Primär behandling
Vulvakirurgi
Kapitel 12 syftar i första hand till handläggning av skivepitelcancer och Bartolinicancer i vulva. För handläggning av basalcellscancer, malignt melanom och andra sällsynta histologier hänvisas till avsnitt 5.4 Basalcellscancer, Kapitel 14 Malignt melanom och Nationellt vårdprogram för Skelett- och mjukdelssarkom
Rekommendationer
- Tumören bör opereras bort med fria marginaler till omgivande vävnad. (+++)
- Tumöranpassad resektion rekommenderas. (++)
- Vid multifokal sjukdom eller vid utbredd växt och otydliga tumörgränser bör vulvektomi övervägas. (++)
- Postoperativ diskussion på nMDK rekommenderas vid ökad risk för lokalrecidiv, såsom två eller fler av följande faktorer: LVSI, multifokal tumör, stor tumör, snäv resektionsmarginal, dVIN i resektionskanten samt HPV-oberoende tumör. (+)
Tumörlokalisation och dess betydelse
De vanligaste lokalisationerna i vulva för skivepitelcancer är labia majora och minora. De står för drygt 60 % av all cancerförekomst efterföljt av parauretral och multifokal tumör (drygt 20 %). Bland de minst vanliga ställena är klitoris och perineum 155 156 .
Tumörer i klitorisområdet är i regel större, har djupare infiltration, oftare lymfovaskulär infiltration (LVSI) och oftare positiva resektionsränder, jämfört med andra lokalisationer som lateralt och centralt 157 158 . Framför allt är klitorisnära tumörer oftare HPV oberoende med sämre prognos och högre risk för lymfkörtelmetastasering 159 160 .
Perineala tumörer har körtelmetastasering i enbart i 31 % av fallen, medan klitoristumörerna metastaserar i över 50 % av fallen 157 . Orsaken kan anses vara att perineala tumörer beter sig mera som analcancer, som har lägre metastaseringsbenägenhet än vulvatumörer och oftare är HPV-associerade 161 . Perineala tumörer kan växa nära den externa analsfinktern. Noggrann klinisk undersökning och MR bör utföras för kartläggning om tumören är resektabel utan att behöva ta delar eller hela sfinktern. Alternativ handläggning är primär radioterapi, men främst vid sfinkterengagemang och HPV-associerad cancer.
Den sjukdomsspecifika överlevnaden hos patienterna med vulvacancer vid klitoris jämfört med övriga lokalisationer är något sämre. E Framförallt är klitorisnära tumörer oftare HPV oberoende med sämre prognos och högre risk för lymfkörtelmetastasering 48 159 .
Tumörer som engagerar uretras distala del kan opereras radikalt genom att exstirpera den distala 1,5 centimetern från uretra, utan att äventyra patientens urinkontinens 162 163 .
Tumöranpassad resektion
Vulvasparande kirurgi med tumöranpassad resektion är idag den internationellt accepterade operationsmetoden vid lokalt avgränsbara tumörer. Till skillnad från tidigare ”en bloc”-resektion som resulterade i omfattande morbiditet, uppnår man med lokal tumöranpassad resektion mindre morbiditet och väsentligen bibehållen sjukdomskontroll 164 . Randomiserade studier saknas mellan radikal vulvektomi och tumöranpassad excision, men befintlig litteratur tyder på att den sistnämnda metoden torde kunna användas med bibehållen onkologisk säkerhet 165 .
I stället för lokal resektion bör vulvektomi utföras vid multifokal sjukdom eller vid utbredd tumörväxtmed otydlig gräns mot frisk vävnad 162 163 . Särskilt vid p53muterad, HPV-oberoende cancer bör med t e x utbrett lichenstatus 166 .
Fria marginalers betydelse
Eftersom kirurgi är den viktigaste behandlingsmetoden för vulvacancer, och lokala återfall är vanliga, har optimala resektionsmarginaler varit föremål för diskussion. Etiologin till cancern är sannolikt den mest avgörande faktorn för recidiv än själva marginalen. HPV-oberoende cancer har en klart ökad risk för lokalrecidiv jämfört med den HPV-associerade vilket talar för att fria marginaler är av större betydelse vid den HPV-oberoende cancern. Utöver prognostiska faktorer som tumörstorlek, infiltrationsdjup, lymfovaskulär invasion (LVSI) och underliggande lichen, har betydelsen av resektionsmarginaler debatterats under årtionden. Eftersom resektionsmarginaler är den enda påverkbara variabeln, har man försökt hitta en optimal fri marginal där återfallsfrekvensen är låg utan att öka den operativa morbiditeten. Studierna är många men heterogena och icke-randomiserade, ofta från ett enda centrum och har pågått under decennier, men endast inkluderat ett mindre antal patienter. En del av patienterna har fått adjuvant radioterapi, vilket inte heller har varit lika utformat i de olika studierna 167 168 169 170 171 .
NVP-gruppens slutsats är att vid marginaler ≤ 3 mm och ytterligare riskfaktorer bör fallet tas upp i nMDK. Riskfaktorer inkluderar HPV-oberoende sjukdom, stor tumör, stort invasionsdjup, uttalade lichenförändringar och dVIN i anslutning till resektionsränder. Därutöver bör ålder och komorbiditet vägas in vid behandlingsrekommendationer på nMDK.
Vid HPV-associerad cancer utan andra riskfaktorer anses patienten färdigbehandlad när det inte finns cancer i marginalen. Vid snäv marginal vid HPV-oberoende sjukdom bör i första hand reexcision rekommenderas. Snäv marginal i anslutning till andra organ såsom uretra eller anus ska i första hand rekommenderas täta kontroller då ytterligare excision medför alltför stympande kirurgi.
Kirurgi vid lokalt avancerad tumör (≥4 cm)
I första hand bör en lokal tumöranpassad resektion utföras om det är möjligt. Vid stora tumörer och misstanke om spridning till närliggande organ, såsom urinrör, urinblåsa, anus, rektum, bäckenmjukdelar/skelett, kan patienten bli föremål för exenteration som alternativ till radioterapi 172 . Det finns ingen klar evidens att exenteration eller primär radioterapi är överlägsen avseende överlevnad och inte heller direkt jämförelse av morbiditet. Båda behandlingsstrategier är förknippade med betydande morbiditet och beslutet bör fattas individuellt baserad på tumörkaraktäristika, patientens komorbiditet och önskemål.
Det finns några små retrospektiva studier som indikerar sämre svar på primär CRT för HPV-oberoende vulvacancer där exenterativ kirurgi möjligen ger bättre onkologiskt utfall 173 174 .
Den preoperativa utredningen bör omfatta FDG- PET-DT och ofta även MRT lilla bäcken för att utesluta eventuell tumörspridning utanför lilla bäckenet.
Vid planering av primär exenteration med eller utan radioterapi bör gynonkolog och gynekologisk tumörkirurg tidigt koppla in övriga kollegor som arbetar inom bäckenkirurgi för gemensam överläggning och planering. Denna typ av kirurgi planeras och genomförs i team tillsammans med urologer, kolorektalkirurger och plastikkirurger, utöver gynekologiska tumörkirurger. Patienten bör tidigt i processen informeras om risken och möjligheten för denna typ av kirurgi, och dess verkningar och biverkningar. Hon bör ha möjlighet att diskutera med fysioterapi, dietist, kurator, stomisköterska, sexolog eller annan specialutbildad personal. Vid utbredd tumörväxt i vulva och samtidig omfattande spridning till ljumskar, är primär strålbehandling sannolikt att rekommendera, se avsnitt 12.5 Radioterapi och radiokemoterapi.
Debulking av förstorade inguinala lymfkörtlar inför strålstart kan övervägas, framförallt vid HPV-oberoende cancer 175 176 .
Orientering och markering av resektionsränderna
Varje vulvaresektat bör nålas upp på en korkplatta och märkas av operatören. Resektionskanterna bör vara tydliga och markerade i preparatet, och en bild av preparatet på korkplattan kan underlätta patologens arbete se Kapitel 6.
Rekonstruktioner och lambåer
Den primära behandlingen av vulvacancer är i första hand kirurgisk. Lokalt radikalt avlägsnande av tumören med en kirurgisk marginal på 1 cm bör eftersträvas. Den plastikkirurgiska behandlingen består i att täcka defekten som uppkommer efter tumörresektionen. I görligaste mån görs försök till att återskapa anatomin, vilket inte alltid går. Vid operation av stora tumörer eller vid icke-elastiska förhållanden (t.ex. efter en tidigare strålbehandling), görs ofta en samtidig rekonstruktion med lambåer. Vanligast är en lokal hudlambå för att täcka mindre ytor 177 . Utöver det kan en stjälkad muskel + hudlambå användas eller en fri lambå.
Valet av täckning beror på sårets omfattning och djup, och vad som finns i botten på såret. Om en utvidgad excision ska göras är det en nackdel att man redan använt sig av lokala lambåer, som då inte är lämpade till rekonstruktion.
Tidigare strålad vävnad är oelastisk. Vid incisioner i strålad hud blir defekten ofta stor trots att ingen hud är borttagen. Det kan behöva tillföras vävnad för att kunna sluta såret. Vanliga tagställen för lambåer till vulva är, förutom lokala hudlambåer, baksidan av låret, insidan av låret, framsidan av låret samt buken och ljumsken.
Lymfkörtelkirurgi i ljumskar
Rekommendationer
- Vid tumörstadium >T1a ingår lymfkörteldiagnostik, antingen med sentinel node teknik eller med inguinal lymfkörtelutrymning i den kirurgiska primärbehandlingen. (++)
- Metastasmisstänkta lymfkörtlar i ljumskar bör verifieras med finnålspunktion preoperativt. (+)
- Lymfkörtelutrymningen görs i diagnostiskt och terapeutiskt syfte, och bör omfatta det superficiella och djupa skiktet i ljumsken (inguinofemoral utrymning). (+++)
- Tumörer i medellinjen, eller mindre än 1 cm från medellinjen, bör opereras med bilateralt lymfkörtelingrepp. Tumörer som ligger minst 1 cm lateralt om medellinjen kan behandlas med enbart ipsilateralt lymfkörtelingrepp. (++)
- Unifokal tumör <4 cm utan misstanke om lymfkörtelmetastaser opereras med SLN-teknik. (++)
- Vid laterala tumörer och tumörer som ligger <1cm från medellinjen utan att involverar medellinjen (“near-midline-tumörer”), är ipsilateral mapping tillräcklig. Om SLN inte kan detekteras ipsilateralt, bör fullständig utrymning utföras på den sidan. .)(++).
- Vid tumörer som involverar medellinjen krävs bilateral mapping. Vid utebliven mapping på en eller båda sidor bör fullständig utrymning utföras (++).
- Tumören bör finnas kvar inför SLN-tekniken. Vid tidigare resektion av tumören kan SLN-teknik med injektion runt ärret utföras. (+)
- Vid metastas i sentinel node bör lymfkörtelutrymning göras. (++).
- Vid enbart isolerade tumörceller (ITC) eller mikrometastaser rekommenderas adjuvant strålbehandling mot den metastatiska ljumsken utan kompletterande lymfkörtelutrymning. (++)
- Vid bulky nodes kan fullständig utrymning eller enbart debulking av förstorade lymfkörtlar utföras, beroende på patientens samsjuklighet och önskemål. (+)
Anatomiska begränsningar vid lymfkörtelutrymning
Vulvacancer sprider sig via lymfvägarna till i första hand lymfkörtlarna i ljumskarna 160 . Vid tidig vulvacancer rekommenderas som regel sentinel node-teknik; se avsnitt 12.2.8 Sentinel lymph node-teknik (SLN-teknik).
Enligt embryologiska studier bildas lymfkörtlar i både det s.k. superficiella skiktet och det djupa skiktet 178 179 .

|
Skikt |
Anatomiska begränsningar |
|
|
Superficiellt skikt |
Anterior |
Scarpas fascia |
|
Posterior |
Fascia lata / femoralis, lamina cribrosa |
|
|
Lateral |
Medial kant av m. Sartorius |
|
|
Medial |
M. Adductor longus / Pecten ossis pubis |
|
|
Kaudal |
Ca 4 cm längs V. saphena magna |
|
|
Kranial |
Lig. inguinale |
|
|
Djupt skikt |
Under lamina cribrosa (i fossa ovalis), medialt om V. Femoralis |
|
Enligt Michelettis studier 178 179 finns det inga lymfkörtlar i djupa skiktet lateralt om v. femoralis under fascia lata, eller kaudalt om fossa ovalis under fascian. Det kan dock finnas lymfkörtlar medialt om femoraliskärlen, och kaudalt om fossa ovalis i det superficiella skiktet. Collarino et al 180 har studerat lymfdränage från vulva vid vulvacancer utan kliniska lymfkörtelmetastaser med lymfoskintigram och SPECT/CT, och funnit att de flesta tumörerna dräneras direkt till inguinala lymfkörtlar. Inget dränage kunde observeras direkt till pelvina lymfkörtlar. Cirka 2/3 var lokaliserade till övre mediala delen av ljumsken, medan den mediala nedre och centrala delen representerade 14 respektive 10 %. Den laterala delen av ljumsken omfattade enbart 7 % av lymfflödet.
En fullständig (inguinofemoral) lymfkörtelutrymning omfattar det superficiella och djupa skiktet.
Indikation för lymfkörtelingrepp
Vid mikroinvasiv vulvacancer (stadium T1a, invasionsdjup ≤ 1 mm) är risken för lymfogen spridning ytterst liten. Lymfkörtelmetastaser beskrivs enbart i enstaka fall i litteraturen 181 182 183 184 185 186 och lymfkörtelingrepp är inte indicerat.
Syfte med lymfkörtelutrymning
Lymfkörtelmetastaser i ljumskar är en indikator för adjuvant radioterapi. I två randomiserade GOG-studier (GOG-37 och GOG-88) hade patienter som genomgått lymfkörtelutrymning och postoperativ adjuvant strålbehandling i ljumskar en bättre överlevnad, än patienter som enbart hade fått strålbehandling eller som enbart hade opererats 187 188 .
I litteraturen ser man hos patienter med lymfkörtelmetastaser en trend mot bättre överlevnad med lymfkörtelutrymningens radikalitet. I en analys av 1 030 patienter med vulvacancer i USA var borttagning av minst 10 lymfkörtlar per ljumske korrelerat till bättre överlevnad, jämfört med borttagning av färre än 10 lymfkörtlar 189 . En prospektiv samt ytterligare retrospektiva observationsstudier visade liknande resultat, med Cut-Off-värden för lymfkörtelantal mellan 9 och 12 per ljumske 190 191 192 .
Vårdprogrammet kommer dock inte sätta någon lägsta gräns där antalet lymfkörtlar anses vara adekvat.
Superficiell eller radikal utrymning
En superficiell lymfkörtelutrymning är förknippad med sämre regional kontroll än den radikala. I GOG-74-studien som prospektivt jämförde patienter med superficiell lymfkörtelutrymning med en historisk kohort som opererades med radikal (inguinofemoral) utrymning, fick 6 av 122 (5 %) ett inguinalt återfall efter superficiell utrymning, medan ingen fick återfall i kontrollgruppen 194 .
I en kanadensisk metaanalys från 2015 där 6 studier på superficiell och 5 studier på fullständig utrymning ingick, låg risken för ett inguinalt återfall på 6,6 % efter superficiell och på 1,4 % vid inguinofemoral utrymning 195 .
Uni- eller bilateral utrymning
Laterala tumörer (> 1 cm från medellinjen) dräneras primärt till den ipsilaterala sidan och har en mycket liten risk för kontralaterala lymfkörtelmetastaser när de ipsilaterala körtlarna är tumörfria (0–2,4 %). Även vid positiva lymfkörtlar på den ipsilaterala sidan verkar risken för kontralaterala metastaser vara låg 185 196 197 198 199 200 . Risken för kontralaterala metastaser ökar vid ökande storlek av tumören 201 . Se bilaga 2 och bilaga 3.
Handläggning av ”Bulky nodes”
Vid kliniskt uppenbara inguinala metastaser (”bulky nodes”) är det oklart om den bästa behandlingen är enbart exstirpation av de förstorade lymfkörtlarna eller en fullständig bilateral körtelutrymning. Två mindre observationsstudier med sammanlagt 117 patienter med lymfkörtelmetastaser ssom opererades med fullständig lymfkörtelutrymning eller enbart debulking av förstorade körtlar följt av adjuvant strålbehandling kunde inte visa en skillnad i överlevnaden mellan grupperna 199 202 .
Det är svårt att dra säkra slutsatser från dessa selektiva, retrospektiva observationsstudier och utan starkare evidens bör avsteg från standardbehandlingen vid körtelpositiv vulvacancer (d.v.s. fullständig lymfkörtelutrymning) endast göras efter särskilt övervägande.
Handläggning av pelvina lymfkörtelmetastaser
Studier har visat att patienter med inguinala metastaser har risk för pelvina lymfkörtelmetastaser, och risken stiger med antalet och storleken på de positiva körtlarna i ljumskarna 187 192 203 204 . Pelvin lymfkörtelmetastasering klassas som stadium IVB, d.v.s. motsvarande hematogen metastasering även om prognosen kan skilja sig avsevärt 205 . I en studie var 5-årsöverlevnaden hos 20 patienter med pelvina körtelmetastaser 43 %, vilket är jämförbart med överlevnaden i stadium III 205 .
Olika behandlingar beskrevs (definitiv radioterapi eller kombinerad kemoradioterapi, alternativt kirurgi i kombination med radiokemoterapi). Slutsatsen var att radioterapi eller kombinerad radiokemoterapi i första hand med moderna tekniker är potentiellt botande.
I en GOG-studie från 1986 (GOG-37) randomiserades 114 körtelpositiva patienter efter inguinal bilateral lymfkörtelutrymning antingen till radioterapi i ljumskar och pelvis, eller till utrymning av pelvina lymfkörtlar 187 . Överlevnaden var signifikant bättre i radioterapigruppen. En uppföljande analys kunde också påvisa en överlevnadsfördel för radioterapi 206 .
Tills vidare bör kombinerad radiokemoterapi anses vara standardbehandling vid pelvin körtelmetastasering.
Sentinel node-teknik (SN-teknik)
Evidensläge
År 2008 och 2012 publicerades två stora prospektiva multicenterstudier om SLN-teknik vid vulvacancer 207 208 . Deras slutsatser var att SLN-tekniken kan användas som förstahandsmetod i utvalda fall av vulvacancer. Tillsammans med andra retrospektiva och prospektiva studier i en metaanalys från Covens et al. (2015) 195 , undersöktes säkerhetsaspekter för metoden och risken för ett inguinalt återfall. Vid kombinerad tracerteknik, d.v.s. både teknetiumkolloid och blåfärg, låg detektionsfrekvensen på 86,9 %, falskt negativa antal på 6,6 % och risken för ett inguinalt återfall på 3,4 %. Detta gäller dock för en utvald grupp med unifokala tumörer under 4 cm och utan kliniska tecken på lymfkörtelmetastaser 195 . I denna grupp rekommenderas SLN-teknik som förstahandsmetod.
Se bilaga 2 och bilaga 3 för mer information och flödesschema.
SLN-teknik vid borttagen tumör
Tre studier har undersökt SLN-tekniken hos patienter där primärtumören redan var borttagen 209 210 211 . Detektionsfrekvensen var inte sämre, och vid uppföljningen fann man inga inguinala återfall när SLN var negativ. I den brittiska studien fanns dock signifikant mindre antal SLN i excisionsgruppen jämfört med biopsigruppen. Vid konstaterad metastas i SLN bör kompletterande fullständig utrymning av den sidan utföras. Ju större metastas i SLN, desto större risk för metastaser i andra lymfkörtlar 212 .
I GROINSS-V-I-studien kunde man inte finna en minsta metastasstorlek där risken för ytterligare metastaser var försumbar, vilket i sin tur stärker indikationen för efterföljande lymfkörtelutrymning 212 . Vid mikrometastaser (< 2 mm) var risken för ytterligare metastaser över 10 %. Vid isolerade tumörceller (ITC) låg risken på 4,2 % för ytterligare lymfkörtelmetastasering, medan överlevnaden i den gruppen var lika god som i den körtelnegativa gruppen 212 .
Vid peroperativ misstanke om makroskopisk metastas i SLN, bör fryssnitt skickas. Vid bekräftad inguinal metastas, bör fullständig lymfkörtelutrymning utföras i samma seans.
Kompletterande lymfkörtelutrymning vid metastas i SLN
Vid påvisad metastas i en SLN bör kompletterande lymfkörtelutrymning utföras, i enlighet med tidigare evidens på överlevnadsvinst med denna strategi 170 194 123.
2021 publicerades den hittills största prospektiva studien inom vulvacancer som utvärderade den onkologiska säkerheten och morbiditeten efter adjuvant strålbehandling i stället för lymfkörtelutrymning vid metastas i SLN 214 . I GROINSS-II-studien ingick 1535 kvinnor som opererats med SLN tekniken. Av dem hade 322 en metastas i SLN, i ca hälften av fallen en mikrometastas eller ITC och i hälften en makrometastas. I stället för kompletterande lymfkörtelutrymning genomfördes adjudvant radioterapi upp till 50 Gy mot den metastastiska ljumsken. Vid mikrometastaser eller ITC, visade denna behandling gott resultat med en isolerad inguinal recidivfrekvens på 3.8 % (ITT-analys), respektive 1.6 % (per protocol-analys). I gruppen med makrometastaser uppstod 11 inguinala recidiv hos 51 kvinnor (22 %), vilket ledde till en ändring i studie-protokollet med exklusion av patienter med makrometastaser från behandlingsregimen. Man beslutade att dessa patienter med makrometastaser (ytterligare 105 kvinnor) skall behandlas enligt tidigare standard med kompletterande lymfkörtelutrymning och i vissa fall tillägg av adjuvant radio(kemo-)terapi. Detta reducerade den inguinala recidivfrekvensen till 6,7 %.
Den behandlingsrelaterade morbiditeten i form av lymfödem efter 6 respektive 12 månader var betydligt mindre i gruppen med SLN-teknik och strålbehandling jämfört med gruppen som genomgick SLN-teknik och fullständig lymfkörtelutrymning.
Studiens slutsats blev att adjuvant radioterapi i stället för kompletterande lymfkörtelutrymning kan anses som onkologiskt säker och medför mindre morbiditet för kvinnor med ITC eller mikrometastaser i SLN. Däremot rekommenderas för kvinnor med makrometastaser fortfarande kompletterade utrymning +/- adjuvant radio(kemo-)terapi som standardbehandling.
GROINSS-III-studien startades 2021 och avser att besvara frågan om även kvinnor med makrometastaser i SLN kan besparas lymfkörtelutrymning genom att höja stråldosen i ljumskar från 50 till 56 Gy och tillägg av konkomitant kemoterapi.
Bilateral eller unilateral inguinal behandling efter positiv SLN
I tre små retrospektiva studier fann man efter bilateral SLN biopsi och en metastas i en sentinel lymkörtel på den ena sidan non-sentinel metastaser i andra ljumsken hos ett fåtal av patienterna (0/28 (0 %), 1/19 (5,3 %) och 0/62 (0 %)).
I en gemensam analys av GROINSS-V-I- och GROINSS-V-II-kohorten som omfattade 1898 patienter, därav 366 med en unilateral SLN metastas, låg risken för en non-sentinel kontralateral metastas på 2,9 %. Patienter i dessa kohorter blev behandlade med bilateral sentinel node biopsi eller fullständig utrymning vid tumörer som involverade medellinjen, och vid laterala eller near-midline-tumörer med unilateral unilateral eller bilateral SLN biopsi, beroende på mapping. Risken för kontralaterala, non-sentinel metastaser verkar vara högre vid tumörer ≥3 cm 201.
Således kan patienter med unilateral SLN metastas undvaras behandling av den andra ljumsken när de har genomgått bilateral mapping med negativ SLN i andra ljumsken. Vid laterala och near-midline-tumörer är unilateral mapping tillräcklig, dock kan behandling av den andra sidan övervägas vid större tumörer.
SLN teknikaspekter
SLN-teknik bör enbart användas vid ett nationellt center för vulvacancer och av läkare som är vana att använda tekniken. Det gäller såväl kirurg som patolog och nuklearmedicinare.
Traditionellt används teknetiumkolloid (Tc) som tracer, oftast i kombination med blåfärg, och en detektionsfrekvens av 87 % per ljumske har beskrivits i en meta-analys från 2015 195 . Efter införandet av indocyaningrönt (ICG) för SLN biopsi vid endometrie- och cervixcancer har denna tracer testats även vid vulvacancer, och en liten randomiserad studie från 2020 visade ingen signifikant skillnad i detektionsfrekvensen mellan teknetium plus blåfärg och teknetium plus ICG (92.1 % för Tc/blåfärg och 97.2 % för Tc/ICG). Dock upptäcktes signifikant flera SLN med ICG än med blåfärg och komplikationsfrekvensen var högre vid användandet av Tc/blå jämfört med Tc/ICG 215 . I en aktuell metaanalys var detektionsfrekvensen per ljumske 96 % för Tc, 90 % för ICG och 72 % för blåfärg 216 . Således verkar detektionsfrekvensen vid SLN-teknik vara högst vid användandet av kombinerad tracerteknik som består av teknetium och antingen blåfärg eller ICG. Det finns dock ingen enhetlig rekommendation i vilken koncentration och volym ICG ska användas, och speciellt hos överviktiga patienter och vid midline-tumörer verkar ICG vara mindre tillförlitligt än Tc 217 .
Preoperativ lymfscintigrafi rekommenderas, eftersom den underlättar den intraoperativa detektionen av SLN och kan påvisa avvikande lymfvägar, t.ex. bilateralt flöde vid lateral tumör. Likaså kan en kontralateral lymfkörtelutrymning avstås vid ”near midline”-tumör, om tumören inte visar lymfflöde till kontralaterala ljumsken.
Istället för en planar scintigrafi kan SPECT-CT användas för visualisering av lymfflödet användas. Det saknas dock studier på vulvacancer som visar en fördel med denna mera resurskrävande metod jämfört med planar scintigrafi, SPECT/CT-bilder identifierar fler SLNs än planaravbildning och ger exakt anatomisk lokalisering. Till exempel fann Beneder et al. att 4/10 patienter hade iliakala SLNs på SPECT/CT-fusionbilder, där två hade metastatiska iliakala SLNs utan metastatiska inguinala lymfkörtlar. Collarino et al. identifierade 180/217 SLNs i den mediala Daseler-regionen och drog slutsatsen att den laterala inferiora regionen inte behöver exploreras vid radikal utrymning hos patienter med metastatiska SLNs 180 . Indelningen av ljumsken i fem zoner enligt Daseler et al gjordes genom att dra två vinkelräta linjer vi d korsning mellan v femoralis och saphena. Den femte zonen identifierades över själva korsningen 218 . SPECT/CT hjälper också till att identifiera avvikande lymfatisk dränering, såsom paravesikal, paravaginal och gluteal dränering, som visats av Klapdor et al 219 . Dessutom minskar SPECT/CT falska positiva resultat orsakade av extern kontaminering eller radioaktivitet i förstorade lymfatiska kärl. Det möjliggör en individuell lymfatisk kartläggning, vilket ger detaljerad information för bättre kirurgisk planering. Både en- och tvådagars-protokoll är beskrivna och kan användas, d.v.s. insprutande av teknetiumkolloid mellan 30 minuter och 24 timmar före operationen, i enlighet med tillverkarens rekommendationer och den tracermolekyl som används. Injektionen av teknetium är smärtsam och smärtbehandling rekommenderas 30-60 min innan injektionen med EMLA kräm och peroral smärtlindring t ex Oxynorm 5mg, paracetamol 1 g samt Stesolid 5mg
Intradermal injektion av teknetiumkolloid och blåfärg / ICG appliceras på 4 ställen runt tumören (klockan 12, 3, 6, 9).
Intraoperativt identifieras radioaktiva lymfkörtlar med en handhållen gammaräknare. Blåfärgen kan markera ut både lymfbanor och lymfkörtlar, ICG-markerade SLN kan identifieras med en speciell flourescens-kamera. Efter identifiering av den första SLN bör man leta efter ytterligare, tills dess att radioaktiviteten i ljumskarna understiger 10 % av utgångsaktiviteten i ljumsken.
En tysk studie kunde demonstrera att lymfkörtelmetastaseringen inte korrelerade med den radioaktiva intensiteten i enskilda SLN och att alla SLN bär en risk för metastasering 220 . Således bör alla SLN, dvs lymfkörtlar som antingen är blåfärgade eller visar radioaktivitet> 10% av utgångsaktivitet, undersökas enligt ett speciellt protokoll (ultrastaging, se PAD-avsnitt). Fryssnitt rekommenderas inte, utom för bekräftande av intraoperativ misstanke om makrometastas.
Två små studier har undersökt en ny tracer, superparamagnetic ironoxid (SPIO) som används inom bröstcancerkirurgi, jämfört med Tc med uppmuntrande resultat 221 222 . I studierna ingick 18 respektive 20 patienter, och detektionsfrekvensen var i båda studier 100 % per patient. Alla SLN med metastaser upptäcktes med SPIO. Fördelen med SPIO är att den inte är radioaktiv, kan injiceras vid operation (under narkos) och att det inte behövs någon bilddiagnostik innan. Vidare resultat från en pågående studie i Västra Götalandsregionen måste dock avvaktas innan man kan dra vidare slutsatser.
Förebyggande av komplikationer vid kirurgi
Rekommendationer
- Protokoll för tidig återhämtning (till exempel ERAS®) bör tillämpas vid vulvacancerkirurgi för att minska komplikationer och främja återhämtning (++)
- Antibiotikaprofylax rekommenderas som engångsdos preoperativt (+++)
- Trombosprofylax bör individualiseras utifrån patientens riskfaktorer och ingreppets omfattning. Förlängd trombosprofylax i 28 dagar rekommenderas vid lymfkörtelutrymning (++)
Förekomst av komplikationer
Komplikationer är vanliga efter vulvacancerkirurgi och drabbar främst ljumskarna. Efter radikal lymfkörtelutrymning kan upp till 85 % av patienterna drabbas av en komplikation. Lymfödem och erysipelas är de vanligaste senkomplikationerna 223 224 225 . Används sentinel node-tekniken minskar komplikationerna påtagligt.
ERAS®
För att förebygga komplikationer och optimera pre, peri och postoperativ vård kan ERAS® program tillämpas vid vulvakirurgi. Enhanced Recovery After Surgery (ERAS®), se RCC hemsida, är ett multidisciplinärt, evidensbaserat vårdprogram som syftar till att förbättra kirurgiska resultat och minska vårdtiden genom optimering av den perioperativa processen. ERAS® har visat på både kliniska och kostnadsmässiga fördelar inom flera kirurgiska områden, inklusive gynekologisk onkologi 226 .
Preoperativ optimering
Rök- och alkoholstopp rekommenderas minst 4 veckor före operation.
Optimering av nutritionsstatus, inkludera vid behov dietistkontakt.
Om avlägsnande av pubeshår är nödvändigt, ska klippning användas i stället för rakning för att minska risken för postoperativa sårinfektioner.
Preoperativ fasta och nutrition
Lätt måltid tillåts upp till 6 timmar före anestesi.
Klara drycker, inklusive kolhydratrika drycker, tillåts upp till 2 timmar före anestesi.
Anestesi och vätskebalans
Standardiserat anestesiprotokoll med multimodal profylax mot postoperativt illamående (PONV).
Vätskebehandling ska vara målstyrd med syftet att uppnå euvolemi
Smärtlindring
Opioidsparande strategi rekommenderas med bassmärtlindring med paracetamol och NSAID. Kortvarig användning av opioider vid svår smärta.
Regional anestesi kan övervägas vid större ingrepp.
Trombosprofylax
Individanpassad profylax baserad på patientens riskfaktorer och ingreppets omfattning rekommenderas 227 228 . Vid avsaknad av lymfkörtelingrepp är VTE-risk låg (1,2–3,2 %) 229 därför rekommenderas trombosprofylax med LMWH i 7-10 dagar, förutsatt att inga andra riskfaktorer för VTE föreligger. Faktorer som ökar risken för VTE är ålder >75 år, BMI >35, VTE hos nära släkting (förälder, helsyskon och barn) eller trombos i egen anamnes. Vid lymfkörtelingrepp såsom SLN och radikal utrymning är VTE-risken 7.2-28.6 % 227 . Patienter med flera än 1 riskfaktor för VTE samt vid lymfkörtelingrepp rekommenderas förlängd trombosprofylax i 4 veckor med LMWH (lågmolekylärt heparin) i profylaxdos eller DOAK (direktverkande oral antikoagulantia) (T. Apixaban 2,5 mg x 2) i kombination med kompressionsstrumpor. Både DOAK och LMWH minskar risken för VTE med 50 % men medför ökad risk för större blödningar.
KAD-hantering och antibiotikaprofylax
Engångsdos antibiotikaprofylax rekommenderas och ges inför operation enligt lokal rutin.
KAD avvecklas tidigt postoperativt för att minska risk för UVI, rekateterisering och förlängd vårdtid.
Mobilisering och återhämtning
Patienten bör mobiliseras så tidigt som möjligt, helst samma dag som operationen. Oral nutrition påbörjas tidigt postoperativt.
Preoperativa riskfaktorer
Kirurgisk teknik
Postoperativa komplikationer i ljumskarna kan reduceras med användande av i rätt kirurgisk teknik genom att vena saphena sparas 230 231 232 , fascia lata bibehålles intakt 233 234 samt fortlöpande hudsutur används istället för agraffer 235 . I en mindre studie inkluderande 40 lymfkörtelutrymda ljumskar påvisades en signfikant reduktion av sårkomplikationer om ligasure användes vid lymfkörtelutrymning (30 %) jämfört mot konventionell teknik med monopolär diatermi (79 %).
Minimalinvasiva metoder såsom videoendoskopisk inguinal lymfadenektomi (VEIL) har använts på penis- och vulvacancerpatienter 236 237 . En minskning av andelen komplikationer kan ses, men det råder fortfarande oklarhet kring om det beror på vilka instrument som använts eller själva den minimalinvasiva metoden 238 . Dessutom är den onkologiska säkerheten inte utvärderad, där en studie av VEIL påvisade en högre andel ljumskåterfall 239 jämfört med konventionell lymfkörtelutrymning 240 .
Postoperativa råd
Generella råd
För att främja en god blodcirkulation i operationsområdet bör patienten undvika en längre tids sittande (över 20 minuter) och främst gå, stå eller ligga de 2 första veckorna postoperativt. Dessutom brukar patienten få råd om underlivsdusch av operationsområdet morgon och kväll.
Det finns inget som talar för att längre profylaktisk antibiotikabehandling skyddar mot infektioner, men evidensen är begränsad 241 .
Dränage
Efter radikal lymfkörtelutrymning anläggs drän i sårhålan. Dränen är aktiva de första 4 dygnen och kan göras mindre aktiva när patienten går hem. Andelen lymfocelen förefaller minska om dränen får vara kvar tills dränvolymen understiger 30–50 ml/24 timmar under 28 dagar, jämfört med om dränet dras redan efter 5 dagar postoperativt. Ofta ökar mängden dränvätska när patienten är hemma och är mer rörlig. Dränen brukar dras i median efter 14 dagar. Risken 242 för infektioner eller sårruptur ökar inte om dränen är kvar över 5 dagar, enligt en prospektiv observationsstudie 243 .
Sårruptur
Sårrupturer inträffar vanligen när patienten gått hem. I vulva förekommer sårrupturer i knappt 20 %. Stora ingrepp i vulva med hög ålder predisponerar för sårkomplikationer, så även reresektioner . Vid sårruptur i vulva är oftast enda möjligheten att genom daglig skötsel hålla såret rent och låta det sekundärläka. Ibland kan man ha nytta av vacuumförband vid sårruptur och läckage i ljumsken. I en observationsstudie som jämförde radikal lymfkörtelutrymning mot SLN-teknik förekom sårruptur i 34 % mot 11 %; sårinfektion 21 % mot 4,5 %; lymfödem 25 % mot 1,9 % och recidiverande erysipelas 16,2 % mot 0,4 % 207 .
Lymfocele
Mindre lymfocele efter lymfkörtelutrymning är vanligt och ger ofta inga besvär. Större lymfocelen kan orsaka en tryck- och tyngdkänsla och även öka risken för djup ventrombos om det komprimerar venerna i ljumsken. Oftast resorberas lymfocelen spontant inom några veckor till månader.
Symtomgivande lymfocelen kan åtgärdas genom dränage. Vid enbart punktion av ljylfocelet ökar risken betydligt för recidiv (80-90 %) och infektionsrisken är betydande (25-50 %). Sklerosering av svårbehandlade lymfocelen kan prövas och öka chansen att det försvinner. Etanol, jod och tetracyclin är vanliga skleroserande medel 244 245 246 .
Lymfödem
Lymfödem efter vulvacancerbehandling innebär en ansamling av lymfvätska i vävnaderna och yttrar sig som svullnad samt spännings-och tryckkänsla i vulva och ned i underbenen. Evidensbaserat underlag för beskrivning av lymfödem kopplat till behandling av vulvacancer är mycket begränsat. En nyligen publicerad studie angav objektivt uppmätt incidens av benlymfödem till ca 20 % medan patientens egen skattning av svullnadsbesvär låg på ca 50 % 247 . Denna diskrepans kan bero på att svullnad i vulva är svårt att mäta objektivt och svår att skatta, med ett stort mörkertal som följd. I GROINSS-II konstaterades att lymfkörtelutrymning bidrar i högre grad till utveckling av lymfödem jämfört med enbart SLN-teknik i kombination med strålbehandling. Kombinationen av lymfkörtelutrymning och strålbehandling ökar förekomsten av lymfödem ytterligare 242 .
Det finns ingen kurativ behandling av lymfödem, däremot kan ett lymfödem vid tidigt insatt behandling gå i regress eller att mycket god symtomlindring kan uppnås. Hörnstenarna i ödembehandlingen är rådgivning, kompressionsbehandling och egenvård. Vid tidig diagnos med små till måttliga lymfödem rekommenderas kompressionsbehandling och fysisk aktivitet. Om det inte har fullgod effekt kan tilläggsbehandling ges med lymfmassage och/eller pulsatorbehandling hos lymfterapeut, men det saknas övertygande evidens för effekt för denna typ av behandling på såväl kort som på lång sikt vid extremitetslymfödem 248 249 . Högläge och att undvika vistelse i varmt väder är andra åtgärder som kan lindra besvären. Överviktiga och obesa har högre risk att drabbas av lymfödem än normalviktiga.
Vid svåra fall av lymfödem kan plastikkirurgiska ingrepp, såsom fettsugning och mikrokirurgi, övervägas 250 251 .
Lymfödem är lättare att behandla ju tidigare det upptäcks, och patienten bör därför informeras om att vara uppmärksam på symtom. I samband med återbesök bör patienten tillfrågas och informationen om lymfödem upprepas, eftersom lymfödem kan uppträda en lång tid efter avslutad behandling.
Utförlig information kring utredning och behandling finns i Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering och på Svensk förening för lymfologi (SFL).
Lymfödem ökar risken för erysipelas, erysipelas ska behandlas med penicillin i första hand. Vid återkommande infektioner bör profylaktisk behandling ges. Efter tre återkommande infektioner rekommenderas kontinuerlig behandling under ett år 252 .
Radioterapi och radiokemoterapi
Principer för radioterapi, adjuvant och definitiv
Rekommendationer
Adjuvant radiokemoterapi
- Vid positiva marginaler i vulva rekommenderas reresektion (+++) om möjligt annars strålbehandling (++).
- Vid negativa marginaler ges ingen adjuvant behandling men övervägs eller ställningstagande till adjuvant behandling vid faktorer som tillsammans kan innebära hög recidivrisk (lymfkörtelmetastaser, multifokal tumör, stor primärtumör, snäv resektionsrand, LVSI, lichen, dVIN, HPV oberoende, p53mutation).
- Slutdos över vulva 50 Gy EQD2 1,8–2,0 Gy/fraktion.
- Om mikroskopisk tumörinväxt föreligger i resektionsrand, bör boost ges till 56–60 Gy.
- Postoperativ adjuvant radiokemoterapi till ljumske/-ar rekommenderas vid en metastas > 2 mm i ljumsken (+++). Vulva bör inte inkluderas i target om de kirurgiska marginalerna är tillräckliga. beaktande övriga prognostiska faktorer (se ovan)
- Vid mikrometastaser eller ITC lymfkörtel, rekommenderas adjuvant radioterapi +/-kemoterapi i stället för kompletterande lymfkörtelutrymning (++).
- Patienten bör få konkomitant veckovis cisplatin under pågående radioterapi, om samsjukligheten tillåter (++).
Definitiv radiokemoterapi (se avsnitt 12.5.3 Definitiv radioterapi)
- Definitiv radiokemoterapi, d.v.s. primär, kurativt syftande radiokemoterapi, är aktuell när tumören inte bedöms operabel p.g.a. storlek, utbredning, regionala lymfkörtelmetastaser (inguinalt och pelvint) och närhet till riskorgan (++).
- Primärtumören i vulva bör få 1,8–2,0 Gy/fraktion till 64–66 Gy EQD2, om möjligt med hänsyn till riskorgan och toxicitet.
- Patienten bör få konkomitant veckovis cisplatin under pågående radioterapi, om samsjukligheten tillåter (++).
Boost lymfkörtelmetastaser
- Cytologiskt verifierade eller bilddiagnostiskt misstänkta lymfkörtelmetastaser i ljumskarna bör få 60–68 Gy EQD2 beroende på storlek, lokalisation och respons samt med hänsyn till riskorgan och toxicitet.
- Cytologiskt verifierade eller bilddiagnostiskt misstänkta lymfkörtelmetastaser i bäckenet bör få 55–66 Gy EQD2 beroende på storlek, lokalisation och respons samt med hänsyn till riskorgan och toxicitet.
Radiokemoterapi innebär att radioterapi och kemoterapi ges parallellt under behandlingsperioden. Vid radiokemoterapi av vulvacancer, såväl adjuvant som definitiv behandling, bör IMRT-teknik (Intensity Modulated Radiation Therapy) användas 253 254 . Radioterapi ges 5 dagar per vecka i 5–7 veckor beroende på behandlingsupplägg och slutdos. IMRT är en radioterapiteknik som individuellt anpassar dosen till targetområdet (målområdet) för att minska toxiciteten med beaktande av dosbegränsningar till riskorgan. Dosplanering bör göras på underlag från datortomografi (DT) med intravenös kontrast, alternativt MRT, för definition av target och riskorgan. Patienten bör få konkomitant cisplatin under pågående radioterapi om samsjuklighet tillåter. Adjuvant behandling bör inledas så snart sårläkning tillåter, helst inom 6–8 veckor, men senast 12 veckor postoperativt.
Vid radiokemoterapi ges som regel cisplatin 40 mg/m2 i.v. veckovis, optimalt 6 kurer vid definitiv behandling eller 5 kurer adjuvant.
Vid nedsatt njurfunktion (clearance 40-60 ml/min) kan cisplatin 20-30 mg/m2 eller carboplatin enligt AUC2 ges. Vid annan signifikant samsjuklighet kan carboplatin enligt AUC2 ges 255 .
Definitiv radiokemoterapi bör vara avslutad inom 50 dagar från behandlingsstart och onödiga uppehåll bör undvikas 256 257 . Patienten rekommenderas rökstopp, eftersom rökning påverkar radioterapieffekten negativt och ökar risken för biverkningar 258 259 . Studier har visat att HPV oberoende tumörer har sämre prognos än HPV associerade tumörer 166 260 och att det vid definitiv radiokemoterapi är viktigt att uppnå tillräckligt hög tumördos för bästa effekt.
Adjuvant radiokemoterapi
Indikationer
Snäva resektionsmarginaler i vulva
Betydelsen av tumörfria marginaler är oklar såsom när en reoperation alternativt radioterapi bör rekommenderas, se avsnitt 12.1 Vulvakirurgi. Andra prognostiska faktorer såsom tumörstorlek 261 , multifokalitet, stadium, lymfkörtelmetastasering, LVSI, lichen och dVIN i resektionsmarginalen, HPV status, svårighet att reoperera vid anatomiskt svåråtkomliga strukturer samt patientens performance status, måste beaktas vid beslut om adjuvant radiokemoterapi vid snäva marginaler 64 171 262 . Alla patienter där postoperativ behandling överväges bör diskuteras på den nationella multidisciplinära konferensen (nMDK).
Lymfkörtelmetastaser
Förekomst av lymfkörtelmetastaser är den viktigaste prognostiska faktorn vid tidiga stadier av vulvacancer 52 263 264 265 .
Retrospektiva studier har rapporterat ökad överlevnad efter adjuvant radioterapi vid lymfkörtelspridning till ljumskar, med indikationen två eller fler lymfkörtelmetastaser eller extrakapsulär spridning 206 266 . Denna behandlingsriktlinje baseras på en randomiserad studie från 1986 inkluderande patienter med lymfkörtelspridning till ljumskar där man fann förbättrad överlevnad efter postoperativ radioterapi jämfört med pelvin lymfkörtelutrymning, för patienter med två eller fler metastaser 187 .
I en prospektiv observationsstudie omfattande 377 patienter med vulvacancer stadium I, och som genomgick en operation med SLN-teknik, fann man signifikant försämrad 5- respektive 10-årsöverlevnad hos SLN-positiva patienter (75,5 % respektive 64,5 %) jämfört med SLN-negativa patienter (93,5 % respektive 90,8 %) (p < .0001). Bilateral respektive unilateral lymfkörtelutrymning utfördes hos 64 % (79/124) respektive 23 % (28/124) av de SLN-positiva patienterna. Adjuvant strålbehandling med indikation två eller fler metastaser eller extrakapsulär växt gavs till 40 % av de SLN-positiva patienterna. SLN-positiva patienter hade ökad risk för ljumskåterfall och även för lokala återfall i vulva 240 .I en nyligen publicerad subanalys av tysk multicenterstudie såg man att adjuvant radioterapi av vulva var associerad med lägre risk för lokala återfall hos patienter med lymfkörtelmetastaser oberoende av marginaler. Denna effekt var mera påtaglig hos HPV positiva tumörer 267 .
Det föreligger inga randomiserade studier som analyserar om adjuvant radioterapi ger en överlevnadsvinst även för patienter med enbart en lymfkörtelmetastas. En retrospektiv studie inkluderande 75 patienter med en lymfkörtelmetastas utan extrakapsulär växt, finner ingen ökad överlevnad för de 41 % (31/75) av patienterna som erhöll adjuvant radioterapi jämfört med de patienter som inte fick adjuvant behandling. Resultatet är svårtolkat eftersom indikationen för radioterapi ändrades över tid (1984–2005) och skilde sig åt mellan ingående centrum 268 . I motsats till detta resultat redovisar en annan retrospektiv analys av 157 patienter förbättrad överlevnad efter adjuvant radioterapi även vid en lymfkörtelmetastas 269 . Adjuvant radioterapi vid en lymfkörtelmetastas rekommenderas av American College of Radiotherapy, 270.
I en reviewartikel och metaanalys av 13 studier bekräftades betydelsen av extranodulär växt som oberoende prognostisk faktor med ökad risk för död (HR 3.08, 95 %CI: 1.73-5.48, p < 0.0001) och recidiv (HR 3.93, 95 %CI: 2.33-6.62, p < 0.0001) 271 .
Storleken på SLN-metastasen är av betydelse för överlevnaden vid tidiga stadier av vulvacancer. I en studie av Oonk et al. redovisas sämre överlevnad för patienter med SLN-metastaser som är >2 mm, jämfört med ≤2 mm (DSS 69,5 % respektive 94,4 %, p < 0,001) 212 . I GROINSS-V II (prospektiv multicenter fas II singelarm studie) har man funnit att det är säkert att avvara lymfkörtelutrymning vid en ITC/mikrometastas i SLN och istället ge radioterapi med minskad morbiditet 214 . I GROINSS-V III studien som pågår undersöker man om det är säkert att avvara lymfkörtelutrymning vid en makrometastas i sentinel node och istället ge radiokemoterapi samt högre stråldos till ljumsken.
Vid strikt lateraliserad tumör i vulva och spridning till enbart ipsilaterala ljumskkörtlar samt när det finns en adekvat kirurgisk kartläggning av den andra sidans ljumske inkluderas endast denna sidas inguinala och pelvina körtlar i target 272 . Se också avsnitt 12.2.8.5 SLN teknikaspekter.
Vid centralt belägna, uretranära, anusnära samt klitorisnära tumörer måste lymfavflödet från den anatomiska lokalen beaktas, och adjuvant radioterapi bör som regel ges till ljumskar och pelvina körtlar bilateralt 254 . Se bild i avsnitt 12.5.2.3 Planering av adjuvant behandling nedan. Undantag är om sentinel node på den kontralaterala sidan är negativ, då man funnit mycket liten risk för lymfkörelmetastaser där (2,9 %) 201 .
Vulva behöver inte inkluderas i target vid god resektionsmarginal, men beslutet kan påverkas av andra prognostiska faktorer såsom stor lokal tumör, multifokalitet och HPV positivitet 262 267 .
Planering av adjuvant behandling
Inför planering av adjuvant radioterapi bör en gynekologisk undersökning utföras inför targetdefinition. Vid undersökningen bedöms sårläkningsprocess och lokalisation av ärr.
Dosplanering bör göras på underlag från datortomografi (DT). Dosplanerings-DT utförs i behandlingsposition, i max 3 mm tjocka snitt, och ska innefatta hela vulva med god marginal ut i luft och upp till minst kota L2. Behandlingsposition innebär utåtroterade höfter och böjda knän i fixation med vacuumkudde 254 . Vid behandling av enbart ljumskar kan behandlingsposition i sedvanligt ryggläge övervägas. För att underlätta definition av target och riskorgan rekommenderas intravenös kontrast vid DT, alternativt MRT-underlag.
Förberedelser avseende blåsfyllnad och behandlingspositionering inför planeringen av radioterapi görs enligt lokala riktlinjer.
Vid strålbehandlingstillfällena kan man lägga bolusmaterial på huden i ljumskar och/eller vulva för att få full dostäckning i hudplanet och minska risken för återfall. Den ökade dosen i huden ger mera lokal strålreaktion.
Bolus rekommenderas inte rutinmässigt till ljumskar, men bör användas vid extrakapsulär lymfkörtelinfiltration eller hudengagemang 254 .
Bolus bör användas i vulva endast vid snäva marginaler mot hudytan, för att uppnå full dos till hud. Target i vulva bör innefatta hela labiae majores och minores samt hud och fettväv ut till genitofemoral-vecken, perineum samt hud och fettväv (minst 2 cm proximalt om klitoris) på mons pubis 254 .
IMRT-teknik bör användas för att minska toxiciteten med beaktande av dosbegränsningar till riskorgan 254 273 .
Adjuvant behandling bör inledas så snart sårläkningen tillåter det, helst inom 6–8 veckor, men senast 12 veckor postoperativt. Även om såren inte läkt fullständigt kan radioterapin påbörjas, om det inte föreligger omfattande infektion. Drän är ingen kontraindikation.
Strålbehandlingen bör vara avslutad inom 105 dagar från operationsdagen 125 274 .
I en studie på National Cancer Database omfattande 1500 patienter med körtelpositiv vulvacancer behandlade 2004-2016 med operation och adjuvant strålbehandling +/- konkomitant kemoterapi fann man att en behandlingstid på <105 dagar från operation till avslutad strålbehandling var en oberoende prognosfaktor för ökad överlevnad (median överlevnad 56,1 mån vs 45,4 mån om <105 dagar vs ≥105 dagar, p = 0.015). Längre behandlingstid gav en ökad risk för död med 0,4 % per extra dag (HR 1.004 [95 %CI 1.001–1.007], p=0.007). Övriga prognosfaktorer i multivariatanalysen var ålder, antal positiva lymfkörtlar, stadium och konkomitant kemoterapi) 274 .
Vid radioterapi mot metastatisk körtelstation i ljumskar inkluderas ytliga och djupa körtelstationer. Vid postoperativt lymfocele vid metastatisk körtelstation bör lymfocele som regel inkluderas i target. Vid utbrett lymfocele får samtliga riskfaktorer bedömas i förhållande till targets omfattning och biverkningsrisker. I bäckenet bör lymfkörtlar längs med iliaca externa upp till communisnivå inkluderas 254 inklusive Appendix E1, appendix 12.3 NSGO RT guidelines version nov 2004, 275 276 277 .

Bild från NSGO:s Guidelines
Doser för adjuvant radioterapi
Vid indikation högriskfaktorer för lokalrecidiv (se faktaruta 12.4.2.1 Kirurgisk teknik), men ingen misstänkt kvartumör, bör extern radioterapi ges över vulva till en slutdos av 50 Gy EQD2, 1,8–2,0 Gy/fraktion. Om mikroskopisk tumörinväxt föreligger i resektionsrand, bör boost ges till 56–66 Gy EQD2 125 254 273 .
Vid indikation lymfkörtelmetastaser efter lymfkörtelutrymning av ljumskar, rekommenderas adjuvant radioterapi med slutdos av minst 50 Gy EQD2, fraktionering 1,8–2,0 Gy. Vid påvisad extrakapsulär växt eller större lymfkörtelkonglomerat, bör boost ges till slutdos 56–60 Gy EQD2 52 254 .
Definitiv radioterapi
Rekommendationer
- Definitiv radiokemoterapi, d.v.s. primär, kurativt syftande radiokemoterapi, är aktuell när tumören inte bedöms operabel p.g.a. storlek, utbredning, regionala lymfkörtelmetastaser (inguinalt och pelvint) och närhet till riskorgan (++).
- Modern definitiv radiokemoterapi har i flera studier resulterat i lokal kontroll och även goda resultat på överlevnad med tolerabla bieffekter, trots lymfkörtelmetastasering pelvint
- IMRT-teknik bör användas för att minska toxiciteten med beaktande av dosbegränsningar till riskorgan.
- Primärtumören i vulva bör få 1,8–2,0 Gy/fraktion till 64–66 Gy EQD2, om möjligt med hänsyn till riskorgan och toxicitet.
- Cytologiskt verifierade eller bilddiagnostiskt misstänkta lymfkörtelmetastaser i ljumskar bör få 60–68 Gy EQD2 beroende på storlek, lokalisation och respons samt med hänsyn till riskorgan och toxicitet.
- Cytologiskt verifierade eller bilddiagnostiskt misstänkta lymfkörtelmetastaser i bäckenet bör få 55–66 Gy EQD2 beroende på storlek, lokalisation och respons samt med hänsyn till riskorgan och toxicitet.
- Elektiva lymfkörtlar bör få extern radioterapi 1,8–2,0 Gy/fraktion till 50 Gy EQD2.
- Bedömning och ställningstagande till ny indikerings-DT och minskat target bör göras vid cirka 40 Gy.
- Behandlingen bör vara avslutad inom 50 dagar från behandlingsstart (++).
- Patienten bör konkomitant veckovis cisplatin 40 mg/m2 under pågående EBRT, maxdos 70 mg per behandling, om samsjukligheten tillåter.
Vid lokalt avancerad vulvacancer kan tumörutbredningen vara omfattande och inkludera proximala uretra, blåsan, vagina, anus eller rektum, där en operation skulle innebära behov av bäckenexenteration (främre, bakre eller total) med urin- och/eller tarmavledande ingrepp för komplett resektion. Kirurgisk behandling kan i dessa fall innebära hög morbiditet (både fysisk och psykisk). Det kan även föreligga fixerade eller ulcererade inguinala körtlar eller att tumören är fixerad vid benstrukturer som ej möjliggör radikal kirurgi.
Vid lokalt avancerad vulvacancer där radikal operation inte är möjlig eller leder till hög morbiditet rekommenderas därför definitiv primär radiokemoterapi i kurativt syfte. Denna behandling blir aktuell i ca 10-13 % av patienter med vulvacancer.
Flera studier har visat acceptabla resultat, god lokal kontroll och långtidsöverlevnad med tolerabla bieffekter med primär radiokemoterapi med konkomitant cisplatin (se också avsnitt 12.7 Konkomitant kemoterapi) 278 279 280 281 282 .
För att uppnå lokal och regional kontroll med primär radiokemoterapi behöver man komma upp i en hög stråldos mot vulvatumören (64-70 Gy EQD2) 280 282 och till lymfkörtelmetastaser minst 60-66 Gy EQD2 125 205 278 .
Den totala behandlingstiden är också viktig för prognosen och bör inte överstiga 50 dagar eller innehålla oplanerade avbrott 125 .
Det finns inga randomiserade studier som jämför primär radiokemoterapi med primär kirurgi utan alla studier är baserade på retrospektiva material.
I en systematisk review från Cochrane databas från 2014 identifierades 3 studier med sammanlagt 141 patienter varav två studier var retrospektiva där man jämförde primär radiokemoterapi med primär kirurgi och en studie var randomiserad men där jämförde man neoadjuvant radiokemoterapi med primär kirurgi. Man konstaterade att det inte var någon skillnad i överlevnad mellan primär radiokemoterapi och primär kirurgi och inte heller någon skillnad i överlevnad mellan neoadjuvant radiokemoterapi och primär kirurgi. I de två retrospektiva studierna selekterades patienterna till primär radiokemoterapi enbart om tumören var inoperabel eller så utbredd att det kirurgiska ingreppet krävde exenteration.
Studierna är svåra att jämföra då inga strikta kriterier fanns för bedömning av operabilitet/inoperabilitet samt att stråldoser och kemoterapi regimerna varierade. Det fanns inte heller data på livskvalitet 283 .
De flesta tidigare studier på primär radiokemoterapi är baserade på små material. I studier från 1992-2013 där man använt cisplatin +/-5-Fu konkomitant med strålbehandling var antalet patienter 9-58, 44-87 % gick i komplett remission och 11-24 % fick recidiv. Stråldosen till primärtumören i vulva varierade från 54-64 Gy 1.6-1.8 Gy/fraktion och kemoterapiregimerna var olika. Överlevnaden rapporterades i några studierna och vid 24-31 mån var 28-67 % av patienterna tumörfria 284 285 286 287 288 289 . I en av studierna ovan inkluderades 58 patienter som fick preoperativ radiokemoterapi med cisplatin konkomitant och stråldos till 57.6 Gy på 32 fraktioner. Definitiv radikal vulvektomi utfördes 6-8v efter strålbehandlingen. 64 % gick i komplett klinisk remission och 50 % hade komplett patologisk respons. Av patienterna som hade komplett klinisk respons hade 78 % komplett patologisk respons (efter biopsi). Toxiciteten rapporterades vara acceptabel 284 .
I en nyligen publicerad studie har man retrospektivt jämfört effekten av lymfkörtelutrymning innan primär radiokemoterapi med enbart primär radiokemoterapi. Från 2 centra inkluderades 112 patienter med inoperabel vulvatumör >4 cm som behandlades 2000-2020, varav 45 patienter genomgick lymfkörtelutrymning innan strålbehandling och 67 patienter fick primär strålbehandling. Recidivfri överlevnad avseende ljumskrecidiv var signifikant högre efter 3 år för de patienter som genomgått kirurgisk resektion innan strålbehandlingen jämfört med de som fick strålbehandling enbart (94 % vs 79 %, p=0.02), effekten kvarstod efter justering för patologiska körtlar (p=0.04). Andel patienter som hade klinisk komplett respons i både vulva och ljumskar var också högre i kirurgigruppen (80 % vs 58 %, p = 0.04).
Av de som opererades hade en hög andel av patienterna biverkningar efter operationen (49 %). Start av strålbehandlingen blev signifikant fördröjd för de som opererades (84 dagar vs 47 dagar från diagnos till start av RT), men det var ingen skillnad i behandlingsresultatet av vulvatumören. 44 % av de som opererades behövde ingen strålbehandling mot ljumskarna p g a negativa körtlar och 11 % erhöll unilateral strålbehandling.
Det var ingen skillnad i tumörstorlek (median) av vulvatumören, storlek av största lymfkörteln i ljumskarna (median) och stråldos till ljumskarna mellan de två grupperna. Resultatet från studien är dock svårtolkat då signifikant fler patienter som behandlades med primär strålbehandling hade negativa prognostiska faktorer (fler var äldre, fler hade stadium IV och patologiska lymfkörtlar (på röntgen eller kliniskt), färre fick konkomitant cytostatika och mediandosen till bäckenkörtlar var lägre). Man såg att stråldosen var avgörande för behandlingseffekten vid primär strålbehandling med signifikant färre recidiv i ljumskarna vid stråldos på ≥63 Gy vs <63 Gy) 176 .
Andra studier har bekräftat att stråldosen (till vulvatumören och lymfkörtelmetastaser) är av avgörande betydelse för behandlingsresultatet vid primär strålbehandling av vulvacancer.
I en nyligen publicerad retrospektiv multicenterstudie som inkluderade 65 patienter med primär eller recidiverande lokalt avancerad vulvacancer behandlade med definitiv radiokemoterapi 2010-2021 studerades resultat och toxicitet. Konkomitant cytostatika gavs till 74 % av patienterna (cisplatin +/-5-Fu i 69 % och carboplatin i 5 % av fallen). Median tumördos var 70 Gy (spridning 63-70.4 Gy), median dos till positiva körtlar i ljumskar och/eller bäckenkörtlar var 65 Gy (50-70.4 Gy) och negativa körtlar i ljumskar/bäcken erhöll mediandos på 45 Gy 1.8 Gy per fraktion (45-50.4 Gy). Efter 2 år redovisades lokal kontroll, metastasfri överlevnad och total överlevnad på 43 %, 85 % och 60 % respektive. Akut toxicitet grad 3 eller mer rapporterades i 21 % av fallen (ffa hudtox), sen grad 3 tox i 11 % av fallen 290 .
I en studie på 26 patienter som fick primär radiokemoterapi 2012-2018 med IMRT teknik där mediandosen till vulvatumören var 65,4 Gy gick 81 % i komplett remission. Total överlevnad efter 2 år var 62 %. Komplett respons vid 3 mån var en stark prediktor för överlevnad (1års OS 73 % vs 27 %) och lymfkörtelmetastaser var en negativ prognostisk faktor ( 2års OS 49 % vs 83 %). I studien observerade man att stråldoser på > 66 Gy och tidigare strålbeh mot bäckenet var associerat med grad 3-4 toxicitet 282 .
I en annan studie på 49 patienter behandlade 2012-2018 såg man att doseskalerad definitiv IMRT för lokalt avancerad vulvacancer gav signifikant högre andel komplett respons och bättre överlevnad jämfört med preoperativ behandling. Median dosen till vulva var 66 Gy (66-68 Gy) vid definitiv strålbeh och 59.4 Gy vid preoperativ strålbeh, 94 % av patienterna fick konkomitant cytostatika. Klinisk och patologisk komplett respons var 76 % vs 70 % och sjukdomsfri överlevnad efter 2 år var 81 % vs 55 % för de som fick definitiv och preoperativ strålbehandling respektive. Behandlingen tolererades väl, 29 % och 6 % av patienterna drabbades av akut och sen grad 3 toxicitet respektive 280 .
På 33 patienter med stora lymfkörtelmetastaser i ljumskarna med medianstorlek 2.5 cm (1.4-8.7cm) såg man att högre stråldos 66Gy (60-70Gy) gav hög regional kontroll. Under uppföljningstiden på 28 mån hade 4 patienter (12 %) fått recidiv i ljumskarna varav 3 också hade recidiv i vulva. Överlevnaden vid 3 år var 51 %. Behandlingen tolererades väl 278 .
I en annan studie på 20 patienter med stora inguinala lymfkörtelmetastaser (median storlek 2.8cm) och pelvina körtlar (> 1.5 cm) gav man boost till de förstorade körtlarna på upp till 60-70Gy beroende på storlek och läge. 11 patienter fick recidiv, några på multipla lokalisationer, varav 9 i vulva och 4 körtelrecidiv (men inga isolerade körtelrecidiv). Total och sjukdomsfri överlevnad vid 5 år var 43 % och 48 % resp 205 .
Planering av behandling
Inför planering av definitiv strålbehandling bör patienten genomgå en noggrann gynekologisk undersökning, ev. i narkos, för definition av stråltarget.
För planering av radioterapibehandling används adaptiv, bildbaserad teknik med DT, d.v.s. omplanering med successiv krympning av target beroende på tumörrespons.
Dosplanerings-DT utförs i behandlingsposition, d.v.s. med utåtroterade höfter och böjda knän i fixation med vacuumform, i max 3 mm tjocka snitt, och ska innefatta hela vulva med god marginal ut i luft och upp till minst kota L2. Intravenöst kontrastmedel underlättar definition av target och riskorgan. Targetdefinition inför definitiv radiokemoterapi kan med fördel göras på MRT-underlag, helst i behandlingsposition.
Ny targetdefinition kan bli aktuell efter bedömning av behandlingssvar vid cirka 40 Gy. Sekventiell boost mot tumörområdet kan bli aktuellt, d.v.s. först behandling av hela targetvolymen inkluderande ljumskar och elektiva bäckenkörtlar och därefter boost till tumör och eventuella körtelmetastaser. Ny DT/MRT-indikering behövs ofta inför planering av boost-target för att kunna minska doser till riskorgan, eftersom tumören krymper och ändrar läge under behandlingen.
Simultan integrerad boost rekommenderas inte över vulva p.g.a. risk för ökad toxicitet, men kan vara aktuellt i selekterade fall vid behandling av ljumskar (max fraktionsdos 3 Gy).
Om rektum är > 4 cm i diameter vid DT-simulering, rekommenderas ny simulering efter kompletterande tarmförberedelser enligt lokala riktlinjer 291 .
Bolus rekommenderas inte rutinmässigt till ljumskar, men bör användas vid stora lymfkörtelkonglomerat eller hudengagemang 254 .
Bolus bör användas i vulva för att uppnå full dos i behandlingsområdet 254 .
Neoadjuvant radioterapi/radiokemoterapi/kemoterapi
Rekommendation
Det saknas evidens för att rekommendera neoadjuvant radioterapi, kombinerad kemoradioterapi eller kemoterapi vid avancerad vulvacancer.
Neoadjuvant behandling har prövats vid lokalt avancerad vulvacancer för att minska tumörutbredning i syfte att undvika exenteration. Flertalet studier rör radiokemoterapi där behandlingsregimerna varierat för stråldoser och cytostatika 292 293 294 295 . Redovisade resultat tyder på att man i en del fall kunnat undvika exenteration till ett pris av ökade biverkningar, men data på långtidsöverlevnad redovisas inte. Det finns inga studier som jämför definitiv radiokemoterapi med neoadjuvant radiokemoterapin följt av kirurgi. Utifrån en Cochrane-analys från 2011 är det svårt att dra några slutsatser, p.g.a. att definitioner av neoadjuvant och definitiv radioterapi inte tydligt framgår samt variationer i fraktionering och stråldoser 283 . Majoriteten av patienterna i dessa studier hade fått behandling innan IMRT infördes i klinisk praxis, vilket ytterligare försvagar evidensen i dagens situation med modern teknik och högre radioterapidoser.
I en stor studie från 2017 baserad på National Cancer Database studerades 2046 patienter med inoperabel lokalt avancerad vulvacancer diagnosticerade 2004-2012 där man jämförde 1407 patienter som genomgått primär strålbehandling (n=421) eller primär radiokemoterapi (n=986) med 639 patienter som genomgick preoperativ strålbehandling (n=92) eller preoperativ radiokemoterapi (n=547) efterföjt av kirurgi. De som fick primär strålbehandling+/-cytostatika hade sämre 3-års överlevnad jämfört med preoperativ behandling (41,7 % vs 57,1 %), men vid stråldoser på >55 Gy och tillägg av konkomitant cytostatika var det ingen skillnad i 3-årsöverlevnad (56,9 % vs 58.3 % ) 296 .
Även neoadjuvant kemoterapi har prövats i syfte att undvika exenteration. Det rör sig om retrospektiva rapporter med små patientgrupper där man prövat olika kemoterapiregimer där resultaten visar ett begränsat värde till priset av hög toxicitet, och där data om långtidsöverlevnad saknas 297 298 299 300 301 .
I en reviewartikel från 2022 identifierades 8 studier på neoadjuvant cytostatika vid inoperabel lokalt avancerad vulvacancer inkluderande 2 till 35 patienter. Man fann respons på cytostatika i 40-86 % av fallen och efterföljande kirurgi kunde utföras i 40-90 % av patienterna. Studierna är heterogena bla avseende cytostatikaregimer och man konstaterar att prospektiva studier behövs med homogena cytostatikaregimer varför neoadjuvant cytostatika betraktas som experimentell tills mer data föreligger 302 .
Konkomitant kemoterapi
Rekommendation
Patienten bör erhålla veckovis cisplatin under pågående radioterapi, om samsjukligheten tillåter. (++)
Konkomitant kemoterapi kan fungera som en ”radiosensitizer”. Den syftar till att öka tumörcellernas känslighet för radioterapin och därmed öka den lokoregionala kontrollen samt utplåna eventuella mikrometastaser. Cisplatin 40 mg/m2 (maxdos 70 mg) en gång per vecka, 5–6 cykler är den vanligaste regimen internationellt.
Genomgångar av National Cancer Database stödjer tillägg av kemoterapi vid adjuvant behandling för vulvacancer 303 304 och visar även förbättrad överlevnad vid definitiv radiokemoterapi jämfört med enbart definitiv radioterapi vid vulvacancer 279 .
Värdet av konkomitant kemoterapi har tidigare inte varit helt klarlagt vid vulvacancer. Internationellt har man enats om förhållningssättet att konkomitant cisplatin bör övervägas vid gott allmäntillstånd och avsaknad av svår samsjuklighet 125 305 . Radioterapin är prioriterad över kemoterapin vid radiokemoterapi. Vid påverkade blodvärden eller påverkat allmäntillstånd, eller uttalad lokal reaktion, seponeras kemoterapin medan radioterapin bör fullföljas.
En genomgång av National Cancer Database på 2779 patienter diagnosticerade med lymfkörtelpositiv vulvacancer 2004-2014 som erhöll adjuvant strålbehandling visade att tillägg av cytostatika gav en signifikant överlevnadsvinst för patienter med 2 eller flera lymfkörtelmetastaser (HR 0.79, P=0.022), men man såg ingen tilläggseffekt vid enbart en lymfkörtelmetastas (HR 0.93, p=0.605) 304 . En annan studie på samma databas men på 1797 patienter diagnosticerade 1998-2011 med lymfkörtelpositiv vulvacancer visade på en tilläggseffekt av konkomitant cytostatika till strålbehandling till alla patienter oavsett antal lymfkörtlar (medianöverlevnad 44.0 mån vs 29.7 mån, p=0.001) med och utan konkomitant cytostatika), men effekten ökade med antalet positiva körtlar 303 . I dessa studier hade man inte kännedom om tumörstorlek och extranodulär växt.
I GROINSS-V II studien fann man vid lymfkörtelpositiv sjukdom (ITC och mikrometastas i SLN) att det var säkert att avvara lymfkörtelutrymning och istället ge adjuvant strålbehandling, men i denna studie gavs ej konkomitant cytostatika 214 , se också avsnitt 12.2.8.5 SLN teknikaspekter.
Vid adjuvant strålbehandling enbart mot vulvaområdet är värdet av konkomitant cytostatika ej utvärderat.
När det gäller definitiv radiokemoterapi visade en studie på National Cancer Database inkluderande 1352 patienter 2003-2014 en signifikant bättre femårsöverlevnad för den grupp som fick radiokemoterapi jämfört med gruppen som enbart fick strålbehandling (49,9 % vs 27,4 %) 279 . Radiokemoterapi minskade risken för död med 22 % (HR: 0.78 [0.63–0.97], p=0.023) jämfört med strålbehandling enbart.
Liknande resultat påvisades i en japansk retrospektiv multicenterstudie där 172 patienter med lokalt avancerad vulvacancer 2001-2011 analyserades där 55 fick radiokemoterapi och 117 strålbehandling enbart. Femårsöverlevnaden var signifikant bättre med radiokemoterapi jämfört med strålbehandling enbart (48 % vs 27 %), störst effekt sågs i stadium III 281 .
En fas II studie pågår där man utvärderar tillägg av immunoterapi (pembrolizumab) till primär radiokemoterapi vid inoperabel vulvacancer (T2-T3 tumörer, N0-N3, M0), där pembrolizumab ges under totalt 36 v och 12 cykler (NCT04430699).
I en nyligen publicerad fas II studie på 52 patienter med inoperabel lokalt avancerad vulvacancer har man utvärderat kombinationen cisplatin+gemzar konkomitant med strålbehandling där man fann en bra överlevnad med OS vid 24 mån på 70 %, men hög toxicitet (ffa hematologiska- och hudbiverkningar) vilket gjorde att 65 % av pat behövde dosmodifiera behandlingen. Jämfört med andra studier konstaterar man att det viktigaste för bra respons är hög stråldos (minst 64 Gy), medan tillägg av icke-platinumbaserad cytostatika sannolikt mest bidrar till ökad toxicitet och inte till ökad respons 175 . I en annan prospektiv fas II multicenterstudie utvärderades 52 patienter med T2/T3 vulvacancer som fick primär radiokemoterapi med capecitabine konkomitant. Full stråldos (64.8 Gy) gavs till 92 % av patienterna och full dos capecitabine till 69 % av patienterna. Vanligaste akuta toxiciteten (≥grade 3) var hudtox (54 %) och smärta (37 %), sen (≥grad3) toxicitet var hudtox (10 %), fibros (4 %), GI inkontinens (4 %) samt insufficiensfrakturer och osteonekros (4 %). Lokal och regional kontroll 12 v och 2 år efter avslutad behandling rapporterades i 62 % och 42 % samt i 75 % och 58 % av fallen respektive. Total överlevnad var 52 % efter 5 år. Man konstaterar att detta är en effektiv och tolerabel behandling 125 306 .
Palliativ radioterapi
För patienter med omfattande samsjuklighet eller mycket avancerad tumörutbredning där kurativt syftande kirurgi och/eller radioterapi inte bedöms vara möjlig, kan en palliativ, begränsad radioterapi ändå vara aktuell. Se avsnitt 13.2.1 Radioterapi.