Sammanfattning

Varje år insjuknar cirka 1 900 patienter i cancer som utgår från bukspottkörteln (pankreas) eller det periampullära området (pankreashuvud, vänstersidig gallväg, tolvfingertarm och papilla Vateri). Sjukdomen har vaga och ospecifika symtom, vilket bidrar till att huvuddelen av de drabbade främst blir aktuella för olika former av palliativ behandling, eftersom sjukdomen ofta är lokalt avancerad eller metastaserad när diagnosen ställs. Sjukdomen har en dålig prognos och endast 6 % av patienterna lever i mer än 5 år efter diagnos trots behandling.

Eftersom sjukdomen är ovanlig är allmän screening inte motiverad. Mest information för diagnos och stadieindelning får man genom bilddiagnostik med multidetektordatortomografi (DT). Laboratoriediagnostik med tumörmarkörer har inget diagnostiskt värde men kan användas som behandlingsmonitorering i vissa fall. Endoskopisk diagnostik kan inte ge samma kompletta och reproducerbara bildinformation som DT, men det finns specifika tillfällen då endoskopi kan bidra med information (exempel peroral intraduktal endoskopi och EUS ± FNA/FNB). Terapeutisk endoskopi med ERCP och EUS utgör däremot en viktig minimalinvasiv terapeutisk hörnsten
i hanteringen av tumörobstruerad gallväg och tolvfingertarm.

Det finns nu ett etablerat standardiserat vårdförlopp för bukspottkörtelcancer (pankreascancer) för att optimera och förkorta ledtiderna i vården. För detaljerad information, se avsnitt 2.4 Standardiserat vårdförlopp.

Behandlingsbeslut ska tas vid en multidisciplinär konferens. För att den ska kallas för multidisciplinär ska deltagarna omfatta en kirurg som är specialiserad inom området, en onkolog och en radiolog, men det är önskvärt att även en patolog och specialist i palliativmedicin närvarar. Kontaktsjuksköterska ska närvara.

Den enda möjligheten att bota pankreascancer är med kirurgi, men det är en tekniskt svår och komplikationsbelastad behandling. För den minoritet patienter som kan genomgå operation är medianöverlevnaden 27 månader, och 5-årsöverlevnaden är 25 % enligt registerdata från årsrapporten 2022. Det finns ett starkt stöd för att centralisera denna typ av kirurgi till enheter med större patientvolymer.

Patienter som har genomgått pankreasresektion ska erbjudas postoperativ cytostatikabehandling, om det inte finns omständigheter som talar emot det. Palliativ cytostatikabehandling bör erbjudas patienter som har en lokalt avancerad sjukdom enligt definition i vårdprogrammet (se avsnitt 9.2.3 Klinisk stadieindelning), utan möjlighet till konverteringsbehandling eller metastaserande sjukdom, men i övrigt god funktionsstatus.

Det finns inget vetenskapligt stöd för att överlevnaden ökar med olika former av uppföljningsprogram efter kirurgi, men det är ändå rimligt att följa upp patienten efter operationen för att identifiera och hantera komplikationer och biverkningar såsom diabetes, undernäring och brist på pankreasenzym.

Alla patienter ska erbjudas kontakt med en kontaktsjuksköterska för att få kontinuitet och för att följa upp behandlingsplanen. Vårdgivarna bör ha standardiserade vårdplaner för att förbättra dokumentationen och öka möjligheten att identifiera postoperativa komplikationer. När sjukdomen inte går att bota ska patienten och de närstående tidigt informeras och erbjudas symtomlindring och psykosocialt stöd. Det team som ansvarar för vården ska ha väl upparbetade rutiner och omfatta palliativ specialistkompetens.

Alla patienter med pankreascancer ska registreras i det nationella kvalitetsregistret. Patienter som får palliativa insatser bör även registreras i det svenska palliativregistret.

För att förbättra vården och de medicinska resultaten vid pankreascancer bör klinisk forskning inom detta fält prioriteras. Vårdgivarna bör säkerställa att de har rutiner för att inkludera patienter i lämpliga, pågående studier.