjligheten att karakterisera förändringarna med hjälp av biopsi 106118119. Kontrastförstärkt EUS är en lovande teknik med potential att förbättra metodens träffsäkerhet 120. Liksom vid transabdominalt ultraljud är diagnostiken starkt undersökarberoende. Positionsemissionstomografi i kombination med DT (PET-DT) bidrar inte med något i rutindiagnostiken av pankreascancer 121. Ökat upptag av fluorodeoxyglukos (FDG) ses både vid pankreascancer och vid inflammatoriska förändringar 122.

PET-DT kan dock övervägas som postoperativ modalitet hos patienter med hög risk för metastatisk sjukdom (t.ex. patienter med gränsresektabla tumörer, höga CA 19-9-värden, stora primärtumörer eller förstorade regionala lymfkörtlar) 112.

9.2.2

Upptäckt av metastaser

I fall med enstaka och lättillgängliga lesioner kan undersökning med kontrast-förstärkt ultraljud användas för att karaktärisera oklara fokala förändringar i levern 123.

MRT och DT är väsentligen likvärdiga för att upptäcka pankreascancer 124, men MRT av levern, i synnerhet med leverspecifik kontrast, har visat en signifikant högre sensitivitet för upptäckt av levermetastaser än DT, även jämfört med en riktad DT pankreas med optimerat protokoll  125126. Dessutom har kompletterande MRT av levern efter genomgången stadieindelning med DT lett till ändrad resektabilitetsbedömning och behandlingsplan för en signifikant andel patienter 127128129 och till en längre levermetastasfri period efter genomgången kurativ behandling 128.

Från ett hälsoekonomiskt perspektiv har det rapporterats vissa vinster med att lägga till MRT lever i utredningsprocessen [totalt sett har det lett till mindre kostnader, förbättrad livskvalitet och en lätt ökad livsexspektans jämfört med patienter som endast fick undersökning med DT 130.

Sammanfattningsvis bör MRT av levern, föredragsvis med leverspecifik kontrast, utföras för alla patienter där kurativ behandling övervägs och där genomfört staging-DT inte har visat levermetastaser.

Spridning till paraaortala lymfknutor är lika med metastatisk sjukdom, men konventionella bildgivande metoder har låg specificitet för att diagnostisera förstorade lymfknutor som maligna. PET-DT och PET-MRT kan vara användbart i denna situation eftersom fokalt isotopupptag i lymfkörteln starkt talar för metastas 131132. I dag diskuteras om körtlar på position 16 enligt Japan Pancreatic Society 133, dvs. mellan aorta och vena cava nedom vänster njurven, ska klassificeras som metastatisk sjukdom.

Peritoneal karcinomatos kan påvisas med DT eller MRT i avancerade fall, men alla bildgivande metoder har låg sensitivitet för små peritoneala metastaser, t.ex. på leverns yta 108134.

DT torax är den bästa metoden för att påvisa lungmetastaser. Det är dock vanligt med små benigna noduli i lungorna 135 och det finns en risk för att ospecifika noduli diagnostiseras som metastaser. Detta bör undvikas eftersom det kan medföra att patienten inte får en potentiellt kurativ behandling.

Det är relativt ovanligt med lungmetastaser utan att det samtidigt finns andra kontraindikationer mot pankreasresektion 136137.

9.2.3

Klinisk stadieindelning

Rekommendationer

  • Pankreasspecifik DT bör utföras vid den preoperativa stadieindelningen av pankreascancer. Stadieindelningen med DT innefattar att bedöma och kvantifiera tumörengagemanget av peripankreatiska kärl och förekomsten av fjärrmetastasering. (++++)
  • Vid den radiologiska bedömningen bör man använda en strukturerad utlåtandemall som ger en komplett beskrivning av fynden, med en allmänt accepterad och vedertagen terminologi. (++)
  • Lokaliserade tumörer bör kategoriseras utifrån vaskulärt engagemang, som resektabla, gränsresektabla eller lokalavancerade tumörer, enligt definierade kriterier. (+++)
  • DT-undersökningen bör inte vara äldre än 4 veckor vid tidpunkten för operation. (++)

Klinisk stadieindelning görs utifrån preoperativ bilddiagnostik där DT pankreas är den bäst validerade radiologiska metoden för stadieindelning av pankreascancer 105108138. DT-undersökningen bör inte vara äldre än 4 veckor vid tidpunkten för operation 139140141.

De bildgivande modaliteterna kan få ökat värde genom att använda strukturerade utlåtandemallar. I bilaga 1 finns ett exempel på en sådan mall, utvecklad av radiologer i USA och lämpad för forskning och kvalitetsarbete (se bilaga 1 Bilddiagnostik vid pankreascancer )142. Användningen av strukturerade utlåtanden har visats ge en säkrare bedömning vid pankreascancer och underlätta behandlingsbesluten och den kirurgiska planläggningen 143144.

Tumörer i pankreas stadieindelas utifrån tumörens storlek (cT1 ≤ 2 cm; cT2 > 2 och ≤ 4 cm; cT3 > 4 cm), eller med (cT4) inväxt mot retropankreatiska artärer såsom truncus coeliacus, arteria mesenterica superior och/eller arteria hepatica communis 145. Ofta används också stadieindelning i litteraturen, och korrelationen till TNM visas i nedanstående tabell.

Tabell 3. Klassificering av pankreastumörer

Stadie

TNM

Beskrivning

Ia

T1 (N0 M0)

Största tumördiameter, ≤ 2 cm

Ib

T2 (N0 M0)

Största tumördiameter, > 2 och ≤ 4 cm

IIa

T3 (N0 M0)

Största tumördiameter > 4 cm

IIb

(T1–T3) N1 (M0)

Regionala lymfkörtelmetastaser (1–3 st.)

III a

T1–T3, N2, M0

Regionala lymfkörtelmetastaser (≥ 4 st.)

III b

T4 (N0–N2, M0)

Involverar truncus celiacus, arteria mesenterica superior och/eller arteria hepatica communis

IV

(T1–T4, N0–N1) M1

Fjärrmetastaser

Regionala lymfknutor indelas i tre grupper: inga lymfkörtelmetastaser (cN0), 1–3 regionala lymfkörtelmetastaser (cN1) och ≥ 4 lymfkörtelmetastaser (cN2). Konventionella bild¬givande metoder har i dag låg specificitet för att diagnostisera maligna lymfknutor. Tumörer med spridning till paraaortala lymfknutor kaudalt om vänster njurven kan betraktas som M1-sjukdom enligt Japan Pancreatic Society 133. I en prospektiv studie från 2010 hade två tredjedelar av alla lymfkörtelmetastaser en storlek på < 5 mm, vilket indikerar att storleken inte är en bra parameter för att bedöma eventuell lymfkörtelmetastasering 146.

Från ett kliniskt perspektiv delas lokala tumörer upp i resektabla, gräns­resektabla (borderline) och lokalavancerade tumörer, beroende på omfattningen av tumörengagemang av retropankreatiska kärl: vena mesenterica superior (VMS), vena porta (VP), arteria hepatica communis (AHC), truncus coeliacus (TC) och arteria mesenterica superior (AMS). Indelningen gäller därmed också möjligheten att åstadkomma en radikal tumörresektion (R0) 147.

Vid diagnos är fördelningen ungefär 20 % resektabla, 5–10 % gränsresektabla och 20–30 % lokalavancerade tumörer. Majoriteten av patienterna, 50–60 %, har således fjärrmetastaser vid diagnos (cM1) 148149. Huruvida tumören involverar retropankreatiska kärl och TC eller AHC bedöms utifrån tumör­engagemangets omkrets och förekomsten av deformitet, striktur och ocklusion av kärlen.

Vid kontakt mellan tumör och kärl på ≤ 90 ° är kärlinvasion osannolik, och vid kontakt på 90–180 ° av omkretsen har kärlinvasion påvisats i 30–60 % av fallen. Kärlet betraktas som tumörinvolverat om mer än hälften av omkretsen är involverad (”encasement”) och om det finns striktur, ocklusion eller deformering (t.ex. ”teardrop-deformitet” av VMS eller VP) 108150151152153.

Periarteriella stromala stråk retropankreatiskt predikterar irresektabilitet eller invasion i endast 25–30 % av fallen, så sådana stråk exkluderar i sig inte patienten från resektion 154155. De kan dock leda till en diskussion om neoadjuvant behandling 156.

En primärt resektabel tumör har inget artärengagemang och inget eller endast ett mindre venöst sådant (≤ 180 °), så radikal resektion (R0) är trolig. Här finns dock en viss risk för veninväxt och i dessa fall bör man alltid ha beredskap för venresektion.

Patienter med gränsresektabel tumör utgör en subgrupp som kan nå R0-resektion efter primär resektion men kanske ännu hellre efter neoadjuvant behandling. Det råder inte någon internationell konsensus om definitionen av gränsresektabel sjukdom 157. Ett av de mest använda klassifikationssystemen är dock det som utgår från National Comprehensive Cancer Network (NCCN) 38106. Vårdprogramsgruppen rekommenderar följande definition av gränsresektabel tumör (enligt version 2, 2022):

Artärer

Vener

Caput/processus uncinatus

Tumörkontakt med AHC utan utbredning till TC eller bifurkation av AHP, vilket möjliggör en säker och komplett resektion/rekonstruktion.                   Tumörkontakt ≤ 180° med AMS                 Tumörkontakt med aberrant artäranatomi (t.ex. accessorisk höger leverartär).

Corpus/cauda

Tumörkontakt ≤ 180° med TC                      

Tumörkontakt > 180° med VP och/eller VMS.

Tumörkontakt ≤ 180° med oregelbundenhet eller trombos av venen men med kärl proximalt och distalt som är lämpade för komplett resektion och säker rekonstruktion.

Tumörkontakt med vena cava inferior.

* Mindre avvikelser kan förekomma i framtida versioner av det NCCN-baserade klassifikationssystemet.

Risken för mikroskopisk resttumör (R1) är betydande för en tumör som bedöms som gränsresektabel, men primär resektion alternativt neoadjuvant konverteringsbehandling kan vara rimlig hos patienter med god funktionsstatus 148.

Lokalavancerad cancer har inneslutning av AHC, TC eller AMS, vilket kräver extensiv kirurgi för att uppnå en R0-situation. Dessa patienter kan dock bli föremål för resektion efter konverteringsbehandling och bör bedömas på nationell MDK 147149158.

9.3

Tumörmarkörer och neuroendokrin screening

Rekommendationer

  • Tumörmarkörer för diagnostisk screening saknas för pankreascancer. (+++)
  • Däremot kan CA 19-9 användas vid monitorering efter behandling av patienter med tumörer som initialt uttrycker CA 19-9. (++)
  • Kromogranin A kan användas som neuroendokrin markör vid differentialdiagnostik mellan duktal pankreascancer och PNET. (++)

Många tumörmarkörer har utvärderats för tidig diagnostik av pankreascancer, men ingen markör har visat tillräckligt hög sensitivitet och specificitet för att kunna användas som screeningverktyg 159160161. Cancerassocierat antigen 19-9 (CA 19-9) är den tumörmarkör som hittills visat sig vara bäst lämpad för att diagnostisera pankreascancer hos patienter med symtom 162163. Alla tumörer uttrycker dock inte CA 19-9 och låga värden utesluter därför inte malignitet. Dessutom kan höga värden förekomma vid alla typer av gallvägsstas 164, vilket minskar den kliniska användbarheten av CA 19-9 som diagnostisk markör.

Det kan finnas ett prognostiskt värde av CA 19-9 i avsaknad av gallstas. Ett högt värde kan indikera större risk för metastaser eller lokalt avancerad tumör, och CA 19-9 kan möjligen prediktera överlevnad 165166. Detta kan påverka valet av behandling såsom neoadjuvant behandling före eventuell kirurgi. Vidare kan CA 19-9, om det uttrycks, användas vid utvärdering av neoadjuvant behandling.

CA 19-9 har även en roll vid monitorering av behandlade patienter för att tidigt diagnostisera återfall och bedöma utfall och prognos efter behandling samt för att bedöma effekten av given onkologisk behandling 167168169170 hos patienter med tumörer som initialt uttryckt CA 19-9.

För att differentiera mellan en neuroendokrin tumör i pankreas (PNET) och duktal pankreascancer kan kromogranin A användas, som är en generell markör för neuroendokrina tumörer 171172.

9.4

Endoskopisk diagnostik och biopsi

Rekommendationer

  • Resektabla pankreastumörer bör inte punkteras annat än vid misstanke om differentialdiagnos hos patienter som ska få icke-kirurgisk behandling. (+++)
  • När provtagning av en tumör i bukspottskörtelns huvud är indicerad bör i första hand EUS-ledd punktion utföras. (+++)
  • Hos patienter som befinner sig i en palliativ situation ska punktion utföras på enklast möjliga sätt. (+++)

Endoskopisk retrograd kolangiopankreatografi (ERCP) är primärt inte indicerat vid diagnostik av tumörer, men vid ERCP bör borstcytologi utföras, liksom biopsi av synlig tumörvävnad.

När det gäller tumörer som är lokalt avancerat icke resekabel eller metastaserade, dvs. där patienten befinner sig i en palliativ situation, kan biopsin tas på enklast möjliga sätt, vanligtvis perkutant med hjälp av ultraljud i exempelvis en levermetastas.

Resektabla tumörer bör inte punkteras preoperativt eftersom malignitet inte kan uteslutas vid ett negativt test och en cancerdiagnos inte förändrar behandlingen. Punktion bör endast göras om man misstänker alternativa diagnoser som inte ska opereras (t.ex. autoimmun pankreatit eller lymfom eller vid misstänkt metastasering) och om det gäller patienter som planeras för annan behandling före en eventuell resektion (t.ex. gastrointestinal stromacellstumör [GIST] eller neuroendokrin tumör [NET]) 173.

Endoskopiskt ultraljudsledd finnålsbiopsi (EUS-FNA/FNB) är ett bra alternativ för morfologisk diagnostik av gränsresektabla tumörer i caput pankreas när patienten planeras för kurativt syftande preoperativ onkologisk behandling (konverteringsbehandling), med efterföljande resektion vid icke-progredierad sjukdom 174175. Utsådd av tumörceller i biopsikanalen efter EUS-ledd punktion är sällsynt men finns beskrivet 176. Risken är dock lägre än vid perkutan punktion 177. Biopsikanalen tas dessutom vanligtvis bort vid en eventuell senare resektion.

Det diagnostiska utbytet från EUS-FNA och EUS-FNB är likvärdigt och i riktlinjer från European Society of Gastrointestinal Endoscopy från 2021 rekommenderas de i samma grad 178. Om EUS-FNB utförs bör man välja den senaste generationens nålar där den skärande delen är riktad framåt 178.

9.5

Differentialdiagnostisering

9.5.1

Kronisk pankreatit

Den typiska patienten med både kronisk pankreatit och autoimmun pankreatit är oftast lätt att känna igen, men ibland är anamnes och utredningsfynd förvillande lika dem som ses vid pankreascancer.

Vanliga symtom vid kronisk pankreatit är smärta i övre delen av buken med utstrålning till rygg, viktnedgång, diarré, obstruktiv ikterus och diabetes. Radiologiska undersökningar kan inte alltid skilja sjukdomarna åt, speciellt inte när det finns segmentell kronisk pankreatit i caput pancreatis, t.ex. vid ”groove pancreatitis”. I tidiga sjukdomsstadier saknas typiska röntgenfynd såsom dilaterad pankreasgång, atrofi av parenkymet och förkalkningar. Bedömningen försvåras av att pankreascancer är vanligare hos patienter med kronisk pankreatit än hos normalbefolkningen.

Man måste alltid ha pankreascancer i åtanke när anamnes och utredningsfynd inte helt överensstämmer med kronisk pankreatit. Man får heller inte glömma att en akut pankreatitattack kan vara det första symtomet på pankreascancer. Cirka 4 % av patienterna med kronisk pankreatit utvecklar pankreascancer inom tio år 179.

9.5.2

Autoimmun pankreatit

Autoimmun pankreatit (AIP) är en benign behandlingsbar, IgG4-associerad sjukdom som även den uppvisar stora likheter med pankreascancer. Smärta, kakexi, viktnedgång och obstruktiv ikterus är vanliga symtom, liksom diabetes. Cirka 80 % av dessa patienter diagnostiseras genom att en tumör i pankreas­huvudet upptäcks vid bilddiagnostik 180. AIP bär en särskild risk för att utveckla pankreascancer 175181.

Parenkymförändringar som talar för AIP är diffus alternativt fokal eller multifokal förstoring där den normala parenkymlobuleringen inte längre kan identifieras (s.k. ”korvliknande förstoring”), nedsatt diffusion på MRT, långsam ökande kontratmedelsuppladdning och tunn peripankreatisk ödematös ring eller progressivt kontrastmedelsuppladdande sann kapsel.

Pankreasgångförändringar som talar för AIP är ett långt engagemang av pankreasgången (> en tredjedel av längden) eller ett multifokalt engagemang av pankreasgången (striktur eller komplett ocklusion) utan uppströms dilatation (< 5 mm), två eller flera engagerade pankreasgångsegment med vissa normala segment emellanåt (s.k. ”skip lesions”) och det s.k. ”duct-penetrating”-tecknet där pankreasgången ses passera öppetstående (ej strikturerad) genom ett förstorat parenkymområde.

Höga titrar av IgG4 talar med hög specificitet för autoimmun pankreatit, men eftersom patienter med sjukdomen kan ha normala IgG-nivåer krävs i många fall histologisk konfirmering via EUS-ledd biopsi, framför allt vid differentieringen mot pankreascancer 182. Även pankreascancer kan ge lätt förhöjda IgG4-värden 183.

Engagemang av extrapankreatiska organ, såsom gallvägarna (IgG4-skleroserande kolangit) är tämligen vanligt förekommande vid den vanligaste typen av AIP (typ 1).

Över två tredjedelar av patienterna svarar på steroidbehandling 184, och respons på steroidkur ingår i de diagnostiska kriterierna för AIP 181185. Vid misstanke om autoimmun pankreatit bör patienten föredras på en MDK.

9.6

Diagnosbesked

Rekommendationer

  • Patienter ska få saklig information om sjukdomen, behandlingen och förväntat resultat, så att de kan göra ett välgrundat ställningstagandetill den behandling som erbjuds.
  • Patienter bör få ett eller flera uppföljande samtal för att upprepa och komplettera informationen från diagnosbeskedet.
  • Kontaktsjuksköterskan ska delta i samtal om diagnos och behandlingsplanering.
  • Rehabilitering och palliativa insatser bör övervägas tidigt i sjukdomsprocessen.
  • Information om patientföreningen PALEMA bör också ingå.

Vid diagnosbeskedet ska patienterna få saklig information som är anpassad till individen. Framgångsrik patientinformation kan mätas i kortare vårdtid och sjukfrånvaro, postoperativt bättre fysisk aktivitet och rörlighet, mindre smärtupplevelse och analgetikakonsumtion och mindre oro 186187.

Nedan följer ett antal hållpunkter för diagnosbeskedet och uppföljande samtal:

  • Uppmana patienten att ha en närstående med sig. Den närstående har då möjlighet att efter besöket komplettera med information som patienten inte har uppfattat eller kunnat ta till sig.
  • Upprätta ”Min vårdplan” i samband med diagnosbeskedet eller säkerställ på annat sätt att patienten får både skriftlig och muntlig information (se avsnitt 18.2 Min vårdplan).
  • Fråga hur patienten vill ha informationen om sjukdomen samt hur mycket och hur detaljerad information som önskas. Undersök om det finns kulturella preferenser för hur informationen ska ges.
  • Ge information om sjukdomen och behandlingen: förväntat sjukdomsförlopp, behandlingsmöjligheter, komplikationer och tidsperspektiv.
  • Rekommendera fysisk aktivitet och infoga aspekter av cancerrehabilitering
    i Min vårdplan.
  • Ge information om vikten av adekvat energi- och näringsintag. Fråga om ätsvårigheter och/eller viktförlust och erbjud remiss till dietist.
  • Ge information om vikten av att avstå tobak och avstå/begränsa alkohol
  • Ge information om rätten till ny medicinsk bedömning.
  • Ge information om patientföreningar ex PALEMA.
  • Ge praktisk information, t.ex. om vårdavdelning och rutiner för undersökningar och behandling.
  • Ta upp påverkan på arbetsförmågan. Berätta om de sjukskrivningsregler som gäller enligt rekommendationer från Socialstyrelsen och om olika högkostnadsskydd.
  • Identifiera patientens sociala nätverk och sociala stöd. Om patienten har kommit ensam – ta reda på om det finns någon som patienten kan kontakta direkt eller vid hemkomst. Erbjud vid behov kontakt med kurator eller annan profession med adekvat kompetens.
  • Bekräfta känslor och hjälp patienten att uttrycka känslor, oavsett vilka, genom att finnas till hands och lyssna.
  • Vid krisreaktion: Hjälp patienten att uttrycka sina känslor, oavsett vilka de är, ge­nom att finnas till hands och lyssna. Kontakta vid behov kurator eller annan profession med adekvat kompetens.
  • Var uppmärksam på självmordstankar. Inom en vecka från diagnosbeskedet löper cancerpatienter en högre risk för självmord än normalbefolkningen. Sjukvårdspersonal kan felaktigt tro att det är riskabelt att ta upp tankar om självmord, medan patienterna ofta uppfattar det som en lättnad att få prata om det.
  • Vid uppföljande samtal: Komplettera informationen från diagnosbeskedet. Be patienten att själv berätta vad han eller hon vet om diagnosen och den planerade behandlingen. Komplettera därefter med ytterligare information.
9.7

Omvårdnad och rehabilitering

Patienten ska tilldelas en namngiven kontaktsjuksköterska i samband med utredningen och kontakt med den utredande enheten. Kontaktsjuksköterskan ska arbeta enligt den nationella arbetsbeskrivningen, vilket bl.a. innebär att ansvara för att ”Min vårdplan”, inklusive rehabiliteringsplan, upprättas och uppdateras samt att ansvara för aktiva överlämningar.

Att optimera patienten inför kommande behandling är ett delat ansvar genom hela vårdkedjan.

Rehabilitering och palliativa insatser ska övervägas tidigt i sjukdomsprocessen. Behovet av rehabiliteringsinsatser ska bedömas vid diagnos och därefter vid upprepade tillfällen under och efter behandlingsinsatserna. Kontaktsjuksköterskan eller läkaren ska remittera patienten vidare om det behövs insatser av andra yrkeskategorier. Rutiner för detta är bra att införa. Undersök om det finns kulturella preferenser för hur informationen ska ges.