Till sidinnehåll

Akromegali

12.1

Bakgrund och orsaker

Akromegali beskrevs första gången 1886 av den franske doktorn Pierre Marie. Namnet akromegali kommer från grekiskans akro (spets/ände) och megali (stor). Vid akromegali insöndras tillväxthormon (growth hormone, GH) i ökad mängd från hypofysen, vilket leder till de karakteristiska kroppsliga förändringar som gett namn åt sjukdomen. Från hypotalamus frisätts GHRH (growth hormone releasing hormone) som har en stimulerande effekt på GH-sekretionen, samt somatostatin med en hämmande inverkan. Ghrelin, en peptid som huvudsakligen bildas i magsäckens endokrina celler, har också en GH-frisättande effekt.

Prevalensen av akromegali anges till 20–80/miljon 194. Incidensen i Sverige under 1991–2018 var 4 fall/miljon invånare/år 195. Medianålder för vuxna vid diagnos är 51 år (49 år för män och 53 år för kvinnor) och könsfördelningen är jämn. Vid diagnos rapporteras 65 % vara makroadenom. Stora tumörer kan precis som övriga hypofystumörer ge upphov till syn- eller synfältspåverkan och/eller orsaka hypofyssvikt (Svenska Hypofysregistret). Av patienterna i Hypofysregistret hade 2 % synfältspåverkan, 10 % synnedsättning, 20 % gonadsvikt, cirka 5 % sekundär kortisol- respektive tyreoideasvikt och endast ett fåtal ADH-svikt. Patienter som är ≤ 30 år har i regel större tumörer med ett mer invasivt växtsätt.

Maligna GH-producerande hypofystumörer är mycket ovanliga. Ektopisk produktion av GHRH som leder till hyperplasi av hypofysens GH-producerande celler är en mycket sällsynt orsak till akromegali och beskrevs första gången hos en patient med endokrin pankreastumör 196197. Enstaka fall med ektopisk produktion av GH har rapporterats.

12.2

Symtom och kliniska fynd

Typiska kliniska tecken är att personen har fått större händer och fötter än tidigare (ökad ringstorlek, skostorlek) samt tillväxt av tunga, pannben och underkäke. Hos äldre noteras grövre ansiktsdrag (jämför med äldre fotografier), hos yngre mer svullnadstendens. Generellt noteras ökad svullnad i kroppen, grövre hud och hår samt ibland akne. Förändringar i underkäken kan leda till ändrad bettställning och tandproblem. Svettningar och snarkningar är vanliga, huvudvärk och ledvärk kan också förekomma 198199.

Eftersom förändringarna sker långsamt tar det i regel många år innan diagnosen ställs. I en svensk nationell studie av 132 patienter diagnostiserade 1991–2016 noterades att tiden från de första symtomen till diagnos var 4 år
(median, range 0–32 år), oberoende av året för diagnos. Andra har också funnit att tiden från symtom till diagnos inte förkortats väsentligt under tidperioden 1981–2006 200, i ytterligare en studie noterades en fördröjning på 5,5 år (standarddeviation 6,85) 201.

Blandtumörer med samtidig överproduktion av prolaktin förekommer hos upp till 30 %, medan annan samtida hormonproduktion är mycket ovanligt.

12.3

Samsjuklighet

Rekommendationer

På grund av ökad risk för samsjuklighet, kontrollera och överväg nedanstående vid diagnos:

  • Glukos, HbA1c, lipider.
  • BT, EKG, ekokardiografi.
  • Sömnapné, remiss för sömnregistrering på vida indikationer.
  • Karpaltunnelsyndrom, åtgärd kan anstå till normaliserade hormonnivåer.
  • Bettfunktion. Ev. käkkirurgi ska anstå till normaliserade hormonnivåer.
  • Symtom från magtarmkanalen. Ej rutinmässig koloskopi. Dock vaksamhet och utredning, särskilt hos äldre patienter.

Det finns en betydande samsjuklighet med hypertoni, nedsatt glukostolerans, diabetes, hjärtförstoring, hjärtsvikt, restriktiv lungsjukdom, artros framför allt i de viktbärande lederna, spinal stenos och karpaltunnelsyndrom 202203204205206207. Blodtryck, lipider och b-glukos ska kontrolleras och behandlas i förekommande fall. EKG och ekokardiografi bör utföras, särskilt vid misstanke om hjärtpåverkan 198199208. Vid misstanke på sömnapnésyndrom bör patienten remitteras för utredning 209. I en nationell studie från Svenska hypofysregistret rapporterades 37 % (95 av 259) av patienterna ha sömnapné, 43 av dessa hade sömnapnédiagnos före akromegalidiagnos och 20 diagnosticerades efter screening med Epworth Sleepiness Scale (ESS) 210. Problem med tunga, tänder och underbett är vanligt förekommande och remiss till tandläkare bör övervägas tidigt om patienten har problem med bettet 211.

Om akromegali medför en ökad cancerrisk har länge varit omtvistat. I en metaanalys av 23 studier sågs något högre förekomst av cancer, dock med reservation för selektionsbias på grund av ett flertal singel-centerstudier och små populationer 212213. Att cancer rapporterats som ledande dödsorsak i senare studier beror sannolikt på längre överlevnad på grund av bättre kontroll av sjukdomen snarare än specifik ökad risk för cancer 214. I en publikation från 2019 där åratal av studier sammanfattades kunde inget kausalt samband mellan GH-överskott och cancer påvisas 215. Dock fann en svensk studie av 1 296 patienter med diagnosen akromegali i Patientregistret en ökad förekomst av kolorektal-, njur- och uretärcancer 216.

I guidelines 198214 föreslås dock screening för kolonpolyper vid diagnos (svag evidens), därefter vid behov enligt samma rekommendationer som för befolkningen i övrigt. Rutinmässig screening av eventuell tyreoideacancer rekommenderas inte 208.

Holdaway med flera rapporterade 2008 att patienter med ett enstaka GH < 2,5 µg/L (med dåtidens RIA, sannolikt jämförbart med < 1 µg/L med modern högkänslig immunoassay) och normalt IGF-I hade en normal livslängd 217. I en nyligen publicerad metaanalys rapporterades förhöjd standarddödlighet (SMR) i 17 studier publicerade före 2008, men inte i 9 studier som publicerades därefter, vilket man tillskrev en ökad användning av somatostatinanaloger. Vidare rapporterades högre SMR hos patienter som inte var biokemiskt kontrollerade 218. Likaså visade en studie från Svenska hypofysregistret att SMR inte var förhöjd hos patienter med biokemisk kontroll till skillnad från de med kvarstående sjukdomsaktivitet 219. En annan svensk studie av patienter identifierade i Patientregistret 1987–2013 bekräftade att standarddödligheten i framför allt kardio-cerebrovaskulära sjukdomar sjunkit med tiden 220. Samtidig diabetes var associerad med högre dödlighet 221.

12.4

Utredning

Rekommendationer

Misstanke om ökad GH-sekretion bör väckas vid

  • symtom och utseendemässiga förändringar typiska för akromegali
  • samsjuklighet typisk för akromegali, framför allt sömnapné och karpaltunnelsyndrom.
12.4.1

Biokemi

Rekommendationer

Vid klinisk misstanke och/eller nyupptäckt hypofystumör:

  • Kontrollera IGF-I i serum (++++).
  • Kontrollera enstaka GH i serum (++).


Om klinik och laboratorieanalyser inger misstanke om akromegali, remittera till endokrinolog:

  • OGTT om ej helt klar biokemi (endast måttligt förhöjt IGF-I och GH < 5 µg/L) (++).
  • GH-kurva kan i vissa fall utföras som alternativ till OGTT (+).
  • Kontrollera övriga hypofysaxlar för eventuell samproduktion (framför allt prolaktin) samt för att utesluta hypofyssvikt.

Analyser för GH och IGF-I bör uppfylla EMA:s krav.

Vid klinisk misstanke om akromegali, eller för att utesluta akromegali vid nyupptäckt hypofystumör, tas i första hand IGF-I. Ett för åldern normalt IGF‑I talar starkt emot akromegali 198. Tillstånd med minskad insulintonus på levern såsom svält, anorexi, nedsatt nutrition, svår sjukdom, typ 1-diabetes och dåligt reglerad typ 2-diabetes medför lägre IGF-I-nivåer till följd av minskad syntes samt kompensatoriskt förhöjd GH-sekretion 222. Övervikt och fetma är associerat med lågt–normalt IGF-I och låg GH-frisättning. En studie av 63 obesa individer (BMI > 30 kg/m2) visade att både GH och IGF‑I ökade 12 månader efter gastric bypass-kirurgi 223. IGF-I sjunker med åldern och hos vuxna finns det ingen könsskillnad av betydelse. Peroralt östrogen (framför allt p-piller) medför sänkt IGF-I på grund av leverpåverkan, och därmed högre GH nivåer 224225.

Analyser för GH och IGF-I bör uppfylla EMA:s krav 226. En ökad harmonisering av analyser för GH och IGF-I har underlättat diagnostiska kriterier 227228. Harmoniseringen gäller främst val av referenspreparationer (= standarder). Det finns stora variationer mellan kommersiella IGF-I-analyser, och det saknas ofta normala referensintervall med SDS-angivelse över hela åldersspannet. Den övre normalgränsen varierar mellan olika metoder 229. Rutinlaboratorier som byter metod kan ibland ha kvar referensvärden från en tidigare analysmetod. Det är därför viktigt att hålla sig uppdaterad med den ”egna” analysmetoden. Mot bakgrund av detta behöver man inte driva utredningen vidare om det endast finns ett lätt förhöjt IGF-I utan klinisk misstanke om akromegali.

Vid utredning av akromegali rekommenderar vi att även ta ett enstaka GH, särskilt om IGF-I endast är måttligt förhöjt. Ett spontant GH-värde < 1 µg/L talar emot akromegali, vilket kan göra att man kan avstå från vidare utredning, särskilt om den kliniska misstanken är svag. Mycket mild akromegali kan dock förekomma 198. På grund av GH:s stora dygns-, ålders- och könsvariation saknas referensområden. Sekretionen uppvisar stark könsskillnad där framför allt premenopausala kvinnor har betydligt högre nivåer jämfört med jämnåriga män 224. Högsta nivåer noteras på morgonen och de sjunker med åldern hos båda könen 230. Fasta och andra faktorer (se ovan) kan ge högre GH-nivåer och vid övervikt ses lägre GH-nivåer 223225.

Om diagnosen anses säkerställd (stark klinisk misstanke, klart förhöjda GH- och IGF-I-nivåer samt positivt radiologiskt fynd) behöver OGTT (oralt glukostoleranstest) inte utföras. Om klinisk misstanke kvarstår och diagnosen inte anses säkerställd bör OGTT utföras, men i nuläget saknas dock consensus för vad som anses vara ett normalt värde. Hos friska individer ska GH hämmas till < 0,4 µg/L mätt med de högkänsliga analysmetoder som numera används vid de flesta laboratorier 198225231. En lägre GH-nadir, 0,17 µg/L, har nyligen rapporterats hos friska individer 232. I en annan studie var lägsta värdet könsberoende; 0,09 µg/L hos män och 0,15 µg/L hos kvinnor (0,55 µg/L hos kvinnor med p-piller) 233. Dessutom har friska överviktiga (BMI > 25 kg/m2) och obesa individer (BMI ≥ 30 kg/m2) lägre GH-nivåer både basalt och vid OGTT jämfört med normalviktiga vilket kan försvåra bedömningen 234.

I en studie av 25 patienter med verifierad akromegali och relativt låga GH-nivåer, 4,3 µg/L, sjönk GH till < 1 µg/L hos 13, och till < 0,4 µg/L hos 7 av dessa vilket pekar på att 0.4 µg/L är en för hög gräns [235]. I en nyligen publicerad studie var GH-nadir < 0,4 µg/L 3–6 månader postoperativt starkare korrelerat till biokemisk remission fem år efter operation jämfört med GH-nadir < 1 µg/L 236.

I vissa fall kan man som alternativ till OGTT göra en GH-kurva eftersom det finns rapporterat att spontan GH-sekretion mätt under 3 timmar på morgonen hade samma tillförlitlighet som OGTT för att diagnostisera akromegali 237.

Utredning hos patienter med diabetes mellitus typ 1 kan innebära vissa diagnostiska svårigheter. Brist på insulin i portavenen och därmed minskad produktion av IGF-I i levern leder till ökad GH-sekretion och kan ge en paradoxal stegring av GH vid OGTT 238.

12.4.2

Bilddiagnostik

Rekommendationer

  • Vid konstaterad akromegali ska MRT hypofys med kontrast utföras (+++).
  • Vid kontraindikation mot MRT-undersökning bör DT hypofys genomföras.

Det GH-producerande adenomet framträder som ett välavgränsat område som laddar kontrast sämre än omgivande vävnad. Vid upprepade undersökningar i syfte att bedöma storleksförändring behöver kontrast inte användas. Ektopisk produktion av GHRH (GH-frisättande hormon) som leder till hyperplasi av hypofysens GH-producerande celler är en mycket ovanlig orsak till akromegali.

Se avsnitt 6.2 Bilddiagnostik.

12.4.3

Ögonstatus och synundersökning

Rekommendationer

  • Fullständig syn- och ögonundersökning bör utföras på patienter med chiasmanära GH-adenom (avsnitt 6.3).

Se avsnitt 6.3 Ögonstatus och synundersökning.

12.4.4

Diagnoskoder

Diagnoskoderna för akromegali är D35.2 (hypofysadenom) tillsammans med E22.0 (akromegali).

12.5

Behandling

Rekommendationer

  • Alla patienter med nydiagnostiserad akromegali bör diskuteras på multidisciplinär konferens för att få en rekommendation om optimal behandling.
  • Behandlingen är i första hand kirurgi (+++).
  • Reoperation kan övervägas i fall där en resttumör huvudsakligen är belägen intra/infra/suprasellärt (+).

Målet med behandling av akromegali är att göra patienten symtomfri, att normalisera GH/IGF-I-nivåerna samt vid stora tumörer att minska tumörvolymen. Kirurgi är förstahandsalternativet. Läkemedelsbehandling är aktuell om patienten inte är operabel eller om en förhöjd GH-produktion kvarstår efter kirurgi. Strålbehandling bör ges om tumören växer trots pågående läkemedelsbehandling och kan övervägas i fall där biokemisk kontroll inte uppnås på annat sätt.

12.5.1

Kirurgi

Kirurgi utgör grundstommen i behandlingen av akromegali. Tumörväxt in i sinus cavernosus är emellertid i regel inte åtkomlig för kirurgi. I en metaanalys av närmare 1 000 patienter som var opererade med transsfenoidal operationsteknik erhölls remission hos cirka 75 % av de icke-invasiva adenomen, jämfört med hos < 50 % av de invasiva makroadenomen 239.

12.5.1.1

Preoperativ behandling med somatostatinanaloger

Rekommendationer

  • Rutinmässig preoperativ behandling med somatostatinanaloger i syfte att minska tumörvolymen rekommenderas inte (++).

Nyttan av förbehandling med somatostatinanaloger (SSA) inför operation i syfte att minska utbredningen av tumören är omdiskuterad. I en nyligen publicerad metaanalys (5 randomiserade och 7 icke-randomiserade studier 240) utvärderades effekten på kort sikt (inom 6 månader postoperativt) hos 688 patienter, och på längre sikt (mer än 6 månader) hos 397 patienter. I båda kohorterna hade majoriteten av patienterna ett makroadenom. På kort sikt uppnåddes biokemisk remission hos fler i den SSA-behandlade gruppen, 162 av 321 (50,5 %) jämfört med 129 av 367 (35 %). Efter längre uppföljning var skillnaden emellertid inte signifikant (133 av 202, 66 %, jämfört med 107 av 195, 55 %). Detta förklaras förmodligen av en överföringseffekt av preoperativ behandling med depåpreparat, som har långa halveringstider, och kort uppföljningstid. Hos patienter med invasivt växande tumörer, dvs den grupp där man skulle ha störst nytta av en tumörkrympning, var 7 av 45 (16 %) av de förbehandlade patienterna i biokemisk remission på kort sikt vs. 19 av 43 (4 %) av de som inte gavs SSA före op. Effekten på lång sikt var inte möjlig att utvärdera på grund av att patienter som ej var i kontroll post-op efter hand hade fått adjuvant behandling. Det var ingen skillnad beträffande förekomst av postoperativa komplikationer. Sammanfattningsvis motiverar inte de redovisade erfarenheterna en rutinmässig förbehandling med SSA.

12.5.2

Läkemedelsbehandling

12.5.2.1

Översikt av läkemedel

Dopaminagonister (DA)

Dopaminagonister (DA) hämmar insöndring av GH från hypofystumören. DA påverkar även signalering i dopaminreceptorer i andra organ, till exempel hjärnan. Kabergolin och i viss mån bromokriptin, men inte quinagolid, binder också till 5 HT-2B‑receptorer i hjärtats klaffar. DA är inte registrerade för behandling av patienter med akromegali men används i enstaka fall i klinisk praxis.

Somatostatinanaloger (SSA)

Det finns 5 typer av somatostatinreceptorer, sstr 1–5. Läkemedel som är riktade huvudsakligen mot sstr2 (första generationens SSA: oktreotid, lanreotid), hämmar insöndring av GH från hypofystumören. De minskar även insöndringen av insulin och gastrointestinala hormoner. Långverkande preparat (registrerade läkemedel Sandostatin LAR, Somatuline Autogel) administreras intramuskulärt (im) men Somatuline Autogel kan även ges djupt subkutant (sc). Det finns ett kortverkande preparat (Sandostatin) som ges 2–3 gånger dagligen sc. Ett peroralt preparat (kapsel oktreotid, Mycapssa) godkändes av EMA i december 2022 för patienter med akromegali som haft god effekt av oktreotid/lanreotid-injektioner. Halveringstiden för kapseln och subkutant givet oktreotid är likartad, 2,25 respektive 2,38 timmar. Kapseln tas 2 gånger dagligen, antingen 1 timme före eller 2 timmar efter måltid (biotillgängligheten minskar vid måltid).

Andra generationens SSA (pasireotid) har en högre affinitet till sstr typ 1, 3, och framför allt 5. Behandling med pasireotid (Signifor) hämmar insöndringen av inkretiner mer än glukagon, vilket kan medföra stigande blodsocker hos framför allt predisponerade individer. Långverkande pasireotid (Signifor) administreras im, kortverkande sc.

Pegvisomant

Pegylerad rekombinant GH-analog, pegvisomant (Somavert), fungerar som en GH-receptorantagonist, dvs. blockerar bindningen av GH till receptorn i perifera vävnader och sänker därmed IGF-I-produktionen. GH-nivåerna kan stiga kompensatoriskt (GH kan inte mätas med sedvanliga analysmetoder på grund av interferens med pegvisomant). Pegvisomant har inte visats påverka tumörstorleken. Somavert administreras sc dagligen eller uppdelat på 1–3 doser per vecka. I Sverige är pegvisomant inte godkänt som förstahandspreparat vid akromegali.

12.5.2.2

Biverkningar

Dopaminagonister

Vanliga biverkningar: illamående, ortostatism, förstoppning, yrsel, nästäppa, Raynauds fenomen.

Ovanliga biverkningar: depression, psykos, ändrad impulskontroll (hypersexualitet, spelberoende, shoppingberoende; frekvens okänd). Hos patienter med känd psykiatrisk sjukdom ska DA endast ges i samråd med psykiater på grund av att medlen kan förvärra eller utlösa depression och psykos.

Somatostatinanaloger

Vanliga biverkningar: gastrointestinala (diarré, steatorré, magknip, illamående, uppblåsthet). Ofta spontant övergående efter dagar eller veckor. Pankreasenzymer till måltider kan lindra besvären.

Gallsten eller grus i gallvägar ses hos cirka 30 %. Gallstensanfall kan komma i anslutning till att behandlingen avslutas och gallblåsan återfår sin kontraktilitet.

Hyperglykemi och diabetes, särskilt hos patienter med fetma eller nedsatt glukosintolerans. Rubbningar i glukosomsättningen är betydligt vanligare vid behandling med pasireotid jämfört med oktreotid och lanreotid: 29 % får hyperglykemi jämfört med 8 %, 25 % utvecklar diabetes jämfört med 4 %.

Ovanliga biverkningar: håravfall (3–6 %), påverkan på hjärtats retledningssystem med bradykardi och synkope (sällsynt).

Pegvisomant

Leverpåverkan (ASAT/ALAT-stegring, alkalisk fosfatasstegring är ovanligt), i regel övergående under fortsatt behandling. Leverpåverkan har rapporterats mer frekvent vid kombinationen pegvisomant och SSA.

12.5.2.3

Läkemedelsbehandling, rekommendationer och bakgrund

Rekommendationer – medicinsk behandling i första hand

  • Medicinsk behandling bör ges till patienter med kvarstående högt IGF‑I efter operation eller reoperation, samt i fall där operation anses olämplig (+++).
  • Patienter som ges medicinsk behandling bör bedömas på universitetsklinik, alt. i samråd med endokrinolog på universitetsklinik.
  • Somatostatinanaloger (SSA) av första generationen (injektion oktreotid, lanreotid) är förstahandsval (+).
  • Kortverkande SSA kan vara aktuellt hos patienter med svår huvudvärk orsakad av akromegali (+++).
  • Behandling startas i regel med 10–20 mg (Sandostatin LAR) resp. 60–90 mg (Somatuline Autogel) var 4:e vecka och titreras var 3:e månad tills IGF‑I normaliserats.
  • MRT hypofys bör utföras efter 6–12 månader (beroende på tumörens närhet till chiasma vid behandlingsstart), samt vid stigande GH/IGF‑I-nivåer under pågående behandling (+++).
  • Till patienter med mild akromegali, IGF-I < 1,5 gånger över referensområdet, kan kabergolin prövas som förstahandsläkemedel (+).
12.5.2.4

Somatostatinanaloger (SSA) riktade mot sstr2 (oktreotid, lanreotid) – biokemisk effekt

Andelen patienter som får biokemisk kontroll, definierat som normalt IGF-I, varierar i olika studier. Olika inklusionskriterier, framför allt GH/IGF-I-nivåer före start, samt selektion av patienter som tidigare svarat på kortverkande SSA bidrar till detta. I den största studien av medicinskt obehandlade patienter deltog 358 patienter med makroadenom. GH-medelvärde vid start var 20 µg/L, IGF-I 3 gånger över referensnivån. Patienterna randomiserades till oktreotid LAR (20–30 mg var 4:e vecka) eller pasireotid LAR (40–60 mg var 4:e vecka) under 12 månader. I oktreotid LAR-gruppen uppnådde 24 % en normal IGF-I-nivå 241. I en studie av 89 patienter med makroadenom, där lanreotid Autogel gavs under 48 veckor som primär behandling, fick 40 % normalt IGF-I 242. Patienter med mild akromegali får oftare ett bra svar. Komplett biokemisk resistens, dvs. ingen effekt på GH/IGF-I, är ovanligt, uppskattningsvis < 5 %.

Effekten av ett peroralt SSA-preparat (kapsel oktreotid, Mycapssa 40–80 mg/dag) undersöktes i ett material av 155 patienter med akromegali med IGF-I nivåer < 1,3 gånger över normalområdet under behandling med depot SSA-preparat. I denna 7 månaders studie bibehölls effekten hos 65 % av patienterna. Biverkningarna var desamma som med depot SSA 243. I en annan studie randomiserades 56 patienter, som var välbehandlade på depot SSA, till behandling med Mycapssa eller placebo. Efter 36 veckor bibehöll 58 % i gruppen som fått aktiv substans respektive 19 % i placebogruppen IGF-I under eller lika med den övre referensnivån 244. Företaget (Amryt Pharmaceuticals DAC) har dock inte inkommit med ansökan till TLV om subvention av läkemedelet i Sverige.

Hos patienter med svår huvudvärk på grund av akromegali kan SSA snabbt (inom timmar eller dygn) leda till symtomlindring. Kortverkande analoger (oktreotid sc) doserat flera gånger dagligen har i klinisk praxis visat sig vara mer effektivt än långverkande. Pasireotid verkar ha liknande effekter 245. Mekanismen är okänd och förefaller oberoende av effekter på GH-nivåer och tumörstorlek.

12.5.2.5

Effekter på tumörstorlek

Rapporterade effekter på tumörstorleken varierar sannolikt beroende på selektion av patienter, metodik och definition av regress. Av 90 fall med makroadenom som gavs lanreotid Autogel under 48 veckor fick 63 % en tumörminskning med ≥ 20 % 242. I en annan studie av 30 patienter som fick primär medicinsk behandling med lanreotid Autogel under 6 månader minskade tumören med i genomsnitt 39 % hos 23 av 30 patienter. Två tumörer (7 %) ökade i storlek 246. I den största kliniska studien randomiserades 358 fall till 12 månaders behandling med oktreotid eller pasireotid 241. MRT hypofys före och efter behandling utfördes hos 124 fall i oktreotidgruppen varav 77 % fick en minskad tumörstorlek, i genomsnitt med 40 %. Minskad tumörstorlek ses inom 3 månader, ytterligare regress efter 6 och 12 månader 247248.

I en metaanalys av 6 studier sågs en tumörreduktion (> 20 %) hos 38 % av patienter som behandlats med pasireotid 249. Tumörerna ökar vanligen i storlek efter att behandlingen avslutas. Eftersom en hämmande effekt av depot SSA kan kvarstå upp till 4 månader 250 kan en ökad tumörstorlek noteras först 6 månader efter utsättande av preparatet 251.

12.5.2.6

Dopaminagonister – effekt på biokemi och tumörstorlek

I en sammanställning av patienter med akromegali som behandlats med bromokriptin fick 12 av 16 patienter (10 %) ett normalt IGF-I 252. I en metaanalys av 160 behandlade patienter (varav 28 var preselekterade för DA-känslighet) gavs 2–7 mg kabergolin/vecka. Av dessa fick 34 % ett normalt IGF-I. Samtida prolaktinstegring, lägre IGF-I-nivåer före start och behandling under lång tid var associerade med ett bättre svar. Effekter på tumörstorlek dokumenterades i 49 fall, varav 17 fick en ”viss minskning” 253254. Sammanfattningsvis kan det vara motiverat att prova kabergolin vid mild akromegali; om effekten uteblir efter 3 månader kan behandlingen sättas ut.

12.5.2.7

Markörer för effekt av SSA

Ung ålder, stor eller invasivt växande tumör, MEN 1-mutation samt isolerad familjär akromegali är associerat med ett sämre svar på SSA. Sparsamt granulationsmönster (sparsely granulated pattern) och hypointens signal på T2-viktad MRT är också associerade med sämre effekt 106255. Som grupp betraktat är en hög täthet av sstr2-receptorer associerat med ett bättre svar på oktreotid eller lanreotid 110111. Det finns dock många undantag, eftersom andra faktorer i tumören modifierar behandlingseffekten 114256.

Ett akut oktreotidtest (50 µg sc) med provtagning av GH 2–6 timmar efter injektion har i vissa studier visat sig ge en god uppfattning om vilka patienter som kan ha nytta av behandlingen 257258.

Rekommendationer – medicinsk behandling i andra hand

Vid otillräcklig effekt av SSA riktade mot sstr2 kan pegvisomant ges som singelbehandling eller som tillägg till SSA (+++).

Pegvisomant startas med 10–15 mg sc dagligen (beroende av GH-nivåer och kroppsvikt), titreras var 6:e vecka på basis av IGF-I. Hela dosen kan även ges vid ett tillfälle per vecka eller delas upp på två dostillfällen per vecka. GH-analyser kan inte användas för att följa effekten.

MRT hypofys bör utföras efter 6–12 månader beroende på tumörens närhet till chiasma före behandlingsstart (med beaktande av en eventuell initial ökning av tumörstorlek till följd av utsättande av SSA), därefter 12 månader senare, samt vid stigande IGF-I-nivåer (++).

Leverprover (ASAT/ALAT/alkaliska fosfataser) ska kontrolleras före start av pegvisomant, samt var 4–6:e vecka under de första 6 månaderna efter start. Vid ALAT/ASAT-stegring > 5 gånger över referensområdet bör behandlingen utsättas (++).

Vid chiasmanära tumörer där operation inte bedöms vara ett alternativ kan pegvisomant kombineras med SSA (++).

Till patienter med kvarvarande mild akromegali efter operation, IGF-I < 1,5 gånger över övre referensområdet, kan kabergolin prövas i tillägg till SSA (+).

12.5.2.8

Pegvisomant – singelbehandling

I en randomiserad studie av 112 patienter med IGF-I ≥ 1,3 gånger över övre referensgränsen jämfördes placebo med pegvisomant 10, 15 eller 20 mg/dag under 3 månader. IGF-I normaliserades hos 10 % i placebogruppen, jämfört med 54 %, 81 %, och 89 % i pegvisomantgrupperna 259. I en öppen fortsättningsstudie med 40 mg som maximal dos, fick 87 av 90 patienter ett normalt IGF-I 260. Av 2 090 patienter som följdes i Acrostudy (non-interventional safety surveillance study, Pfizer) fick 53 % ett normalt IGF-I efter 1 års behandling (medeldos 12,8 mg/dag). Efter 10 års behandling hade andelen ökat till 73 % på en högre medeldos på 18,8 mg/dag 261. Författarna påpekade att i många fall där IGF-normalisering inte hade uppnåtts hade inte dosen upptitrerats.

Pegvisomant har inga effekter på själva tumören. Tumörvolymen rapporterades ha ökat hos 6,8 % av patienterna, och minskat hos 16,8 %. ASAT och/eller ALAT > 3 gånger över övre referensområdet rapporterades hos 3,0 %.

Eftersom pegvisomant specifikt motverkar effekter av GH och inte hämmar insöndring eller effekter av insulin eller andra metabolt aktiva hormoner ger singelbehandling jämfört med SSA en mer gynnsam effekt på glukosmetabolism samt lägre HbA1c-nivåer hos patienter med diabetes 262263.

12.5.2.9

Pegvisomant-SSA – kombinationsbehandling

SSA sänker GH-nivåerna och minskar även insöndringen av insulin, vilket medför en lägre GH-receptormängd i levern och därmed minskad syntes av IGF-I (portalt insulin uppreglerar GH-receptorer på leverceller). Kombinationsbehandling SSA/pegvisomant har blivit allt vanligare i klinisk praxis. Litteraturen vad gäller effekt respektive dosering är svåröverskådlig, det saknas kontrollerade studier med stora patientmaterial.

I den första publikationen deltog patienter som inte uppnått normalt IGF-I under > 6 månaders behandling med 30 mg oktreotid LAR eller 120 mg lanreotid Autogel. Flertalet hade en relativt mild akromegali, GH-mediannivå 5,2 (0,4–69,8 µg/L). Pegvisomant adderades 1 gång per vecka med startdos 10 mg, upptitrering till max 80 mg/vecka. Efter 42 veckor hade 18 av 19 som fullföljt studien ett normalt IGF-I på mediandos 60 mg (40–80 mg) pegvisomant per vecka 264.

I senare prospektiva kombinationsstudier från samma grupp har en lägre andel patienter uppnått IGF-I-normalisering. Av 57 patienter med förhöjt IGF-I som behandlades med lanreotid Autogel 120 mg/mån fick 33 (58 %) ett normalt IGF-I efter tillägg av pegvisomant, mediandos 60 mg/vecka 265. I den enda studien där pegvisomant som singelbehandling jämförts med kombinationsbehandling sågs ingen säker skillnad. Patienter med IGF-I ≥ 1,3 gånger över övre referensgränsen under behandling med oktreotid LAR 30 mg randomiserades till pegvisomant singelbehandling (n = 27, mediandos 20 mg/dag) eller till kombinationsbehandling med pegvisomant (n = 9, mediandos 15 mg/dag) under 40 veckor. I singelbehandlingsgruppen fick 56 % normalt IGF-I och 62 % i kombinationsgruppen [266]. I två retrospektiva långtidsstudier av totalt 139 patienter adderades pegvisomant till SSA, dos 80 respektive 140 mg/vecka. Normalisering av IGF-I uppnåddes i 78 % respektive 67 % av fallen. Leverpåverkan med ALAT/ASAT-stegring > 3 gånger över övre referensgränsen förefaller vara vanligare vid kombinationsbehandling: i den största studien, n = 112, sågs detta hos 13,5 % av patienterna 267.  

I en liten studie av patienter behandlade med SSA och där 80 % inte var biokemiskt kontrollerade, randomiserades en grupp till 6 månader med pegvisomant (40–160 mg vecka uppdelat på 2–3 doser) i kombination med en låg dos SSA (10 mg oktreotid LAR eller 60 mg lanreotid depot/månad) och en annan grupp till en hög dos SSA (30 mg LAR eller 120 mg lanerotid depot). I båda grupperna erhöll cirka 95 % en biokemisk kontroll. I fall där kombinationsbehandling är aktuell förespråkade författarna pegvisomant + en låg dos SSA eftersom denna behandling var mer kostnadseffektiv 268.

12.5.2.10

Kabergolin-SSA – kombinationsbehandling

I en metaanalys av 77 patienter gavs kabergolin i dos 1–7 mg/vecka, medel 2,5 mg/vecka, i tillägg till SSA. Majoriteten av patienterna hade en mild akromegali (GH cirka 5 µg/L) och mild till måttlig IGF-I-stegring. Av dessa fick 52 % ett normalt IGF-I 253. I fyra kombinationsstudier på totalt 171 patienter fick 30–48 % ett normalt IGF-I 254. Sammanfattningsvis kan kabergolin vara värt att addera hos patienter med låg sjukdomsaktivitet men vid utebliven effekt efter 3 månader bör läkemedlet utsättas.

Rekommendationer – medicinsk behandling i tredje hand

  • Pasireotid kan prövas till
    a) patienter med huvudvärk som inte blir bättre av första generationens SSA
    b) patienter som inte får biokemisk kontroll på kombinationen SSA-pegvisomant
    c) patienter med chiasmanära tumörer där operation inte är ett alternativ och där SSA inte ger tumörreduktion (++).
  • Behandlingen inleds med 40 mg per månad och titreras därefter varannan till var tredje månad med hjälp av IGF-I.
  • Fasteblodsocker och HbA1c bör monitoreras regelbundet under de första månaderna samt vid dosändring (+++).
  • I övrigt se rekommendationer för 1:a generationens SSA.
12.5.2.11

Pasireotid

Effekten av pasireotid har utvärderats i en stor kontrollerad studie (n = 338) av tidigare medicinskt naiva fall. Av 176 patienter fick 39 % ett normalt IGF-I med pasireotid LAR jämfört med 24 % med oktreotid 241. Andelen med tumörminskning var i samma storleksordning: 81 % på pasireotid jämfört med 77 % på oktreotid.

Patienter med IGF-I > 1,3 gånger över övre referensgränsen efter ≥ 6 månaders behandling med oktreotid LAR eller lanreotid Autogel randomiserades till fortsatt behandling med samma läkemedel (aktiv kontroll, n = 68) eller till pasireotid LAR (n = 130). I pasireotidgruppen fick 25 % ett normalt IGF-I, och ingen i aktiv-kontrollgruppen 269. Det tyder på att patienter som inte svarat på 1:a generationens SSA, kan ha nytta av pasireotid. Biverkningar av klinisk betydelse är vanliga varför preparatet rekommenderas först i tredje hand. Diabetes rapporterades hos 21 % (pasireotid LAR 40 mg), 26 % (pasireotid LAR 60 mg) respektive 8 % i oktreotid-lanreotid-gruppen 270.

12.5.2.12

Övriga kombinationsbehandlingar

Endast enstaka studier av kombinationen pegvisomant-kabergolin respektive pegvisomant-pasireotid har publicerats. På grund av små patientantal tas dessa data inte med här.

12.5.3

Strålbehandling

Rekommendationer

  • Strålbehandling kan övervägas vid resttumör och biokemisk aktivitet där reoperation inte är möjlig och/eller medicinsk behandling inte är tillräckligt effektiv (+).
  • Tumörens storlek och läge avgör vilken typ av strålbehandling som är bäst lämpad – stereotaktisk strålbehandling eller fraktionerad strålbehandling med fotoner eller protoner (++).
  • Behandling med dopaminagonister och somatostatinanaloger bör sättas ut 1–2 månader före och 1 månad efter strålbehandling.

Strålbehandling kan bli aktuell hos patienter som inte uppnår biokemisk kontroll efter kirurgi och/eller medicinsk behandling. Det kan ta lång tid innan effekten av strålbehandling visar sig, och det behövs därför ofta medicinsk behandling i väntan på effekten. Hypofyssvikt kan uppkomma många år efter given strålbehandling och lång uppföljningstid krävs.

Hittills har inga stora skillnader i effekter visats mellan konventionell (RT) och stereotaktisk strålbehandling (SRS). Dock har inga direkt jämförande studier gjorts, och patienter som fått SRS har i regel haft mindre tumörer. I den största studien av patienter som fått RT ingick 656 patienter. Av dessa hade 38 %, 50 %, 63% och 55 % normalisering av IGF-I efter 2, 5, 10 och 20 års uppföljning 271. I en färsk multicenterstudie av 371 patienter behandlade med SRS och följda med hormonprover i genomsnitt 79 månader 272, hade 43 %, 59 % och 64 % ett bestående normalt IGF-I efter 5, 10 och 15 år. Hypofyssvikt uppkom hos 26 % och 4 % fick > 1 ny kranialnervspåverkan. I en singelcenterstudie av 118 patienter behandlade med SRS och följda med avseende på hormonnivåer under längre tid 273 hade 31 %, 43 % respektive 71 % biokemisk kontroll efter 3, 7 och 20 år. Mediantiden till kontroll var 7,4 år. 50 % utvecklade en ny hypofyssvikt.

Vissa studier 73273 men inte alla 275 talar för större chans för hormonell kontroll om somatostatinanaloger sätts ut före strålbehandling. Detta är bakgrunden till en rekommendation att tillfälligt sätta ut somatostatinanaloger eller dopaminagonister 1–2 månader före och 1 månad efter strålbehandlingen.

För mer allmän information om strålbehandling se avsnitt 7.3 Strålbehandling.

12.6

Uppföljning

12.6.1

Postoperativ uppföljning

Rekommendationer

  • Patienter som opereras på grund av chiasmanära makroadenom i hypofysen bör genomgå syn- och synfältsundersökning cirka en månad efter en operation och därefter ytterligare 9–15 månader senare för bedömning av om synfältet är bättre, sämre eller oförändrat i jämförelse med föregående undersökning(ar).
  • Kontroll av IGF-I och ett sporadiskt GH bör göras 3 månader efter operation (++).
  • OGTT kan vara av värde om IGF-I-nivån är lätt förhöjd samt för att bedöma om det finns någon diskrepans mellan GH-nivå och IGF-I.
  • MRT hypofys bör utföras tidigast 3 månader postoperativt (++).
  • Kontroll av hypofysfunktionen bör göras postoperativt, se Kapitel 20 Hypofyssvikt.
  • Medicinering eller annan behandling för samsjuklighet ska fortlöpande omprövas under det första postoperativa året.

Ett IGF-I taget en månad efter operationen kan ge vägledning om huruvida patienten är botad. Det kan dock ta längre tid innan värdena normaliseras, varför en ny bedömning bör göras efter 3 och 6 månader.

Värdet av OGTT för att bedöma sjukdomsaktivitet respektive risk för återfall efter operation är inte klarlagd. I en studie hade patienter med normalt IGF-I i kombination med ett lägsta GH-värde < 0,14 μg/L vid OGTT en bättre chans till bestående bot jämfört med patienter som hade GH > 0,14 μg/L 276. I en annan studie fann man inte en sådan relation 277. Beträffande gränsvärden se avsnitt 12.4.1 Biokemi.

Behandling för diabetes, hypertoni och sömnapné bör omprövas under det första postoperativa året eftersom dessa tillstånd kan förväntas förbättras när akromegalin botas eller mildras.

12.6.2

Uppföljning av medicinskt behandlade patienter

Rekommendationer

  • IGF-I och sporadisk GH-nivå ska, efter att biokemisk kontroll uppnåtts, kontrolleras årligen. Oftare om biokemisk kontroll inte uppnåtts och/eller vid en chiasmanära tumör. Ett IGF-I inom referensområdet betraktas som biokemisk kontroll.
  • Extra labbkontroll kan behövas vid start av peroral östrogenbehandling, tillkomst av leversjukdom eller annan allvarlig sjukdom (++).
  • MRT hypofys ska utföras vid stigande IGF-I- och GH-nivåer (++).

Beträffande provtagning som är specifik för vissa läkemedel hänvisas till texten under respektive läkemedel.

Hos patienter som tar läkemedel mot akromegali enligt givna ordinationer ses väsentligen stabila IGF-I-nivåer. Östrogenpreparat, särskilt perorala, samt sjukdomar som medför katabolism, till exempel dåligt reglerad diabetes mellitus, cancer och svält, minskar leverns produktion av IGF-I, vilket bör beaktas vid utvärdering av om patienten är i biokemisk kontroll.

12.6.3

Återfall

Risken rapporteras vara låg för sena återfall hos patienter som initialt verkat vara botade efter operation (normalt IGF-I och GH < 1 µg/L vid OGTT), < 1–6,5 % efter 10–12 års uppföljning 278279. Behandling med SSA medför inte en bestående krympning av ett GH-producerande adenom. När denna avslutas ökar adenomet i storlek.

12.7

Graviditet

Rekommendationer

  • Kvinnor med aktiv akromegali och graviditetsönskemål bör handläggas vid universitetsklinik och vara välbehandlade inför en planerad graviditet.
  • Kvinnan bör kontrolleras på specialmödravårdsklinik och bör, förutom kontroll av tumöraktivitet, särskilt följas med avseende på blodtryck och glukosnivåer (++).
  • Behandling med första generationens SSA respektive kabergolin kan fortsättas fram tills dess att graviditeten är bekräftad.
  • Hos kvinnor med stor resttumör, hög sjukdomsaktivitet eller svår huvudvärk kan fortsatt eller insättande av medicinsk behandling under graviditeten med första generationens SSA övervägas. Nyttan av behandlingen får ställas mot eventuella risker för mor och barn.

Hos kvinnor med akromegali ses ofta en minskning av IGF-I-nivåerna under den första hälften av graviditeten, sannolikt på grund av höga östrogennivåer vilket medför GH-resistens 280281282283284. Akromegalisymtomen kan därvid mildras. Hos friska kvinnor sjunker hypofysärt GH markant under den sista trimestern medan IGF-I stiger, ibland över referensgränsen för icke-gravida 285. Detta förklaras av stigande nivåer av placentärt GH (variant GH). Placentärt GH har samma biologiska aktivitet, men insöndras kontinuerligt till skillnad från hypofysärt GH som insöndras pulsatilt 286. Hos kvinnor med akromegali ses däremot oftast relativt stabila IGF-I-nivåer under senare delen av graviditeten, men nivåerna stiger vanligen snabbt efter förlossningen parallellt med att östrogennivåerna sjunker.

Hypofysadenomets storlek är i regel oförändrat under en graviditet; tillväxt med påverkan av syn- och synfält har rapporterats hos 5 av 145 (5 %) 284. En ökning har framför allt setts när SSA satts ut vid eller inför graviditet hos kvinnor där behandling med SSA tidigare lett till att tumören krympt.

Provtagning av GH under graviditeten rekommenderas inte på grund av problem med att tolka resultaten (interferens med placentärt GH 183198. Om GH-analys anses av värde bör en analysmetod som är specifik för hypofysärt GH användas.

Ibland behöver medicinsk behandling ges under graviditeten. SSA påverkar inte nivån av placentärt GH, men passerar över till fostret 287. Erfarenheten av SSA under graviditet är begränsad, men andelen barn med låg födelsevikt förefaller vara ökad 288. Risken för missbildningar tycks inte vara ökad. I Endocrine Society’s guideline från 2014 198 rekommenderas utsättning av långverkande SSA 2 månader före planerad graviditet och att kortverkande preparat ges fram till befruktningen. I de europeiska riktlinjerna publicerade 2021 183 anses behandling med depotpreparat kunna fortsättas fram till graviditetsstart. Pasireotid bör inte ges under graviditet eftersom dokumentation hos människa saknas samt den höga risken för försämrad glukosbalans hos modern.

Erfarenheten av behandling med pegvisomant under graviditet är liten 289. Inga missbildningar är rapporterade. I en fallrapport kunde preparatet påvisas endast i mycket låg koncentration i navelsträngsblod respektive i serum hos det nyfödda barnet 290.

Kunskapen om behandling med dopaminagonister under graviditet vid akromegali är liten. Hos 6 000 kvinnor med prolaktinom som behandlats med bromokriptin, mestadels under tidig graviditet, har man inte funnit några negativa konsekvenser för graviditetsutfallet. Erfarenheten av kabergolin under graviditet är mer begränsad (drygt 1 000 kvinnor med prolaktinom), men någon ökad risk för negativ inverkan på mor och foster är inte rapporterad. Merparten av kvinnorna har exponerats under första trimestern, och låga doser har i regel använts.

12.8

Amning

Det finns inga kontraindikationer för att amma, men kunskapen om läkemedelsbehandling hos ammande kvinnor med akromegali är mycket begränsad. Oktreotid passerar över till bröstmjölken 287 och rekommenderas inte under amning. Med tanke på den låga koncentrationen av oktreotid i serum efter peroral tillförsel är det dock oklart i vilken mån barnet skulle exponeras för en kliniskt betydelsefull dos. Dokumentation saknas beträffande lanreotid, preparatet påvisas dock i bröstmjölk hos försöksdjur. Pegvisomant förefaller inte passera över till bröstmjölk hos människa 290. Tillverkaren rekommenderar dock att preparatet inte används under amning.

12.9

Barn – särskilda aspekter

Hos växande individer kallas tillståndet för gigantism. Vid gigantism är tillväxtzonerna fortsatt öppna medan de vid akromegali är slutna och fortsatt längdtillväxt är inte möjlig.

12.9.1

Bakgrund och orsaker

Gigantism är ett mycket ovanligt tillstånd hos barn och ungdomar, och beräknas till 3:1 000 000 291. Många adenom har genetisk bakgrund där följande ingår:

  • multipel hormonell tumör, MEN 1 (och MEN 4)
  • familjära isolerade hypofysadenom (FIPA)
  • X-LAG (X-bunden acrogigantism)
  • McCune-Albrights syndrom
  • Carney-komplex
  • 3P (paragangliom, feokromocytom, hypofysadenom) orsakat av defekter i genen för succinatdehydrogenas (SDHx).

Medianåldern vid debut av X-LAG är 12 månader 292293 och är den vanligaste orsaken till akromegali i förpubertetsåldern. Nästan alla patienter som är beskrivna har även hyperprolaktinemi. Sjukdomen är X-bunden och uppstår i många fall de novo. De flesta indexfallen är kvinnliga.

Neurofibromatos typ 1 (NF1) kan också leda till överproduktion av GH. Möjligen skulle orsaken kunna vara förlust av somatostatinerg hämning av infiltrerande optikusgliom och därmed ökad GH-frisättning 294. Se Kapitel 4 Ärftlighet, för mer information.

12.9.1.1

Symtom

Om barnet har öppna tillväxtzoner ser man en snabbt accelererad längdtillväxt och patienten korsar en eller flera tillväxtkanaler på kort tid, ofta både längd och vikt. Även andra organ kan förstoras. Det saknas ofta symtom som är typiska för akromegali. Differentialdiagnoser är i första hand andra endokrina tillstånd som tidig pubertet, hypertyreoidism och hyperinsulinemi. Adenomet kan påverka gonadaxeln så att puberteten inte startar eller fortskrider, och längdaccelerationen sker utan utvecklande av sekundära könskarakteristika. Frånvaron av östrogen kan försena slutningen av tillväxtzonerna och medföra ytterligare tillväxt. Andra differentialdiagnoser är Sotos syndrom och Marfans syndrom. Vissa medfödda metabola sjukdomar som homocystinuri ger också långvuxenhet, men har oftast ett annat tillväxtmönster och andra symtom.

Om barnet har stängda tillväxtzoner är de akromegala symtomen/tecken samma som hos vuxna patienter.

Metabol påverkan med nedsatt glukostolerans eller diabetes, hypertoni och hjärtpåverkan som hos den vuxna patienten förekommer i båda fallen 295.

12.9.1.2

Utredning

Bedömning av tillväxtkurvan. Viktigt att inhämta kurvor från BVC och skola.

12 timmars GH-kurva, med provtagning var 30:e minut bör göras och värderas utifrån ålder och pubertetsstadium.

IGF-I och IGFBP3. Under puberteten når IGF-I sin fysiologiska peak med ”akromegala värden”. IGF-I-peaken under pubertet inträffar vid 14 års ålder hos flickor och 16 års ålder hos pojkar 296, vilket ger en försening på cirka 2 år jämfört med peaken för height velocity (vid 12 respektive 14 års ålder). Detta bör beaktas för ungdomar med sen pubertet om inte pubertetskorrigerade referensvärden används.

Glukostolerans och insulinresistens bör bedömas. Det finns inga tydliga riktlinjer för lämpligaste utredningen, men glukos och insulinkurva har genomförts på flera barn och ungdomar som utretts i Sverige. Även OGTT kan bli aktuellt. Skelettålder bör bestämmas.

MRT hypofys/hypotalamus ska göras. För tekniska detaljer, se stycket på vuxendelen.

12.9.1.3

Behandling

Behandlingen skiljer sig inte från vuxna patienters.

Kirurgi med avlägsnande av adenomet är ofta förstahandsvalet. Eftersom tillståndet är ovanligt hos barn och ungdomar bör behandlingen bestämmas vid en MDK.

Vid risk för uttalad långvuxenhet som vuxen, kan man överväga epifysiodes av tillväxtzonerna i de nedre extremiteternas långa rörben. Högdosbehandling med östrogen för långvuxenhet används endast i undantagsfall idag.

Medicinsk behandling som hos vuxna, men man bör vara medveten om att dosjustering kan behöva göras under den pubertala tillväxtperioden där adekvata GH-nivåer är nödvändiga för optimal tillväxt

Både SSA och pegvisomant har använts hos barn. Även om erfarenheten är mycket begränsad har inga särskilda säkerhetsproblem framkommit.