Ärftlighet
Hypofystumörer
Rekommendationer
Molekylärgenetisk utredning av en patient med hypofysadenom bör övervägas vid något av följande:
- Insjuknande med GH producerande tumör före 19 års ålder.
- Förekomst av en annan endokrin tumör associerad med hypofystumör (se tabell 4.1.2.).
- Förekomst av symtom eller labfynd typiska för ett syndrom associerat med hypofystumör.
- Insjuknande före 50 års ålder med en nära släkting som insjuknat med hypofystumör före 50 års ålder eller annan endokrin tumör associerad med hypofystumör oavsett ålder.
De flesta hypofystumörer är sporadiska. Ärftliga former av hypofystumörer utgör cirka 5 % av alla fall 123 och kan förekomma isolerade med endast hypofysrelaterade symtom, eller vara en del av mer komplexa ärftliga syndrom (se tabell 4.1). Man bör alltid efterfråga familjehistoria och associerade symtom.
Om en sjukdomsorsakande ärftlig mutation bekräftas hos en patient med hypofystumör, eller om det finns en släkting med ett syndrom associerat med hypofystumör (se tabell 4.1.2.), rekommenderas remiss till klinisk genetisk mottagning för genetisk vägledning. I fall med MEN1 eller syndrom med andra manifestationer rekommenderas familjeutredning samt syndrom-anpassad uppföljning. Vid FIPA finns dock låg penetrans och liten risk för kliniska symtom, och värdet av familjeutredning och kontroller är tveksam 45 varför individuell bedömning får ske. En lämplig uppföljning kan vara att informera vuxna om symtom på hypofystumör och hos barn och ungdomar erbjuda kliniska kontroller avseende på accelererad längdtillväxt och GH/IGF-I och prolaktin.
Familjärt isolerat hypofysadenom (Familial isolated pituitary adenoma, FIPA):
FIPA definieras som när en patient har två eller fler nära släktingar med hypofystumörer, och förekommer hos 2 % av alla fall av hypofysadenom.
Det är bara hos 15–30 % av FIPA-familjer som en genetisk orsak identifieras. Det finns två kända syndrom där hypofystumörer förekommer som en isolerad manifestation:
Hypofystumör predisposition syndrom 1 (AIP-related FIPA, Pituitary Adenoma 1, multiple types PITA1,) är ett autosomalt dominant ärftligt syndrom orsakat av mutationer i AIP-genen.
- Mutationer i AIP-genen identifieras hos cirka 17–30 % av familjer med FIPA och hos cirka 9 % av patienter med hypofystumör diagnostiserad före 30 års ålder 567. I familjer med FIPA och hormonproducerande adenom påvisas AIP mutationen i 40 % av fallen.
- I familjer med AIP-mutation är GH-producerande adenom vanligast. Därefter följer prolaktin-producerande, mixed GH- och prolaktin-producerande och endokrint inaktiva hypofystumörer. TSH-, ACTH- och gonadotropin-producerande hypofystumörer är mycket sällsynta.
- Median debutålder hos patienter med AIP-associerad hypofystumör är cirka 20–24 år (range 6–66 år).
- Syndromet är autosomal dominant vilket innebär att barn, syskon och föräldrar till indexpersonen har 50 % sannolikhet att ha samma anlag, och till följd av detta ha ökad risk för hypofystumörer.
- Penetrans: 15–30 % av AIP-mutations-positiva individer, identifierade via familjescreening och ursprungligen bedömda som friska, diagnostiseras prospektivt med hypofystumör 78910.
X-bunden acrogigantism (X linked acrogigantism, XLAG, chromosome Xq26.3 duplication syndrome) är ett mycket sällsynt syndrom med 33 rapporterade fall 11.
- Orsakad av heterozygot eller hemizygot duplikation av Xq26.3 region innehållande GPR101
- 3 duplikation kan förekomma som en ärftlig eller som somatisk mosaicism.
- XLAG kännetecknas av ökad tillväxt med debut i ung ålder (alla kända fall debuterade före 4 års ålder) orsakad av isolerad GH-överproduktion.
- I majoriteten av fall observeras associerad överproduktion av prolaktin
- XLAG relaterade symtom: akral tillväxt, grova ansiktsdrag, ökad aptit, acanthosis nigricans, sömnapné eller snarkning och hyperhidros,
- Majoriteten av beskrivna XLAG fall var flickor, vilket står i kontrast med AIP-mutations-positiva patienter och patienter utan påvisad ärftlig orsak 12.
- Syndromet ärvs X-bundet, däremot är förekomst av flera fall av X-LAG i samma familj mycket ovanligt. Tre familjer har hittills rapporterats med drabbade individer i 2 generationer. I alla 3 familjerna har mor till-sonöverföring observerats 1314.
I 70–85 % av alla FIPA-familjer påvisas ingen genetisk orsak. I de flesta fallen är orsaken sannolikt multifaktoriell. Ett fåtal studier har föreslagit mutationer i CDH23 eller CABLES1 som sjukdomsorsakande, men hittills har detta inte kunnat valideras, och genetisk testning av dessa gener rekommenderas inte.
Ärftliga syndrom associerade med hypofystumörer
Tabell 4.1.2. Syndrom associerade med hypofystumörer orsakade av ärftliga och somatiska mutationer
Namn
|
Gen |
Ärftlig/ somatisk |
Penetrans för hypofystumörer |
Fenotyp Mer information → |
Multipel endokrin neoplasi typ 1 (MEN1)
|
MEN1 |
Ärftligt AD |
30–40 % |
Primär hyperparatyreoidism, hypofystumörer (främst prolaktin-producerande och endokrint inaktiva), neuroendokrina pankreastumörer → NVP Neuroendokrina buktumörer (GEP-NET). |
Multipel endokrin neoplasi typ 4 (MEN4) |
CDKN1B |
Ärftligt AD |
okänd |
MEN1-liknande fenotyp → NVP Neuroendokrina buktumörer (GEP-NET). |
Carney -komplex |
PRKAR1A (70 %) PRKACB Okänd gen på 2p16 |
Ärftligt AD
|
10 % |
Primär pigmenterad nodulär adrenokortikal sjukdom (PPNAD), pigmentering i hud och slemhinnor (lentigines), myxom i hjärta, hud, brosk och mm, schwannom, testikeltumörer, duktala brösttumörer och andra endokrina tumörer i till exempel sköldkörtel. |
Ärftlig feokromocytom/ paragangliom med hypofystumör (3PA) |
SDHA SDHB SDHC SDHD MAX |
Ärftligt AD |
<1 % |
Hypofystumörer förekommer sällan som isolerat symtom. Främst hos patienter som har redan diagnostiserats med feokromocytom eller paragangliom. →NVP Binjuretumörer |
DICER1 syndrom |
DICER1 |
Ärftligt AD |
<1 % |
Hypofysblastom, pleuropulmonalt blastom, ovariala tumörer med ursprung i stromat av "sex cord", cystisk nefrom, multinodulär struma, thyroideacancer. |
Neurofibromatos typ1 (NF1) |
NF1 |
Ärftligt AD |
okänd |
→ NVP Neuroendokrina buktumörer (GEP-NET) → uppföljning av barn |
McCune-Albrights syndrom |
GNAS |
Somatisk mosaik (ej ärftlig) |
20 %–50 % |
Cafe-au-lait fläckar, fibrös dysplasi i skelettet, tidig pubertet, GH-överproduktion |
Aggressiva hypofystumörer och hypofyscarcinom
Rekommendation
För handläggning av patienter med aggressiva hypofystumörer och hypofyscarcinom rekommenderas genetisk utredning i samma kliniska situationer som hos patienter med icke-aggressiva hypofystumörer (se ovan) 15.
Hypofyssvikt
Ärftliga former av hypofyssvikt är ovanliga. Utredning kan göras med en genpanel som omfattar samtliga gener som är kända för att orsaka hypofyssvikt. Ett negativt resultat utesluter dock inte en ärftlig orsak. Om analysen påvisar en sjukdomsorsakande mutation, rekommenderar vi remiss till klinisk genetisk mottagning för genetisk vägledning, släktutredning samt i förekommande fall rekommendationer för anpassad uppföljning.
Utvecklingen av hypothalamus-hypofysaxel under embryogenes styrs av en komplex kaskad av transkriptionsfaktorer och signalmolekyler. Mutationer i de kodande generna för dessa orsakar kongenital hypofyssvikt som kan manifesteras som isolerade hormonbrister, kombinerad hormonbrist eller som en del av ett mer komplext ärftligt syndrom (se tabell 4.2)
Barn med sällsynta syndromala former av primär hypofyssvikt kan upptäckas redan i spädbarnsperiod på grund av typiska associerade medfödda missbildningar och avvikelser i sin neurologiska status:
- Kraniofaciala missbildningar och medellinjedefekter: läpp- eller gomspalt, synnervshypoplasi, mikroftalmi, anoftalmi (septo-optisk dysplasi).
- Neurologiska symtom till följd av missbildningar i strukturer som utvecklas från framhjärnan: agenesis av septum pellucidum eller corpus callosum, holoprosencephali.
Tabell 4.2. Ärftliga former av hypofyssvikt
Gen |
Ärvn. |
Hormonbrist |
Associerad fenotyp |
Hormonbrister utan associerade missbildningar |
|||
PROP1
|
AR |
Progressiv hypofyssvikt CPHD*, tilltagande ACTH-brist |
|
POU1F1 |
AD, AR |
GH, TSH, PRL |
|
GH1 |
AD, AR |
GH |
|
TBX19 |
AR |
ACTH |
Gulsot hos nyfödda, hypoglykemi |
Hormonbrister med kraniofaciala missbildningar |
|||
PITX2 |
AD
|
GH |
Axenfeld-Rieger syndrome, typ 1 |
LHX4
|
AD |
CPHD |
Missbildningar i lillhjärnan och bakre skallgropen |
Hormonbrister med kraniofaciala missbildningar och avvikelser i andra organ |
|||
OTX2
|
AD |
CPHD |
Ögonmissbildningar, gomspalt, epilepsi, hypotoni, utvecklingsstörning |
LHX3
|
AR |
CPHD |
Begränsad rotation i nacken, hörselnedsättning |
SOX2
|
AD |
LH, FSH |
Ögonmissbildningar, hörselnedsättning, esofagusatresi, genitala missbildningar, diplegi |
SOX3
|
X-bunden |
IGHD*, CPHD |
Utvecklingsstörning, infundibulum hypoplasi |
HESX1
|
AD, AR |
IGHD, CPHD |
Hypofyshypoplasi, septo-optisk dysplasi, neurologiska avvikelser, utvecklingsstörning |
GLI2
|
AD |
CPHD |
Culler-Jones syndrom, polydactyli, holoprosencephali, partiell agenesi av corpus callosum, solitär median maxillar framtand |
FGF8
|
AD |
LH, FSH, DI* |
Hypogonadotrop hypogonadism, hypo- eller anosmi, medellinjedefekter |
* CPHD: combined pituitary hormone deficiency, IGHD: isolated growth hormone deficiency, DI: diabetes insipidus. För en komplett lista av gener med rapporterade mutationer associerade med hypofyssvikt se Gregory 2019.